• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Roadtrip på grekiska smaragdön Korfu

    Bada i kristallklart vatten, koppla av på vita stränder och vandra i uråldriga olivlundar. Vagabonds Marcus Westberg hyrde en bil för att utforska en av Medelhavets charmigaste öar.

    Roadtrip på grekiska smaragdön Korfu
    Ständigt gröna Korfu – därav smeknamnet smaragdön – ligger i Greklands nordvästra hörn. Foto: Marcus Westberg

    Vägen är en och sjuttio bred, förkunnar en skylt, men den uppskattningen är nog i generösaste laget. Husfasaderna på båda sidorna av kullerstensgränden är täckta av skrapmärken i backspegelhöjd, men vår hyrbil är tacksamt nog såpass liten att vi har flera centimeters marginal. I alla fall om vi fäller in backspeglarna. 

    Dessvärre blockeras vår framfart av en bil på väg i motsatt riktning, och av förarens panikslagna gester är det uppenbart att han inte vågar backa. Trots luftkonditioneringen känner jag mig plötsligt överhettad och förbannar tyst mobilappen som föreslagit just den här rutten som bästa sättet att ta sig ner till Korfus sydvästkust. Jag lägger in backen, vänder mig om och motstår frestelsen att helt enkelt blunda och hoppas på det bästa.

    Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men av någon anledning hade jag fått för mig att Korfu var en turistdestination av samma slag som Santorini eller Mallorca, med grupper av mer eller mindre rödbrända tyska, engelska och skandinaviska turister anförda av vimpelviftande färdledare. Det visade sig dock vara bara delvis sant.

    Hotellet gav visserligen lite chartervibbar med sina jättebufféer och en ständigt överbelamrad pool men Korfu stad, som även kallas Kerkyra och är både öns och ögruppens huvudstad, ger ett lagom lugnt och lantligt intryck. Vinrankor slingrar sig fram över väggar och tak. Kaféer och restauranger gör sitt bästa för att locka till sig besökare och i butikerna säljs allt från lokalproducerade råvaror till souvenirer av mer tveksamt värde och autenticitet. Varhelst det går att ta sig ner till vattnet finns det badande och solande besökare, antingen på en av stadens många små stränder eller – mer fantasifullt – på betong eller asfalt. 

    Överallt finns doften av saltvatten och skriandet av havsfåglar, och i skuggan av några träd spelar en grupp äldre män boule under kritisk övervakning av en grupp ännu äldre män. Det är medelhavskänsla i kubik. 

    kristallklart vatten och badmöjligheter finns till och med mitt i Korfu stad
    - även om man då får räkna med en och annan åskådare. Foto: Marcus Westberg

    Fikondags! Foto: Marcus Westberg

    Ständigt gröna Korfu – därav smeknamnet smaragdön – ligger i Greklands nordvästra hörn och är en av de Joniska öarna där också havssköldpaddornas Zakynthos och Odysseus Ithaka återfinns. Öns tidiga historia är delvis dold i den grekiska mytologins dimma. De första invånarna var sannolikt fenicier, men ön ockuperades på 700-talet f Kr av korinthier. Fyrahundra år senare var det romarnas tur, och Korfu förblev en del av det Bysantinska riket ända tills det började falla samman. Mellan 1386 och 1797 kontrollerades Korfu av Venedig. Det är från den tidsepoken de flesta av öns fort och en stor del av byggnaderna i Korfu stad härstammar. Därefter var det dags för den franska ockupationen och sedan kom britterna.

    Olivolja och vin har varit Korfus viktigaste exportvaror sedan forntida dagar, men idag knyts hoppet till stor del till de hundratusentals turister som lockas hit av den frodiga grönskan, de vita stränderna och det till synes photoshoppade, djupblåa havet.

    Södra Korfu har en helt annan karaktär än norra. Böljande men inte bergig. Små fiskebyar som avlöser varandra. 

