• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Israel – utomjordisk öken

    För två tusen år sedan slingrade sig karavanerna med kryddor genom Negevöknen. Vi tog plats i en jeep och gav oss ut på jakt efter ett berg som rasat, stressade stadsbor som funnit lugnet och vinrankor som spirar trots torkan.

    Israel – utomjordisk öken
    Foto: Bruno Ehrs

    Landrovern skumpar ner i uttorkade steniga flodbäddar och kämpar sig mödosamt uppför grusiga kullar på botten av en fyra mil lång njurformad krater. Runt omkring oss reser sig röda randberg, resterna av ett mycket mäktigare berg som stod här för fem miljoner år sedan. Jag ser hjulspår efter jeepar, men inte efter kamelers trampdynor. Så var det också ett tag sedan det var högsäsong för nabatéernas karavaner lastade med kryddor och rökelse. De var på väg från Jemen i öster till hamnen i Gaza i väster, där skeppen tog varorna till Aten och Rom

    Makhtesh Ramon kallas sänkan. Det är frestande att översätta det med Ramonkratern, om det inte vore för att den geologiskt sett inte är resultatet av en nedfallande meteor, utan av den gigantiska naturkatastrof som inträffade när berget kollapsade på grund av kraftig erosion.

    Jag och fotografen Bruno är ute på jeepsafari i den fyra mil långa sänkan som en gång rymde ett berg. Vår guide, Itai Harary, ritar pedagogiska kartor med pekfingret på den dammiga vindrutan för att förklara vad som egentligen hände den där dagen för fem miljoner år sedan när Mellanösterns högsta berg föll samman.

    Jag ser mig omkring. När motorn stängts av är det utomjordiskt tyst. Inte ens fågelkvitter hörs. Och det är kargt. Makhtesh Ramon är den perfekta övningsplatsen för kommande Marsresenärer. Väldigt utomjordiskt, men inte helt dött. Till slut upptäcker jag, med hjälp av Itai, liv i denna till synes sterila värld av röd, brun, svart och lila sten, grus och sand – och en och annan fossil efter dinosaurier.

    Här finns vatten. Itai visar oss en pöl.

    – Men jag fattar att ni inte blir så imponerade, men vi som bor i öknen tycker att det är fantastiskt.

    Och här lever 300 randiga asiatiska vildåsnor, en art som för inte så länge sedan var utrotad, men som återinplanterades tack vare regimen i Iran, som uppenbarligen inte alltid varit så fientligt inställd till den judiska staten som idag. Här finns förstås annat liv också: akaciaträd, rovfåglar, stenbockar och en och annan arabisk leopard. Och så ökenrosen, eller jerikorosen som den också kallas, en tjusig men luttrad blomma van vid tuffa förhållanden, vilket nästan låter som en symbol för hela staten Israel.

    – Den växer på den uttorkade flodbädden. När vattnet kommer vecklar den ut sig, trots att den är död. Det är ju en kul referens till Jesus som väckte upp Lazarus från de döda. Just därför plockar många kristna pilgrimer den, berättar Itai där vi sitter på huk och betraktar en skrumpnad planta vars kronblad en gång skimrat i rosa och rött.

    På vingården Carmey Avdat har man tagit upp den uråldriga traditionen att odla vin i öknen. Foto: Bruno Ehrs

    I Makhtesh Ramon kan man förutom att åka jeep också vandra på de utstakade lederna, hyra terrängcykel eller fira sig ner med rep från kanten av randbergen (rappelling). Och så kan man campa på utvalda platser i ravinen. Det gjorde jag en sensommarnatt för några år sedan. Det var en mäktig upplevelse att sitta framför lägerelden i den ljumma knäpptysta ökennatten under den stjärnbeströdda natthimlen och dricka en iskall Maccabee-öl. Nu, när jag är tillbaka i tystnaden, nöjer vi oss med att efter solnedgången åka på stjärnskådarsafari med en rymdkunnig guide för att betrakta Jupiter och några av dess 79 månar.

    Nästa dag stannar vi i den lilla staden på klippkanten som heter Mitzpe Ramon och som jag minns från mina liftarresor i Israel i början av åttiotalet som ett nödvändigt men trist stopp för bilister och lastbilschaufförer på väg till Röda havet. Idag är staden förvandlad. Kaféer, restauranger, lyxhotell, hostels, konstgallerier, vintagebutiker och massor av små arrangörer av vildmarksutflykter.

    Den lilla torra ökenstaden spritter av kreativitet och liv, nästan som om den vore en ökenros och återuppväckts från de döda.

    Det är inte bara utländska turister som upptäckt den nyutsprungna ökenblomman, utan också många israeler som tröttnat på hetsen, stressen, statusjakten och de höga bostadspriserna i Jerusalem och Tel Aviv. En av dem är Etti Shachan som driver en liten secondhandbutik i Mitzpe Ramon med böcker, kläder och designprylar.

    – Jag bodde i Tel Aviv och kände att livet gick i fel riktning. Jag kände mig instängd och jagad. Så kom jag hit och blev kär i platsen. Här kan jag leva ett liv jag aldrig skulle ha råd eller tid med i storstaden, berättar Etti där vi sitter på mjuka kuddar på bänkar utanför hennes affär i The Spice Route Quarter, en samling hangarliknande byggnader fulla av egensinniga butiker, experimentella konstnärer och chica hostels.

