• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Berninaexpressen i Schweiz – tåget till alptoppen

    Ingen annanstans i världen slingar sig järnvägen runt så många berg, över så många pass och ner i så många dalar. Vi hoppar på högtflygande bergståget Bernina Express för att ta oss till anrika hotell, nylagda skidspår och minnen från förr.

    Berninaexpressen i Schweiz – tåget till alptoppen
    Foto: Håkan Elofsson

    Det snöar idag. Tunga flingor som lägger sig i tjocka sjok på stations-, kyrk- och stugtak. Det röda tåget gnäller, gnisslar och väser i svängarna, som om det vore en jättelik orm som slingrar sig fram. In i en tunnel och ut på en stenbro. Och snett ovanför oss ännu en hundra år gammal bro. Efter en vid sväng genom en brant sluttande tallskog med frusna vattenfall och spår i snön efter stenbockar och murmeldjur åker vi också över den bron och in i ytterligare en tunnel.

    I morse gick vi ombord på Bernina Express i schweiziska Chur och i eftermiddag ska vi kliva av i italienska Tirano. Och däremellan ska vi upp på över 2 200 meters höjd och äta lunch på en bergsrygg ovan molnen.

    Bredvid järnvägen går en lika slingrande väg, snötäckt och bilfri. Svisch! tänker jag att det låter utanför tågfönstret när tre träkälkar kommer rusande nerför backen och möter tåget i en snäv sväng. Snön yr och jag tycker att det ser ut som om kälkåkarna med sina bruntonade skidglasögon ler. Det skulle i alla fall jag göra om jag också fick åka på en antik snowracer de tolv kilometerna från Preda ner till Bergün på en väg som vintertid är stängd för motortrafik och förvandlad till världens längsta schlittelbahn, kälkbana.

    På vissa av Berninaexpressens avgångar medföljer en gammal renoverad restaurangvagn märkt Gourmino, som hämtad från Orientexpressen med gourmetkock, vita linnedukar och finporslin. På vårt tåg finns dock bara en kioskvagn, som förvisso serveras såväl vin som örtsnaps i riktiga glas. Men vi vill ju ha lagad mat.

    När jag och fotografen Håkan kliver av tåget på en av de högt belägna stationerna viner den isande vinden in över den hala snöiga bergsryggen. Men vi är inte framme vid dagens etappmål än. Här stannar vi av en annan anledning.

    In i snöstormen, upp genom molnen. Bernina Express håller tidtabellen nästan oavsett vilket väder som råder.

    Fin utsikt från bergståget upp till Muottas Muragl.

    Jag halkar fram på isen på perrongen. En blek sol lyser matt bakom skira molnslöjor och skapar en utomvärldslig känsla. Kanske är det här Polarexpressens slutstation vid Nordpolen? Intill den frusna bäcken och det hisnande stupet uppenbarar sig ett stenhus i snödimman som det står Alp Grüm Albergo Ristorante på. Jag tar en bild och skickar till en vän som svarar att det ser ut som om vi klivit rakt in i en julkalender. 

    Vi befinner oss i väglöst land. Sommartid finns två sätt att ta sig hit. Vintertid bara ett, eftersom vandringslederna nu är igensnöade och tåget är det enda rimliga sättet att komma hit på, såvida du inte tar dig fram mellan granarna med snöskor. Utsikten är milsvid ner mot värmen i Italien och upp mot de iskalla alptopparna. Lunchgästerna består följdriktigt av en blandning av tågturister och orangeklädd servicepersonal från Rhätische Bahn, tågbolaget som trafikerar bergsjärnvägarna i kantonen Graubünden i sydöstra Schweiz. 

    Tågen kommer och går en gång i timmen och fler resenärer stiger av och fyller serveringen på bergsryggen uppe bland molnen. En spagetti bolognese, en weissbier och en espresso serverad av kypare som lika gärna pratar italienska som tyska och rätoromanska, det latinska tungomål som utgör det fjärde av Schweiz fyrklöver av nationella språk. Sedan kliver vi på igen för färden över den arktiska högplatån med Lago Bianco, Vita sjön, med sin svarta is genom ett igensnöat och stelfruset vinterlandskap.

    Nu sluttar det brant utför hela vägen ner till den italienska dalen Valtellina. In och ut ur smala tunnlar som känns som sagogrottor befolkade av troll. Då och då ger tåget ifrån sig en signal som är förvillande lik en ångvissla, trots att loket och vagnarna är av senaste elektriska och digitala snitt. Plötsligt dyker vi ner i dalen. Luften som strömmar in genom det öppnade fönstret är plötsligt ljum. Snön är försvunnen och ersatt av gult gräs och grå stenhällar. Det doftar fuktig jord och kobajs och långt där nere i dalen syns byn Poschiavo, som från tågets fågelperspektiv uppe på berget ser ut som en leksaksstad. Det känns nästan som om vi sitter i ett flygplan som går in för landning.

