• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Vinter i Lofoten

    Långt uppe i Nordnorge pytsar Vesterålen och Lofoten ut sig i ett myller av öar som binds samman av broar och färjor. Här tar vi oss ut till ödelagda fiskebyar och upp på gnistrande vita fjälltoppar. Hela tiden med ett spanande öga mot havet och himlen. I jakt på späckhuggare och norrsken.

    Vinter i Lofoten
    Foto: Emma Mattsson

    Sea Safaris ägare Martin Bril vankar lite av och an och plockar med saker på kontoret innan han slår sig ner mittemot oss och räcker oss en burk med kakor. Han byter några ord med fiskaren Björnar Cristiansen som också kommit in på en kopp kaffe, när han ändå hade vägarna förbi. Han har ett vindpinat ansikte och knallblå ögon. Och vi samtalar om vädret, eftersom det är så man gör, inte minst när himlen ser ut som en grå marmorskiva ovanför det frustande havet utanför fönstret. 

    Det är bara första dagen på vår resa till Vesterålen och Lofoten, men den dag jag kanske har högst förväntningar på. Vi ska ut och spana efter valar. Späckhuggare. Åtminstone är det just späckhuggarna jag är allra mest sugen på, och det spritter till av förväntan i magen när jag tänker på att idag kan vara dagen då jag äntligen får se den där svartvita varelsen i verkliga livet. Jag sitter som på nålar och väntar på att vi ska byta om till flytoveraller och ge oss av, men Martin tuggar kakor och pratar vidare om kaskelotvalar, höga vågor och den där gången då han lyckades fota en späckhuggare när den tog en säl precis här utanför i hamnen. Bilden hänger på väggen. Men jag vill ju se dem i verkligheten, inte på bild. Till slut måste jag fråga när vi ska åka.

    – Till valarna? Nej, vi kan inte åka ut idag. Det blåser ju kuling, säger Martin lugnt och tar en kaka till. 

    Jag sväljer besvikelsen med tredje koppen kaffe för dagen. Den första och andra intogs i frukostmatsalen på hotellet, i ett sorl av amerikanska röster. Andenes på Andöya är ett slumrande samhälle i februari, när turistsäsongen går på halvfart. Däremot har Nato flygplats här och Nasa skjuter upp raketer runt hörnet. 

    Men idag verkar gråvädret och vindarna få all aktivitet att stanna upp. 

    Till och med Björnar Cristiansen spanar tveksamt upp mot himlen med sina knallblå ögon när han tänder en cigarett ute på bryggan och trycker ner skinnkepsen så att den inte ska blåsa av. Här ligger hans fiskebåt förtöjd, intill flera andra. Han har fiskat i snart sagt hela sitt liv, och blev i och med oljeindustrins seismiska undersökningar kring Vesterålen och Lofoten runt 2008 också ansiktet utåt för den kamp mot oljejättarna som bedrivits sedan dess. 

    – Vi hade mycket motstånd i början, men nu har vi åtminstone hälften av norska befolkningen med oss i det här, säger han.

    Reine ligger nästan längst ut i Lofoten. Vägen hit kantas av höga berg och stora ställningar med torkande fisk.

    "Det var fisket som byggde nationen. Inte oljan", säger Björnar Christiansen.

    Hittills har kampen, med hjälp av den lokala bristen på infrastruktur för oljeindustrin, gett resultat. Oljeprospekteringen kom av sig, och lokalt har uppmärksamheten även gett ett uppsving för fiskeintresset. Den yngre generationen börjar bry sig allt mer om torsk och sej. 

    – Det är en tradition att bevara. Det var ju fisket som byggde nationen. Inte oljan. Vi ger mat till världen medan oljan förstör den, säger Björnar, och lägger till:

    – Men man är inte alltid så populär om man säger det i Norge.  

    Vi tar den västra kustvägen söderut, längs pudrade, mörka berg och vindpinade, isiga stränder. I mellersta Norge och Sverige ligger snön för tillfället rekorddjup och det är tvåsiffriga minusgrader även i huvudstäderna. Men här – långt ovanför polcirkeln – är det plus två och tidvis helt snöfritt. Det är visserligen inget ovanligt att det är varmare här än längre söderut. Golfströmmen gör att kustområdet håller ett milt klimat året om. Köldrekordet häromkring är 18 minus, men vanligtvis håller temperaturen sig vid nollan under vintern. Eftersom det ofta blåser hårt känns det ändå som betydligt kallare. 

