• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Vinets väg

    Inte långt från Barcelona gömmer sig vindistriktet Priorat. Här vandrar man i karg men underskön natur, och njuter av viner i världsklass.

    Vinets väg
    Fem dagars vandring genom grönska och det spanska vindistriktet Priorat. Foto: Jonas Henningsson

    Sorlet från gatan sipprar långsamt in i mitt medvetande. Jag lämnar motvilligt vilan och slår upp det gnissliga dörrparet mot ljudet och ljuset utanför. Från balkongen ser jag en munter samling kvinnor och män i tighta grälla lycrauniformer veva igång blodcirkulationen med stora svepande armrörelser och lustiga jämfotahopp. Just det! Idag är det löptävling över bergen. Det här gänget ska kuta från byn och upp över Montsant, det bastanta berget som nu på morgonen ligger inbäddat i en sirapstjock dimslöja. 

    Jag, däremot, snörar på mig vandringskängorna. Idag igen. Fem dagars vandring genom det spanska vindistriktet Priorat är min personliga pilgrimsfärd. Med härbärge i små byar och stopp på vingårdar längs vägen. Det här är ett bortglömt natur- och vinparadis, bara nittio minuter med bil från Barcelona.

    Min guide Paul Selwood möter upp vid kyrkan. Vi kollar utrustningen, spanar upp mot dimman som redan håller på att lätta. Vid klockan tio vet jag att solen kommer att steka från en klarblå himmel. Att ge sig av lite tidigare på dagens etapp ger en sval och skön start.

    Branta sluttningar innebär stora utmaningar, men också närmast perfekta förutsättningar för att skapa viner i världsklass. Foto: Jonas Henningsson.

    Garnatxa är det katalanska namnet på druvan Garnacha. Foto: Jonas Henningsson

    När vi navigerar på stigar genom täta rader av träd med mandel, hasselnötter och oliver tar Paul mig genom den lokala ekonomin. Många får sin försörjning av att odla nötter och oliver. Arbeqinoliverna är de små gröna som också är populärast, och det är arbequin som ger jungfruoljan. Luften är fylld av dofter. Rosmarin, apelsin och timjan snappar vi upp och Paul förklarar att i den lokala vermuten som jag provade på baren igår kväll har man över hundra sorters växter. Recepten är hemliga men vi känner doften av ingredienserna hela vägen ut ur byn. 

    När vi tagit oss en bit upp för kullen där naturen blir kargare och kargare för varje steg och sluttningen allt brantare, stannar Paul plötsligt. 

    – Här tar DOQ Montsant slut och DOQ Priorat tar vid. Han pratar förstås om vinet och med ett steg ändras faktiskt jorden från sandigt porös till att vara stenigt fast. Priorat har två klassifikationer, Montsant och Priorat. Förenklat kan man säga att Montsant är mer ungdomligt lättdrucket medan Priorat har karaktär och väldigt mycket pondus, beroende på jordens beskaffenhet med svart skiffer och kvarts. Att det överhuvudtaget kan växa något här är förvånande. 

    Vi går vidare uppför den sylvassa, steniga bergskanten med den stekande solen i ryggen. Svetten bryter fram i pannan och söker sig långsamt ner för kinderna. Jag kisar bort mot dalsidorna och försöker urskilja om det är människor eller något annat som rör sig därborta. 

    Skördetiden är Priorats mest hektiska period, men att kalla det för folktätt är att överdriva. Men överallt på sluttningarna ser vi små odlingar med vinrankor, och då och då ser jag plockare i färd med att fylla sina korgar. Skuggsidan respektive solsidan ger olika druvor som mognar vid olika tidpunkter. 

    – Tidigare brydde sig odlarna inte om sådana petitesser utan skördade alla druvor samtidigt, fortsätter Paul, ömsom på engelska och ömsom på spanska. Han växte upp i Nigeria och växlar lika ledigt mellan språken som han tar nästa steg i terrängen. 

    Priorat är trots sin närhet till Barcelona ruralt och många vingårdar får sin elförsörjning av solceller. Foto: Jonas Henningsson

    Vita viner görs främst på druvorna Garnacha Blanca, Macabeo och Pedro Ximenez. Foto: Jonas Henningsson

    Priorats vinhistoria är lång och har tre perioder. Romarna odlade på terrasser, redan för två tusen år sedan. Då fanns det väldigt lite vatten i området men desto mer vin, en sanning som råder än idag. Vid mitten av 1100-talet grundades klostret La Cartoixa i byn Scala Dei, som på katalanska ungefär betyder trappan till himlen. Den som var prior, föreståndare, för klostret, tillskansade sig marken och makten över de sju byarna i det så kallade prioratet. Pengar fick man från handeln med hasselnötter, oliver och vin, precis som idag. 

    Senare odlade franska munkar ur Kartusianerorden vin. Den här gyllene perioden tog abrupt slut när vinlusen slog till 1879. 

    – Nästan alla vinstockar förstördes och alla som kunde flyttade härifrån, många till Amerika, förklarar Paul.

