Tropiska äventyr på Jamaica

Öga mot öga med en praktfull och flammande flamboyant. En enorm kraft som tar sats ur jorden, delar sig i ormbunksliknande bladverk och boomerangliknande fruktskidor, för att sedan fullständigt explodera i en orange blomning som sträcker sig ohämmat mot himlen. Jag är som hypnotiserad av växtens perfektion, som dessutom valt sin kuliss med omsorg. Skyddad av en stenmur med klättrande murgröna alldeles intill ett helande turkost hav.

Jag är på besök i Ian Flemings semesterparadis och skrivarlya Goldeneye på Jamaicas norra kust. Här föddes alltså Bond. James Bond. Idag tjänstgör platsen som diskret lyxresort med hög säkerhet och avslappnad inställning. Lockbeten som fått Beyoncé och Jay-Z, Kate Moss, Johnny Depp och Obama att hitta hit före mig.

– Känd som okänd, kommer man hit söker man en genuin jamaicansk upplevelse. Trots att pengarna finns för de flesta av våra gäster lockar det mer att följa med en lokal fiskare än att åka ut med en yacht, säger hotellchefen Ricardo Bowleg.

Precis som andra allt inkluderat-hotell på ön har de märkt av ett ökat miljö- och samhällsengagemang hos sina gäster. Goldeneye samarbetar därför med flera lokala organisationer, som Pack for a purpose och lokala Oracabessa Foundation, och belönar fiskare som vårdar korallerna som omringar lyxhyddorna.

Jamaica har en mörk historia med pirater, kolonisation och slavhandel. Var femte invånare räknas idag som fattig och statsskulden är bland de högsta i världen. Jamaica saknar egen industri. Ekonomin bygger på turism, några gruvor och kaffeodling. Så trots sitt paradisiska yttre har situationen fått många högutbildade att utvandra, de flesta till USA men också till det koloniala moderlandet England.

– Det är lika många jamaicaner utanför som på Jamaica. Själv skulle jag aldrig lämna mitt hemland. Varför skulle jag? Jag är jamaican och jag vill bidra till mitt land. Här finns allt jag kan önska, säger guiden Carey Dennis, vars båda bröder sedan länge flyttat från ön.

Vi är tillbaka i bilen och ur högtalarna skrålar smöriga kärlekssånger, som på något underligt sätt upplevs mindre flottiga när de går i reggaetakt. Vi blir omkörda av en lastbil packad med ananas och åsnor. På vägrenen betar getter under fladdrande bananblad och röd-grön-gula skjul av spillvirke erbjuder förfriskningar från sköna försäljare.

Vi håller kurs längs öns norra planhalva. Kust till kust tar tre respektive sex timmar. Västerut trängs tropisk regnskog, med tre gånger så mycket nederbörd som övriga Jamaica, medan den östra sidan är torr med fina vita stränder och populära Port Antonio. Den senare är guiden Careys favoritplats på Jamaica.

– Det är himmelriket på jorden. Luften är friskare och djungeln har större löv. Östkusten kallas för Jamaicas riviera, men samtidigt är stämningen mer lokal än i turistmagneterna Montego Bay och Ocho Rios, berättar Carey.

Vi passerar Columbus Park vid Puerto Seco Beach. Det var här Christofer Columbus landsteg när han “hittade” ön, vars bergiga och kuperade geografi han så träffande beskrev genom att knyckla ihop ett papper inför den spanska drottningen. Columbus var bara först i raden av många att vilja styra ön. Gatunamnen skiftar därför friskt mellan erövrarna.

Här bor ättlingar till skottar, kineser, spanjorer och libaneser. Först 1962 fick Jamaica full självständighet inom det Brittiska samväldet. Ett klocktorn i varje större stad hyllar moderlandets Big Ben och de spretiga kulturella influenserna har enats under det fredliga mottot “Out of many, one people”.

– Rastafari växte fram som en tro ur kristendomen. Jesus representerade de vita och de svarta ville ha en egen förebild. Deras ikon blev den etiopiske kejsaren Haile Selassie, som utförde mirakel och vars rötter sägs leda till Jesus.

Den nya tron kolliderade starkt med det kristna postkoloniala jamaicanska samhället, så rastafari behandlades först dåligt, men genom sitt kollektiva budskap om fred och en enda stor enhet har den vuxit som en positiv kraft i samhället.

Det har gått så långt att många ser Jamaica som synonymt med rasta, reggae, Bob Marley, dreadlocks och marijuana.

Jamaicas berg har också perfekta förutsättningar för en av världens mest exklusiva kaffesorter, Jamaica Blue Mountain.

– Historiskt sett byggdes landet ur jordbruk. Vårt mikroklimat gör det möjligt att odla nästan allt, men kunskapen om hantverket har gått förlorad och det finns heller inga fabriker.

