Tatrabergen – genväg över gränsen

Det är något med de maffiga timmerhusen och de snidade träfigurerna som kantar vägen. De högresta granarna och de inglasade restaurangerna där myspyset puttrar. Det känns som vi skulle kunna vara i Nordamerika – klippiga bergen i Colorado eller kanske någonstans i Kanada – fast vi själva verket befinner oss i Östeuropa. På huvudgatan Krupówki hänger ljusslingor från träd och balkonger, och det är precis så mysigt som det ska vara i en skidort där man stampar av sig snön i farstun och kommer in i en furuklädd matsal som ångar av folkmusik och varma rätter. 

Men nu är det september, och vi är här för att börja vår vandring över Tatrabergen, in i Slovakien. Jag laddar med polska piroger medan fotografen Sara tar en rejäl köttbit. Till det varsitt glas rött vin och en avsmakningsplanka med tre sorters öl. Notan hamnar på 250 kronor för rubbet. Det är kanske det som är den stora skillnaden från både Alperna och Nordamerika. Pengarna räcker längre här.

Zakopane är Polens största skidort, med inte bara alpina skidbackar utan även hoppbackar och längdspår som varje år används i tävlingssammanhang. Men därmed inte sagt att staden och dess omgivningar ligger i dvala den snöfria delen av året. När vi nästa morgon tar oss till linbanan i Kuznice, strax utanför stan, är vi glada att vi har förköpt biljetter på nätet. En lång kö av friluftsklädda helgbesökare ser uppgivet på när vi tar gräddfilen förbi dem och går rakt in i den väntande gondolen.

Vi lyfter sakta över skogen som breder ut sig under oss, och ser ut över slättlandet bortanför Zakopane. Pampiga och mysiga Krakow ligger knappt tre timmar bort med buss (något långsammare med tåg), och ovanför oss väntar Tatrabergen, med spetsiga drakryggstoppar, glittrande sjöar, och överraskningar vi ännu inte har en aning om. 

När vi lämnar linbanan i Kasprow Wierch är vi redan 1 978 meter över havet. Härifrån ska vi följa den välmarkerade och vältrampade leden längs bergskammen i två timmar, upp till Svinica (2 301 m ö h), innan det blir nedförsbacke in i nästa dal, och sedan ännu ett pass att ta innan övernattning. Det här ska ändå inte vara den “hårda dagen”. Den väntar imorgon. 

Men vi hinner bara ett par kilometer innan vi blir blåsta på konfekten. En skylt sätter stopp för oss. Tydligen har ett rejält stenras blockerat leden mellan topparna Svinica och Zawrat. Precis där vi ska gå. 

Tankarna snurrar. Ska vi bli tvungna att vända tillbaka? Men så studerar vi kartan lite noggrannare och inser att det finns en led som går ner i dalen och sedan upp till Zavrat. Den innebär några kilometers omväg förstås, och det ser brant ut. Men det måste gå. Så vi gör det, vi går. 

När vi börjar nedstigningen börjar det bli uppenbart att vi inte är direkt ensamma om idén med att vandra idag. Det är visserligen bara fredag än, men många tycks ha tagit långhelg och passar på att vara ute i det fina vädret. Ibland måste vi stanna för att släppa förbi mötande när stigen är för smal. Då och då passerar vi stora grupper, skolklasser på utflykt och vänner på picknick. Men även om det är häpnadsväckande mycket folk är det också häpnadsväckande vackert. Och artighetsfraserna haglar längs vägen. Vi lär oss snabbt att säga dzien dobry! (goddag) och czesc! (hej), och när jag lyckats få till uttalet så pass bra att vissa tror att jag behärskar det polska språket möts jag av haranger som jag gissar kanske handlar om väder och vind eller hur långt det är kvar till en viss plats.

Vår omväg är brant och tar sin lilla tid. Ofta måste blicken vara ordentligt fäst på den steniga stigen istället för på de undersköna omgivningarna. Men när vi når ner till sjön Czarny Staw Gasienicowy, slår wow-känslan till mig som en smocka i ansiktet. Sjön är overkligt smaragdgrön, och inramad av stupande bergssidor i nyanser av grått och grönt. Speglingarna i vattenytan är alldeles stilla. 

