• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Jungfruliga öar i Karibien

    Lyxiga segelbåtar och rikemansturism. Det är en sida av Brittiska Jungfruöarna. Vi liftade och åkte med lokala färjor för att upptäcka den andra sidan av den karibiska ögruppen.

    Jungfruliga öar i Karibien
    Foto: Karin Wimark

    Det turkosa vattnet svalkar friskt då vi vadar fram under jättelika, askgrå granitblock. Trånga passager leder oss vidare till grottor, gömda strandremsor och naturliga, kristallklara pooler. Beundrar ljusspelet i sprickorna i stenblocken. 

    – Kom, följ med hit! 

    Chris Warburton knycker med huvudet och lämnar den markerade leden. Men när allt fler kryssningsbåtar lägger till och töms på dagsturister försvinner den sköna morgonstämningen vid det geologiska underverket The Baths på ön Virgin Gorda. Istället bildas en kö av kepsbärande amerikaner bakom mig. Utan att tveka följer jag efter Chris. Hoppar, kryper och balanserar tills jag når toppen. Adrenalinet pumpar och med darriga ben sjunker jag ner på den heta hällen.

    Långt där nere i viken guppar segelbåtarna fridfullt. Vinden tar tag i mitt fuktiga hår och jag sneglar på den spenslige engelsmannen bredvid mig. Chris Warburton lagar Jungfruöarnas läckraste fisktacos och har låtit mig bo några nätter på hans båt, på ön Beef Island, i sann couch surfing-anda. Chris är också en historieberättare och kan allt om piraten Black Sam Bellamys tid som rövare på öarna.  

    – Långt innan seglarna tog över var Jungfruöarna piraternas paradis. Tänk dig alla skatter som ligger bortglömda på havets botten, säger han och slår ut med armarna.

    Själv är jag inte här för att vare sig leta skatter eller leva segelbåtsliv. Istället vill jag ta reda på vad som finns bortom den stereotypa bilden av Jungfruöarna som lekplats för lyxturism. Jag vill knacka hål på glamourfasaden, ta lokala färjor och lifta runt på öarna. 

    Det geologiska underverket The Baths är en turkos och naturlig äventyrspark.

    Den frodiga nordkusten på huvudön Tortola kryllar av stränder och vikar. Somliga fullpackade med turister, säljare på stränderna och hotellkedjor. Andra orörda, vildvuxna och knappt upptäckbara. Tortola är till ytan inte större än Malmö men är Brittiska Jungfruöarnas största ö och affärscentrum. Många lokalbor båtpendlar till Tortola för att arbeta medan de bor på någon av grannöarna Jost van Dyke, Virgin Gorda eller Anegada.

    – Förut var vi ett fattigt land men under de senaste 30 åren har mycket förändrats. Många har flyttat hit för att söka jobb och idag är det svårt att hitta någon som är född på öarna, säger Andrew Frett och sätter på jeepens vindrutetorkare på max mot det plötsliga skyfallet.   

    Jag träffade honom på en avslappnad kvarterskrog på Beef Island. Andrew Frett satt längst in i baren. En till synes butter man som knäpptyst hivade i sig av dagens havsfångst. När han till sist bröt tystnaden kom förslaget ganska snabbt. Klockan nio följande morgon skulle han hämta mig i hamnen. Då skulle jag få se hans ö på riktigt.

    Mr Stoutt bjuder på reggae, gästvänlighet och en fantastisk vy över Cane Garden Bay på Stoutt's Lookout Bar.

    Krispig fisktaco med sjögräsnudlar i Trellis Bay.

    Glasspaus i White Bay på Jost Van Dyke.

    Den övergivna koppargruvan på sydvästra Virgin Gorda är vackert belägen på en udde.

    När vi hoppar ur jeepen på surfstranden Josiah's Bay smyger sig finkornig sand in mellan tårna. Det luktar tång och jerk chicken. Fläktarna surrar inne i den färgstarka restaurangen Naomis Little Secret och en brittisk såpa skrålar inifrån köket. Den långa sandstranden ligger orörd så när som på några sollapande surfare, en rastlös hund och en bastant kvinna med knallgult huckle på huvudet. När kvinnan får syn på oss spricker hennes ansikte upp i ett leende. Så länge öborna kan minnas har Naomi kockat i köket på Naomis Little Secret. En karismatisk kvinna med skinn på näsan och karibiska kryddor i blodet. 