    Ett tiotal hårnålskurvor senare glider vi genom byn och fortsätter förbi en forsande å med kristallklart men ändå turkost vatten och en mörk isfri sjö med oroligt krusig vattenyta. Så kränger vi genom Kreisviadukten i Brusio, den som slår knut på sig själv och bildar en stilig järnvägsögla med hjälp av en stenbro som är förvillande lik en romersk akvedukt, innan vi stannar i italienska småstaden Tirano, den södra slutstationen för Berninaexpressen.

    Här skiner solen. Här växer palmerna.

    In och ut ur smala tunnlar som känns som sagogrottor befolkade av troll.

    Tågresan upp ur Paschiavodalen bjuder på osannolikt häftiga bergsvyer.

    Ett land med flera olika språk (t v). Hotel Albrici är ett levande museum (mitten). På Waldhaus Sils finns det gamla signalsystemet för uppassning kvar (t h).

    I Tirano hade vi kunnat byta till Trenitalias tåg till Milano och två och en halv timme senare hängt vid bardisken i camparibaren i Galleria Vittorio Emanuele II för dagens första aperitif. Men vi nöjer oss med stationskaféets plaststolar, lokala dropout-klientel och en espresso och en bittersnapps som smakar som en blandning mellan tandkräm och hostmedicin. Så tar vi nästa tåg tillbaka upp i dalen till Poschiavo som ligger på den schweiziska sidan av gränsen, men fortfarande – kulturellt, språkligt och kulinariskt sett – är beläget i den italienska världen.

    – Välkomna att bo i ett museum, hälsar Valentina Guerranti i receptionen på Hotel de la Poste Albrici.

    Det har hon rätt i, eftersom hotellet är inrymt i ett hus från 1682 som i flera hundra år var residens för borgmästaren. I början av 1800-talet tog familjen Albrici över och byggde om till byns första hotell. Järnvägen var ännu inte anlagd. Hit kom turisterna ännu med häst och vagn på den nyanlagda grusvägen över Berninapasset. Där vi nu sitter och äter frukost stod hästarna och mumsade havre och samlade kraft inför nästa hårda dagsverke på turist- och postrutten söderut.

    Sannerligen ett museum: när man renoverade bartaket häromåret framträdde en 350 år gammal målning av den romerska havsguden Neptunus.

    – Jag älskar den här dalen, eftersom alla känner alla, som man gör i dalar. Samtidigt känns det inte instängt, som det kan göra i alpdalar. Här passerar ju ständigt resenärer mellan norr och söder. Det är som en ständigt blåsande internationell vind, säger Kaspar Hovald, som kommer från Chur i den tyskspråkiga delen av Schweiz, har bott i Rom och nu hittat den perfekta kompromissen för sig, sin sicilianska fru och två döttrar: en schweizisk by där alla pratar italienska och såväl Comosjön som Milano ligger på pendlingsavstånd.

    Han är chef för byns turistbyrå och har gjort oss sällskap till middagen med crespelle, ostgratinerade bovetecrepes, och maluns, mangoldbladsdolmar, två typiskt lokala rätter. Trots det internationella vinddraget har inte den kommersiella globaliseringen helt och hållet slagit sitt grepp om dalen. Här handlar och äter man helst lokalt. Så finns det också såväl lokal pastafabrik som lokala vin-, grönsaks- och fruktodlare, kött- och mjölkbönder. Och trots att man bara är 1 500 invånare har byn fyra bagare, fyra slaktare och fyra åretruntöppna restauranger.

    – Är man omgiven av berg lär man sig att man måste fixa allt själv, säger Kaspar när vi promenerar längs den brusande ån och betraktar tåget som nu på kvällen syns som en rad med gula fyrkanter som tänds och släcks när de omväxlande försvinner bakom granar och dyker upp igen i gläntor.

    Ännu en liknelse med djurvärlden dyker upp i mitt huvud: det ser ut som en guldmask som kryper upp mot Berninapasset. 

    Pizzoccheri var rallarnas favoritmat och serveras fortfarande på restaurang Lokomotivet.

    Förmiddagarna i den medeltida byn på 1 000 meters höjd med hus i neoklassicistisk och venetiansk stil är kylslagna och blåsiga. Slokande frusna kålblad i frostnupna palatsträdgårdar under snötäckta alptoppar som Piz Zupò och Piz Bernina. 