    Etti växte upp på en kibbutz, ett israeliskt jordbrukskooperativ där man gör det mesta gemensamt. Om den individualistiska storstaden blev det kollektiva kibbutzlivets motsats har Etti nu kommit fram till att den lugna ökenstaden på kraterkanten är den perfekta kombinationen av gemenskap och individuell frihet. Dessutom blandas olika sorters människor i öknen. I Tel Aviv umgicks Etti bara med sekulariserade vänner och var rädd för alla med stark religiös övertygelse. Nu har hon lärt sig att man kan umgås även med troende.

    – Jag har växt spirituellt av lugnet och tystnaden. Folk som kommer på besök brukar säga att de efter två dagar i tystnaden äntligen kan höra sina egna tankar.

    Etti Shachan startade en vintagebutik, blev spirituell och fann friheten i öknen. Foto: Bruno Ehrs

    I Makhtesh Ramon är vatten åtråvärt, exklusivt och lyxigt. Foto: Bruno Ehrs

    Utanför Mitzpe Ramon finns en farm för sydamerikanska alpackor. Foto: Bruno Ehrs

    Runt staden finns flera beduinläger. Och ett beduintält uppställt av Midbar Camel Tours där besökare får komma på besök, sitta på en matta på marken, dricka en kopp arabiskt kaffe, lyssna på beduinsk folkmusik och rida kamel. Jag tar en tur på klippkanten med utsikt över den rödskimrande ravinen och tänker på nabatéerna och deras last av kryddor och deras färd som varade i flera veckor innan de nådde Mitzpe Ramon på sin väg mot Medelhavet. 

    Då var det framförallt kryddor som gällde, men också vin. Under biblisk tid gjorde man sött vin som exporterades till Europa och dracks av den romerska legionerna i provinserna. I öknen mellan Mitzpe Ramon och Beer Sheva åtta mil norrut försöker regeringen nu återskapa den antika vinproduktionen, fast med mindre socker. Pengar har pumpats in i projektet att skapa vinodlingar.

    En av de 24 nya vingårdarna heter Carmey Avdat. Dit kommer vi en het eftermiddag för att njuta av avskildheten, dricka vin och sova över i lyxiga uthyrningsstugor med uteplats och milsvid utsikt över täta rader vinrankor omgivna ett dött brunrött landskap. 

    Liknelsen med planeten Mars kommer tillbaka. Är det så här det kommer att se ut när människan en gång i framtiden kolonialiserar och börjar odla på den röda grannplaneten?

    – Vi har fått statliga lån på villkor att vi håller gården öppen för allmänheten. Det är därför vi hyr ut stugor, berättar Hannah Izrael som driver gården tillsammans med sin man Eyal och volontärer från organisationen Willing Workers on Organic Farms (WWOOF).

    Makhtesh Ramon. Det suger i magen när man betraktar utsikten mot den 500 meter djupa och 4 mil långa kratern som är resultatet av en monumental naturkatastrof som inträffade … inte igår, inte i fjol, utan för 5 miljoner år sedan. Foto: Bruno Ehrs

    5 000 flaskor om året blir det på druvor som Viognier, Chardonnay, Cabernet Sauvignon och Merlot mellan de steniga kullarna som i högsta grad är historisk mark.

    Nästa morgon går vi därför på sightseeing med Iris Barazani som bor i Sinai på gränsen till Egypten och som precis som Etti är en storstadsmänniska som sökt lugnet i öknen. Hon vet det mesta om hur det såg ut här för 2 000 år sedan.

    Iris berättar om svunna tider. Om Negevöknens gyllene tid och nabatéerna som red med kamel från Jemen och Petra till hamnen i Gaza.

    Längs vägen fanns den tidens motell, karavanserajerna, som också fick besök av kristna pilgrimer på väg till Katarinaklostret på berget Sinai. 

    – Vi har hittat antika vinterrasser häromkring. Hannah och hennes man och deras vinodling är på så sätt en fortsättning på den mångtusenåriga traditionen, säger Iris och pekar på den muromgärdade lilla staden Avdat på kullen vid horisonten.

    I Avdat har man hittat flera tusen år gamla fröer från vinbuskar och antika vinpressar. Ytterligare bevis på att idén att odla vin mitt i öknen långt ifrån är något nytt påfund.

    Senare samma eftermiddag på terrassen med Merlot i glaset och en buffé av getostar, oliver och sallader på bordet ser vi solen gå ner i öknen och hör ett dovt muller från öknen.

    Men det är inte en av nabatéernas långa kamelkaravaner som kommer i hastig skritt österifrån, utan det israeliska flygvapnets F-16-plan som dyker som hungriga falkar från skyn.

    Fyrhjulsdrivet rekommenderas om du ska upptäcka öknen med bil. Foto: Bruno Ehrs

    Numera bofast. Därför kallar han sig inte längre beduin, som antyder en nomadiserande livsstil, utan Negevarab. Foto: Bruno Ehrs

    Vad: Öken som upptar 60 % av Israels yta.

    Historia: Det har bott folk, främst nomadiserande beduiner, i öknen i minst 4 000 år. Negev nämns i Bibeln.

    Väder: Ökenklimat med heta dagar och svala/kalla nätter. Dagstemperaturen snittar på 16 grader i jan och drygt 30 i aug. Det lilla regn man får faller dec–feb.

    Bäst tid att resa: För vandring och camping är mars–juni och sep–nov ultimata med lagom temperaturer och ständigt blå himmel.

    Valuta: 1 shekel = 2,50 kr

    Tidsskillnad: + 1 tim.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!