    – Livet på öarna är avslappnat och fyllt av kärlek. Men det är dyrt. Det gäller att skapa sin egen business, för politikerna ger oss problem, säger hon och skakar på huvudet innan hon avbryts av en ringande klocka inne i köket.  

    Bakom den gröna svängdörren hör jag henne ropa att hon trots allt är tacksam och att vi måste komma tillbaka senare för att smaka hennes kreolska gryta. 

    Vi fortsätter västerut. Provar Rom på Callwood, öns sista kvarvarande destilleri, och spanar på jättelika kryssningsbåtar från toppen av nationalparken Sage Mountain. 

    Undviker noggrant de turisttäta stränderna kring Cane Garden för att istället dansa loss till socatonerna från sprängda högtalare i baren Stoutt's Look Out. Var och varannan minut stannar vi för att hälsa på någon. Andrew Frett känner de flesta. 

    Då vi framåt eftermiddagen rullar in i West End står solen lågt på himlen. Lyxvillorna på bergskanten är insvepta i ett guldskimmeroch en rad segelbåtar letar sin väg in i den belamrade marinan. Det här är ett helt annat Tortola än det i öst. Ett välpolerat nybygge anpassat efter seglarnas behov.

    När Andrew Frett växte upp var Tortola en helt annan ö. Då i början av åttiotalet var landet fortfarande ett fattigt skatteparadis. 

    – Jag är en enkel man. Jag behöver inte allt det här. Bara jag får lite lugn och ro så är jag nöjd, säger han och rycker på axlarna.

    Naomi är ett praktexempel på Jungfruöarnas genuina gästvänlighet.

    På stranden White Bay på ön Jost Van Dyke spelas reggae från färgglada strandkaféer.

    På färjan över till ön Jost Van Dyke gör havet sitt. Vågorna slår hårt mot relingen och alla ombord blir dyblöta. Vid vägkanten står en äldre man med blåmönstrad skjorta. Han flinar åt den brokiga gruppen som just anlänt till hamnen. Bunn är enligt utsago en av öns två taxichaufförer. Men att han tidigare spelade i ett band är han inte sen med att berätta. 

    – När vi kommer fram ska jag plocka fram triangeln, säger han stolt till oss i den fullpackade minibussen då vi sätter fart längs den dammiga vägen på Jost Van Dykes karga kust. 

    Om Tortola är affärscentret och Virgin Gorda lyx och flärd så är Jost Van Dyke den avslappnade lillebrorsan. De 200 bofasta på ön lever under mottot "Då huvudgatan fortfarande är en strandvet du att livet är bra". Vindbitna barer och pastellfärgade restauranger har blivit ett med naturen. Här är varken präktigt eller skrytsamt. Snarare naturligt och vackert. 

    När vi når kustens högsta krön går ett ljudligt "oooh" genom minibussen. Rutor vevas ner. Kameror hivas fram. White Bay är anledningen till att många åker till ön Jost Van Dyke. En lång, pudervit sandstrand kantad av kaféer med lågmäld reggaemusik och hängmattor under svajande palmer. 

    – Stjärnklara kvällar i White Bay är magiska. När alla färjor har lämnat ön och du har Jost Van Dyke för dig själv, säger ett medelålders par då jag slagit mig ner i en av strandbarerna. 

    Och visst hade det varit lockande att stanna. Men efter några timmar på stranden tar nyfikenheten över. Jag ringer Bunn. 

    Bunn hämtar mig i sin taxi och vi åker till öns huvudort, Great Harbour, där vi letar efter legenden Foxy. Mannen som äger den karaktäristiska baren Foxy's där calypso spelas natten lång och där tusentals seglare spikat upp små datumlappar i taket som bevis på att de varit där. Men när vi får höra att Foxy tagit sin sedvanliga siesta kör vi vidare. 