    Det känns väldigt skönt att göra som rallarna som byggde järnvägen över Berninapasset för över hundra år sedan: värma sig inne på byrestaurangen med det ändamålsenliga namnet Motrice, alltså Lokomotivet.

    Här inne serveras alla dagar i veckan en av traktens specialiteter, pizzoccheri, en norditaliensk tolkning av "man tar vad man har", eller kanske pyttipanna, fast med pasta istället för potatis som bas. Men inte vilken pasta som helst, utan hemmagjord och bakad på favoritgrödan bovete som kom hit från Orienten med korsfararna. Såväl restaurang Lokomotivet som praktiskt taget alla invånare i Poschiavo föredrar att göra pastan själva, enligt Kaspar som gjort oss sällskap in i bageriet och köket. Rätten, en hybrid mellan bergiga Central- och soliga Sydeuropa, blir komplett med kokt mangold, kål, potatis och morot tillsammans med stekt vitlök, smör och riven ost.

    Lyxig amuse bouche (fröjd för munnen) på krogen i skidbacken.

    Eftermiddagståget mot St Moritz klättrar uppför bergssidorna. 20 minuter och 500 höjdmeter efter Poschiavo kör vi åter in i det vita vinterlandet. 

    Ett tag till görs stationsutropen först på italienska och sedan på tyska. Men efter Lago Bianco vänder det. När vi närmar oss Engadindalen kommer utropen först på tyska, därefter på italienska, fast rälsen egentligen nu tagit oss in i den delen av Schweiz som traditionellt tillhör det rätoromanska språkområdet.

    Dagens etappmål, St Moritz, är byn som började som kurort med hälsobringande brunnsvatten, men som hotellentreprenören Caspar Badrutt i mitten av 1800-talet efter en lukrativ snilleblixt förvandlade till en rekreationsort för blåblodiga britter. St Moritz är den exklusiva europeiska bergsturismens vagga.

    Hit kom studenter från Cambridge och Oxford för att tävla mot varandra i såväl curling och ishockey som bandy, en i grunden engelsk sport som spreds ut i världen via St Moritz, Davos, Budapest och Wien, långt innan den nådde Västerås, Edsbyn och Sandviken. På den isbelagda sjön i St Moritz tävlas också varje år i galopp och spelas hästpolo och cricket. Alpbyns senaste is-cricketturnering för tävlande från Samväldet, resterna av det gamla brittiska imperiet, sågs av 60 miljoner tv-tittare – bara i Sydasien.

    St Moritz är full av minnen från besökande kungligheter från europeiska slott, liksom ryska tsarfamiljen, shahen av Iran och emiren av Qatar. Och av överdådiga och anrika palatshotell med tinnar och torn, vilket får byn att se ut som en sagofantasi. Som Kulm, Kempinski och Carlton. 

    Lyxigast av dem alla är Badrutt Palace där skidturister med stil, juveler och monetära resurser ägnar sig åt lågmäld after ski i form av afternoon tea med tillhörande buffé i den slottslika baren Le Hall med gotiska valv, madonnastatyer, silverbrickor, plyschfåtöljer och persiska mattor.

    Lördagseftermiddagar i januari dukar hotellet också upp för fondue on ice på isbanan utanför där kyparna skrinnar runt med serveringsbrickor på nyslipade skridskor. Hotellets exklusiva image fulländas av historier om att inget är omöjligt, som när en gäst ville låta en elefant överräcka en bröllopsgåva med snabeln eller när en annan gäst mitt i smällkalla vintern beställde inomhus-BBQ med riktig gräsmatta. I båda fallen tog receptionen emot begäran och svarade: "Inga problem, Sir" och "Det ordnar vi, Madame".

    Vi bor i slottslika Waldhaus i grannbyn Sils, ett annat hotell med anor från la bellé epoque, decennierna före första världskriget då den europeiska turismens hotspots förutom schweiziska alpbyar var Côte d´Azur, Oostende och Orientexpressen. Fortfarande är många av gästerna återvändare som bor här länge och varje sommar sedan många år tillbaka kommer en grevinna som stannar i två månader.

    "En familjeaffär sedan 1908", står det på de glasade svängdörrarna i entrén som leder till en värld av träpaneler, gigantiska ljuskronor, tio meter högt i tak och blodröda heltäckningsmattor. "Som att bo på hotellet i filmen The Shining", lär den svenska slalomåkaren André Myhrer ha sagt när han var här på träningsläger, något som gav Flurina Caviezel, Waldhaus marknadschef, idén att man kanske borde visa filmen på hotellet.

    – Men då kanske gästerna blir så rädda att de inte vågar stanna, skrattar hon när hon visar oss runt i salonger, rökrum, bibliotek, vinkällare ("… med 25 000 flaskor") och till sist köket, där köksmästare, kallskänkor, bagare, kypare och kockar glider runt i ett koreograferat samspel.

