• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Det våras för Bukarest

    Det sjuder av design, mode och spännande samtal på innergårdar och i övergivna industribyggnader. Och när solen går ner börjar festen som aldrig verkar vilja ta slut. Följ med till en av Europas vitalaste huvudstäder!

    Det våras för Bukarest
    Bukarest är känt för sitt pulserande nattliv och i vart och vartannat gatuhörn trängs pubar, restauranger och klubbar. Foto: Karin Wimark

    Regnet faller över ett ljummet Bukarest. På en taverna i de gamla journalistkvarteren sjuder nattlivet i sedvanlig takt. Uteserveringen är fullpackad och skaror av uppklädda ungdomar passerar med jämna mellanrum det välbesökta gatustråket. Melania Stoleru bättrar på sitt plommonröda läppstift och sträcker sedan en elegant hand i luften för att fånga kyparens uppmärksamhet. Rumäniens bästa vin ska testas. Sortimentet är brett och på Pâine si Vin vet man vad man sysslar med. Restaurangen är ett tydligt exempel på den senaste trenden i Bukarest. Konceptrikt, hippt. Västerländskt. Modernt. Samtidigt som det osar starkt av Balkan. 

    – Du kommer aldrig att bli uttråkad här i Bukarest, säger Melania Stoleru som försörjer sig som grafisk formgivare.

    – Nej, det är inte kärlek vid första ögonkastet. Men med lite tålamod smyger sig staden in i ditt hjärta, fortsätter hon och får muntert medhåll av sina två väninnor på andra sidan bordet.

    Jag kommer på mig själv med att även jag nicka, men avbryts lika snabbt av ett oooooh då två stora fat överfyllda med rumänska delikatesser landar på vårt bord. Påfyllda glas möts med ett klirr och matbloggaren Ioana drar en oliv av en tandpetare. Faller sedan in i en ivrig diskussion om vad som egentligen är typiskt Balkan, det vill säga länderna i sydöstra Europa. I lokalen stiger ljudnivån i takt med att kvällen går. Vin fylls på glas, nya vänskapsband knyts och läppstift bättras på. Min sista natt i Bukarest har precis börjat.

    Framåt kvällarna fylls gatorna i gamla stan med liv.

    Jag landar några dagar tidigare i ett sommarhett Bukarest med trögflytande trafik. I en trång Ford utan luftkonditionering trycker vi oss fram på den stora boulevarden i hetsig lunchtrafik. Betonghus från diktaturtiden kantas av fransk arkitektur och förfallna fasader från Bukarest forna dagar. Mitt i allt växer en modern stad fram. Utanför tågstationen Gara de Nord svänger vår chaufför Mihai tvärt till sidan av vägen, torkar svetten ur pannan och pekar ut mot perrongen som skymtar bortom entrén. 

    – Där inne köpte jag min biljett till Italien. 1990. Tågstationen var fullproppad. Det var första gången jag lämnade landet, säger han och blir för en kort sekund allvarsam. 

    Mihais grafiska tatueringar lyser på armarna. Svarta och röda sicksackmönster fyller huden och trianglar i diverse grupperingar påminner om figurerna i ett tetrisspel. Ett konstverk, eller för de som känner till symbolerna, en rad politiska ståndpunkter. Jag möter hans blick genom den smutsiga backspegeln. Tittar sedan på den ljusa kvinnan bredvid mig med rosiga kinder och den klassiska iablusen, en vit luftig bomullsblus med brodyrer i ljust lila. Svenska Yvette Larsson och Mihai har sedan barnsben varit vänner. Den senaste halvtimmen i bilen har de tjafsat som småsyskon. Nu blickar de tyst ut mot stationen. 

    – Minns du när jag skrev till dig att Berlinmuren hade fallit? Du blev stelfrusen. Sedan ringde du upp och sa att det inte var bra att jag pratade om politik. Undrade om jag ville att polisen skulle komma och ta dig, säger Yvette och tittar på sin vän i backspegeln.

    Baren Origo slår på eftermiddagen om från att servera egenrostat kaffe till att blanda experimentella drinkar. Inte sällan med trevligt sällskap vid bordet intill.

    Origo.

