• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Transsibiriska – världens längsta tågresa

    Så kliver vi ombord på den legendariska järnvägen och tuffar iväg mot andra sidan av jordklotet. Genom sju tidszoner och två världsdelar med mängder av ansikten, språk och landskap.

    Transsibiriska – världens längsta tågresa
    Foto: Anders G Warne

    Du-dunk, du-dunk, du-dunk. Tåget korsar rälsgnisslande kurvor och sliprar medan landskapet flyter förbi: datjornas frukttyngda äppelträdgårdar och raka rader av vitkålshuvuden innanför vingliga trästaket och en stins mitt ute i ingenstans bland älggräs och porlande bäckar innan solnedgången klär björkarna i benvitt.

    – Äntligen på väg! nickar fotografen Anders utan att slita blicken från landskapet som passerar.

    Utanför kupéfönstret börjar Ryssland som en drygt 100 timmar lång roadmovie mot Mongoliet. Samtidigt sjunker bilderna från dagen in: Uppbrottet från Moskvas Kazanstation där luften var fylld av spänd förväntan och perrongkioskernas matos; den tatuerade vagnvärdinnan Anastasia som hälsade oss välkomna med ett kort pazhalstaefter att hajämfört våra tågbiljetter och pass med passagerarlistan; den ryska huvudstaden som sakta tonade ut efter att tåget på utsatt tid, punktligt klockan 18.50, knyckt till och distanserat sig från kvarteren där vi nyss promenerat; Vasilijkatedralens Disneyfärgade lökkupoler; varuhuset Tsum och Röda torget till Beatlesklassikern "Let it be" i salsatakt.

    Resan vi just påbörjat är så lång att den till och med syns på en jordglob. Dessutom är färden något av ett socialt experiment, inrymd i ett utrymme ungefär stort som en normal busskur. Under nästan fem dygn framöver kommer vi att sova, vakna och dricka te tillsammans med människor vars existens var okänd före resans början. Ändå känns starten alldagligt trygg. Fyrbäddskupé i andra klass, liten sänglampa, gråvita gardiner. I ena vagnsänden en samovar där kåsor och koppar fylls med vatten, te och pulverkaffe. 

    Matsäcken är snart uppackad. Köttfärsfylld pirog, choklad och bullar. Våra grannar sover redan på överslafarna. Baktihar, som kallas Basch, och hans hustru Renata har just avslutat semestern i Grekland. Nu är det unga paret på väg hem med sin flygplatsmärkta resväska mot jobbmorgon hemma i tartarernas Kazan.

    Många hade tänkt tanken före Alexander III. Att resa tvärs igenom det väldiga tsarimperiet med häst och vagn tog flera månader. Drömmen var att knyta ihop Moskva och Stilla havet med räls. I så fall skulle inte bara restiden förkortas rejält, utan Ryssland också få bättre koll på det väldiga Sibiriens rikedomar av guld, timmer, diamanter och pälsverk. 

    1891 lät tsaren kommendera ut 62 000 män, militärer, bönder och fångar, med spett och spade för att öppna upp och betvinga de väldiga skogarna och floderna öster om Uralbergen efter att de ursprungliga arbetarna skrämts bort av ödsligheten och de sibiriska tigrarna. 

    25 år senare var Transsibiriska järnvägen färdig. Då, för drygt hundra år sedan, kunde en vinterresa med tåg till Sibirien ta allt mellan två och sex veckor. När järnvägen var på plats erbjöds snabbare resor med komfort med Compagnie Internationale des Wagons-Lits, den stora nattågsoperatören i dåtidens Europa, vars vagnar erbjöd flärdfull lyx för den som hade råd att betala för sig. Förutom pianobar, marmorbadkar och ett särskilt mörkrum för framkallning av film, fanns även en särskild kyrkovagn med kors på taket och tillhörande präst. 

    Moskva. Startpunkt för den långa resan genom Sibirien.

