• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Roadtrip i norra Portugal

    Vi lämnar hamnstaden Porto och styr ut på vägarna, bland vildhästar och vingårdar i ett av södra Europas mest oförstörda hörn. På landsbygden i norra Portugal får man ibland känslan av att tiden står stilla.

    Roadtrip i norra Portugal
    Foto: Jacob Zocherman

    – Super! Super! tjoar trekkinguiden Hugo Marques som lutat sig tillbaka mot ett stenblock som ryggstöd.

    Han har just insett att mobiltelefonen tappat täckning och att tystnaden förmedlar vad som redan är uppenbart: Ingenting här! Inga vägar, inga byar eller hus före den spanska gränsen.

    Trás-os-Montes, landet bakom bergen. Vi har rest längs vägkurvor som tycks leda precis lika mycket framåt som bakåt, passerat fuktängar där storhornade maronesatjurar för tankarna tillbaka mot tiden då folk bodde i grottor och naturen var ännu vildare än nu. 

    Norra Portugal är förstås lika mycket Portugal som nationens södra landsände: Den generösa solen, ändlösa sandstränder och sorgsen fadomusik som berättar om havet, hårda liv och hemlängtan. Ändå är allt så annorlunda här där landet vänder sig bort från Algarves charterkust och Lissabon för att i sällskap av kurviga landsvägar och söta druvor sikta mot norr och ett av den Iberiska halvöns grönaste hörn. 

    Städer, byar och människor saktar ner en smula. Landskapet däremot går på högvarv. Varje kilometer är fullmatad med intryck. Costa Verdes saltsprakande atlantbränningar följs av plötsligt uppdykande dalgångar och försommarblomstrande vildmark. Till och med en storstad.

    Tillsammans med Hugo och en hyrbil har jag precis lämnat Portos sjudande miljonmix av hus och människor: Bron Ponte Dom Luis svarta båge över Douroflodens skarpa klyfta, Avenida dos Aliados pampiga fasader och Ribeiras fattigmansgytter av tätt sammanpackade hus och lagerbyggnader som stått på tå och spanat rastlöst mot kusten ända sedan den tid då skeppen anlände med last från Portugals kolonier och portvinstunnor baxades ombord för färd till Storbritannien. 

    Bara någon timmes resa mot norr väntar motsatsen. Parque Nacional da Peneda-Geres är nog så nära vildmark det går att komma i landet. Vildhästar som ägs av ingen rör sig efter eget sinne bland stora skogar och ödsliga höjder. Skärper mina sinnen och lyssnar efter ljud. Hör bara getternas bjällror och känner doften av solvarm ljung. 

    Mat och musik. Allt väntar vid Portos saluhall Mercado Do Bolhao.

    Tillsammans följer vi tysta stigar mellan lärksång och rosa orkidéer. Paletten är mjuk och hård på samma gång. Vid vattenfallet Cascata do Arado möts vi åter av ljudet från bjällror. Kolonnen av getter lunkar saktfärdig under skuggan från pinje. Bara vallhundarna står på spänn med ryckig nos.

    – Kanske känner de fortfarande doften av rovdjur, kanske är de bara upphetsade efter att ha jagat bort en varg under morgonen, berättar herden.

    Snart börjar stigen klättra brant uppför. Klipporna är svarta och ofta mjukt rundade på samma sätt som Bohuskustens hällar. Korsar en bäck med isande klart vatten som når upp till höfterna. Bakom nästa krön öppnar sommarbetet Prado Teixeira upp en dold dalgång. Vi sträcker ut oss i det saftiga gräset och vilar i skuggan från tre yviga ekar. Dricker av bäckens vatten och känner en jublande smak av frihet och totalt lugn.

    Gamla sjöfararstaden Porto bjuder på dofter och smaker från fyra väderstreck.

    Vandringskängorna har på nytt bytts mot hyrbil när färden genom Trás-os-Montes vänder mot söder. Plötsligt börjar byarna påminna om Himalaya. Hus helt byggda i sten, tak av gråsvart skiffer. Från vägkanten ropar folk boa viagem, lycklig resa. Kanske för att varje uppdykande fordon är en händelse värd att uppmärksamma. Kanske för att det behövs i ett landskap där Portugals högsta vattenfall, Fisgas de Ermelo, till öronbedövande dån störtar genom en djävulskt djup klyfta och vildginst brinner i gult längs mörka berg.