    Det låg en ständig rädsla över att samtalen var avlyssnade och breven uppsprättade. Detta trots att de bara var tonåringar som ville dela sin vardag med varandra. Den maktgalne ledaren Ceausescu styrde Rumänien med järnhand. Diktaturen var ett faktum och rejäla åtstramningar ledde till att folk i landet svalt. Statsskulden skulle till vilket pris som helst betalas tillbaka. När kommunismen slutligen föll i december 1989 öppnades en helt ny värld. Mihai skulle få resa utanför landets gränser till Italien. En ny tid var här.

    Trottoarerna ligger tomma och trots en ilsken trafik sveper känslan av en öde stad förbi. Vi tutar oss fram på den breda boulevarden. En gata som tidigare var en trång, genuin stadskärna, men som efter ledarens besök i Nordkorea plöjdes ner och byggdes om till en imitation av diktaturstatens byggnadskonst. Som om han läst mina tankar vänder sig Mihai om. 

    – De flesta som kommer hit gillar till en början inte Bukarest. Men sen efter tre, fyra dagar vill ingen lämna. Vänta, du ska få se.

    Control Club. Bukarest är metropolen för den som älskar nattliv. Men det gäller att känna till sina ställen. Bakom anonyma dörrar gömmer sig de bästa barerna och klubbarna.

    I takt med att den tryckande hettan lägger sig ökar stadens puls. De grådystra gatorna fylls av liv. Klubben vi ska till ligger i en nedlagd pompös pistolfabrik i ett industriområde i södra Bukarest. De tre bilarna stannar på rad och vi hoppar ur på en öde gata kantad av parkeringsplatser och en massiv stenport. En vakt nickar och välkomnar oss in till en grönskande oas. 

    Lamporna i trädkronorna ovanför den funkmusikdiggande publiken ser ut som stjärnhimlen. En dj står strategiskt i ett av fabrikens enorma glasfönster och spelar för gäster både inomhus och utomhus. Nedanför dj-båset står ett par och hånglar ogenerat. 

    Chris, en pårökt engelskalärare med glansiga ögon beställer in ett gäng öl. Sedan vi träffades på en bar tidigare under kvällen har han agerat tolk mellan mig och sina åtta vänner som alla är brandmän. Ivrigt försökte de kommunicera med gester och Google translate. Nu nickar en av dem uppsluppet åt Chris att översätta och jag får återigen förklara varför jag valt att besöka just Bukarest. Deras förvåning tycks inte avta. 

    – Har du testat att gå vilse i Bukarest än? Alltså medvetet! Det gör jag varenda gång jag reser. När man släpper kontrollen ser man en stad på ett helt annat sätt. Man blir liksom mer närvarande, säger han och lämnar plats för hopen av folk som tryckt sig fram mot baren. 

    Ta en målarpaus på Acuarela – ett av stans charmiga trädgårdskaféer. På varje bord finns målarfärger och block för den som känner sig kreativ.

    Chris föddes året innan kommunismen föll. Själv var han för liten för att minnas, men han har många gånger fått berättat för sig om den känslostarka förändringen. Om friheten i att plötsligt få tillgång till världen. Nyfikenheten på länderna, människorna och språken runtomkring. 

    – Vår långa isolering från omvärlden har bidragit till att vi älskar utlänningar som kommer hit idag. Det har du kanske märkt redan, säger han och viftar uppsluppet med armarna mot de uppsluppna ungdomarna på gården.

    Festen pågår inpå morgonkvisten. Högljudd, gladlynt och bekymmerslös. När solens strålar går upp sjunker jag tacksamt ner i en taxi. Vakten döljer en gäspning. Klubbarna i Bukarest stänger inte vid något visst klockslag, utan när folk går hem. 

    Control Club är en skön mix av grönskande innergårdar, moderna barer och mörklagda dansgolv med livemusik. En trappa upp serveras stenugnsbakad pizza för hungriga nattsuddare,

    Med bultande huvud letar jag mig några timmar senare ut på Bukarests gator. Solen gassar på breda avenyer och jag stryker längs fasader i jakt på skugga. Utgångspunkten blir kullerstensgatorna i gamla stan. Det är dags att följa Chris råd att sömndrucken gå vilse. Promenerar förbi blomstrande parker, lyxiga märkesbutiker och kiosker med klassiska rumänska pretzels. 