    När mörkret faller på. Kupéskriven dagbok och transsibiriskt kvällsmys.

    Strax efter tio på kvällen. Ligger vaken och lyssnar till hur tåget sakta och metodiskt arbetar sig genom den massiva, ryska landmassan i nattligt mörker. Vaknar några timmar senare till fullt dagsljus och upphetsade röster.

    Vagnskorridoren är fylld av folk. Till skramlet från en lång järnvägsbro hör jag Baktihars och Renatas röster.

    – Du ska väl inte missa Volga? 

    Floden är bred som en insjö. Fiskebåtar och en öppen bilfärja rör sig sakta över det glittrande vattnet. Därefter videbuskar, långsträckta gölar och sandig tallskog som så småningom följs av en folktom perrong.

    – När jag var liten brukade jag kliva av tåget här för att promenera till vår datja och plocka jordgubbar, berättar Baktihar samtidigt som hemstaden Kazans hustak tornar upp i fjärran. 

    Transsibiriska järnvägen är kanske det allra enklaste sättet att lära känna Ryssland. Landet spänner över snudd på ofattbara 17 miljoner kvadratkilometer och 21 del-republiker. Under färden blir nationen lite mer begriplig. Avstånden, människorna, hur allt hänger ihop: byar, städer, skogar och floder. 

    Soljanka. Rysk grönsakssoppa i restaurangvagnen.

    Punktligt och prydligt.Vagnvärdarna provodnik och vagnvärdinnorna provodnitsa ser till allt flyter på bra under resan.

    En tidig förmiddag blir Tatarstan till Udmurtien, där en del fortfarande praktiserar en inhemsk naturreligion där man varken tror på himlen eller helvetet.  Små städer tecknar sig ovanför flodernas fuktängar. Bortom järnvägsbron över floden Byaka betar getter intill knuttimrade stugor och sensommarbleka fält. Därefter följer oljerika Basjkirien vars fana är prydd av en kuraiblomma.

    Tataren Marat, som klev på i Kazan men somnade omedelbart efter avfärd, vaknar ungefär samtidigt. Några fällknivsnabba rörelser förvandlar ett rött äpple till fyra exakt lika stora klyftor. Resten av matsäcken finns redan på kupébordet: medvursten kalbas, rysk festkonfektyr, ägg, salt, kyckling och en petflaska med något matoljesimmigt gult som doftar som halstabletten Fünf Kräuter.

    – Nastrovje! Skål! utbrister Marat som fyllt tre, små koppar med kökstillverkat hemkört.

    Vid resans slut väntar Omsk och ett 30 dagar långt arbetspass på oljefälten.

    Genom mobiltelefonens videoklipp och Google Translate strömmar valda delar av hans liv: familjen, huset, en flyende varg under en vintrig jaktexpedition till Altajbergen. Parallellt flimrar ett allt ödsligare landskap förbi utanför kupéfönstret. Lätta dimmor stiger från Uralbergens djupa dalar. Små, ivriga bäckar är det enda som förmår tränga igenom mil efter mil av täta skogar. Järnvägsövergångarna är obevakade och slutar ofta i ankelhöga lerpölar. Vid stationen i Chernushka pausar tåget i två minuter. 

    Ynglingen som stormar in under uppehållet har så bråttom att baxa upp sig själv och en uppenbart obekvämt, tung papplåda till en av överslafarna att alla eventuella ambitioner till presentation försvinner under själva manövern. För en lång stund sluter vi oss till att han är stum. Det är han inte. När tågets vaggande satt mördarkartongen i rörelse och tippat den över britsens kant, landar den rakt i huvudet på Anders. Attacken följs av ett ynkligt pipande "sorry, so sorry", innan den tystlåtne ynglingen åter försvinner upp med lådan till sin självpåtagna isolering.

    På väg mot söndagspicknick i gränslandet mellan Bajkal och Mongoliet.

