• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Indien: Kamelsafari i Rajasthan

    På hårda grusiga slätter och över mjuka sanddyner. Framför sprakande brasor. Under den stjärnprickiga natthimlen. I det röda gryningsljuset. Följ med på fyra dagars kamelsafari i indiska öknen.

    Indien: Kamelsafari i Rajasthan
    Foto: Johan Marklund

    När himlen i öster färgas röd och solen med darrande konturer stiger upp genom de ljuslila morgondimmorna ser det ut som om de torra buskarna i den omgivande öknen vore frostnupna. Som om det sandiga landskapet vore täckt av en flortunn hinna av … Jag gnuggar mina morgontrötta ögon för att se klarare. Snö?

    Visst har natten varit kylig. Kanske sjönk temperaturen under tio plusgrader. Timmarna före gryningen huttrade jag under tredubbla lager täcken. Men frost i indiska öknen?

    När jag går fram till en av buskarna förstår jag att det är en synvilla. Det vitskimrande buskarna som indierna kallar bui och som på latin heter Aerva javanica – och vars grenar tyngs av mjuka tussar av ökenbomull – är täckta av tusentals glimmande daggdroppar. Bomull, dagg, morgonsol och sanddyner till formen förvillande lika snödrivor. Illusionen blir att stå och titta ut över ett nordiskt fjällandskap.

    Jag sträcker på mig och gör några yogapositioner till ljudet av kamelernas klingande bjällror. Dyngbaggarna rullar bort det sista av nattens kamelspillning och småfåglarna hoppar runt i sanden och tjittrar uppspelt. Och karavanens ledare Sawai Singh Soda, som för enkelhetens skull kallar sig Triple-S, sparkar sand på elden och börjar lasta kamelerna med påsar, dunkar och balar med hö, vatten, grönsaker, ris, mjöl, husgeråd, täcken och madrasser – allt det som vi behöver för att i fyra kvällar slå läger, laga middag, utfordra riddjuren och sova långt ute i Desert National Park i Tharöknen, så långt västerut man kan komma i Indien, och bara ett par mil från den hårdbevakade gränsen till Pakistan.

    Jag står barfota i den mjuka, fuktiga och ännu morgonkyliga sanden och värmer händerna mot den heta plåtmuggen med rykande ingefärste. Laloo, kamelen som jag snart ska grensla och rida på ända fram till skymningen, utstöter ett gutturalt bröl som låter som om det kom från Chewbacca i Star Wars-filmerna. Jag ryser, gasellerna flyr, fåglarna lyfter och ökenrävarna försvinner in i sina gryt.

    Så är karavanen äntligen på väg. Först går Al Pacino med Triple-S på ryggen, sedan kommer Jonny med min resvän i sadeln, sedan Michael och Romeo som är tungt packade men stolt sträcker sina håriga ormhalsar mot himlen. Sist vaggar Laloo lojt i den mjuka sanden, ständigt lite efter de andra, med mig i ändamålsenligt pösiga bomullskläder och med flera lager solskyddsmedel insmetat i ansiktet.

    Det känns som jag inte gjort annat i livet. 

    Först yoga, sedan frukost i form av chai, bananer, stekt ägg och bröd rostat över elden.

    En kamelsafari under den brännande solen kräver att man tar med sig passande litteratur.

    Kamelen vaggar lagom, solen värmer lagom, vindens fläktande är … också lagom. Trots ultraexotiska förhållanden känns allt så naturligt. Kanske, tänker jag storslaget, är det ett nedärvt kollektivt minne från allas våra förfäder som innan de blev bönder kanske var nomader öster om Kaukasus och gungade fram över sanddynerna?

    Men känslan av trygghet och hemkänsla handlar nog framförallt om att jag litar på kamelerna. Jag är rädd för hästar, dessa läskigt hypernervösa riddjur, men full av tillit till de liknöjda kamelerna. Jag är övertygad om att även om man skulle smälla av ett knippe kinapuffar en decimeter från Laloos håriga öra skulle han på sin höjd blinka lojt, men annars fortsätta trava på med ett ansiktsuttryck som säger "jag kunde inte bry mig mindre".

    Kamelens vaggande passgång är så avkopplande och därför så beroendeframkallande. Visst kräver ritten min närvaro och fysiska insats. Jag måste spänna bålen och hålla svanken, och insidan av låren skaver hela tiden mot kamelens varma håriga mage. Men samtidigt är det lätt att låta tankarna vandra bakåt i tiden och bortom horisonten.

    När vi slagit nattläger får kamelerna ströva fritt för att beta från buskar och träd. På morgonen samlar Triple-S in flocken.