    Jag kommer ner i de gamla journalistkvarteren där en söt och fruktig doft sipprar ut från en knökfull lokal. De högljudda kaffekvarnarna och mjölkskummarna låter som sågverk i mina öron. Baren Origo ligger i framkant när det kommer till kaffe i Bukarest och flera av baristorna har vunnit mästerskap. 

    Modedesignern Nicole Chirica är en av många unga, drivna entreprenörer i Bukarest. Hennes väskmärke Iutta hyllar det rumänska arvet i en modern tappning.

    En ung tjej med stora pilotglasögon,blont hår uppsatt i en knut och ett brett leende möter mig i dörren. Jag hinner knappt sjunka ner på en hög pinnstol i baren innan hon är tillbaka med en rykande het espresso. Christina, som hon presenterar sig som, lutar sig mot bardisken. 

    – Vi har den näst största byggnaden i hela världen. Kan du förstå? Men vi vet inte hur vi ska marknadsföra oss själva! Inte konstigt att folk i Europa har en skev bild av vad Rumänien är för slags land, säger hon och skakar på huvudet.  

    Det dröjer inte längeinnan vi är indragna i ett intensivt samtal om kulturskillnader och fördomar. Vi rusar över politik, passion, evigt nattliv och Europas hipsterkulturer. Jag får berättat för mig att Christinas skotska pojkvän, mot alla odds, fångats av Bukaresthypen och bestämt sig för att stanna för gott. 

    Vi vet inte hur vi ska marknadsföra oss själva! Inte konstigt att folk i Europa har en skev bild av vad Rumänien är för slags land, säger Christina och skakar på huvudet.

    Att skippa någon av Bukarests många trädgårdskaféer är att missa en stor del av stadens identitet. Precis som klubbarna ligger de dolda, insprängda på grönskande innergårdar på diskreta bakgator. Som Acuarela, ett kafé där färgglada paraplyer dinglar på uppspända trådar under bar himmel och Dianei 4 med charmig personal, läckra kaffedrinkar och pepparstark lunchomelett.

    På det sistnämnda slappar fyra glada tyskar i skuggan av ett träd. Deras weekendbesök i Bukarest har just börjat och planen tycks vara lika spontan som deras ivriga påfyllningar av öl. Några lokalbor har tagit med sig datorer för att fika och jobba en timme eller två. Andra ramlar ännu in för en sen frukost, trots att klockan redan är efter två på eftermiddagen.

    Efter ett par dagar i Bukarest börjar jag förstå lokalbornas förälskelse. Mitt första intryck av en smått intetsägande och dekadent stad har nu omvandlats till något spirande. Som om Bukarest medvetet sparat på sin charm för de som har tålamod att långsamt möta den. 

    Eget rosteri, prisade bartendrar och udda interiör. Kaffebaren Origo har koll och delar gärna med sig av sin kunskap via kurser och provsmakningar.

    En eftermiddag springer jag in i Nicole Chirica. En ung, driven väskdesigner som gett sig fan på att sätta Bukarest på kartan.  

    – Visst är vi påverkade av vårt förflutna, men nu är det borta och vi är här. Vi lever och vi kan göra vad vi vill, när vi vill. Det finns så många möjligheter här i Rumänien, kanske till och med fler än på andra platser. Det gäller bara att vi fångar dem, säger hon och knuffar upp garageporten till den lilla fabriken. 

    En frän doft slår emot mig. En äldre, grön slipmaskin och några andra grova maskiner fyller i princip hela vestibulen. Väggarna täcks av gamla tidningsklipp och skapar en känsla av retro. I det opretentiösa garaget är det full aktivitet. Symaskiner smattrar, lim penslas, knivar skär. Nicole hälsar glatt på sina kollegor och rycker tag i en påse med plommon från röran på bordet. Hon bjuder laget runt, plockar sedan upp ett par väskor och granskar dem noggrant. Klassiska, rumänska mönster lyser dekorativt upp annars stilrena skinnstycken.  

    Bland många unga i Rumänien har det under de senaste åren blivit allt viktigare att visa stolthet över sitt lands kultur och traditioner. I konst, musik och mode infiltreras historiska symboler i nya moderna uttryck. De syns på hippa klädmärken och i gatukonsten. 