    Selengafloden mellan Bajkal och Mongoliet. En av många höjdpunkter på resan.

    Bortom midnatt, bortom Europa. Halvsover när tåget passerar den vita obelisken som markerar gränsen mot Asien. Strax följer Jekaterinburgs upplysta skyskrapor och väldiga järnvägsstation i isande mentolgrönt. Därefter storskog och tysta timmar. Vaknar till tveksam gryning. Vita fuktslöjor lyfter från vidsträckta sumpmarker som skriker mygg. 

    Nästan 200 mils resa öster om Moskva börjar Sibirien med ändlösa björkskogar och våta ängsmarker. Namnet lär betyda det sovande landet och markerar den väldiga landmassa mellan Uralbergen och Stilla havet som sträcker sig från evig tjäle och tundra i norr till tajga och sydlig slätt i söder.

    Kliver av tåget i Tiumen för att pausa resan med en hotellnatt halvvägs mellan den ryska huvudstaden och Bajkalsjön. För ungefär 150 år sedan föddes mystikern och helbrägdagöraren Grigorij Rasputin lite längre nedströms Turafloden. Varken uppväxten i en fattig bondefamilj eller återkommande dryckeslag hindrade honom att nå positionen som en av den ryska samtidens mest inflytelserika personer. Ryktet om att kunna hela sjuka och se in i framtiden ledde ända in till tsarfamiljens innersta krets och den svårt blödarsjuka tronarvingen Aleksej Nikolajevitj Romanov.

    Väl där följde tsaren och tsarinnan flertalet av Rasputins råd om såväl familjeangelägenheter som nationens väl och ve, bortsett från den kanske allra mest avgörande profetian. Ifall tsaren skickade ut sina trupper i första världskriget, sa Rasputin, då skulle det innebära slutet för tsarfamiljen och början på 50 år av ryskt kaos, ändlös blodspillan och nationella olyckor. Ryssland skickade trupper. Och krig och kaos blev det.

    Om Rasputin även förutspådde Tiumens öde är mer oklart. Möter i kulturparken hans vilt stirrande blick från en tecknares blyertsporträtt. Strax bakom reser sig staden.

    När andra världskriget började hota Moskva, evakuerades Lenins balsamerade kropp till Tiumen för att inte hamna i fientliga händer, medan 238 av den västsibiriska stadens katter skickades åt motsatt håll för att hjälpa till med att hålla råttorna stången i det hårt prövade Leningrad.

    Idag är gatorna breda och följs av identiskt lika höghuskvarter. Lenin är sedan länge tillbaka i mausoleet vid Röda torget i Moskva medan Tiumens utflyttade katter hedrats med en lokal skulpturpark. Dessutom är staden den plats där flest ryssar säger sig vilja bo. Nationens gas- och oljefält finns i grannskapet. Arbetstillfällena är många och lönerna bland de högsta i landet.

    I skarven mellan Sibirien och Mongoliet bjuder ryska delrepubliken Burjatien på en spännande mosaik av breda floder, djupa dalgångar och buddistiska byar.

    Åskovädret har dragit förbi under natten och morgonen i Tiumen är klar som ett glas vodka. Lyssnar till Ulan Bator-tågets ankomst. Med en ljudlig suck bestämmer sig den mongoliska järnvägens röd-blå-vita vagnar till slut för att stanna vid perrongen. 

    Klockan 08.19 rullar vi på nytt i trans­sibirisk trygghet: vagnvärd, samovar, kuddar i siden. Utanför kupéfönstret fladdrar tuvullsax som bomullstussar över träsk och myr. Fuktiga skogar och hjortronmarker slår följe med östliga mil. Då och då bryts den vattensjuka paletten av odlingslandskapets spetsiga hövolmar och mogna sädesfält.

