• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Florida Keys – bland storfiskare och skattletare

    Söder om Miami breder ett pärlband av öar ut sig. Invånarna på Florida Keys är kända för att vara både avslappnade och lite aviga, och den bekymmerfria stämningen har genom åren lockat såväl soldyrkare som djuphavsfiskare och kändisförfattare.

    Florida Keys – bland storfiskare och skattletare
    Foto: Irina Schmidt/Adobestock.

    Kanske är det den klumpigaste och mest våldsamma landning jag någonsin varit med om i en jumbojet. Hösten innebär regnsäsong i Florida och över Miami är det svart, femton sekundmeter och fullt möjligt att både duscha och skölja ur schampot – om man nu skulle våga sig ut. Vi kommer inte ens in till gaten, de andra planen kan inte lyfta. Blixtar slår ner på flygplatsen.

    Schweizaren bredvid mig berättar om när han var med om en orkan här. Fönstren i hotellet blåste hela ur sina fästen och fladdrade iväg som kort i en kortlek, själv tog han skydd i ett trapphus. 

    En timme senare i hyrbilen, samma väder plus rusningstrafik. På väg söderut ut meddelar rösten i gps:en: "trafiken flyter fint mot din destination". Tempoväxling – från Undersåkers grusvägar till Miamis åtta filer i vardera riktningen. 

    Något motsägelsefullt så är jag här för lugnet och den avslappnade lunken. Och för havet och fisket förstås. Det är ovillkorligen vatten som är den gemensamma nämnaren här – för turister som för lokalbefolkning. 

    Jag ska fiska tarpon, flugfiskarens verkliga högvilt. Fiskets Formel 1. Starka vilda silvertorpeder som lockar fiskare från hela världen till just detta hörn.

    Vägen från Miami ner mot Key West är en av USA:s mest häpnadsväckande roadtrips. Foto: Miami2you

    Ett stycke söderut på The Keys, ö-bandet som består av cirka 1 500 öar, ligger Islamorada som slänger sig med epitetet Sportfishing Capital of the World. Här kan du fiska sötvattensarter på förmiddagen i nationalparken Everglades mangroveskogar på västsidan och sedan på eftermiddagen ge dig ut på Atlanten i öster och fiska svärdfisk och marlin, allt på en och samma dag. Det är unikt. Här kan du uppleva Hemingways Den gamle och havetpå riktigt om du så vill.

    Highway 1 skär rakt över bandet av öar. Vägen har alltid, sedan den byggdes 1926, varit pulsådern som förenar The Keys med USA:s fastland. Även om det finns någon mindre flygplats här och var på öarna så står och faller turismen med vägen. 

    Under början av 80-talet strömmade droger och illegala invandrare från Sydamerika den här vägen in i USA. Med ett raskt initierat initiativ bestämde sig Washington för att en gång för alla sätta stopp för droghandeln och få kontroll över flyktingströmmarna. En så kallad inspektionsstation upprättades upp mot fastlandet med stridsvagnar, sandsäckar och kulsprutor. Stationens funktion var den samma som en gränspostering. 

    Tarpon, fiskarens verkliga högvilt. Foto: Kalle Grahn.

    The Keys var med ett penndrag i praktiken isolerat från fastlandet. För turistnäringen och ekonomin var det ett dråpslag. Det gick visserligen fint att ta sig ner till öarna men att ta sig tillbaka till fastlandet kunde ta flera dagar i anspråk, på grund av milslånga bilköer. Turisterna slutade förstås komma omedelbart och bland invånarna växte missnöjet explosionsartat.

    Men så var det någon som läste lagarna ordentligt och där stod det tydligt att man i USA inte fick upprätta gränskontroller inom landet utan endast mot andra länder. Det kryphålet blev startskottet på den självständiga republiken Conch och dess korta och inte alls blodiga historia. 

    Stadsfullmäktige med borgmästaren i spetsen menade att regeringen satt upp en gränspostering på samma sätt som man gör mot ett annat land. Resonemanget var följaktligen att man därför lika gärna kunde bli ett eget land. 

    De som bor här kallar sig själv Conchs. Benämningen härstammar egentligen från Bahamas där före detta engelska undersåtar ifrågasatte skatterna på mat och stöddigt deklarerade att man hellre åt conchs än att betala skatt. Conch är ett slags havslevande snigel i ett stort rosa skal som man gärna äter här. Följaktligen fick den nyfödda nationen namnet Conch Republic.

    Republiken utropades, en nationaldag instiftades och en flagga kom till och hissades så att den hängde endast en provocerande inchunder Stjärnbaneret. 

    Strider utbröt, symboliska med ihoprullade tidningar. Ett torrt, och som det berättas, mycket hårt gammalt bröd av typen lokal baguette lär ha krossats mot skallen på en amerikansk sjöman. Efter någon minut eller så avtog stridigheterna och republiken Conch förklarade officiellt att man gav sig. Samtidigt passade man på att påtala behovet av krigsskadestånd. En rund siffra på en miljard dollar föreslogs.  

    Kuppen – för det var just vad det var, en mycket väl genomförd pr-kupp – fick sådant genomslag i media att den så kallade inspektionsstationen mot fastlandet försvann över en natt. Men inte så mycket som ett pip har någonsin kommit från Washington om saken. Ingen har ifrågasatt självständighetsförklaringen. 

    Långt bort från det mesta. Foto: Kalle Grahn.

