Annons
Annons
Annons
Den delikatesstäta Beaujolais-regionen anses vara anledningen till att Lyon fått sitt rykte som matmetropol. Foto: Johan Marklund

Den delikatesstäta Beaujolais-regionen anses vara anledningen till att Lyon fått sitt rykte som matmetropol. Foto: Johan Marklund

Frankrike

Lyon – Frankrikes matmetropol

Kändiskocken Paul Bocuse spred stjärnglans över franska Lyon. Ett år efter hans död åker vi dit för att se om Lyon lever upp till ryktet som en av världens bästa matstäder.

Text: Christian Daun • 2019-04-30 Uppdaterad 2021-06-23
Annons

När stjärnkocken Paul Bocuse dog förra året, 91 år gammal, förlorade den sydostfranska staden Lyon sin starkaste turistmagnet. Tidigare kunde turister springa på honom på någon av hans restauranger, eller på saluhallen Les Halles där han provianterade varje vecka. Den som vill komma honom nära hänvisas numera till hans grav. En annan kompromiss är att posera intill hans staty på turistbyrån vid Place Bellecour; där tronar “Monsieur Paul”, som han kallas, i naturlig storlek. Den som vill förstå honom lite mer på djupet kan förstås boka en kurs på Paul Bocuse-instituet i Écully, en kvarts bilfärd utanför stadskärnan.

Där, i ett kvavt provkök, ser jag män och kvinnor vispa häcken av sig. Iklädda stärkta vita rockar och med de där nästan parodiskt franska kockstrutarna på huvudet vispar de vitvinssås för glatta livet. Man blir svettig bara av att se på. Den färdiga såsen ringlas kring en piggvarfilé. Jing Daguin ställer varsamt in sin fisk i salamanderugnen och gör en notering i en redan diger pärm med anteckningar.

Annons

Till vardags är hon professor i politik i Shanghai. Kock är hon bara på hobbynivå, om än en ambitiös sådan.

– Jag är här för att lära mig alla småknep, säger hon.

– Perfektion, helt enkelt. Sådant som inte går att läsa sig till i recepten.

Treveckorskursen Traditional and contemporary cuisine, pastrymaking and gastronomic restaurants går loss på drygt 49 000 kronor. Men då ingår en brakmåltid på Auberge du Pont de Collognes, Paul Bocuses flaggskepp som haft tre michelinstjärnor sedan 1965, vilket är världsrekord.

Och detta oerhörda, resans höjdpunkt, ska ske ikväll. Jing Daguin ser fram emot att få jämföra sina lekmannaimitationer med de oantastliga originalrätterna på Bocuses världsberömda restaurang. 

Lyon – Frankrikes matmetropol
Paul Bocuses flaggskeppsrestaurang L’Auberge du Pont de Collonges är ett vallfärdsmål för matnördar från hela världen.
Lyon – Frankrikes matmetropol
Katy Couilloud från Bocuseinstitutet poserar med uppspelta gäster från Uruguay.
Lyon – Frankrikes matmetropol
”Monsieur Paul” syns fortfarande överallt i Lyon, inte minst på sina egna restauranger.
Lyon – Frankrikes matmetropol
På söndagarna sker kommersen i Lyon längs floden Saône, i form av myllrande matmarknader.

Några timmar senare poserar hon och de övriga tjugo kursdeltagarna, samtliga uppklädda till tänderna, på röda mattan utanför restaurangen. 

Katy Couilloud, en lång och slank brunett från Bocuseinstitutet, sällskapets kolloledare, förevigar var och en med deras mobilkameror. Efter den halvtimmeslånga proceduren vallas de in genom svängdörren. Till vänster om entrén sitter ett gyllene plakat med tre stjärnor, depuis 1965. En sista påminnelse om platsens märkvärdighet. Så träder de in i en främre matsal där mindre sällskap superar. Vita dukar, serveringsfat i silver, akvareller i guldram och rejäla skopor underdånighet. Ingen skrattar eller sörplar. Det är tyst. Andakt råder. 

Jag känner själv av det. Det finns ett stråk av nervositet i min förväntan. Jag har aldrig ätit på en trestjärnig restaurang förut. Vid 37 års ålder vill man gärna tro att man står över sådant, men det finns faktiskt en rädsla för att göra bort sig. Hur snorkig etiketten än må vara vill jag inte oavsiktligt bryta mot den. Samma sak med maten: man vill inte att något ska flyga över huvudet på en. Man vill platsa.