Vi vilar en stund med blickarna mot de branta bergsväggarna där toppen ligger inbäddad i moln. Det är dit vi ska. När det bär av uppåt igen avtar artighetsfraserna. Branta berg brukar kunna ha den effekten på folk, inte minst när lutningen till slut kräver klättring på alla fyra. Men med hjälp av kedjor som hänger utmed klipporna kan alla ta sig upp även där det är som mest stupande.

När vi når högsta punkten, Zavrat, pustar vi ut igen. Utsikten som öppnar sig ner mot nästa dal är minst lika andlös som det vi sett hittills, men ändå lite annorlunda. Där ena sidan toppen bjöd på en djupgrön sjö, frodigt tallris och knotiga grå klippor, är det sandfärger med gröna små öar av vegetation som nu öppnar sig framför oss. 

Våg efter våg av grusiga bergstoppar breder ut sig i det begynnande eftermiddagsljuset. Tacksamt noterar vi att de tvärbranta passagerna är förbi, nu kan vi vandra på två ben istället för att klättra på alla fyra, när vi släntrar ner i dalen längs en slingrande stig. 

Många av stigarna här anlades redan före första världskriget av en ungersk organisation som byggde vandringsstugor och verkade för att unga människor skulle lära sig friluftslivets grunder. Vi har förundrats över hur välskötta och prydligt iordningställda stigarna är, med stenblock som välts, flyttats och lagts tillrätta för att underlaget ska bli så platt och hårt som möjligt. Det, om något, måste ha varit ett fruktansvärt tungt arbete. Med det perspektivet är vi bara ute på en söndagspromenad, där allt redan är ordnat för oss. Efter någon dryg timme ser vi det som hade kunnat vara vårt mål för dagen: det söta värdshuset vid sjön Dolinie Pieciu Stawow. Det råder en uppsluppen stämning på verandan där nöjda vandrare avrundar dagen med gulasch och öl. Men vi har reserverat boende på Schronisko Morskie Oko, och måste tvinga våra allt tröttare kroppar att fortsätta upp över nästa bergspass.  Plötsligt är vi helt ensamma. De andra vandrarna är som bortblåsta – förutom två gravt berusade polska killar som sitter intill stigen när vi kommer gnetande i en uppförsbacke. De försöker göra oss sällskap, men är tack och lov för fulla för att lyckas hålla jämna steg särskilt länge. 

Uppe på sista toppen för dagen har ljuset blivit guldgult. Återigen nya toppar uppenbarar sig och veckar sig i horisonten. Vissa av dem ligger på slovakiska sidan, vissa på polska. Vi befinner oss bokstavligt talat i ett gränsland, och även våra kroppar börjar nå gränsen för vad de tycker är en rimlig dagsmarsch.  När vi fortsätter neråt för sista gången sänker sig mörkret snabbt. Det blir brantare igen, och knän och lår är lite sura. Sista biten måste vi lysa med ficklampa och försöka hålla koncentrationen uppe för att inte snubbla. När vårt boende äntligen uppenbarar sig är det en lättnad. Det är träsniderier och stor matsal. Det är stekt ost med potatis och coleslaw, en Tyskie-öl som kostar nästan ingenting alls, och en säng med tungt täcke. Vi sover gott. 

Under natten har en stor mängd människor sovit på matsalsgolvet i brist på sängplatser, men lagom till frukost har de blivit väckta och ombedda att packa ihop. Det är, precis som föregående kväll, dags för matutdelning genom luckan till köket av barsk personal som inte uppskattar att man överväger menyn en stund innan man väljer. Här ska det gå undan. 

Och eftersom gårdagens vandring lite oväntat tog tio timmar, inklusive foto- och fikapauser, är vi medvetna om att vi behöver komma iväg så fort som möjligt. Idag ska vi gå in i Slovakien. Och vägen dit går över Polens högsta berg. 

