Tågluff i Alperna med barn – från stad till bergstopp

Böljande danska sädesfält svischar förbi utanför den svala bussen. Ungdomar i tjugoårsåldern med stora ryggsäckar trängs med lätt stressade barnfamiljer och en och annan pensionär. Att inleda en tågluff med ersättningsbuss är en lite snöplig start, men vi är förberedda. Under tiden som det danska järnvägsnätet rustas upp är det buss som gäller på den här sträckan sommartid.

Väl framme i Rödby väntar vi i en halvtimme innan ett kort tåg med trubbig nos rullar in på perrongen och kör oss in i munnen på färjan. Vi sätter oss i solen på däck. Luften doftar hav, salt och förväntan. På andra sidan vattnet dallrar Tysklands kust i soldiset.

Det är tågluffpremiär för samtliga i sällskapet. Våra barn är 5 respektive 8 år. För ett par år sedan hade en familjeodyssé med tåg genom Europa känts som ett självmordsuppdrag, men plötsligt känns tiden mogen. 

Med förhoppning om att resan ska ge mersmak och inte ta kål på barnens tågintresse så har vi valt att hålla det enkelt. Inga mastodontsträckor, inga nattåg. Istället för att skumpa hela vägen till Medelhavet har vi ställt in siktet på södra Tyskland och Österrike, en resa på totalt två veckor. Planen är att göra själva resan till en del av upplevelsen och stanna till i städerna längs vägen. Jag har dessutom alltid närt en dröm om att utforska Alperna på sommaren och ser nu ett gyllene tillfälle att slå två flugor i en smäll. Alpsemester i kombo med tågluff!

Tåget rullar vidare genom den förvånansvärt vackra nordtyska landsbygden. Gulliga städer med röda tegelhus, gula fält med vindkraftverk. Så småningom rullar vi in på Hamburgs mäktiga bangård. Utrop i högtalare ekar i den stora ankomsthallen. Visselpipor skär i öronen och tågbromsar gnisslar. 

Jag har varit i Hamburg ett flertal gånger men aldrig sett mig om på riktigt. Trots värmebölja som tär på barnens humör är vi positivt överraskade. Det är inte världens mest pittoreska stad, men här finns spännande arkitektur och det är en prisvärd stad att semestra i. 

För en stunds svalka mitt på dagen hoppar vi på en båt för en sightseeingtur i hamnen. 

– Europas tredje största hamn, berättar guiden stolt, medan vi glider förbi St Pauli, nöjeskvarteren där The Beatles tog sina första steg i karriären. 

Hammarslag ekar längs floden Elbe och en skog av röda och blå lyftkranar reser sig ovanför bergen av containrar som är staplade på varandra likt gigantiska legobitar. Från båten syns också det nya konserthuset, stadens senaste prestigebygge. Konserthuset ligger inte långt från vårt hotell i nybyggda och välordnade Hafencity. 

På kvällen tar vi tunnelbana till stadsdelen Sternschanze, som känns närmare den bild jag har av Hamburg. Här är husfasaderna täckta av gatukonst och affischer för konserter, och det kryllar av dönerhak och barer. Det är söndag och alla affärer är stängda men uteserveringarna är fullsatta. På gemytliga Bullerei äter vi hamburgare – when in Hamburg – och dricker Fritz Cola medan solen går ner över staden.

Dagen därpå stiger vi upp tidigt för att ta morgontåget till München. Barnen är inte nöjda.

– När ska vi åka hem, jag vill hem till mina saker, säger den yngsta.

– Man kan faktiskt få diabetes om man sover för lite, påstår den äldsta.

Ombord på tåget får vi biljetterna klippta av en konduktör i röd skärmmössa. 

– Moin, moin, hälsar han på nordtyskt vis, innan han skyndar vidare i korridoren.

Utanför fönstret försvinner Hamburgs lyftkranar i fjärran och vi lutar oss tillbaka för resans längsta tågsträcka. 6,5 timmar. Snart blir landskapet mer kuperat och vi passerar korsvirkesstäder och ett sagoslott på en höjd. Strax efter Nürnberg smattrar regndropparna mot tågfönstret och det blixtrar vid horisonten.