Katy Couilloud visar runt i köket som domineras av upphängda koppargrytor. På hyllorna står serveringskupor i guld och silver. Jag ser tråg överbelamrade medfoie gras. Kotlettstora brunrosa doningar.™�

Det är enormt mycket personal i köket. En för varje syssla, tycks det som. En ung kortsnaggad kock väger oxfile på en våg, en annan står böjd över en serveringsvagn och spritsar en sås över ett femtiotal tallrikar med hummer. Kökschefen Olivier Couvins instruktioner möts av unisona oui! Efter att kursdeltagarna fotograferats med Couvin och hans sous chef leds vi upp till övervåningen. Trapphuset är dekorerat av inramade fotografier. Paul Bocuse poserar glatt bredvid ex-presidenten Sarkozy och annat högvilt.

Matsalen domineras av en rödmurrig matta, kristallkronor i taket. Det är upptänt på gränsen till bländande. Jag placeras vid bordets kortsida. Till vänster har jag Len, en 45-årig exilfransos i vit skjorta och grå fluga. Han berättar atthan går kursen för att återknyta till sina rötter. Han beställer hummer till förrätt, sedan mulle, just för att kunna jämföra den fisk han själv tillagade tidigare idag med “the bible“. SjÙ�lv går jag på hovmästarens förslag: hummer (lobster salad a la francaise) följt av kalv (vealchop & kidneys cooked in a casserole, garnished a la bourgeoise). Jag och Len höjer vinglasen i en skål. Vi är båda nypa-sig-själv-i-armen-uppspelta.Vetskapen att Paul Bocuse både föddes och dog i ett rum alldeles ovanför våra huvuden gör den redan emotsedda måltiden ännu mer laddad.

Lyon – Frankrikes matmetropol
Ju fler kockar på bilden desto bättre är devisen som råder i köket på L’Auberge du Pont de Collonges.
Lyon – Frankrikes matmetropol
Entrén till en svunnen tid.
Lyon – Frankrikes matmetropol
Vissa rätter är direkt museala, men ostvagnen på L’Auberge du Pont de Collonges är i världsklass.
Lyon – Frankrikes matmetropol
Kulinarisk avantgarde på Auberge de Clochemerle.
Lyon – Frankrikes matmetropol
Oingt anses vara en av Frankrikes vackraste byar.

Genom sina många restauranger, både i Frankrike och utlandet, populariserade Paul Bocusenouvelle cuisine, en omdaning av det franska köket som tog världen med storm. Fräsch och lätt mat, rena smaker, konstnärlig presentation.

Hans största prestation var dock affärsmässig. Han insåg tidigt att avancerad matlagning och ekonomisk avans inte går att kombinera. Den som ville ägna sig åt raffinerad matlagning behöver därför hitta sidoinkomster. Och som han hittade dem! Bocuse lanserade knivar, sålde kokböcker, tog högprofilerade cateringuppdrag, öppnade bistroer, brasserier, ja, till och med snabbmatsställen. Han grundade också Bocuse d’Or, kock-VM, som starkt bidrog till att förvandla kocken från slusk till rockstjärna. Samtida kändiskockar som Gordon Ramsay, Jamie Oliver, och för all del, Tina Nordström, har honom att tacka för mycket.

Under ett halvt sekel var den hemkäre Bocuse Lyons centralfigur, en kulinarisk ambassadör, inte bara för sin hemstad, utan även för sitt land. Hans inflytande är odiskutabelt.

Men på 00-talet hände något. Spanska restaurangen El Bulli, med sin molekylära gastronomi – tänk experimentell matlagning i kemisalen – snodde epitetet “världens bästa restaurang”, därefter vandrade kronan vidare till ställen som danska Noma och jämtländska Magasinet Fäviken. Frankrike fick även se sig akterseglat av länder som Japan och Italien. Världens läckergommar drömde inte längre om Paris eller Lyon, utan om San Sebastián, Modena, Tokyo …

Den franska kokkonsten ansågs stel och traditionstyngd. Rigid helt enkelt. Och en stor del av detta sades var Paul Bocuses fel. I boken Au revoir to all that: the rise and fall of french cuisine beskriver den amerikanske journalisten Michael Steinberger Bocuse som en mediakåt gamling, mer intresserad av ära och pengar än att laga bra mat. Maten som lagas på Auberge får det blasfemiska omdömet “förfärlig”.