    När det är dags att utforska ön nästa morgon väljer jag färdriktning lite på måfå. Efter några livsviktiga inköp (ett rosa badlakan med flamingomotiv, en vattenmelon, två nektariner och tre liter vatten) börjar den kurviga och något skumpiga färden norrut.

    Den första halvtimmen består kusten mestadels av parasollklädda stränder intill stora hotell. Men längre än så orkar tydligen inte de flesta turisterna, så när jag efter ytterligare en halvtimme hamnade i sömniga Agnis småbåtshamn är det som en helt annan ö, lugnt och stilla med endast en handfull besökare. Jag hamnar på Nikolas Taverna och blir utsatt för vad jag inom kort kommer lära mig är typisk grekisk gästfrihet. Den grillade bläckfisken är utsökt, likaså svärdfisken, men när jag försöker antyda att jag dels är mätt och dels hade tänkt hinna se lite mer av ön på eftermiddagen insisterar ägarens son – även han en Nikolas – att måltiden inte är slut än.

    – Du har inte smakat vår bourdetto än! Fisk i kryddig tomatsås. Receptet har funnits i familjen i flera generationer. Och så bjuder vi såklart på efterrätt. Är du helt säker på att du inte vill ha ett glas ouzo? Klockan är inte så mycket än, det är ingen brådska!

    Smått dåsig av alldeles för mycket mat – ouzon slapp jag till slut undan – och med en doggy bag fylld av sötsaker släpar jag mig iväg mot den numera med råge uppvärmda bilen. En siesta, orkar jag tänka. Det skulle sitta fint nu.

    Perithia träffar man inte många turister. Foto: Marcus Westberg

    Grillad bläckfisk - definitivt en av Korfus kulinariska höjdpunkter. Foto: Marcus Westberg

    Det dröjer inte länge innan jag blir bönhörd: Kalamaki Beach är bred och sandig, vattnet klart och svalkande. Ibland utforskar man bäst från en solstol.

    Södra Korfu har en helt annan karaktär än norra. Böljande men inte bergig. Små fiskebyar som avlöser varandra. Och kilometerlånga stränder där det är glest med besökare bortom tavernornas vilstolar och parasoller.

    Vägarna kunde kanske vara något bredare, men å andra sidan känner jag en viss stolthet när jag trots allt lyckas backa runt ett hörn i pittoreska Agios Nikolaos för att släppa förbi den ymnigt svettande och ständigt gestikulerande föraren och hans familj som av skrapmärkena på backspeglarna att döma nog helst skulle befinna sig på en bred och fin motorväg, långt borta från kullerstensgator och grekiska småbyar.

    Spyros och George Dafnis älskar olivolja. Ändå såg det länge ut som om de skulle bryta den sex generationer gamla traditionen. Som tonåringar var familjeverksamheten det sista de ville syssla med. Men när han var 19 beslöt sig Spyros ändå för att ta över tyglarna från föräldrarna, även om både de och deras farfar fortfarande har aktiva roller i företaget. Snart anslöt sig även den tre år yngre brodern George.

    Korfu, en gammal ö med uråldriga traditioner, behöver förnyas och anpassa sig till framtiden, menar bröderna. Utrustade med nya idéer har de moderniserat och skiftat fokus från kvantitet till kvalitet. 

    Badplatser finns överallt även om alla stränder inte är sandiga. Foto: Marcus Westberg

    Idag tillhör The Governors ekologiska och kallpressade olivolja världseliten och har bland annat satt nytt rekord när det gäller innehåll av polyfenol, antioxidanten som gör olivolja så nyttig.

    Familjen har hand om 1 500 olivträd i området runt byn Agios Matthaios i skuggan av Garmillosberget. De yngsta träden är över hundra år gamla och planterades av deras farfars farfar. De äldsta började sina liv när Korfu tillhörde det bysantinska riket. Bröderna, som nu är 27 och 24, tar med mig på en åktur bland olivlundarna. 

    – Det finns över fyra miljoner olivträd på Korfu. Halva ön är täckt av dem, säger George och Spyros fortsätter:

    – Men oliverna här har alltid ansetts vara av låg kvalitet. Det är struntsnack. De är små och har en mycket speciell smak, men vi har visat att det går att tillverka förstklassig olja från dem. 