    Det var när folk återvände från USA som man förstod att de amerikanska vinstockarna var immuna mot vinlusen. Använde man dem så överlevde druvorna.

    Vi vandrar vidare genom gamla överväxta terrasser och når snart en hög platå med utsikt mot berget Montsant. Jag ser på den granitblå klunsen och undrar hur långt de joggande lycrapersonerna nått i sin strävan mot toppen. 

    Det som idag är en vandringsled var tidigare huvudvägen genom Priorat. Här färdades man på skrå med åsnan på vägen till byn, där man sålde sina grödor. Att vandra i den här delen av Katalonien alla andra tider på året än sommaren är att ha naturen nästan för sig själv. Under hela dagen möter vi bara en till vandrare. 

    Att gå här skapar perfekta förutsättningar för att hamna i långa diskussioner, eller njuta av den meditativa tystnaden. När vi passerar genom en stark doft av honung hamnar vi i en diskussion om hur dofter och smaker ofta är relaterade till minnen. Men vi samlar också på oss nya minnen längs stigen. 

    Skördetiden är Priorats mest hektiska period, men att kalla det för folktätt är att överdriva.

    Vi hör ett sorl och stöter snart på en samling män som skördar druvorna på den branta avsatsen. Små korgar och långsamma steg mellan de glänsande rankorna. Vissa klasar med små carondruvor ratas och andra plockas. Allting görs för hand i Priorat. 

    Det är ett mödosamt och tidskrävande arbete. Mängden vin som tillverkas här är förbluffande liten. En medelstor gård i Rioja producerar mer än alla odlare i Priorat gör tillsammans. 

    Snart passerar vi en bergsvägg med kaxigt inpräntade bokstäver som skriker efter ett självständigt Katalonien. Kampen för självständighet pågår hela tiden, i det stora och det lilla. I närheten står stora kors uppspikade över den torra flodfåran som en gång var floden Siruana. 

    – Korsen är resta för vattnet som dog ut. Som det är nu går vattnet åt till golfbanor och annat längre upp, nästan inget når hit, suckar Paul.

    Priorat är inte bara viner. Matkulturen är rustik, traditionell och bra. Foto: Jonas Henningsson

    Laura Gonzàlez på vingården Merum Priorati. Foto: Jonas Henningsson

    Vandringen har gjort oss hungriga. I Gratallops slår vi läger på vingården Clos Figueres. Sedan 1997 har ägarna Christopher och Charlotte Cannan odlat vin på gamla stockar av Grenache och Carignan, nu växer även Cabernet Sauvignon, Mourvedre, Touriga Nacional, Syrah, Viognier, Grenache Blanc och Chenin Blanc på branterna. 

    Till kallskuret och korv provar vi oss igenom vinerna, som är en del av den kulturhistoria som utvecklats under årtionden i Priorat.

    Det var under 1980-talet som fem äventyrslystna män kom hit och förändrade hela området. De fem unga vinmakarna, som senare kom att kallas "de fantastiska fem" (magnificent five) var ute på sitt livs äventyr. Lokalborna kallade dem för hippies, själva ville de bara göra det de trodde på. Ingen annanstans hade de upplevt en sådan terroir, så perfekt för att odla vin. 

    De fantastiska fem startade en ny era, och tog dessutom rimligt betalt för vinet. Istället för två kronor flaskan som vinbönderna tagit tidigare tog man två hundra – eller mer. Hundra gånger mer än vad bönderna gjort tidigare alltså. Den nya nivån var den enda möjliga om folk skulle kunna leva på vinet i den här karga och svårarbetade miljön.  

     

    Foto: Jonas Henningsson

    Gratallops har nästan fler vingårdar än invånare. Foto: Jonas Henningsson

    Nästa morgon traskar jag ensam rakt upp för berget från ruinerna av det som är kvar från klostret Cartoixa d'Scala Dei, vars föreståndare var allsmäktig och alls inte populär bland katalanerna. När man lyckades få munkarna på flykt plundrades det rika klostret. Allt som påminner om prakten är den lite kusliga men väldigt pampiga stora portalen som står kvar. 

    Scala Dei, trappan till himlen, känns som ett helt naturligt namn när jag följer vandringsleden allt högre upp. Alldeles nedanför bergsryggen når jag några plättar med vinstockar vars läge är spektakulärt och väl valt. Vinden ligger ständigt på och torkar ut rankorna, vilket är gynnsamt eftersom vinrankor inte är förtjusta i blöt jord. 

    – Det är inte bara vinet som är så speciellt, det är området, landskapet, folket, kampen, allt. 

    Efter förmiddagens vandring tar jag mig ner till den pyttelilla byn La Morera de Montsant, som har två vingårdar. På den ena arbetar Sandra Lozano. Hon lämnade Mexico City som sjuttonåring, trött på staden och livet där. Så hon flyttade till Uppsala för att utbilda sig och jobba som sommelier, innan en ny längtan förde henne till Priorat. Efter ett år som sommelier här ville hon bli vinmakare och pluggade i närliggande Falset. Nu jobbar hon som önolog (önologi är läran om vin och dess tillverkning, red. anm.) och vill aldrig flytta härifrån. 