Äh, det kan inte vara sant, tänker jag när kvällens första amuse bouche, en aptitretare som serveras före förrätten, anländer. Jänkaren överdriver säkert. Ärtkrämen med mintmousse är dock anmärkningsvärt intetsägande. Inte alls olik den ärtpuré jag gav mina egna barn som bebisar. Underväldigande är också brödet. En hård baguette, slående lik den bake off-variant som köps på valfri svensk livsmedelsaffär.

Jag ser mig omkring. Är det någon annan som anar ugglor i mossen så märks det inte. Jing Daguin ser nöjd ut. Det hummas och mummas vällustigt kring det avlånga bordet. Ett njutningssorl som övergår i skrattsalvor då gästerna upptäcker att menyn framför de innehåller en bild av dem själva, knäppt av den påpasslige hovmästaren.

Stämningen är alltjämt förväntansfull. Len, min bordsgranne, småpratar med Lauren, en amerikanska mittemot som är utbildad sommelier. Hon upplyser honom om de grundläggande reglerna för foodpairing: Antingen så låter man vinet spegla eller kontrastera smakerna på tallriken, alternativt så paras mat och vin från samma region och tradition. Len nickar myndigt medan han torkar av sina mungipor med tygservetten.

Lyon – Frankrikes matmetropol
Hummern ser ut och smakar precis som den gjorde på 1960-talet när L’Auberge du Pont de Collonges öppnade. De fyra kockar som driver restaurangen sedan Paul Bocuses död är kontraktsmässigt förbundna att inte göra några ändringar.

Dags för förrätt. En kypare som ser ut att nyss ha fyllt elva år ställer ner hummern framför mig. Jag ryggar till inför den grå klumpen till vänster om kräftdjuret. Klutten visar sig innehålla jordärtskocka och selleri; smaken är det inget fel på men det ser påfallande oaptitligt ut. Hummern är god även den, men inte är det någon matlagning bakom. Len försöker med att den var “perfekt kokt” men jag är obeveklig. “Räkcocktail med rhode island-sås”, skriver jag i anteckningsblocket.

Huvudrättskalven trancheras inför våra ögon. En äldre hovmästare i glasögon skäller ut den unge kyparen när han dräller med tallrikarna och beordrar honom att hälla upp såsen vid ett sidobord. Jaja, denna uppvisning i halvsekelgamla restauranghierarkier är åtminstone tidstrogen. För det är sannerligen 1965 omkring oss. Kvinnorna serveras konsekvent först och kyparendrar ut stolen till mig när jag återvänder från toaletten. Artighet i all ära, men den har en tråkig bismak. Skit samma vilken färg på huden människor har men den leende unge man som öppnar bildörren åt oss när vi kommer fram till restaurangen har förstås mörk hy. Precis som samtliga diskare, men ingen av kockarna. Det här är inte en trestjÙ�rnig lyxkrog, det här är ett avsnitt av SVT:s serie Historieätarna. Jag ser mig om runt bordet, söker någon lakonisk expert som kan säga något förlåtande i stil med “ja, på den tiden visste man inte bättre.” Men det sitter inga sådana sanningssägare runt bordet. 

Kalven serveras med sparris, morot och murklor. Och så krämig gräddsås och hasselbackspotatis till det. Det godaste är kalvbrässen, men samma sak där … kalvbräss är ju delikat i sig självt. Det är en bättre söndagsmiddag, inte mer. Efter några tuggor av sin fisk lägger Len besticken åt sidan.

– Det märks att fransmännen var väldigt stolta över sina såser på den tiden.

– Fisken var lite intetsägande, men citera mig inte på det. Det kommer att låta så jävla arrogant.

Jag skriver ner hans hädelser och känner hur livsandarna återvänder.

Ju längre kvällen lider desto mer informella blir gästerna. Från att inledningsvis ha tisslat och tasslat, främst med personen intill, brölas det nu rakt över borden. Lyxryskan några hack till höger om mig blir så pass full och högljudd att Katy Coulliloud uppmuntrar henne att ta lite luft. Jag följer med ut. Sannolikheten att få ett uppriktigt omdöme från en av Bocuses edsvurna blir knappast bättre. Men Katy, som i övrigt är öppen och rolig, kopplar på Nordkorea-läget så fort den store kommer på tal. 

– För mig är han en kreativ visionär som skapade brasserier och institutet och han var en pionjär när det gäller att gå ut i matsalen. Nu måste vi hedra hans arv.