    Tillbaka på The Governor får jag efter mycket noggranna instruktioner betrakta, inandas doften av och slutligen smaka på en liten matsked olja. Doften påminner om nyklippt gräs, och eftersmaken i halsen är av peppar – båda tecken på hög kvalitet, förklarar Spyros.

    Utökad produktion är inte nödvändigtvis högsta prioritet. Just nu har han hittat en god balans mellan oliver och familjeliv – han är gift och har en ung dotter som naturligt nog är hans ögonsten och kanske en dag blir den sjunde generationen Dafnis i olivoljebusinessen. 

    – Men bara om hon själv vill. Bara om hon älskar det. Inte annars. Däremot är jag mycket angelägen om att skapa ett nätverk av unga jordbrukare på Korfu – en ny generation som kan blåsa nytt liv i våra traditioner och ta vara på vår ö. Dessutom är turister inte bara intresserade av stränder utan också av människor och vad de gör. Det finns många problem i Grekland, inte minst ekonomiska. Jag hoppas vi kan visa att det fortfarande finns gott om möjligheter också. För Korfus framtid tror jag det blir livsviktigt.

    Bröderna Dafnis har byggt ett museum med verktyg som använts av sex tidigare generationer olivodlare. Foto: Marcus Westberg

    Det fanns egentligen bara ett enda ställe på Korfu som jag hade researchat i förväg, som jag verkligen ville besöka. Längst bort i nordvästra delen av ön ligger en liten by som heter Afionas. En by som många andra, förvisso, även om den är påfallande pittoresk. Men det är inte byn jag är här för att se – den verkliga höjdpunkten ligger bortom bebyggelsen.

    När den branta stigen har slingrat sig förbi de sista blomsterklädda husen fortsätter den ut bland taggiga snår. Den blir snart stenigare och till vänster sluttar det brant ner mot havet. Jag möter en brittisk familj på väg tillbaka till Afionas och går förbi en grupp ryska ungdomar i badbyxor och sandaler som knappast är anpassade till den här terrängen. Tjejernas märkeshandväskor antyder att de snarare är på Korfu för nattklubbar och shopping, men Porto Timonis rykte har växt avsevärt de senaste åren.

    Tio svettiga minuter senare förstår jag varför. Synen som möter mig när jag tittar upp efter ännu en krök i stigen är utan tvekan mer storslagen än jag trott. 

    Två perfekta halvmånar till stränder, glasklart vatten som skiftar från grönt till turkost och blått. Inga moln så långt ögat når. Jag står som förhäxad, men skyndar snart vidare när de handväskprydda ryskorna klämmer sig förbi för att posera ör pojkvännernas mobilkameror vid utsiktsplatsen.

    Nikolas Taverna i Agnis småbåtshamn. Foto: Marcus Westberg

    De ryska turisterna visar sig vara en passande förberedelse för de på håll så perfekta stränderna. Den västra är bara femtio meter lång, men inte en enda av dessa meter är fri från halvnakna, högljudda och trots värmen kedjerökande turister. Den östra stranden är ännu mindre och dessutom stenig. Stigen fortsätter dock förbi både stränder och badande besökare, så det gör jag också. Snart byts stojande barn ut mot blommor i regnbågens alla färger. En bit ut i vattnet utforskar en ung kvinna fiskar och koraller med cyklop och snorkel. När hon anser sig vara klar för stunden börjar hon simma med långa, bestämda tag mot den öde sandstrand på andra sidan udden även jag ställt in siktet på. Stigen mynnar ut bland täta, taggiga buskar, men det går att ta sig ner till vattenbrynet och vidare den vägen.  

    Chloë, som hon heter, kommer från Schweiz och är här på en massagekurs. Tre grekiska män gör oss snart sällskap, oblygt nakna, men annars får vi ha stranden helt för oss själva. Chloë sätter sig med jämna mellanrum på en sten och mediterar.