    Här drog handelskaravanerna fram en gång i tiden. Från Delhi, genom Tharöknen och bort till marknaderna i Damaskus, Memphis (dagens Kairo), Ancyra (Ankara) och Bysans (Istanbul). Kameler fullpackade med sekiner, guld- och silverbroderade tyger, men också med peppar och kardemumma. Ett millennium innan Vasco da Gama och Ferdinand Magellan korsade hav i tron att de upprättade nya handelsvägar red en strid ström av interkontinentala affärsresenärer fram och tillbaka mellan Asien och Europa. Kryddvägen till Indien var sammanbunden med sidenvägen till Kina och romarnas vägnät i Europa, tusen mil från kinesiska Shanghai i öster till spanska Cádiz i väster.

    För 5 000 år sedan började människan att domesticera kamelen, sedan man kommit på att förmågan att lagra fett som energireserv i puckeln gör den uthålligare i torra miljöer än alla andra däggdjur. Deras blodceller har dessutom en oval form, till skillnad från oss andra däggdjur som har cirkulära, vilket gör att de kan bibehålla blodcirkulationen i lägen då de annars skulle ha blivit uttorkade.

    Kamelerna lunkar lugnt vidare utan att dricka medan människan är nära att gå under av uttorkning. Deras kroppar är så bra på att suga upp vatten ur födan att deras urin blir trögflytande och avföringen kommer ut så torr och spröd att beduinerna omedelbart kan fjutta eld på den och använda den som bränsle. Samtidigt kan kamelerna bälga i sig kopiösa mängder vatten utan att, som vi människor, drabbas av saltbrist.

    Järnåldersfolken i Somalia, Arabien och Baktrien (dagens Afghanistan, Uzbekistan och Tadzjikistan), som var först med att tämja kamelen, såg de puckelryggiga djurens enastående egenskaper. Och fortfarande har såväl de bofasta som nomaderna nytta av dem i ökentrakterna. Som rabarifolket, ökenzigenarna, som i årtusenden vandrat med kameler genom den indiska öknen jag just nu befinner mig i.

    De indiska kamelerna, som egentligen är dromedarer (Camelus dromedarius), har ett läte som påminner om Chewbaccas.

    En femtedel av Desert National Park består av sanddyner, resten av grus-, sten- och saltstäpper med buskar och träd. Här lever gaseller, vildkatter, rävar och otaliga fågelarter.

    Vi travar över torra plogade åkrar med stora jordkockor, tätt intill taggiga buskar och khejri-träd, vars blad kamelerna älskar. Vi skrittar över mjuka sanddyner, räfflade av vinden, och uppför steniga krön där vi möts av rullande kvistbollar som får fart av vinden och försvinner bort mot horisonten.

    När solen står som högst på himlen slår vi läger under ett av de där träden som kamelerna älskar att äta bladen från. Triple-S lastar av dem så att de kan beta fritt från låga buskar och höga trädkronor. Och så börjar han förbereda lunchen. På en liten skärbräda i sanden hackar han zucchini, rödlök, vitkål, mörkröda morötter och lila auberginer som är små som conferencepäron. I en blank plåtskål blandar han vetemjöl, salt och vatten och formar små degbollar som han kavlar ut med en liten kavel.

    Elden sprakar under en sotig kastrull och en skrovlig tawa, en indisk wokpanna i gjutjärn, där grönsaker kokar och platta chapati-bröd steks.

    – Varför är ni så tysta? undrar Triple-S när vi sitter i skräddarställning på filtar i skuggan från träden, djupt koncentrerade med att äta av brödet, riset och grytan.

    – Alltså, vad tycker ni?

    – Fantastiskt, svarar jag. Perfekt balans mellan den starka chilin och de milda grönsakerna.

    – De säger att jag borde öppna restaurang, säger Triple-S som kommer från en boskapsskötande släkt men som numera försörjer familjen som karavangeneral.

    – De som säger så har rätt, säger jag. 

    Han ler.

    Efter maten vilar vi. Sover, läser, småpratar. Triple-S röker en beadie, en handrullad brun indisk cigarett vars rök luktar brinnande trädgårdskompost. Vinden fläktar behagligt, kamelerna tuggar och fiser och långt bortifrån hörs bjällror från en skock getter.

    Lättjan får gärna pågå i fyra timmar. Uthållighet är en dygd, att spara på resurserna ett rättesnöre och hetsen en irrlära. Målet för dagen kan alltid skjutas upp till morgondagen. Det finns så många skuggande träd att vila under och så många mjuka sanddyner att övernatta i.

    Öknen är naturtypen som gör att invånarna struntar i klockan och kalendern och istället låter vinden, molnen och solen styra. Såväl fåraherdar och ökenbönder som safariguider stiger upp strax före soluppgången för att hinna laga och äta frukost och packa djuren och vara iväg medan morgonen ännu är sval. Och när solen går ner och allt blir beckmörkt på mindre än en kvart gäller det att nattlägret är riggat och maten lagad.