En strid ström av vandrare ringlar uppför leden och flera av dem stannar till och höjer sina selfiesticks vid sjön Morskie Oko, som gett namn åt värdshuset. Det här är en perfekt utgångspunkt för den som vill ta sig upp på högsta toppen Rysy (2 498 m ö h) och sedan ner igen på samma dag. Det är så de flesta jobbar, med lätt packning och åtminstone till en början – pigga ben.

Vi som redan har tio timmars slit i kroppen, dessutom tyngda av två veckors packning på ryggen, eftersom vi är ute på en längre resa, känner snart att vader och rumpa redan klagar lite. Men humöret är det inget fel på. Den storslagna naturen får oss att forma munnarna till utdragna leenden. Och så det häpna nämen-uttrycket och några förvånade ord när ett brudpar (!) kommer hajkande ner för berget, i full bröllopsmundering minus finskor.

– Are you Swedish? säger en röst när bröllopsparet försvunnit ur synhåll.

Det är Joanna från Poznan som frågar. Hon har pluggat svenska – för skojs skull – men vill inte prata det med oss, bara lyssna. Hittills har vi uppfattat nästan alla vandrare som polska, eller möjligtvis av annat östeuropeiskt ursprung, men någon gång ibland hörs lite franska och engelska. En släng av tyska. De utländska besökarna är ändå bara en minimal bråkdel av de över tusen vandrare som vi måste ha sett under vår första dag och kväll. 

Ungefär fyrtiofem minuter in på den här dagen har redan ett par hundra personer rört sig omkring oss. Vi gör ett kort stopp vid nästa sjö, där vi har utsikt ner mot Morskie Oko åt norr, och mot den branta foten av Rysy söderut. Där ska vi alltså upp. In i molnen. Slukas av dimman. 

Framför oss har vi tusen höjdmeter och minst lika många människor som har toppen som mål. Med lite erfarenhet från föregående dag är vi bekanta med de kedjeförsedda branterna. Vi hade förväntat oss att den här dagen ska bli den verkligt tuffa. Och visst är det brant, och visst är det lite trixigt ibland, men det känns ändå lättare än igår. Det är bara en sak som är jobbigare, och det är mängden människor. Efter ytterligare någon timme, när det börjar bli riktigt brant, blir vi stående i något som liknar rusningstrafik. 

Det finns fem olika typer av vandrare i Tatrabergen: Hoppdårarna, som leker Tarzan med kedjorna och slänger sig fram utan att verka bry sig alls om att det finns andra människor omkring som krampaktigt håller i sig för att överleva när hoppdåren far fram. Hjälmduktisarna, som knappt tar av sig hjälmen när det är fikapaus. Rumpåkarna, som sätter sig och glider på rumpan när det går utför, i brist på balanssinne men med desto mer barnasinne. Superkorrektisarna är de som måste gå precis där leden är, även om det är lika lätt att gå bredvid och därmed sprida ut sig lite. 

Sedan har vi Fribejsarna – som klättrar sin egen väg, skiter i att använda kedjorna som stöd, och på det viset tar sig förbi kön när de annars skulle behöva stå och vänta. En av dem är jag. Jag tappar tålamodet och klättrar förbi den stillastående kÙ?n så långt det går. Men på vissa ställen går det inte att ta någon annan väg. 

Vid en smal travers blir vi stående, eller sittande om det finns plats på det skarpt sluttande berget, i väntan på att folk som redan varit på toppen ska ta sig ner igen. Det verkar råda någon form av trafikregel här som säger att några i taget får gå upp, innan några får gå ner. Det är förstås rimligt, men det tar tid och kräver tålamod. 

Det är dessutom svårt att veta hur långt det är kvar till toppen, eftersom den mjölkiga dimman ofta ligger tät. Men så spricker det upp, och det blir vår tur att ta oss den sista biten upp till passet och över till andra sidan. Här skiner solen över Slovakien. Och på Polens högsta topp lyser det av färgglada funktionskläder med armarna sträckta till segergest. 