    – Det är inte bara vinet som är så speciellt, det är området, landskapet, folket, kampen, allt. Människor här har en passion som gör att de fortsätter att kämpa. Jag stannar här, säger Sandra. 

    Hon häller upp den gamla skolans vin gjord på Garnacha och Carinena-druvor, med vinrankor som enbart ligger på skiffer. Den gamla stilen är robustare, det är den här stilen som är Priorat. 

    – Men produktionen är så liten att det inte går att leva på det här vinet, hur bra det än är, säger Sandra. 

    Vingårdarna är små, men det finns ett hundratal vinproducenter i Priorat. Foto: Jonas Henningsson

    Klostret Cartoixa d´Scala Dei är en bra utgångspunkt för vandringar. Foto: Jonas Henningsson

    I byn Cornudella är det knökfullt på populära baren La Renaixença Cafe Bar, trots att det är söndag och klockan knappt har slagit eftermiddag. Drivor med fryntliga män i knallorangea kläder och kepsar sitter kring borden och dricker öl och glor på tv:n som visar roadracing med en katalansk stjärna i fokus. 

    Utanför den stimmiga lokalen står en lång trailer med hundburar. De orangeklädda männen har varit på vildsvinsjakt sedan gryningen, nu pratar man om dagens jakt. Jag sköljer ner förmiddagens vandring med en kall Estrella, innan jag lämnar den uppsluppna samlingen och släntrar över till den lilla restaurangen Quatre Molins, som är precis raka motsatsen till barens luggslitna, bohemiska stil. Här är allting perfekt, ingenting lämnas åt slumpen. Snacket om det nya Priorat har fört mig hit. 

    All den fenomenala mat som lämnar köket, som gästerna i modern anda kan se in i, bygger på mormors recept. Kocken Rafael Muria Franch har en vision, berättar han över grytorna samtidigt som han förbereder min lunch. Han lämnade Priorat för att förkovra sig på tvåstjärniga Michelinrestauranger i Paris

    – Nu är jag tillbaka och ska ta mormors gamla rätter som jag växte upp med till den gastronomiska himlen, säger han självsäkert och backar upp sin övertygelse med en carpaccio som är lika fjäderlätt och luftig som molnen som dansar förbi utanför fönstren.

    På skakiga ben följer jag klippsidans vindlande led. Jag ska ta mig till den lilla bergsbyn Siurana och stigen dit tillhör regionens allra mest spektakulära. Det vassa berget har klippavsatser som älskas av klättrare, och när jag tittar upp ser jag små figurer som är märkligt uppflugna på den nästan vertikala klippan. 

    De tar sig fram några försiktiga decimeter för att sedan vila, skaka loss armarna och sedan knata vidare igen. När solen börjar lägga sig bakom bergen färgas sidorna mörkröda och hundarna inne i byn långt där framför mig börjar skälla som på beställning. 

    Väl framme i Siurana förstår jag varför byn är en av de mest välbesökta under högsäsongen. Små, vingliga stenhus balanserar längst uppe på en klippa, med en otrolig utsikt över det väldiga landskapet. Jag hittar ett härbärge för natten och sitter snart i restaurangen och provar mig igenom avsmakningsmenyn. Endast två andra gäster dyker upp under hela kvällen.

    Siurana, med spektakulär vandring längs klippsidorna. Foto: Jonas Henningsson

    Självklart gör man bra olivolja. Foto: Jonas Henningsson

    Nästa dag, i byn Ulldemolins, träffar jag Sergi Méndez. Han lämnade Barcelona och flyttade ut till ingenstans, eller ja, hit – till norra delarna av Priorat. 

    – Mina vänner undrade vad jag höll på med, men det här var helt rätt beslut, jag har aldrig ångrat mig, säger Sergi, som idag jobbar på den lilla stadens kommunkontor och älskar att visa upp sin nya hemmiljö. 

    Totalt bor det bara 9 000 personer i hela regionen och avfolkningen är ett stort problem. De unga flyttar, de gamla blir kvar. Men med nytt blod anländer energi och framtidstro. 

    Efter några timmars vandring närmar vi oss Congost de Fraguerau, ett eremithus från medeltiden, längts inne i en skyddad ravin. På vägen hit har vi följt dalgången, där floderna Montsant och Llena i åratal skurit sig fram genom bergsmassivet. 

    För att nå fram till vandringens slutmål måste vi prångla oss igenom en passage med stora stenblock som ligger huller om buller. Väl bakom dem finns en dold plats som för tankarna till Fantomens grotta. Hit hittar ingen som inte vet om den hemliga vägen. 

    Ansträngningen har gjort oss hungriga och som ett svar på min kurrande mage plockar Sergi fram godsaker ur ryggsäcken. Korvar, ostar, tomater och oliver. Ja, och så vin förstås. Det blir en andäktig lunch på tröskeln till eremitens boning, med blicken fäst över dalen nedanför. 

    Jag har nått mitt mål där vägen tar slut, och slås av tanken att ett liv som eremit på den här platsen kanske inte vore så dumt. Åtminstone känns det så precis just nu.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!