Jag orkar egentligen inte mer men tar ändå in fyra ostar: Brillat Savarin, Faurme d’ Ambert, Rablachen Bast och Saint Marcelin. Det är talande att de rinniga godsakerna blir måltidens höjdpunkt. Högsta betyg och jag återfår lite av min initiala vördnad. Vilket är mer än vad man kan säga om folk omkring mig. Ryskan, tillsynes opåverkad av den friska luften, sniffar i sig ostarnas mjöllika hölje som om det vore kokain. Påhejad av kurskamraternas gapskratt går hon vidare till att dra i sig brödsmulorna. Vid en annan del av bordet utbrister en skränig medelålders amerikanska, utan att försöka dölja förtjusningen över sin egen fyndighet:

– Merci Bocuse!

Lyon – Frankrikes matmetropol
Matlagningskurserna på Bocuseinstitutet lockar amatörkockar från hela världen.
Lyon – Frankrikes matmetropol
Lyxryskan några hack till höger om mig blir så pass full och högljudd att Katy uppmuntrar henne att ta lite luft.

Jag darrar. Jo, bokstavligt. En kombination av mättnad och irritation gör att jag faktiskt småskälver när servitörerna ställer in kakfat av silver med flera våningar sötsaker. Norpar åt mig en grönspräcklig makron men sedan går det inte. Jag har redan knäppt upp den översta knappen på kostymbyxorna. Till min förskräckelse dukas en buffé av överdådiga desserter upp på ett sidobord alldeles intill mig. Vem kan ens äta så här mycket utan en spyfjäder till hands? Jag avböjer, trots kyparnas uppfordrande blickar.

Len tar in en enorm maräng dränkt i vaniljsås, toppad med pistaschkross. När grannen inte orkar äta upp sin gör han slut på hennes också. De andra är dock långtifrån lika glupska. På tallrikarna ryms berg av ratade godsaker. Musbett på bakverk som tagit timmar att laga. Och så servitörerna som trumpet kånkar iväg resterna mot slasken.

Det här är inget modernt sätt att äta, bara aristokratiskt och dumt. Ingen välvilja i världen skulle få mig att knäfalla inför det här. “Merci Bocuse?” Nej snarare: “kejsaren är naken”. Hur säger man “gastronomiskt mausoleum” på franska?

Efteråt, när jag ligger proppmätt på hotell-rummet och läser andras utlåtanden, upptäcker jag att häpnadsväckande många lämnat Bocuses palats med samma bismak i munnen. Jaha, så den matintresserade ska helt enkelt skita i att åka till Lyon? Nej då, inte alls. Men den som vill göra matstaden på riktigt ska inte knalla in på första bästa Bocuse-restaurang. 

Lyon – Frankrikes matmetropol
Den delikatesstäta Beaujolais-regionen anses vara anledningen till att Lyon fått sitt rykte som matmetropol.
Lyon – Frankrikes matmetropol
Den som besöker ”Lyons skafferi” bör passa på att dricka regionens stenfruktsmakande vitviner.
Lyon – Frankrikes matmetropol
Konditorkonst på L’Auberge du Pont de Collonges.
Lyon – Frankrikes matmetropol
Romain Barthe driver enstjärniga Beaujolais-restaurangen Auberge de Clochemerle tillsammans med sin fru, sommelieren Delphine Barthe.
Lyon – Frankrikes matmetropol
Duvbröstsperfektion på Auberge de Clochemerle.

Några dagar efter brakmåltiden på Auberge står vi i Theize, en stum bergsby och blickar ut över en dalsänka som skiftar i brunt, grönt och rapsgult. Marken är svartprickig av knubbiga små vinrankestubbar. Vinet är det utomstående känner till, men här och var skymtas också den gyllene sten som ger många av byarna sitt karakteristiska utseende. Stenarna, som funnits i regionen sedan Jura-perioden, ger en förnäm jordmån, terroir,som gör att Beaujolais kan stoltsera med hela tio Cru-viner.

Man behöver dock inte vara vinnörd för att njuta av området. Det är ljuvligt att bila runt mellan Beaujolais certifierat pittoreska bergsbyar. Oingt till exempel, en sömnig oas från 1200-talet där asfaltvägen slingrar sig uppför och förbi söta stenhus med röda fönsterluckor. Vid kyrkan uppe på höjden lommar en katt emot oss. Kyrkgolvets svala marmorgolv har öronliknande fossiler insprängda och det är som att hela byn lyssnar istället för att skräna. En vit duva lättar från kyrktaket och sätter av ner mot dalen. Mätta i ögonen kör vi åt samma håll, för att stilla andra, mer bokstavliga, aptiter.