    Det kunde förstås lika gärna varit dykning som är orsaken till att jag nu befinner mig här. Havet, eller de två haven, Golfen och Atlanten, är dragningskraften. Det tar någon timme ut på den oljiga ytan i gryningen, sedan är vi ensamma. Båten har ett platt fördäck där jag kan stå och fiska. Guiden spanar efter fisk och stakar oss framåt med en lång stav. Idag är det ingen svårighet att lokalisera fisken. Tarponerna rullar lojt vid ytan. 

    Plötsligt sliter något tag i flugan. Kanske tio eller femton meter framför mig. Först är det bara en kraft, en massiv tyngd. Mot all logik gäller det nu att hårt rycka tillbaka för att sätta kroken i den benhårda fiskmunnen. Sedan brakar det loss och adrenalinet skjuter ut i kroppen. Kanske rädd av det kraftiga rycket i käken skjuter den silverblanka torpeden upp ur vattnet några få meter från båten. Vattnet stänker och jag står som fastfrusen, handlingsförlamad och närmast chockad när jag förstår. Jag har av ren äventyrslust och fiskeiver kopplat mig samman med en fisk som kanske väger lika mycket som mig – utan att ha någon som helst aning om vad som kan tänkas följa. 

    Det blir det muskelkamp mellan människa och fisk. Tarponen är en av de få fiskar i världen som faktiskt kan köra slut på en människa. Adrenalinet behövs.

    Fiskeguiden Brandon Cyr gillar det enkla livet i The Keys. Foto: Kalle Grahn.

    Det finns en teknik för det, och regler. Det här är en sport som vilken annan som helst med den enda skillnaden att den utförs på fiskens bekostnad och för mitt personliga nöje. Ju bättre jag är som fiskare, desto snabbare kan fisken krokas loss och få simma vidare. Givetvis underligt eller tveksamt för den som inte förstår sportfiskets inre väsen. Men inte konstigare än upplevelseresandet som fenomen i allmänhet. Oavsett om det handlar om klättring i Nepal, safari i Afrika eller paddling på Grönland eller flugfiske i Florida. Några vanliga gemensamma nämnare: begränsat med tid, dyra upplevelser och stora skillnader i levnadsvillkor. Fördelen här är i alla fall att man som resenär inte exploaterar lokalbefolkningen. Här är sportfisket big business.

    Något som istället får mig att fundera mer över sakernas tillstånd är de flyktingfarkoster som jag ser vid ett par tillfällen. Livsfarliga båtar och flytetyg av frigolit och presenning som tar kubaner över till Drömmarnas land med livet som insats. I princip rättslösa hamnar de i Miamis mindre angenäma kvarter.

    Till The Keys kommer man för att dyka, fiska, eller bara varva ner på någon av de paradisiska stränderna. Men det oskyddade läget gör också att ögruppen är extra utsatt för höstarnas oväder. 2017 gjorde orkanen Irma stor skada på flera av öarna. Foto: Simon Dannhauer/Adobestock

    Människorna på The Keys beskrivs ofta som uppfinningsrika och avslappnade. Livet är enkelt och ganska okomplicerat. Man dyker, seglar eller fiskar.

    – Jag äger bara ett par skor med snörning och två par jeans, flinar Brandon Cyr, min fiskeguide, när vi byter artighetsfraser om livet här och hemmavid. 

    Inte för att han är direkt fattig, han tar 650 dollar om dagen för att ta med fiskare ut på sin lilla båt. Han förklarar att man inte behöver just så mycket mer än några par sandaler och lika många par shorts. Det behövs inte mycket för att överleva när det är sommar året om. Lite som bilden av den strävsamme norrlänningen som bor i skoteroverallen och lever i ett enkelt hus med vedspis.

    Den livsstilen har genom åren lockat många författare och konstnärer till The Keys. Här hittar du en professor från Harvard som kör taxi, och kändisarna är förstås här. Förhållandet till Kuba, som ligger bara 14 mil bort, har alltid varit mer avslappnat här än i övriga landet. På 1830-talet rullades en miljon kubanska cigarrer årligen bara i Key West.

    Närkontakt. Det var sportfisket som lockade Hemingway att slå sig ner i Key West. Foto: Kalle Grahn.

    Det var skattletarna som spädde på myten om The Keys. På 1980-talet hittades skeppet Nuestra Señora de Atocha, en spansk galjon från 1622. Skeppet bar med sig skatter från den nya världen och skulle hem till Spanien när det råkade ut för en storm och förliste. Guld, silver, smaragder, gyllene kors till påven och mycket mer till ett värde av 450 miljoner dollar bärgades enbart från Atocha. 

    Det var den avslappnade livsstilen och romantiken runt skattletarna som lockade hit kapitalet. Key West är idag dyrt och räknas som en av de rikaste städerna i landet. 

    Men kvar finns ändå en avslappnad inställning och en liberal syn på allt från droger till kubanska flyktingar och en livlig och tongivande gay- och transscen. De vanliga, kanske lite mer pryda amerikanska turisterna, håller till på den norra delen av huvudgatan Duval Street, runt Sloppy Joes, medan de liberala söker sig längre söderut på samma gata där trans- och gaybarerna ligger vägg i vägg. Skaldjuren och hamburgarna är hursomhelst desamma i båda ändar av gatan.

    Jag får fånga mina fiskar, göra som en amerikansk turist på en av landets fiffigaste turistdestinationer. Det vill säga dricka kallt ljust öl, käka hamburgare och key lime pie i skuggan. Strosa efter strandpromenaden och se på fantastiska spontanuppträdanden under Sunset celebration. Här hyllar man sommaren varje dag. Det där beryktade höstregnet såg jag aldrig röken av mer.  

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!