    När vi passerat såväl floden Irtysj som Omsk palatsliknande järnvägsstation, inser jag att vi inte kommer att få några kupégrannar. Åtminstone inte idag. Vandrar från vagn till vagn. Tåget är knappt halvfullt och luktar ovädrad sommarstuga. En av vagnvärdinnorna har förvandlat sysslo­lösheten mellan Omsk och Novosibirsk till en spöklik skönhetsmask, en annan formar med bestämda tumgrepp mongoliska dumplings i ett minimalt personalutrymme. Sist följer en rysk restaurangvagn. Även den är halvfull.

    – Biff stroganoff, biffstek eller bara biff? föreslår den hårt spacklade servitrisen.

    – Biff stroganoff, svarar jag samtidigt som ett mötande containertåg motvilligt släpper fram tittgluggar mot Barabastäppens svarta jordar och vassbälten.

    Vid ett av grannborden ägnar sig en hol­ländsk familj åt frågesport. Mellan jubel och skrattutbrott förklarar mamman att resan med tre tonårsbarn fungerat förvånansvärt bra, att de fyllt sina datorer med spel och filmer, men framför allt fått tid över till det som de aldrig får annars: umgås nära med varandra och prata till samtalets slut.

    Sibirien. Träkåkar och kåltäppor.

    Kanske är det en fråga om personlighet, kanske en frukt av förväntningar på samma sätt som mitt eget medvetande brukar leta efter begynnande huvudvärk på höjder över 4 000 meter, eftersom man brukar få huvudvärk på just den höjden som en första signal om annalkande höjdsjuka. Men hur jag än rådfrågar min kropp och själ, infinner sig aldrig någon transsibirisk leda, trots att resan är inne på sitt fjärde dygn.

    I reseskildringen Jag har sett världen börja (1997) beskriver den danska författaren Carsten Jensen Transsibiriska järnvägen som ett uthållighetstest i monotoni där det mest utmärkande är frånvaron av upplevelser. Författaren Paul Theroux tycks ungefär lika uppgiven i Den stora järnvägsbasaren (1975)och börjar fundera på om det trots allt inte klistrats fast ett foto på tågets utsida, eftersom det ser precis likadant ut varje gång han kikar ut genom sitt kupéfönster.

    Det gör det inte. Åtminstone inte under min och Anders resa. Varje ny dag bjuder på nya nyanser plus tågresornas unika möjligheter till att tjuvkika på folks vardag och sådant som brukar tillhöra det fördolda.

    Vi har just passerat Novosibirsk. Öster om floden Ob flimrar sekvenser förbi som skulle kunna ha hämtats från någon av Tolstojs eller Dostojevskijs miljöer. Bondekvinnor med håret täckt i hucklen påtar i trädgårdstäppornas potatisland. Barn leker på en äng bland betande hästar. Så Krasnojarsk och den kilometerlånga bron över floden Jenisej som sysselsatte tusentals arbetare och som vid världsutställningen i Paris år 1900 tilldelades guldmedaljen tillsammans med Eiffeltornet. 

    Under det 22 minuter långa stoppet vid stadens järnvägsstation har vår vagnvärdinna Chimeg kopplat upp sig mot sin man hemma i Ulan Bator. På mobiltelefonen skymtar jag honom, rufsigt yrvaken och alltjämt kvar i sängen. 

    – Kommer du snart? undrar han och får en nick från Chimeg till svar.

    En ny dag. En ny vy. Holländska Willem och Tua.

    Morgon i Irkutsk. Fram till nu har livet ombord på tåget varit givet. Samma ansikten och röster från halvtomma kupéer. Sällan någon kö till toaletter eller eluttag. Plötsligt gäller en annan ordning. Den regnvåta perrongen är fylld av människor som söker efter en fortsättning. Grupper av amerikaner, spanjorer och kineser kliver ombord tillsammans med rysktalande guider, mongoliska resenärer och individuella backpackers.