I området finns hela sex restauranger med Michelinstjärnor. Vi äter lunch på en av de bästa, Auberge de Clochemerle. Solen bolmar på så vi bestämmer oss för att dricka svarta vinbärsaperitifen crème de cassis utomhus. Som tilltugg serveras en geléaktig liten kub getost med marmelad på toppen och en puckformad sak som till utseendet påminner om Magnum White. I samma ögonblick som munsbiten landar på tungan punkteras den bladtunna fernissan varpå en kall sötaktig blomkålskräm porlar ut. Jag blundar och njuter intensivt. 

Fortsättningen avnjuts i ett avskilt privat rum intill köket. Jag har aldrig varit så nära en chef’s table-upplevelse förut. Skramlet av bestick. Vinet som porlande slår ner i våra glas. Vit beaujolais. Genom matsalens valvformade öppning ser jag den 37-årige kocken Romain Barthe arbeta. 

Enchanté, säger han när vi hälsar på i köket. 

Den väne kocken berättar att han var 32 år när han fick sin första Michelinstjärna, samma år föddes hans dotter Estelle vilket betyder just stjärna. Romain ogillar Lyon- och Bocusefokuseringen. Han framhäver hellre helheten, regionen och dess många spetsprodukter. Kyckling från Bress, nötkött från Charoloais, fisk från Saone, getost från Coindreu, vin från Beaujolais …

– Det är som att allt det där skapades i syfte att göra Lyon till världens mathuvudstad, säger Romain och lägger en spegel kalvsky runt ett perfekt stekt duvbröst. Fågeln är den möraste jag någonsin har ätit. Det kan förklaras med att den sköts idag, sex kilometer härifrån, av en uppfödare vars familj varit i branschen i mer än hundra år. 

Lyon – Frankrikes matmetropol
Kökspersonal på Le Belooga i Villefranche-sur-Saône, i Beaujolaisområdet.
Lyon – Frankrikes matmetropol
Utanför entrén till L’Auberge du Pont de Collonges finns samtliga Bocuse d’Or-vinnares namn ingraverade i marken.
Lyon – Frankrikes matmetropol
På den klassiska restaurangen serveras foie gras i kotlettstorlek.

Väl tillbaka i Lyon besöker vi Les Halles, saluhallen Paul Bocuse besökte varje vecka. Entrén pryds av ett jättelikt porträtt. “Merci Monsieur Paul (1926-2018)”, lyder texten. Och på en fasad intill huvudentrén finns en gigantisk al fresco-målning av den döde.Hyllas den som hyllas bör men personkulten ger en skev bild. Lyon var ju en matstad långt före “Monsieur Paul”.  Redan under antiken var Lyon omtalad och när en erkänd restaurangkritiker utropade staden till “gastronomisk huvudstad” på 1930-talet, hade Paul Bocuse ännu inte hittat till grytorna. 

Det var Méres lyonnaises, Lyons mödrar, som lade grunden för alltsammans. När dessa kvinnliga privatkockar öppnade egna restauranger började folk välla in för att njuta kombinationen högklassig mat och välkomnande atmosfär. 1933 tilldelades Eugenié Brazier, mer känd som Mere Brazier, tre stjärnor, på två restauranger samtidigt. 

Paul Bocuse gick som lärling hos Brazier och även om han stundtals erkände hennes betydelse fällde han minst lika ofta sexistiska kommentar om att kvinnor borde bejaka sin femininitet istället för att jobba i restaurangkök.

Bocuses död innebär en chans till nystart. Äntligen törs yngre förmågor återvända till Lyon för att göra sin grej, satsningar som knappast hade välsignats av “påven”. Ett talande exempel är Thierry Marx, en kock med molekylär bakgrund, som nyss har öppnat restaurang på sjukhuset Hospital Edovard Herriot. Ett annat är Monsieur P, en experimentell och konceptuellt lekfull restaurang som bygger på en fiktiv karaktär med samma namn. På toaletten hänger karikatyrteckningar gjorda av den 28-årige kocken Florent Poulard. En föreställer Paul Bocuse. Monsieur på skithuset! Efter en trevlig middag på den fullsatta restaurangen frågar jag Poulard om blasfemin är avsiktlig.

–Bocuse-teckningen? Jag menar inget illa, men det är slut nu med det klassiska. En kompis ringde mig och sa: Florent, nu är det en bra tid att komma hem. Det klassiska har dött. säger han.