München är en välmående stad, fylld av blanka BMW och glassiga modebutiker. En underskattad semesterdestination, otroligt inbjudande och precis lagom stor för att utforska under ett par dagar. Området kring tågstationen är den minst charmiga delen av staden, men det är skönt att ha nära till vårt boende som ligger bara några kvarter från stationen. 

I München möter vi upp våra vänner från Sverige som också åkt tåg hit. Vi strosar genom Engelska parken, tittar på surfarna i Eisbach och äter gigantiska pretzels vid Kinesiska tornet. På kvällen promenerar vi över till Haidhausen på andra sidan floden Isar för en kväll på öl-trädgården vid Wienerplatz. 

Biergarten är ett vinnande koncept, konstaterar vi. Alla sorters människor som har trevligt längs långbord och äter rustik mat och dricker öl ur gigantiska stop under kastanjernas grönska. Vad mer kan man önska sig? Denna ölträdgård är dessutom utrustad med en lekplats, så alla i sällskapet är hur nöjda som helst. Det är fortfarande varmt när mörkret börjar falla och vi strosar tillbaka genom staden.

Ett par dagar in i luffen kan vi konstatera att allt har gått över förväntan. Inte en enda gång har vi drabbats av förseningar eller annat strul. Tågluff innebär en del citysemestrande, vilket kan vara en utmaning, särskilt varma sommardagar. Det kräver en del planering och att man anpassar tempot och aktiviteterna efter barnen. 

Men visst går det att hitta kompromisser så att alla blir nöjda. Efter ett par dagar känns det som om barnen har kommit in i resan, de lär sig om länderna vi reser genom och banden mellan syskonen blir tajtare. 

Dagen därpå stiger vi upp tidigt för att ta tåget söderut till Garmisch. Det lilla regionaltåget passerar Starnbergsjön strax utanför München, populär bland badare. Blånande berg tornar upp sig i fjärran. Gröna skogar och kor som betar. 

Garmisch-Partenkirchen – vilket klassiskt namn. Vem har inte någon gång slöat framför backhoppningstävlingarna i Garmisch som sänts på tv varje nyårsdag sedan urminnes tider? Vi bor mitt i den gamla delen av byn, och det är underbart att andas in den klara alpluften. 

Med gästkortet som alla som övernattar i Garmisch får vid ankomst får man dessutom gratis buss och liftar. En bra service, sådana kostnader kan lätt springa iväg annars om man är en familj. 

Vi tar den blå bussen till foten av Zugspitze, Tysklands högsta berg. Dit upp kan man ta sig med kabinbana, men vi väljer att hålla oss på marken och går den sju kilometer långa stigen runt den trolska sjön Eibsee, omgiven av granklädda berg. Halvvägs stannar vi för att bada. Vattnet är turkost och glasklart men inte så kallt som vi förväntat oss. Definitivt ett av årets häftigaste dopp!

Vi väcks tidigt av byns kyrkklockor som ringer obönhörligt. Beger oss till stationen för att ta tåget till Österrike. Från perrongen syns Zugspitzes stålgrå topp tydligt mot en klar himmel. Det lilla lokaltåget tuffar långsamt förbi höga berg, blomstrande alpängar och små byar. 

– Titta ut nu, en vackrare utsikt än så här kommer ni aldrig att få se! uppmanar vi barnen, som vrider sina huvuden förstrött mot fönstret i ett par sekunder innan de återgår till sina skärmar. 

Efter ett kort tågbyte anländer vi till Brixlegg där vi hoppar på den lilla lokalbussen som tar oss upp till Alpbach. Här ska vi spendera knappt en vecka. En välkommen paus efter att ha släpat resväskor och stadssemestrat i ett par dagar. Nu ser vi fram emot naturliv och rekreation bland alptopparna, i en liten by med knappt 3 000 invånare.