– Vi har bland annat 34 mangosorter att ta hand om och miljontals mandlar går till spillo varje år. Vi gör vårt bästa, men det är mycket jobb eftersom de måste öppnas med en sten, säger Carey.

Jamaicas urinvånare, som invandrade från Sydamerika, kallade ön Xaymaca, som betyder “skogs- och vattenlandet”. Beskrivningen är allt annat än långsökt då ön har 22 floder. En av de mindre är Martha Brae River och på den väntar nästa äventyr.

Vår udda farkost har skördats från flodbanken.

– Bamburören läggs i solen i fem veckor, blir bruna och håller sedan i fem månader. De används oftast som staket eller hopbundna som flotte, berättar kaptenen Cecil Grey.

Som roder har han en ensam bambustam. Fridfullt styr han genom en tunnel av ogenomtränglig grönska till ett soundtrack av fågelkvitter. Träd och bladverk i en enda grön massa, som först när ögonen börjar vänja sig har ett innehåll. Orkidéer snyltar på grenar och mangofrukter hänger i klasar. Gula och svarta fjärilar virvlar i kapp med torkade löv som sakta faller ner mot floden. Elefantblommor, en sorts ananas som fångar upp vatten till fåglarna, sköldpaddor och termitbon …

Jag håller tårna noggrant innanför de hopbundna bamburören, mest för att vattnet är grumligt.

– Du kan vara lugn, Jamaica saknar den farliga faunan. Vi har en och annan krokodil, men de finns bara i Black River och Milk River och folk badar bland dem. Under mitt långa liv har jag bara hört om ett dödsfall. Det var en krokodil som blivit fast på en sandbank där en äldre kvinna olyckligtvis vallade sina getter.

– Men varför tog den inte getterna?

– De var väl snabbare, säger han och rycker på axlarna.

Jamaicanerna är mer rädda för hundar än krokodiler.

– Skällande hundar skrämmer oss. Det sägs sitta i generna sedan slaveritiden, då rymlingar från sockerplantagerna jagades med hundar.

Montego Bay, öns näst största stad, har få naturliga attraktioner men omringas av desto fler ståtliga herrgårdar, som under sin storhetstid stod värd för dessa grymheter. På Rose Hall härskade den rakt igenom onda plantageägarinnan och trefaldiga änkan Annie Palmer. Det var knappast otur som tog död på hennes äkta män samt flertalet älskare från slavstaben.

Huvudbyggnadens svärtade tegel mot den dagliga regnskurens mörka himmel ger kalla kårar. Den spöklika stämningen sitter i väggar och omgivningar. Tavlors blickar följer vartenda steg och Annies kistliknande gravsten känns mer som ett bevis på hennes död, inte hennes frånvaro.

I centrala Montego Bay hedras en av hennes motståndare, frihetskämpen Sam Sharpe, med ett minnesmonument. Han föddes som slav, men trots det tilläts han lära sig läsa och utbildade sig vidare genom de tidningar och böcker han kom över. Utbildningen gav honom respekt hos sina medslavar och han blev snart predikant. Sharpe utvecklade en plan för passivt motstånd mot plantageägarna och delade med sig av den efter sina religiösa möten. Han ville att slavarna skulle vägra arbeta på juldagen 1831 och fortsätta fram till att deras klagomål accepterades.

Det passiva motståndet blev snabbt våldsamt när en av herrgårdarna sattes i brand några dagar senare. Händelsen blev startskottet på slavupproret som några år senare ledde till att slavhandeln och så småningom slaveriet avskaffades, men också till att hundratals slavar dödades. Sam Sharpe pekades ut som den främsta upprorsmakaren och dömdes till döden. 1975 utnämndes han av Jamaicas regering till nationalhjälte och en staty restes på platsen där han hängts för gärningen.

Väntar i skuggan av en palm innan jag får hjälp upp på hästryggen igen. Den här gången iklädd bikini och utan sadel. Barbacka rider vi ut över stranden, låter hovarna vänja sig vid havet innan de trevande letar fäste över revet. När de slutligen släpper taget om botten håller jag fast i manen och sträcker benen bakåt. Känner hur hästkrafterna trampar pulserande och den välbehövliga svalkan som silas utefter våra överhettade kroppar.

– Fånga svansen, uppmanar instruktören.

Lydigt svanssurfar jag efter hästen. Skrattar uppspelt och sväljer några svallvågor av bara farten. När hästen väl får sand mot hovarna igen vilar jag som en lycklig trasa mot den havsindränkta manken. Solstinn och adrenalinfylld botas jag med en nyplockad kokosnöt.

Tänker att det finns en anledning till att 14 James Bond-böcker skrevs på Jamaica och att fem av dem använde öns miljöer som kuliss.

För ingenting kan liknas vid det här.

Missa inte:

• Guide till Jamaica

---

Text: Pernilla Sjöholm • 2018-09-24
Jamaica • Restips • Karibien • Reportage • Sol och bad