    Flurina är dotter till en av traktens många duktiga bobsleighåkare och tillbringade därför ungdomsåren i Kanada där hennes pappa var landslagstränare. När hon kom tillbaka till St Moritz jobbade hon en tid som skidguide åt några rika killar från Qatar. Hon fick också följa med på deras luncher där de beställde in serveringsfat i form av karuseller i flera våningar med hummer, ostron och andra skaldjur på isbädd, tillsammans med rysk kaviar och champagne. Hon minns att notan slutade på över 40 000 kronor, men att hon själv var osäker på om de bjöd eller inte och därför bara åt en enkel grönsallad, för säkerhets skull. Ovan vid cricket och hästpolo kan det vara lugnande att veta att det idag framförallt är terrängcykling och vandring som gäller på sommaren och skidor på vintern, både på längden på frusna sjöar och ängar i den platta Engadindalen, och utför i Corviglia-området. Bergståget går från mode-, champagne och kaviar-butikerna i mitten av byn på 1 846 meters höjd till gourmetrestaurangen White Marmot (som serverar rådjursentrecote, potatismos med vit tryffel och äggröra med rysk kaviar) i Corviglia på 2 489 meter. Där tar kabinbanan vid för färden upp på 3 057 meter höga Piz Nair.

    Familjärt och stiligt. På Waldhaus Sils råder den gamla världens charm.

    Ta den mer än hundra år gamla bergbanan upp till Muottas Muragl på 2 500 meters höjd, spänn på dig snöskorna och vandra ut över snövidderna. Du hyr snöskorna nere i någon av byarna i Engadindalen.

    Längst bort byn Sils, i mitten St Moritz och närmast Samedan med flygplats för privatjetplan.

    Jag bestämmer mig för något stillsammare och tar ett annat bergståg, en 111 år gammal antik konstruktion som gnisslar och kränger upp till Muottas Muragl. I det soliga förmiddagsvädret spänner jag på mig snöskor som nuförtiden inte längre ser ut som tennisracketar, utan snarare är ett slags miniskidor med ståldubbar. Det låter härligt frasande diskant när vi går på skaren uppför sluttningarna och så fint dovt dunsande i bastoner när vi pulsar nerför i lössnö. Sedan sitter vi en stund och solar i korgsolstolarna från förra sekelskiftet, inbäddade i grå yllefiltar med schweiziska kors på. När jag kisar ser jag en insnöad restaurang med grånad träfasad som ser ut som en blandning mellan svinstia och härbre, och den slingrande vintervandringsvägen Filosofens stig, som går upp till Segantinistugan på bergskammen på andra sidan dalen. Där uppe på berget satt den italienska konstnären Giovanni Segantini och målade alplandskap och hus med tinnar ända fram till sin egen plötsliga död i akut bukhinneinflammation en höstdag 1899.

    Turismen i St Moritz kan tacka tåget, som gått hit sedan 1909, för sina framgångar. Utan järnvägen vore byn en avkrok. Men de riktigt rika tar förstås privatjeten till flygplatsen i grannbyn Samedan.

    – Jag har haft ryska gäster som kommit i eget flyg direkt från Moskva, berättar bergsguiden Ruedi Christen som förutom att ta med turister på turer i bergen livnär sig på att ordna terrängcykelresor till Himalaya.

    Det snöar hela natten. När vi lämnar Waldhaus i Sils, där samma familj skött verksamheten i fem generationer, doftar det tallbarr, fuktig ylle och nyfallen snö. Det började som vanligt med att det nederbördsmättade mörkgrå molntäcket drog in i dalen över Malojapasset. Molnen som ringlar in i dalen kallas därför för Die Maloja Schlange, Malojaormen, eftersom det är vad folk i trakten tycker att det ser ut som.

    När tåget avgår norrut mot medeltida Chur – Schweiz äldsta stad med anor från antiken – faller åter snön tungt. Plogen framför loket kastar upp vita kaskader från rälsen när det röda tåget tar fart.

    Så är vi tillbaka på banan som mellan Thusis och Tirano är en av världens tre världarvsklassade, tillsammans med bergsjärnvägar i Österrike (Semmering) och Indien (Darjeeling, Nilgiri och Shimla). In i den nästan sex kilometer långa Albulatunneln och ut på 65 meter höga Lantwasserviadukten. Frusna bäckar i branta raviner. Snösjok som tjock vispad grädde på granar och stenar.

    Det skulle kunna vara en åkattraktion på tivoli. Men det är bara ännu en dag ombord på Berninaexpressen.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!