    – Vi i Rumänien behöver upptäcka vår identitet. Belysa vad som skiljer oss från resten av världen. Förhoppningsvis kan folk då också få upp ögonen för oss och vad vi har att erbjuda, säger hon och fingrar ödmjukt på ett läderband som snart ska fästas på en väska och få en ny ägare.

    Konserthuset Athanaeum är en fröjd för ögat både ut- och invändigt.

    På väg till en av stadens nyöppnade restauranger får jag plötsligt syn på en blå skylt som dinglar ovanför en sliten port. Strax intill sitter en äldre farbror mycket riktigt på en stol. En keps har hasat ner över ögonen. Utan honom och skylten hade fasaden varit anonym. Tipset att gå hit fick jag av organisationen Urban Adventures som också passade på att varna mig för de vilda hundarna. 

    – Ta med kontanter eller kanske en flaska vin, fick jag också höra.

    För den historieintresserade är en rundvandring i stadens övergivna byggnader en resa i tiden. För hipstern är det den perfekta fotostudion. 

    Farbrorn reser sig upp då jag närmar mig. Den slitna skjortan klibbar mot huden och jag får en svag nick innan han viker undan ett myggnät och visar vägen in i ett dunkelt rum. Några hemlösa hundar lyfter på huvudet då vi passerar. 

    – Bry dig inte om dem, du kan gå upp där, säger farbrorn och visar en halvt raserad trappa bakom bråten i rummet.

    Gammalt möter nytt och skapar intressanta kontraster.

    Glasskärvor krasar under fötterna trots att jag noga ser till var jag sätter mina steg. Stadstrafikens tutande hörs allt mer avlägset. Min hand stryker instinktivt över de vackra men slitna fasaderna. För över hundra år sedan var byggnaden hem till Rumäniens största tidning The Truth Press. 

    Men efter andra världskriget fick tidningen lämna lokalen och i samband med att diktaturen föll 1989 lämnades många liknande hus till förfall och blev till ingenmansland. Somliga åberopades långt senare tillbaka av sina rätta ägare, andra rustades upp av staten. Vissa står än idag tomma. 

    Jag tar upp en dammig tidning från golvet. Vinden från de trasiga väggarna får den att fladdra till. Jag ser mig förvirrat om. Går fram till fasadens kant, mot en vildvuxen innergård som helt och hållet saknar insyn. Hit lyckas endast solens strålar leta sig fram, för att tappert avslöja nyfikna besökares efterlämningar av cigaretter och tomburkar. En ung kille drar några djupa bloss på en cigarett då våra blickar möts. Hans två vänner reser sig upp från trappsteget nere på gården, uppenbart förvånade över att inte vara ensamma.  

    – Wow, imponerande att du hittade hit. Ja, i dubbel bemärkelse. Det är ju inte direkt så att regeringen uppmuntrar turism, säger killen med cigaretten ironiskt, skickar paketet vidare till sina kompisar och vinkar åt mig att komma närmre.

    Träffar några lokala studenter och diskuterar Rumäniens dåliga rykte, måttliga turism och heta nattliv.

    De tre killarna hittade själva den övergivna byggnaden för bara ett år sedan. Sedan dess har innergården varit deras hemliga tillflykt. En plats för att koppla av; eller som idag; fira ett avklarat arkitektprov. Rado, en kille i blanka bruna skinnskor och skarpa käklinjer skakar på huvudet. 

    – Det är lätt att peka ut dåliga saker i ett land med ett visst rykte och det suger rätt hårt. Se bara på Bukarest nattliv. Det är episkt, men hur många vet det? säger han och får genast medhåll av de andra killarna.

    Omhuldad av den regnskogsliknande grönskan gömd mitt i centrala Bukarest fortsätter diskussionen om hur mycket landet har att ge. Jimmy drar paralleller med London där han bott i ett par år. Påpekar att sommarstaden Bukarest ändå är svårslagen. De andra killarna nickar enträget, suckar över mångas fortfarande konservativa levnadssätt och regeringens oförmåga att förändra. Den dag de själva blir föräldrar ska minsann deras barn få växa upp till en annan värld. 

    Jimmy drar ett djupt bloss på cigaretten. Rökringar stiger upp mot den kvällsmörka himlen. Ett arkitektprov är ändå avklarat. Och en ny natt i Bukarest har precis börjat.