    När vi stannar för en paus håller bildörren på att flyga iväg så fort vi öppnar den, men havsörnen på himlen seglar stadigt. Vi ser flera stycken, och inser snart att de nästan ständigt är närvarande, i periferin eller alldeles ovanför oss. 

    Vita vågor drar in över ett turkosblått hav, men hur mäktiga havsörnarna än är kan jag inte sluta tänka på späckhuggarna. Någonstans där ute är de väl. De brukar följa sillströmmen längs norska kusten och jagar slugt i grupp. Föser samman fiskarna vid ytan och bedövar dem med några rejäla knäppar med stjärtfenan. Sedan är det bara att gapa och svälja.

    Efter närmare tre timmars körning dyker Nyksund upp längst ut på Langöya, bokstavligt talat vid vägs ände, som en märklig liten samling hus. Det är öde, risigt och vackert på samma gång. Nog ser man att det börjar hända saker, att det renoverats här och där, och att det säkert blir trivsamt utehäng på träterrassen vid inloppet från havet till sommaren. 

    Men än så länge är det lågsäsong och förfallet syns fortfarande på de hus som en gång var helt övergivna. Nyksund var en gång i tiden en av Vesterålens viktigaste fiskebyar, men när fiskeflottans båtar blev större blev hamnen för liten. Runt 1970 var byn helt övergiven, men på 1980-talet började den så smått befolkas igen, av entusiaster som älskade det spektakulära läget vid kustens ytterkant. Flera kreativa människor, konstnärer och naturälskare från andra länder, har sökt sig hit. 

    Ssemjon Gerlitz kom hit första gången 1997. Tre år senare lämnade han sitt hem i Tyskland och flyttade hit på riktigt. Nu driver han Holmvik Brygge, med rum och restaurang. 

    – Jag hade en dröm om att bo norr om polcirkeln. Jag ville ha stormar och hårt väder, säger han och spanar ut genom fönstret i restaurangen, där vi fått ett bord intill en värmande kamin. 

    Den inbyggda hamnen är omgiven av hus som närmast liknar en kuliss i en västernfilm som råkat bli förlagd till den nordnorska kusten. Det är något saloonlikt över de slitna fasaderna, de utskjutande övervåningarna som vilar på stolpar längs den brädlagda hamnpromenaden. Fiskmåsarna cirklar och skriker. Hela platsen präglas av en känsla av ödslighet. Ssemjon nickar åt vår känsla. 

    – Det är lite bohemiskt och så får det gärna förbli. Att bo i Nyksund är som att köra en gammal Amazon. Man får uppleva lite av hur det var förr.

    Bergen reser sig stolta omkring oss. Spetsiga, mäktiga och allt mer snöklädda. Vi har fortsatt vår roadtrip söderut på Vesterålen, via broar och färjor ner till nästa ögrupp, Lofoten – som sträcker sig ännu lite längre västerut i havet. Utsikten från kajaken får mig att vilja nypa mig i skinnet innanför lagren av kläder och flytväst. Det är magiskt att paddla vintertid i Lofoten. Magiskt att se vitpudrade berg doppa sig i ett gnistrande hav, och vara mitt i det. Känna den salta smaken som stänker upp på läpparna. Se ner på en vit sandbotten som för tankarna till betydligt varmare trakter.

    Jann Engstad är luttrad. Har paddlat i de här vattnen i flera decennier, tagit ett oräkneligt antal storögda turistgrupper genom sina farvatten, skrivit en guidebok om bästa paddelturerna. Jag måste fråga honom om späckhuggarna. Såklart. 

    – Jodå, jag har haft mycket närkontakt med dem. De har humor och är smarta. Nyfikna. Gillar att få massage av båtpropellern när jag kör motorbåt. De kom oftare in i fjordarna förut, men det händer fortfarande ibland, säger han – och jag kopplar genast på späckhuggarspaningen i blicken, som om den någonsin var nedkopplad.

    Till och med fjällen ser ut som späckhuggare ibland, när den vita snön bara ligger som mössor över de krumbuktande topparna. Stetinds karakteristiska, smala spets syns vid horisonten.

    Där berg möter hav. Att bila i Vesterålen och Lofoten bjuder på ständigt nya wow-upplevelser.

    Kajak funkar även vintertid. Det är magiskt att flyta fram mellan vitklädda fjäll.

    I februari börjar ljuset så sakteliga komma åter till Lofoten och Vesterålen. Dagarna kan ägnas åt skidåkning eller paddling, eftermiddagarna åt bad och bastu. Om kvällarna är norrskenet en återkommande gäst.