    Till skillnad från White Bay är östra Jost Van Dyke folktomt. Hit åker man inte för långa vita sandstränder. Vad som istället lockar är ett tips jag fått om en naturlig bubbelpool som turistbyrån inte vågat rekommendera eftersom havet vissa dagar dundrar farligt hårt mot klipporna.

    Vägen dit är dramatisk och vacker. Och är man tillräckligt uppmärksam, berättar Bunn, kan man tvärs över viken skymta en spenslig man blanda drinkar i baren Bee-Line på den lilla ön Little Jost Van Dyke. Jag lägger det på minnet när jag vandrar över klipporna och till slut får syn på den bubblande poolen. Ett par ligger redan i den. I övrigt är den lilla viken folktom och isolerad. Raka motsatsen till partystämningen i White Bay.  

    Klotter eller konst? Spana in väggarna på barerna på Jost van Dyke.

    Romstopp på Jungfruöarnas enda kvarvarande destilleri.

    Taxichauffören Bunn är en mästare på triangel.

    Hänggungor, sushi och lägereld på strandrestaurangen CocoMaya.

    Det är med en viss skepsis jag nästa morgon ställer mig vid vägkanten i West End och sätter tummen i luften. Målet är att lifta tvärs över Tortola och sedan ta färjan vidare till Virgin Gorda. När första bilen dyker upp, saktar in och förvånande nog stannar, kan jag inte låta bli att skratta högt. Snart får jag veta att det faktiskt är så det funkar på Brittiska Jungfruöarna. Här liftar barnen till skolan, pendlare till arbetet och nu jag till färjan på andra sidan ön.  

    Ön Virgin Gorda sägs ha formen av en gravid kvinna. Enligt sägnen anlände en man i slutet av 1400-talet med sådan törst efter kvinnor att hans fantasi eggades. Öns namn, som betyder Den feta jungfrun, kom på tal och ön blev så döpt av den trånande mannen.  

    Färjan hinner knappt lägga till i hamnen innan någon på kajen vinkar glatt, sätter en dubbel espresso i min hand och frågar om det är lugnt att han röker i bilen? Mohammed, eller Mr Nice Guy, som han kallar sig, känner de flesta jag träffat under veckan på Jungfruöarna. Nu vill han prompt visa mig runt på ön som enligt han själv är jordens vänligaste plats.     

    – Vi har miljonärer som går runt på gatan i skitiga shorts och ingen bryr sig. Här handlar det inte om pengar eller olikheter. Här är det tryggt. Vi har till och med lyckliga kycklingar, säger han och blåser ut cigarettröken genom sidorutan. 

    Vi passerar grönskande lågland och böljande bergspassager. Stränderna i vikarna ligger orörda.Här finns det lagar som förbjuder bebyggelse, eftersom man vill bevara naturen. Jag andas in brisen från havet. 

    – När mörkret ligger tätt ser viken här nedanför ut som en enda stor julgran med glittrande båtar, säger Mr Nice Guy då vi passerar den högsta höjden på ön.

    Eftermiddagen försvinner i ett svep. Vi spanar på kändisars privata lyxvillor genom kikare, pratar om ölivets nyckfullhet och klättrar ner i den nedlagda koppargruvan längst bort i väst. När vi till sist landar på strandbaren CocoMaya sjunker jag tacksamt ner på en knarrande gunga. Lampor svingar i palmerna, vågor brusar in mot stranden. Jag missar medvetet en färja. Och så en till. När jag slutligen hoppar på den sista färjan tillbaka till ön Tortola känner jag tröttheten skölja över mig. Tre öar besökta, 57 kvar att upptäcka. För mig är öluffen i Brittiska Jungfruöarna slut för den här gången, men när jag en dag återvänder saknar jag knappast nya stränder att landstiga på. 

    Ön Jost Van Dyke är minst av de fyra huvudöarna med endast 200 fastboende.

    Slingrande gångar under jättelika stenbumlingar på naturfenomenet The Baths på Virgin Gorda.

    Stressfritt är ledordet!

    Jungfruöarna är ett seglingsmecka tack vare att öarna ligger nära varandra.

    Saxofonkonsert med havet som publik.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!