    Traktens natur har varit generös. Korkekar och näktergalsgrönska följer turkost flodvatten. Sentida historia och ekonomi har däremot varit mindre givmild. Området är avfolkningsbygd. Under de senaste 50 åren har befolkningen minskat med drygt 30 procent. 

    Mitt i bilden ligger byn Mondim de Basto. Att överleva på jordbruk är svårt. Alternativa försörjningsmöjligheter är få och många unga flyttar till storstäderna eller utomlands. I alla fall fram tills nu.

    – När jag fick erbjudandet om att ta över en restaurang tänkte jag, varför inte? säger Angelina.

    Hon kunde lika gärna ha sagt: varför skulle jag lämna Porto för Portugals mest avlägsna distrikt? Men så blev det. 

    – Visst, jag har arbetat nästan dygnet runt för att få ordning på allt. Men det här är något helt annat än 9–5-liv i Porto, säger Angelina och ser nöjd ut.

    Branta backar mot floden Douro.

    Även grannen, kommunalrådet Paulo Mota, arbetar för att ge nytt liv åt Mondim. Han tycker också att byn är på väg att nå dit. Områdets trekkingled har fått sällskap av möjligheter till drakflygning. Framöver är siktet inställt på att utveckla hållbar turism och skapa fler jobb genom inhemska och utländska besökare.

    – Till en början undrade många i byn varför någon skulle vilja besöka oss. Men jag berättade för dem att Mondims aviga läge också skulle kunna användas till vår fördel. Här har vi fortfarande det liv och den mat som många portugisiska stadsbor hört talas om från sina fäder och släktingar, men som de själva aldrig fått uppleva, säger Paulo.

    Samtidigt serverar Angelina husets pärlande vin till vitlöksmarinerad maronesastek med potatis innan det blir dags för efterrätt. Starkt kaffe och kaneldoftande pastel de nata med mjuk vaniljkräm och frasig smördeg.

    Gamla Porto. Starka färger och salta atlantvindar.

    Ytterligare några mil söderut. Långt innan vi nått vinregionen Alto Douro har Hugos längtansfulla berättelser om området fått sänkan att mogna i någorlunda nyktra bilder: vinodlingarna som klättrar i branta trappsteg mot solen, druvklasar som växer mot blågrönt vatten. 

    När trakten väl blir synlig bortom staden Vila Reals motorvägsbroar, landar mina tankar ändå på den kinesiska muren. Arbetsinsatsen som skapat landskapet känns obegriplig på samma sätt som när man står inför Himalayas eller Balis risodlade terrasser. Är det möjligt? 

    Det är det. Genom envishet och förhårdnade valkar har vinplantorna tvingats ner i traktens hårda skifferjordar. Nu följer de sluttningarna i en enda lång och böljande vågrörelse i grönt.

    – Super, super? Eller bara super? undrar Hugo som parkerat bilen i skugga och fått på sig trekkingskor samtidigt som morgonsolen lägger ett gyllene ljus över den saktfärdiga flodens knixar och böjar långt under oss.

    – Mega-super, replikerar jag snabbt, eftersom det knappast kan finnas något annat svar.

    Portugisiska Dourodalen föder världens finaste portviner. Vid Alto Douros vingårdar mognar och skördas druvorna från skifferjordarnas solbelysta terrasser. Därefter lagras portvinet på ekfat i Portos atlantfuktiga tvillingstad Vila Nova de Gaia.

    Vandringsleden Corgo Trail lufsar försiktigt genom Europas kanske allra mest spektakulära vindistrikt. Med sitt djup och sina höjder påminner dalgången om en norsk fjord som försetts med mild nektar och medelhavsvärme. 

    Redan romarna uppmärksammade traktens kvaliteter. Branta berg skärmar av området från kustens fuktiga atlantvindar och tillåter druvorna att mogna till sensationell sötma. På 1600-talet lockades även engelsmännen till Dourodalen. Från hamnstaden Porto skeppades de söta och smakrika vinerna mot Storbritannien. Med tiden fick de namnet portvin.