    Vi är inte längre från Norges fastland än att vi kan se det från fjorden strax utanför fiskeläget Kabelvåg. 

    Ibland stöter kajakerna emot isflak, och jag känner hur mina tummar börjat bli som isbitar inuti paddelhandskarna. Men det gör inget. Snart ligger jag ändå i en het badtunna vid Nyvågar Rorbuhotell och önskar att vattnet inte vore riktigt så hett. En rorbu är en sjöbod, och i hotellets huvudbyggnad finns restaurangen, medan allt boende är förlagt till moderna små röda stugor som ska likna gamla sjöbodar. 

    Vi har inte långt vare sig till bryggan eller bastun, och vi doppar oss villigt i det iskalla havet, övervakade av svartvita fjällbranter i solnedgången. I slutet av februari är den värsta mörkertiden förbi, men dagarna är fortfarande ganska korta. Himlen är rosa och aprikos där den möter havet. 

    Nanook skulle nog hävda att hon äger de här fjällen. Hon vill gärna hålla koll på vem som rör sig i dem. Hon spanar, springer framför oss och rekar vägen, skäller om hon ser något misstänkt, hotfullt eller intressant. Den vita samojeden blir lite gulaktig mot den ännu vitare snön, när vi rör oss steg för steg, bit för bit, uppför den sluttande fjällsidan. 

    I Lofoten och Vesterålen finns inga pistade backar och skidliftar. Tack och lov. Vill man åka utför de vita branterna får man själv ta sig upp, med envishet och stighudar. Det här är toppturernas underbara värld och när jag stannar, vänder mig om och för ett ögonblick tar in utsikten bakom mig istället för att studera snön framför mig, drar jag efter andan inför panoramat som öppnar sig. 

    Strålande sol, blå himmel – och en havsvik som glittrar nedanför brant stupande berg, och med ön Skrollvaer som höjer sig som en fet, strandad val i horisonten. 

    Långt där nere ser vi några fler toppturare komma gående på sina skidor. Det är inte många ute, men just där vi är – strax norr om staden Svolvaer – råkar vara den plats som har bäst snö för tillfället. 

    – Normalt sett är det mycket nederbörd och snösäkert här, men hittills i år har det varit väldigt lite nederbörd, säger vår guide Seth Hobby från Arctic Alpine Lodge.

    Det är så vackert att det nästan gör ont, och när samojeden Nanook kommer springande emot oss med den vidunderliga utsikten som bakgrund, höjer jag mobilen för att föreviga ögonblicket. Då. Precis då bestämmer sig min mobil för att slinka ur mitt grepp och störta mot en vacker och dramatisk död. Den kanar i kanonfart utmed branten. 

    – Ojdå, är allt jag får ur mig när jag ser mobilen försvinna, tätt följd av Nanook. Hon väljer till slut att återvända. Det gör inte mobilen.

    När vi nått nästan ända upp till toppen kan vi se ut mot öarna i Vesterålen i norr, och Lofoten i sydväst. Som taggiga drakryggar reser de sig direkt ur havet, och ser därför betydligt högre ut än de är. Det högsta fjället i området mäter 1 200 meter, och många andra är lägre – men nog så dramatiska, med karga, spetsiga toppar. 

    Och nu åker vi utför, i så vida svängar vi vill. För visst finns det svängrum på branten ovanför havet. Just nu är det bara vi, och tre andra, som får njuta av härligheten så länge den varar.

    Bilresan fortsätter söderut, med små avstickare här och där, hela tiden med nya vackra vyer bakom varje hörn. I pittoreska byn Henningsvaer står röda trähus tätt, tätt ihop i hamnen och lockar till sig fotograferande turister med enorma objektiv och stadiga stativ. Ljusskenen från kajen dansar i vattnet när solen börjar sänka sig. 

    En dag tar vi oss ända ner till Reine, i sydväst, och när vi passerar Ramberg stannar vi till vid några träställningar där mängder av fisk i hänger för att torka. Lukten som slår emot oss är inte vänlig. Huvudena hänger i klasar med stelnade, stirrande ögon. Kropparna dinglar från ställningen intill, förvridna av torka. När det blir i sådan mängd, sådana massor, känns det ganska makabert. Men det här är förstås en gammal metod att ta vara på naturens tillgångar, och kunna spara fisken för kommande behov. Tack vare all torr fisk som produceras i Vesterålen och Lofoten har norrmännen importerat den portugisiska nationalrätten bacalao (fiskgryta gjord på torkad torsk) och gjort den till sin. 