    När vi lämnar staden är tåget nästan fullt. Gyllene kyrkspiror speglar sig i Angarafloden. Knuttimrade hus följs av solrosor. I fjärran sjunker Primorskybergen in i ett avlägset dis, tappar konturer och blir till mjuka vågrörelser. Halvtimmen senare fyller Bajkalsjön ut landskapet som en gråblå reflektion av augustihimlen. Snart är den så bred att man inte längre ser höjderna och bergen på motsatt sida.

    – Visst är det häftigt, säger holländska Tua som vandrat längs sjön tillsammans med maken Willem och besökt en sibirisk familj som föder upp slädhundar.

    Vackert som kalligrafi. Sibiriens björkskogar.

    Bortom Bajkalsjön föder Ulan Ude ett envist rykte som visar sig vara sant. Strax före den mongoliska gränsen ska den ryska restaurangvagnen kopplas bort. Beskedet leder till febril aktivitet i perrongområdets butiker. Ölburkar, kex och piroger bärs ombord i prassliga plastpåsar. Någon har köpt en strutglass som heter CCCP.

    Först när tåget rullat vidare, börjar det gå upp för mig att den annalkande gränsen betyder så mycket mer än ett nationsbyte och slutet för tågserverad biff stroganoff och borsjtj. Fram till nu har Sibirien känts skandinaviskt bekant genom barrskogar, björkar och bärmarker. Men från och med den burjatiska delrepublikens huvudstad följer äntligen ett landskap som stödjer förflyttningens längd och det faktum att vi rest 5 642 kilometer från Moskva. 

    Under timmar framöver följer järnvägen Selengaflodens skarpt markerade dalgång. Mörkt vatten pumpas genom meandrande kurvor. Höjder och betesmarker går i intensivt limegrönt. Då och då grovt timrade trähusbyar följda av buddistiska böneflaggor. I närheten av Stora Gåssjön faller runda berg in i skymningen. Förundras samtidigt över hur mycket det går att se från ett tåg: sjakaler som rör sig närgånget kring stora boskapshjordar, havsörnar som vilar på stenar i en fors, amurfalkar som följer elledningarna som blåsvarta nottecken.

    Vad som döljs i Naushiki är däremot oklart. Rysk–mongolisk gräns betyder i alla fall att vår vagnvärd drar för gardinerna och täpper till alla eventuella tittgluggar. Själva övergången tar tre timmar och sker i fullständigt mörker. Blanketter fylls i. Kupéer och bagageutrymmen kontrolleras. Först av ryssar, därefter av mongoler. När den sista uniformsklädda personen hälsat Welcome to Mongolia är proceduren över och gardinerna dras upp mot ett land som presenterar sig genom en nattbelyst bensinmack. 

    Sibirisk skymning mellan Ilianskaja och Nizhneudinsk.

    Sista natten har passerat. Just som vagnvärdinnan Chimeg knackar på vår kupé för att lämna tillbaka våra biljetter, börjar jag fundera på det kommande uppbrottet, hur det kommer att kännas att överge resans inrutade tillvaro som börjar kännas så trygg och behaglig.

    Tänker åter på Paul Theroux som i Den stora järnvägsbasaren färdades i sällskap av en råbarkad konduktör som misshandlade två berusade soldater och den koleriska restaurangvagnsbasen Vassily som tappade humöret och spöade upp en kvinnlig kollega, innan författaren själv, vid resans slut, förbannade allt och alla som hade med färden att göra. 

    Min resa har varit totalt annorlunda. Mil efter mil och timme efter timme av meditativt du-dunk, du-dunk tills landskapet blev så här. Stora hästhjordar betar runt låga höjder och mitt ute på de oändliga viddernas ingenstans lyser nomadernas ger, jurtor, som runda ljus. Tre kvart återstår till Ulan Bator som är slutet på vår färd där själva resan var målet. 

    Mongoliska vagnvärdinnan Chimeg.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!