    Själv vadar jag ut i det ljumna vattnet. Lägger mig på rygg, blundar, och låter mig föras ut till mitten av viken. Jag försöker föreställa mig vad som kan ha hänt just här, vem som låg och guppade på dessa vågor för femtio, tvåhundra eller tvåtusen år sedan. Kanske älskarinnan till en fransk soldat under Napoleons befäl, en köpman från Venedig eller varför inte en fenicisk roddare? 

    Verkligheten kommer ikapp när solen går i moln och det börjar blåsa upp lite. De nakna grekerna har redan gett sig av. Jag är hungrig och törstig, men inser att jag bara har några klunkar vatten kvar i flaskan jag släpat med mig. 

    Foto: Marcus Westberg

    Det är aldrig långt till en skön strand på Korfu. Men för att hitta de allra finaste krävs att man ger sig bort från Korfu stad och andra stora samhällen. Då ökar även chansen att du slipper trängas på stranden. Foto: Marcus Westberg

    Jag säger adjö till Chloë, som tänker stanna kvar och se på solnedgången, och med tankarna fästa på den lilla butiken jag såg intill bilen, och de iskalla vattenflaskorna de sålde där, börjar jag tränga mig genom snåren bakom stranden mot stigen och Afionas. 

    Efter att ha släckt min törst och låtit svetten torka har jag egentligen ingen tanke på något mer än att komma tillbaka till hotellet för en tidig middag, men på vägen hem jag har än en gång tankarna långt borta i det förflutna och svänger av för tidigt. Istället för att vända bestämmer jag mig för att köra på måfå och se var jag hamnar. Vägs ände visar sig vara en viss Mr Honey utanför en by som heter Vatos. Namnet gör mig nyfiken, så jag parkerar bilen i hans branta garageuppfart och knackar på.

    Vad jag hade väntat mig vet jag inte. Sannolikt en gammal man med bikupor i trädgården och honungsburkar i garaget. Istället möts jag av en man i yngre medelåldern i ett stort, ljust kontor med maskineri som uppenbarligen är av det allra modernaste slaget i två angränsande rum. Panagiotis Vasilakis genomskådar mig direkt, ler och rycker på axlarna.

    – Så här ser ekologisk honungsproduktion ut idag. Jag fick ett statligt bidrag för att förnya och förbättra, att testa något nytt. Med modern teknologi kan jag sköta allt arbete i stort sett helt själv, även om mina söner hjälper till här i fabriken ibland. 

    Tillvaron blir emellanåt enslig, erkänner han. Pojkarna går i skolan, och själv är han änkling sedan ett år tillbaka. Han nämner som i förbigående att det var en allergisk reaktion till just ett bistick som ledde till hans hustrus död. Jag hajar till. Ändå har han valt att stanna kvar, att fortsätta arbeta med sina bin?

    – Jo. Bättre plats för våra barn att växa upp kan jag inte föreställa mig, och jag mår bra av att vara ute i naturen. Och nu börjar turistgrupperna komma förbi också, det är fantastiskt att få dela med oss av det vi gör. 

    Just den inställningen delar han med bröderna Dafnis, och det är kanske det som blir Korfus räddning i längden.

    Honungen tappas upp på burk. Foto: Marcus Westberg

    Guldig honungskaka. Foto: Marcus Westberg

    På Santorini protesterar lokalinvånarna över stigande fastighetspriser och naturresurser som bara räcker till dem som har råd. Så illa har det inte blivit på Korfu än, även om det finns delar av ön som är utom räckhåll för majoriteten av både lokalbefolkning och långväga besökare.

    Men om turisternas euro kan blåsa liv i landsbygden istället för att ödelägga den, förnya intresset för traditioner utan att fastna i det förflutna och öka öbornas stolthet över både det som varit, det som är och det som kan komma att bli – i så fall kan Korfu bli ett föredöme för många andra grekiska öar.

    Att det här inte var mitt sista besök är jag säker på. För än så länge har jag bara sett en bråkdel av vad smaragdön har att erbjuda. 

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!