    Seth Hobby kom till Nordnorge för naturen och kärleken. Nu driver han Lofoten Ski Lodge och guidar på toppturer.

    Henningsvaer i Lofoten är en pittoresk by med en vacker hamn mitt i centrum.

    Seth Hobby och hunden Nanook leder vägen upp på fjället, strax norr om Svolvaer i Lofoten.

    Det hör förstås till att prova, och det gör vi (det smakar okej), men det som också i allra högsta grad hör till en resa i Lofoten den här tiden på året är – norrsken. Vi har spanat upp på himlen varje kväll i närmare en vecka, men antingen har det varit för molnigt, eller för låg aktivitet. I kväll är vår sista chans. Och den chansen tar vi på ett av de bästa ställena för att se det häftiga skådespelet.

    När vi tar in på Lofoten Links Lodges i Hov på Gimsöy, beträder vi en gammal vikingabosättning. Enligt ägaren Frode Hov tror man att den framstående vikingahövdingen Tore Hjort bodde just här. Han lär ha utmanat kung Olav Tryggvason, som svarade med att dräpa honom år 999. 

    – Det kan ha varit Tore som tog hästar till Island, och nu har vi tagit tillbaka dem, säger Frode och pekar mot hästgården, där islandshästarna går i hagen i väntan på nästa tur. 

    De rufsiga hästarna passar väl in i det karga landskapet. Lite mer oväntat är att hitta en golfbana här ute, mellan branta klippor och pudriga sanddyner. Till skillnad från många andra platser i Lofoten finns här öppna och plattare ytor mellan fjällen, vilket förstås underlättar när man vill golfa. Det går dessutom att golfa här en stor del av året trots läget på 68:e breddgraden, tack vare – just det – Golfströmmen.

    Men det finns också en annan fördel med det öppna landskapet. Här är himlavalvet stort och synligt, utan tätt stående skymmande toppar, och det är delvis därför många turer som utlovar norrsken går just hit. 

    Vid halvniotiden på kvällen går vi ut från vår lodge för att ta en titt, utan några större förväntningar. Bara kolla av hur molnläget ser ut, om det överhuvudtaget är någon idé att …

    – Där! Kolla!

    Mina ögon urskiljer en grön slöja som ligger som en båge över himlen och tippar ner i havet. Vi blir stående med blicken på det gröna stråket och vågar knappt blinka för att inte missa något. Då börjar bågen dansa. Den böljar fram och tillbaka, som om den gjorde vågen för oss.

     Nu kan jag inte stå still längre utan börjar hoppa upp och ner där ute på verandan. Vilka ord som kommer ut är inte viktigt, men det bubblar i kroppen av förtjusning när stråket blir tjockare och tydligare i ett parti, och börjar skicka ner ett ljust, vitt vattenfall från det gröna. Sedan sticker en lilja upp i ena änden. Som blir två liljor, vända från varandra. Det suddas ut lite på ett ställe inåt land och blir kraftigare ute vid havet, intill fjället. Och så där fortsätter det. 

    Jag slänger mig i badtunnan på verandan. Det blåser kallt om öronen. Men känslan, den måste upplevas. Att ligga i en badtunna och se himlen göra gröna piruetter för oss. Strax efter klockan tio börjar det lugna ner sig, men det är omöjligt att sluta titta. Allt kan hända, när som helst.

    Norrskenet finns kvar i tunnare, svagare stråk och vi riskerar förstås att vanka av och an långt in på natten, sömnlösa, för att inte missa något. Som tur är har vi första parkett från vardagsrummets stora fönster och kan vila i soffan med ett halvt öga på vad som händer där ute. Vid elvatiden tilltar det igen. Ordentligt. Upp i himlen i slingrande slängar – en grön fontän som kastar sig upp över himlavalvet. 

    Vi drar ner till stranden intill hästhagarna. Där tittar fullmånen fram bakom en bergsknalle och lyser upp en glittrande väg på havet. Någonstans där ute simmar valarna. Och uppe på himlen dansar det gröna. Vi fick inga valar, men vi fick vårt norrsken till slut. Vårt nordlys. Tack, säger vi, och bugar innan vi lämnar stranden och går hem igen. Det känns liksom rätt i stunden.

    Norrskensspaning med egen badtunna på Lofoten Links Lodges på Gimsöy.

    Egentligen är det laddade partiklar som kraschar i atmosfären. Men när norrskenet visar upp sig för oss ser det ut som dans.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!