Florent utbildades vid Bocuseinstitutet och arbetade också sedan för legenden på Auberge. Efter det gav han sig ut i stora vida världen där han hittade andra inspiratörer.

– Bocuse är ursprunget för Lyons mat men nu är det viktigt att jag och andra unga kockar skapar en ny image.

Vi berättar om vår upplevelse på Auberge. Den jeansklädde kocken skakar på huvudet.

–Mmm … Det är överkokt, ofta intetsägande. 

Avslutningsvis säger han något som sammanfattar mina egna intryck.

– Jag tycker inte att Bocuse mat är trestjärnig, men hans story … Oj, den är definitivt tre stjärnor.

Lyon – Frankrikes matmetropol
Ostronplatå på saluhallen Les Halles.

Sista dagen i Lyon bestämmer jag mig för en morgonpromenad. På Rue Sala, inte långt ifrån hotellet där jag bor, står en man och en kvinna uppflugna på varsin trästege. De bättrar på fasaden, han med spackel och pensel. C-A-F… Bokstävernas konturer har tejpats, så att det inte ska komma färg utanför. Café Anne, som stället ska heta, blir ännu ett nytillskott i staden, en av Frankrikes absolut krogtätaste. Min största matupplevelse sker dock inte på någon av stadens otaliga bouchons, brasserier, utan på en av Lyons 48 matmarknader. 

Från en bänk intill synagogan vid St Georges ser jag floden Saône glittra i morgonsolen. På andra sidan vattnet skymtar jag tältdukar och ett pärlband av skåpbilar. Saint Antione, matmarknaden. Jag går dit via gamla stan. En pojke på åtta max nio springer bredvid mig med en fotboll klistrad vid fötterna. Ovanför mig klättrar bergstågets skenor uppåt mot den romerska höjden, den som bjuder på en så maffig utsikt över staden.

I Jardin de la Basoche sitter en tunnhårig man med en gitarr i knäet, stÙ�mhuvudet riktat mot himlen medan hans fingrar rinner virtuost över nylonsträngarna. 

Här och var på kajen syns resterna efter gårdagens party: stora bruna pappåsar från Mc Donald’s, fulla med skräp, bredvid urdruckna vinflaskor. En man i neonorange väst dammsuger upp glaskross. När skärvorna sugs in i maskinen bildas ett klirrande, rasslande ljud, som blandar sig med kyrkklockorna.

Framme vid marknaden är det knökfullt. Jag låter den ringlande organismen bestämma mitt tempo. Slumpen får bestämma vart jag hamnar. Jag förförs av små knubbiga limpor, tjocka stänger vit sparris och härligt avlånga liksom fingerformade rädisor. Åh, det fräsande ljudet från rotisseriet där Bresse-kycklingarna roterar i hettan. Åh, de från landet inresta försäljarna som melodiskt gormar sina lockelserop över sorlet. Åh, denna inlevelse bara för att sälja en påse tomater. 

Lyon – Frankrikes matmetropol
Mästerkocken vakar fortfarande över Lyon. Muralmålning på Paul Bocuse utanför Les Halles.
Lyon – Frankrikes matmetropol
Rustik matlagning på Le Belooga.

Inbäddad i sorl och dofter vandrar jag vidare. En skylt märkt degustation, provsmakning, fångar mitt intresse. Bakom de överfulla trågen med gråskrovliga mollusker sitter helgfirare i solglasögon med ostron, bröd och citronskivor framför sig. Och förstås, även om klockan bara är tio på förmiddagen, små immiga karaffer vitt vin.

Dit ska jag gå nästa gång, lovar jag mig själv. Jag beställer 150 gram grodlår och sätter mig på kajen. Jag glufsar i mig det kycklingliknande köttet, som har en frasig hinna av persilja och vitlök. Solen värmer min nacke och allt är så bra det bara kan vara.

Sedan vandrar jag motvilligt tillbaka till hotellet. Påsen buktar av knotiga salamikorvar och några rejäla burkar kaninterinne. Lyon kommer helt säkert att vara en matmetropol också på andra sidan “Monsieur Paul”, tänker jag. Som ambassadör har den döde fortfarande en roll att spela. När jag korsar Place Bellecour ser jag ett sällskap turister kila in på Turistbyrån för att ta selfies med Bocuse-statyn.

Nytt direktflyg mellan Göteborg och franska Lyon

Vagabond listar: 6 bästa städerna 2019

10 vandrarhem – vi listar de lyxigare varianterna


Text: Christian Daun • 2019-04-30
FrankrikeRestipsLyonMat och dryck

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top