Indien – på räls ovan molnen

Morgonen är full av förväntan. Solen har nyss gått upp och nattåget från Chennai har anlänt till stationen. Passagerarna strömmar från den ena perrongen till den andra, från Indian Railways vardagståg med sina sitt- och liggvagnar till smalspåriga Nilgiri Mountain Railway, som är av en annan värld: åtta bräckliga, rangliga, rektangulära trävagnar i ålderdomlig stil bakom ett svart ånglok som står och pyser ihärdigt och frustar. 

Det är inte bara loket som är ivrigt att komma iväg. Jag och de andra resenärerna är lika otåliga och förväntansfulla. För vi befinner oss på den här lilla stationen i den indiska småstaden på grund av vår gemensamma lust att göra en alldeles speciell tågresa. Få reser den här sträckan bara för att komma fram till sin destination. Nej, här packar man matsäcken och bänkar sig för en upplevelse med storslagna naturscenerier och obsolet mekanik.

För Nilgiri Mountain Railway är en av Indiens äldsta bergsjärnvägar. Rälsen upp i Blå bergen började planeras redan 1854, även om det dröjde ända till 1899 innan den var helt färdigbyggd. Det var ett vågat ingenjörsprojekt där den 46 kilometer långa banan med en meters rälsbredd går nästan ständigt uppför. Dessutom är det så brant att loket inte kan dra vagnarna av egen kraft. Mellan skenorna finns en kuggstång som liksom vevar upp tåget, precis som i en berg- och dalbana på ett tivoli.

Här är det inte mycket som förändrats sedan tågresandets barndom. Fortfarande dras vagnarna av ett 80 år gammalt schweizisktillverkat ånglok, vilket gör det till ett av världens få kvarvarande reguljära ångloksdragna tåg som körs dagligen året runt och efter en tidtabell. Fast loket drar faktiskt inte vagnarna. Ångloket är placerat längst bak och skjuter dem framför sig uppför berget, allt för att underlätta den mödosamma resan.

1999, när bergsjärnvägen fyllde 100 år, hotade järnvägs­ministern med att elektrifiera hela sträckan. På så sätt skulle resan bli snabbare, tillförlitligare och miljövänligare. Ett ramaskri ljöd över Blå bergen.

– Här är det inte att komma fram snabbt som räknas, sa en.

– Här är det kärleken till traditionen som gäller, sa en annan.

Nu är hotet undanröjt och moderniserings­planerna avvärjda, förmodligen för gott eftersom Unesco 2005 världsarvsklassade den sydindiska bergsjärnvägen tillsammans med bergståget till Darjeeling i indiska Himalaya.

Manlig järnvägspersonal i vita bomullsbyxor med pressveck, vit skjorta och nypolerade svarta läderskor, så blankpolerade att man kan spegla sig i dem, skyndar fram och tillbaka, medan den kortväxta kvinnliga konduktören i sin mörkblåa uniformsjacka med revär, rödbruna omlottkjol och långa hårfläta står och synar reservationslistorna med allvarlig min.

Jag har bokat första klass, men skillnaden mellan de båda klasserna är minimal. Förstaklasskupén är i vilket fall belägen längst fram, där det alltså inte finns något lok som på vanliga tåg (det skjuter ju på bakifrån). Vår sikt mot bergen genom panoramafönstret är således fri.

Så ljuder konduktörens visselpipa; mullrar loket; tjuter ångvisslan. Vi är på väg.

Långsamt tuffar vi fram över mossiga stenbroar och rostiga järnbroar över vilt forsande vattenfall, förbi röda jordsluttningar med högt grönt gräs och rakt genom plantage med bananträd och kokospalmer. Hastigheten är beskedlig och allt sköts manuellt. Vid första korsande bilvägen vinkar konduktören på plattformen längst fram i tåget till mannen vid vägbommen som vevar ner bommen. 

Och snabbt går det inte. Topphastigheten är 30 kilometer i timmen. I de branta backarna masar vi oss fram i halva den farten. I en tunnel blir det tvärstopp. En fotograf i 70-årsåldern står med sin kamera på stativ på rälsen för att ta en bild på ett bröllopspar mot tunnelmynningen med gröna berg i fonden. Han orkar inte ens vrida på nacken och titta på vårt tåg som gnisslande bromsat in tio meter bakom honom.

– Undan med er! Här kommer tåget, ropar konduktören i fören.

Fotografen skriker irriterat tillbaka. Jag hör inte vad han säger, men tycker att det är höjden av självförtroende att tjafsa emot när ett tåg med sammanlagt 100 passagerare begär att få fortsätta sin färd.