    Landskapet vi strosar genom påminner också om den tid då ånglok stånkade sig fram mellan höjderna och de flatbottnade båtarna rabelos transporterade vintunnor längs Douroflodens förrädiska strömmar och virvlarna emellanåt slukade både last och besättning. 

    Små, vita stationshus följer vår vandring längs den gamla järnvägens banvall. Humlor och vildbin surrar kring rosa skurar av vildrosor. Från den motsatta strandens mixade ekskog, carrascal, ropar härfåglar och sommargyllingar. Ändå är det vinodlingarna som dominerar. 

    Raderna av druvstockar som följer horisonten mot fyra väderstreck. Många av odlingarna är stora och tillhör vingårdarna, quintorna. Andra är små och tillfredsställer bara husbehov.

    Just som Hugo sträckt på sig och pallat lite körsbär på en avsats fångad bland mörka skuggor, upptäcker vi att en gammal man i röd basebollkeps iakttar oss. Vi förväntar oss en utskällning. Istället berättar Francisco Domingos nöjt om hur hans lilla lott i 50 år försett familjen med vin till både lunch och middag.

    – När jag blev sjuk bad läkarna mig om att hålla mig borta från min odling. Hur skulle jag kunna det? Vinet är ju livet!

    Som gröna vågor följer vinstockarna Douroflodens dalgång.

    Förmodligen gäller liknande tankar på Quinta Nova de Nossa Senhora do Carmo. Vingården ligger som ett vitt smycke högt ovanför Dourofloden. Från den hukande småstaden Pinhao, med järnvägsstation klädd i blåvitt azulejo-kakel, klättrar landsvägen brant uppför längs vindlande serpentiner. Två lufsande hundar följs av en gumma med lavendelkvistar i händerna. Hinner bli yr av alla redlöst gungande kurvor, när Hugo plötsligt kastar sig över ratten. Millisekunden senare störtar en skåpbil ut ur skuggorna från motsatt håll. 

    Mon dieu! Något i mitt inre skrek att det kommer att komma något just bakom den här kurvan. Och det gjorde det ju, pustar Hugo. 

    Samtidigt konstaterar vi båda: Floden är där nere, på andra sidan stupet. Vi är fortfarande här, på den lilla landsvägen. Några minuter senare hälsar en skylt oss välkomna till 1700-talsgården Quinta Nova. Kring millennieskiftet bytte egendomen ägare och förvandlades till Portugals första vinhotell. Precis som så många andra platser i Trás-os-Montes och Alto Douro, känns förflyttningen lika mycket som en resa i tid som rum. Byggnader, möblemang, matsal och självklart också vintillverkningen. 

    – Vi har varit måna om att bevara känslan av ursprung, berättar hotellets ägare Tiago Silva stolt.

    Varg, vattenfall och vildmark. Vandring genom nationalparken Peneda-Geres.

     Får känslan av att ha landat i ett portugisiskt Downton Abbey där intrigerna är ersatta av milt ljus, portvin och lokalproducerad mat. Knarrande trägolv leder genom labyrinten. Salonger med öppen spis följs av långa gångar där guldförgyllda ljusstakar står uppställda över gamla koffertar och böcker i skinnband. Därefter mitt rum för natten, en stor säng och så storslagen utsikt över floddalens terrasserade vinodlingar att jag funderar på att inte lämna byggnaden före kvällen. Ändå gör jag det. 

     – Visst är tiderna annorlunda nu, konstaterar Tiago när vi flyttat oss till ett av grannhusen för vinprovning. 

    Skaldjursfrossa i Porto.

    Idag anländer Dourodalens gäster inte bara för att njuta av traktens fina viner, utan i många fall också för att lära sig mer om själva hantverket och delta någon dag under skörden.

    – Många som känt druvorna mellan sina fingrar och upplevt sångerna och traditionerna i samband med skörd och framställning, intygar att vinerna verkligen fått ytterligare smak och nyans, säger Tiago.

    Vaknar följande morgon till fågelsång och mjuk värme. Slår upp fönsterluckorna och möter dagen. Årets vinskörd är fortfarande några månader borta. Nu klär blommande bougainvillea gårdens svala stenväggar i purpur, och långt, långt under mig, i djupet av dalgången, stävar en båt längs Dourofloden. Målet är vinhusens Porto, havet och början på ett annat kapitel av Portugal.