    Att rida kamel är inte svårt. Rider man i karavan bakom en ledare vet djuren vart de ska. Det är bara att hänga med och gilla läget.

    Första dagen tycker jag att öknen är tom och ödslig. Andra dagen upptäcker jag att den är full av liv.

    Efter lunchen kommer getterna för att glufsa i sig grönsaksrester från matlagningen, även om Triple-S försöker sjasa bort dem. När vi sover djupt om natten smyger rävar och vildhundar in i vårt läger och snor mat. När vi vaknar sitter en smutsgam med punkfrisyr och gul näbb i trädet intill och blickar girigt ut över nejden, samtidigt som orientskriktrastarna hoppar runt mellan våra mjölpåsar och halmsäckar i jakt på strån och frön. Min resvän, som är nyfrälst ornitolog, kommer tillbaka från sin morgonpromenad, osedvanligt upphetsad, eftersom han sett en indisk berguv, världens största uggla.

    – … med ett vingspann på över en och en halv meter! understryker han.

    Triple-S är också på gott humör.

    – No hurry, no worry, no chicken, no curry, rabblar han, skrattar högt för sig själv och smackar högljutt med läpparna för att få kamelerna att resa sig.

    Tredje dagen inser jag att livet blir mer mångfacetterat om observationerna kombineras med kunskap – och en kikare. I den ser vi att det som verkade vara ännu en räv i själva verket är en asiatisk vildkatt och att gasellens horn ser ut som korkskruvar. Och så kan vi konstatera att artrikedomen bland fåglarna är snudd på oändlig: stäppörnar, tornfalkar, gröna biätare, punjabkråkor, lärkor, stenskvättor … 

    – Men inte en indisk trapp så långt ögat når, tjurar min fågelfrälsta resvän.

    Men det är inte direkt lätt att få syn på den indiska trappen som det bara finns 250 exemplar kvar av i hela världen (kanske för att den förr i tiden jagades för sitt goda kött), även om den är världens största flygande fågel och därför har svårt att gömma sig bakom en buske.

    Åldersmännen i byn Derali håller fast vid traditionen att bära turban.

    Vildmarkslyx. Ångande grönsakscurry och bygräddade chapatis.

    Staden där kamelkaravanerna en gång i tiden rastade och där vi börjar och slutar vår kamelsafari heter Jaisalmer och är en uppenbarelse. Vi kom med tåget över ökenslätten. En 18 timmar lång nattågresa från New Delhi. När vi klev av på perrongen i öknen uppenbarade sig hela härligheten framför oss. Gyllene fortet eller Sonar Quila som det heter på hindi. På håll liknade de massiva murarna och tornen sandslotten som barnen brukar bygga på stranden.

    Inne i de skuggiga gränderna mötte vi basarbesökare, Royal Enfield-motorcyklar och tjocka kor med våta mular, och kände den lukt som är så typisk för gamla indiska stadskärnor: hö, kobajs, blommor, patchoulirökelse, kokande olja, het mjölk och upphettade kryddor.

    Jaisalmer är en saga som nästan är för bra för att vara sann. Så är fortet också mytomspunnet och legendariskt, precis som i en saga. Ingen vet säkert när det uppfördes, men en teori är att det var kung Jaisal, därav stadens namn, som beordrade bygget som var klart år 1156.

    Med säkerhet vet vi ändå att det blev en viktig marknadsplats, raststuga och transferhall på Kryddvägen till Europa och att handelsmannen Guman Chand Patwa så småningom lät bygga fem grosshandlarpalats, havelis, intill fortet och att de idag är stadens stolthet med sin utsökt snirkligt dekorerade sandsten. Vi vet också att fortet räknas som världens äldsta ännu bebodda och att det tillsammans med fem andra fästningar i delstaten Rajasthan är världsarvsklassat av Unesco.

    Säkert är dessutom att de asiatiska handelsmännen på Kryddvägen genom öknen efter några århundraden fick konkurrens av européer på skepp över haven. Vi vet också att dödsstöten för den öst-västliga handeln kom när brittiska Indien 1947 delades i två länder och taggtrådsstängsel drogs från norr till söder och att de besökande handelsmännen försvann för att så småningom ersättas av besökande turister.

    Grosshandlarvillorna, jaintemplen och kungapalatset i all ära, men det häftigaste med det tusenåriga fortet är att det är fullproppat med vardagsliv. Här hängs tvätt, hackas grönsaker, dricks chai och spelas cricket på murkanten, i svagt upplysta rum och i gångarna och skrymslena, där allt hänger samman, verkar uthugget ur samma stycke sten och stå i direkt förbindelse med det förflutna.

    I ökenbyn Dareli blir vi emottagna som om vi sedan länge vore väntade.

    Passgångarnas vaggande färd genom öknen är beroendeframkallande.