När vi kör genom de lite längre tunnlarna tjuter resenärerna, som om vi befann oss på ett spöktåg på ett nöjesfält.

– Oooooh! 

Och i de brantaste uppförsbackarna kommer de förtjusta skriken tillbaka.

– Aaaaah!

Mittemot mig sitter ett ungt par med en ettårig dotter. De bor i Metupalayam, småstaden där tåget startade sin mödosamma färd. De ska upp till tågets slutdestination, semesterorten Ooty, eller Udagamandalam som den också kallas, för att promenera, besöka en tefabrik, dricka te, titta på utsikten och fira sin andra bröllopsdag.

– Fast framför allt för själva tågresan, säger mannen som heter Senthil och tittar ömt på sin fru som har det långa svarta kokosoljeblanka håret samlat i en fläta dekorerad med en vit fjärilsgardenia.

Ur cylinderformade tiffin-lådor i rostfri stål plockar hon små bitar av ångade rismjölsbullar, idli, lika skimrande vita som blomman i hennes fläta, och matar dottern som glupskt slukar dem.

På praktiskt taget varje station vi stannar på lämnar passagerarna sina platser, korsar perrongen och lutar sig mot staketen ovanför sluttningen ner mot dalen. Den sydindiska slätten i gråblått molndis långt där nere. Morgonsolen som får det daggvåta gräset att glimma. Flockar med apor som nyfiket betraktar de indiska turisterna som tar selfies framför det frustande ångloket.

I Hill Grove är det tiffin time, det angloindiska begreppet för vad vi i Sverige kallar fikadags. Jag trängs med andra tågresenärer framför en blå träkiosk för att köpa chai, kex och en tidningspappersstrut nyfriterade grönsaks-pakoras, allt medan de lekfulla aporna svingar sig mellan träden och pilar mellan benen i folkvimlet vid tekiosken. Ingen är orolig för att bli frånåkt. Loket signalerar flera gånger när det är dags. Dessutom går konduktörerna runt och manar på senfärdiga tedrickare.

– Drick upp, det hinner du, säger den godmodiga konduktören med ett under av tålamod.

Tåget kämpar vidare. Uppåt, uppåt. Den tropiska värmen från slätten ersätts av fuktig kyla. Vi kör in i och ut ur moln, alltmedan temperaturen sjunker och vyerna blir mer spektakulära.

I Coonoor på 1 710 meters höjd möter vi tåget från Ooty som är på väg ner till Metupalayam. Dags för ett tekniskt byte. Det nedåtgående tåget får vårt ånglok och vi, som är på väg uppåt, får deras diesellok. Resten av resan är därför tuffandet och visslandet utbytt mot ett svagt brölande som påminner om en gammeldags fiskebåt.

Teplantager breder ut sig på båda sidor om den slingrande rälsen. En syrlig klorofyllstinn doft sprider sig in i vagnarna genom de nerskjutna fönstren. På avstånd ser sluttningarna med tebuskarna ut som pedantiskt klippta gräsmattor.

När vi på 2 203 meters höjd rullar in bredvid hästkapplöpnings- och golfbanan i Ooty börjar regnet smattra mot blanka eukalyptusträd och röda tegeltak. Jag tar en autoriksha till Fernhills Royal Palace, som är maharajan av Mysores sommarpalats och ett kulturarvsklassat pensionat.

– Hej jag heter William, presenterar sig receptionisten och visar mig runt i palatset där det känns som om Indiens vicekungar och prinsar ännu drack sitt dagliga five-o’clock tea med brittiska ambetsmän i linnekostymer och deras fruar i blommiga klänningar, diskuterande general Percivals kapitulation för japanerna under andra världskriget. 

Samma kväll sitter vi i The Ball Room med tio meter högt i tak och väggarna fulla av svartvita familjebilder från maharajans och hans mor- och farföräldrars överklassliv. Orientaliska mattor på golvet, nötta lädersoffor vid fönstren, uppstoppade rådjurshuvuden på väggen. Röda tunga sammetsgardiner, en jättelik öppen spis, tunga linneservetter. Och jag kan inte bestämma mig för vilken av de angloindiska maträtterna med lustiga koloniala namn jag ska beställa: Captain Kullam’s devilled mutton korma eller One eyed Simon’s baked fish and muchroom casserole?

Precis som ombord på Nilgiri Mountain Railway känns det som om allt som ska hända redan har hänt. Men att man trots den insikten oförtrutet stretar vidare, som man alltid gjort. 

---

Text: Per J Andersson • 2019-02-21
Indien • Restips • Tågresor