Alpbach har utsetts till Österrikes vackraste by och är nästan som en pastisch av en alport. Vägen till Alpbach byggdes inte förrän 1926, och isoleringen har gjort att byn kunnat behålla sin småskaliga charm och sina traditioner. Här finns ännu inga fula betonghöghus som på en del andra skidorter.

Det är svårt att inte hänföras av synen som möter mig när jag kliver ut på balkongen på morgonen. De höga, granklädda bergstopparna, de pastorala ängarna med små identiska alpgårdar, vita med en topp av mörkt trä och balkonger med prunkande blomrabatter. Man vill bara springa ut på fälten och skrika “The hills are alive with the sound of music”

Vi är i den del av Europa som kallas för Tyrolen. Här är man stolt över sina sedvänjor. Att bära folkdräkt när det är fest är inget man gör för att spexa, utan något naturligt – till och med bland de yngre, de som skulle kunna tänkas vilja revoltera mot traditionerna. Det märker vi inte minst när det drar ihop sig till byfest på helgen och staden tas i besittning av locals klädda i lederhosen och dirndl. Det tävlas om vackraste traktorn, det joddlas och blåsorkestrar med tuba och cymbaler spelar umpa-umpa-musik. Festen pågår ända in på natten, vid klockan två hörs fortfarande musik och sång från byns torg.

Alperna känns annars väldigt lugnt denna tid på året. En del tyska vandrare och en och annan turistbuss med kineser men ändå förvånansvärt glest bland besökarna. En av dagarna tar vi gondolliften upp till 1 850 meters höjd med våra svenska resekompanjoner. Panoramastigen slingrar sig runt toppen av berget Wiederbergerhorn och bjuder på fantastisk utsikt. Ett par alpkråkor kraxar och ljudet av kobjällror hörs här och var.

Vi stannar för picknick med medhavd matsäck innan vi klättrar den sista biten upp på toppen, 2 128 meter över havet. Det är ganska brant men barnen går utan att klaga, till allas stora förvåning. De har till och med energi kvar för att hoppa studsmatta på leklandet när vi kommer tillbaka. Jo, det finns faktiskt ett sånt, fast vi är på nästan 2 000 meters höjd.

 – Österrike rules! konstaterar barnen.

Innan vi börjar vår hemfärd norrut stannar vi en natt i Innsbruck, en stad som blir resans stora överraskning. En rätt så oemotståndlig mix av uråldrigt och toppmodernt, stadsliv och natur. Studenter som cyklar på väg till universitetet. Pastellfärgade hus som små gräddbakelser längs den gröna och friskt porlande floden. Höga berg som reser sig ovanför den vackra medeltida stadskärnan.

Vi hoppar på Nordkettenbahn från den stilrent designade stationen mitt i stan och skramlar de sista slantarna ur reskassan för biljetten som tar oss upp till 2 300 meters höjd. Därifrån har vi magnifik utsikt över Tyrolens huvudstad, utspridd i en platt dal mellan snötäckta toppar. 

På kvällen äter vi spenatknödel på Goldener Adler, där gäster som Mozart, Sartre och Goethe har sovit genom åren. Restaurangen är lite av en turistfälla, men vad gör väl det? Vi skålar för en lyckad resa och börjar redan planera nästa års luff som vi kommer överens om ska bli både längre och mer spontan än denna.

Jungfruturen är avklarad och vi känner oss redan som fullfjädrade tågluffarproffs. Vi strosar hemåt längs de klapperstenstäckta gatorna medan halvmånen lyser på det blånande himlavalvet. Efter en het dag kommer så den efterlängtade svalkan, som alltid uppe i bergen om sommaren. 

Vill du veta mer om att tågluffa med barn?

Lyssna på Vagabonds podcast “Resor med Vagabond” där Fredrik Brändström och Per J Andersson fortsätter att prata om att tågluffa med barn och få tips och råd!

Guide: Så tågluffar du med barn till Tyrolen

Transsibiriska – världens längsta tågresa

Så tar du tåget till Europas skidbackar – 10 favoriter

---

Text: Fredrik Brändström • 2020-02-12
Österrike • Restips • Tyskland • Reportage • Resa med barn • Tågresor