    Kamelen tuggar och tuggar, sväljer, stöter upp maten igen och tuggar en gång till.

    Filmatisering av Tusen och en natt? Nej, vardagsliv vid ingången till Jaisalmer Fort.

    I gränderna i Jaisalmer ryms inga kameler, men däremot motorcyklar.

    Triple-S har gjort det igen. Hans dal (linsgryta), palak (spenatgryta) och nygräddade chapatis, som han tillagar sittande på huk i sanden bredvid den knastrande elden, smakar bättre än på en lyxkrog med Michelinstjärna. Må vara att vildmarkens karga skönhet och hungern som uppstår efter flera timmar på kamelryggen är en extra krydda. Sjön suger, sägs det, men öknen suger mer.

    Han har gått några år i grundskolan, men inte i någon kock- eller turistguideskola. Ändå pratar han hygglig engelska, lagar mat som en gud och har, förstås, pli på sina kameler som om de vore hans egna strängt uppfostrade barn.

    – Så har jag också gått på camel college, skämtar Triple-S och syftar på sin livslånga praktik i ökenlivets hårda skola.

    Vi rider över röda grusfält med svarta stenar och ängar med torkat gult gräs. Och över höga dyner där sanden format sig efter vinden precis som snön på fjället med räfflor, höga vallar och branta stup.

    Jag tänker på hur trakten förändras. Min första kamelsafari gjorde jag 1983. Det här är min femte. Då startade kamelritten inne i staden, eftersom vildmarken började direkt utanför stadsmuren. I år åkte vi jeep i en timme första dagens morgon för att komma bort från den växande stadens larm och få uppleva den fridfulla naturen i ökennationalparken.

    Med åren har bilarna och vägarna blivit fler, men det har också vindsnurrorna, elnäten, mobilnäten, skolorna och turisterna (framförallt de indiska). På plussidan står mer modernitet och välfärd, på minussidan mer plastskräp, mer bilavgaser och motorbuller. Och jag sörjer också, som den kulturarvsnostalgiker jag är, att det idag mest är gamla män som bär turban, detta både vackra och funktionella skydd mot ökensolen, medan öknens unga invånare verkar föredra keps med reklamtryck.

    Men när vi leder våra kameler fram till brunnen i byn Dareli, drygt två mil från gränsen till Pakistan, känns det ändå som om tiden stått still. Kvinnorna skrider fram till brunnen med blanka krukor på huvudet och den gula eller röda sjalen svept framför ansiktet i purdah (hindi för gardin, som står för den traditionella seden att dölja ansiktet för främmande män).

    Byhusen är byggda i brun lera med runda former och sitter ihop med gårdsplanen, den omgivande låga muren och gränden, som om hela byn vore skulpterad för hand med sand och vatten. Som en smurfby: inte en vass kant, inte en rät vinkel. Ouppstyrt, oteknokratiskt, organiskt.

    I byaffären, som snarare är en kiosk, finns schampo, tvättmedel, chips, godis, blomkål, chili, tomater och ingefära. Och några säckar ris. Det är allt. Vad mer behöver man i livet? Jag ger flickan bakom disken tio rupier (motsvarande en krona och trettio öre) och får sex cerise sockerdegskarameller och två rupier i växel.

    Chai, chai, chai, ropar en gammal kvinnan från huset bredvid.

    Hon har fått syn på den uppståndelse som vi skapat framför bykiosken och vill också ta en närmare titt på de bleka främlingarna. Så blir vi ombedda att sitta ner på hennes terrass av torkad lera och blir bjudna på kalas med flera koppar ettersött mjölkte och salta kex.

    Och männen fortsätter att valla sina hjordar med svarta getter och puckelryggiga zebu-kor med spetsiga horn, medan kvinnorna skrider ut i purdah på fälten för att samla torrved. 

    Kläder i skrikigt rosa, rött, gult och orange. En färgexplosion.

    Som om de klätt sig för att kontrastera mot den färgmässigt enahanda naturen med de dammiga buskarna, gråvita korna, beige kamelerna och sandbruna vidderna.

    Triple-S lagar mat som en gud över öppen eld i öknen.

    I Jaisalmer Fort finns inte bara palats och tempel, utan också hotell och vardagsliv.

    Ökenfortet i Jaisalmer är alla exotiska sagors drömska förebild.

    Fakta Jaisalmer

    Vad: Stad i Tharöknen i Rajasthan, en av Indiens 29 delstater.

    Invånare: 30 000.

    Grundad: 1156.

    Språk: Hindi, engelska och rajasthani/marwari.

    Regnar: Juli–aug.

    Bäst tid för kamelsafari: Sep–mar, då dagstemperaturen är 23–32 grader. Januari är svalast, då sjunker nattemperaturen till 7–8 grader.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!