– Det är alltid mycket folk här, speciellt när det är helg. Det är den populäraste vandringen man kan göra i det hÙ?r området, bekräftar Martin Vlcek från Tjeckien. Han har åkt hit över helgen för att bestiga Rysy tillsammans med flickvännen Teresa Vlckova och kompisen Standa Sefar. 

Senast Martin var uppe på Rysy var han bara sju år gammal. Det är nästan trettio år sedan nu. 

Solen skiner när han och kompisarna fortsätter uppåt, och vi börjar vår väg ner i dalen på den slovakiska sidan. Vårt boende ligger längst ner i dalen, men först väntar lunch på berget. Inne på Chodny Pod Rysmi är det varmt och fuktigt av trängsel och svettiga kroppar. En hund kommer in, och det blir tydligt vad den stora skillnaden är mellan nationalparksbestämmelserna i Polen och Slovakien: I Polen är hundar förbjudna. I Slovakien är de välkomna. 

Ölkranen i baren går på högvarv och glasen skummar över. Jag tar en öl och beställer in Tatrabergens paradrätt: stekt ost, potatis och sylt. Personalen har bråttom och ödslar inte tid på småprat. Effektiv utfodring och hårt slit är vad det handlar om. Men det är de som bär hit alla varor är de verkliga hjältarna. Att hänga på sig 80 kilo och vandra några timmar, ta 800 höjdmeter i ett nafs, hör till vardagen här. Traditionen med bärare lever kvar, trots att helikopterleveranser borde vara möjliga. Vi hinner se skymten av en skäggig man som äntrar huset med något som ser ut som ett ölfat i en stor bärram på ryggen. Han är blöt och skyndar sig in utan tid att stanna upp och prata. Det behövs mer öl i kranarna.

Molnen har dragit ihop sig snabbt och regnet strilar ner när vi fortsätter ner längs den slingrande serpentinstigen. En och annan vandrare orkar fortfarande heja vid möte på stigen, och hälsningsfrasen som används i Slovakien är tack och lov enkel att lära sig: 

– Ahoy! 

Det är inte utan lättnad vi kommer ner till skogen och inser att det inte är långt kvar till övernattningen. På Horsky Hotel Popradske Pleso lyckas vi komma över ett dubbelrum, trots att vi varit beredda på att få sova på golvet på grund av överbeläggning. Det är obeskrivligt skönt att få ta av sig kängorna och duscha, för att sedan släcka hunger och törst i restaurangen. 

I badtunnan ute på altanen sitter två slovakiska killar och dricker öl. Deras killgäng har hyrt både bastun och badtunnan, som en del i deras årliga vandringshelg. De har varit uppe på Vychodna Vysoka (2 428 m ö h), med ett alldeles särskilt syfte.

– Vi tog med oss tvåhundra liter öl upp till toppen och bjöd alla som kom dit. Det är tradition, säger Pavol Kabat, och det brukar alltid vara uppskattat, konstaterar han. 

Jag är inte förvånad. Höga berg, branta stigar och skummande öl eller brännande alkohol hör ihop här.

Vi säger Ahoy, och skålar i  42-procentig Tatrasky Tea, innan vi somnar gott med trötta kroppar. Imorgon väntar den sista biten längs leden, till järnvägsstationen i Strbske Pleso. Hoppbackarna tornar upp sig mot himlen, precis som de gjorde i Zakopane för bara ett par dagar sedan – när vi började vår vandring, i ett annat land. Vi har gått från en skidort till en annan, från en järnvägsstation till en annan, från ett land till ett annat. Via Polens högsta berg och genom underskön natur. 

Det har varit trångt på leden, men också trevligt och gemytligt. Till och med när det varit trafikstockning på bergen har tålamod och artighet stått högt i kurs. Och även om vi blandar ihop våra polska och slovakiska hälsningsfraser så gör vi så gott vi kan. På trötta ben och med nöjda leenden. 

---

Text: Karin Wallén • 2019-07-17
Polen • Restips • Slovakien • Aktiv semester • Vandring