• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Utforska Tskaltubo – ruinerna av Sovjets bortglömda kurort

    Pampiga men förfallna ruiner vittnar om en tid då Tskaltubo var en av Sovjetunionens främsta semesterdestinationer. Idag är den georgiska kurorten en favorit bland urbana äventyrare. Men helt öde är det inte innanför de slitna fasaderna.

    Utforska Tskaltubo – ruinerna av Sovjets bortglömda kurort
    Bedagad skönhet bland ruiner i Georgien. Foto: Anders G Warne

    I en oas av breda cypresser sticker den upp, med imponerande kolonner och trappor som leder upp mot den rundade terrassbalkongen. Här och där tittar grönska fram där den inte borde vara. Träd har slagit skott i väggar och tak, och de flagnande pelarna vittnar om att det fanns en tid då allt var nytt och påkostat. På den tiden var Sanatorium Medea som ett sagoslott i all sin prakt. 

    Nu är det fortfarande pampigt, ståtligt – och alldeles, alldeles förfallet. Och det är märkligt nog det som gör det så underbart. 

    – I väst skulle de här byggnaderna ha renoverats, men här har de fått vara som de är medan naturen har tagit över kontrollen, säger Maurice Wolf. 

    Senast han var här var trappan invaderad av en bröllopsfotografering. Säkert har också en och annan modefotografering förekommit genom åren – kontrasten med den bedagade skönheten brukar vara en bakgrund som får modeföretag att börja dregla av upphetsning. Och jag kan ju inte annat än hålla med – det är något kittlande vackert med Tskaltubos övergivna gamla sanatorium och badhus. Ett drygt tjugotal byggnader ligger utspridda i de gröna omgivningar som under de senaste decennierna tagit prunkande språng in i rasande tak och ruttnande betong. 

    Naturen finner vägar in. Men alltfler av Tskaltubos gamla byggnader köps upp för att bli nya hotell.

    På Hotel Metalurgist finns ett övergivet bibliotek och en teaterscen. Men byggnaden är också hem åt flyktingar från Abchazien och ett antal hundar.

    Inuti en av de mer praktfulla byggnaderna, Sanatorium Iveria, fascineras jag av stora hål på andra våningen som gapar med en panoramautsikt där det borde vara en skyddande vägg, och märker hur jag inte kan få nog av tapeter som hänger på sniskan under vittrande stuckatur.

    Allt är i förfall, men samtidigt går det att föreställa sig hur det såg ut under Tskaltubos glansdagar, när tusentals gäster flockades i området. Det var inte bara de välbeställda som kom hit för att ta del av traktens medicinska bad. Även gruvarbetare som slet under Stalins regim transporterades hit för att få en stunds respit. De varma mineralkällorna med höga halter av radon och karbonatmineraler sades ha en läkande effekt på alltifrån hjärt-kärlsjukdomar till hudproblem och lungtuberkulos. 

    Det är onekligen historiens vingslag som fläktar över oss när vi äntrar byggnad efter byggnad, och hittar mer än vi förväntat oss. Att det skulle finnas en makalös kristallkrona i entrén till Hotel Metalurgist visste vi, men när en dörr på glänt leder oss in i ett överfyllt gammalt bibliotek och en teater med omkullvält piano och trasig ridå häpnar även Maurice. 

    – Det går alltid att upptäcka något nytt. Man kan köra in på någon vildvuxen väg och hitta en gammal övergiven byggnad man inte sett förut. Eller hitta ett rum som det tidigare inte har gått att gå in i, konstaterar han. 

    Maurice Wolf fascineras av de övergivna Sovjetmonumenten.

    "Generellt finns inget större intresse från vare sig georgierna själva, eller människor från andra öststater, att frossa i gammal sovjetnostalgi".

    Det var kärleken till både kameran och gamla nedgångna byggnader som förde Maurice hit första gången. Som fotograf hade han bott lite här och där i världen innan han hamnade i Georgien, mest av en slump. Nu har han bott här i fyra år, och har drivit företaget Brutal Tours nästan lika länge. Det började med nyfikna fotoexkursioner till gamla övergivna sovjetiska byggnader tillsammans med dåvarande flickvännen, och mynnade snart ut i idén om ett guideföretag.

    Idag leder Brutal Tours (med mottot "in concrete we trust") turer till bastanta betonghus med spännande historia, både i Tbilisi och andra delar av Georgien. Han säger att gästerna kommer från all over the place, men generellt finns inget större intresse från vare sig georgierna själva, eller människor från andra öststater, att frossa i gammal sovjetnostalgi. De flesta ser det som en tid de inte gärna vill bli påminda om, och det politiska förhållandet till dagens Ryssland är frostigt i Georgien. 

    Det finns ständigt nytt att upptäcka.

    det var hit Josef Stalin helst åkte på semester. En period gick fyra tåg om dagen från Moskva till Tskaltubo

    Men vad är det som får gatuförsäljare att satsa på kommunistkitsch med hammaren och skäran på, om inte vetskapen om att det finns en enorm marknad för den typen av souvenirer bland turister? Och vad är det som får en holländare att satsa på turism till nedgångna gamla byggnader från Sovjetunionens storhetstid, om inte vetskapen om att det finns något djupt lockande i att utforska dem?

    Det brukar kallas urban exploring eller – i inbitna kretsar – bara "urbanex" eller "urbex", vilket gett upphov till populära hashtags med samma namn. När nu Brutal Tours har utökat sin verksamhet med turer även till Ukraina och Vitryssland, med Tjernobyl som huvuddragplåster, tycks det vara lite av ett tecken i tiden. Välgjorda tv-serier och filmer som utspelar sig under kalla kriget har fått ett uppsving, och då vill turisterna se det som fysiskt finns kvar att se. 

    – Jag tror att fascinationen är att tiden har frusit. Historien har stannat upp i byggnaderna. Allt vi ser här är ett resultat av kalla kriget, som i sig var ett resultat av andra världskriget, och första världskriget, säger Maurice Wolf, när vi har tagit oss till Hotel Sakartvelo (Sakartvelo är det lokala namnet på Georgien). 

    Här är många av väggarna utslagna, med trappor som liksom svävar fritt. Ett stort atrium, helt utan skyddsräcke, ger utsikt från översta våningen ända ner till den mosaikblå poolen, som sedan länge är torrlagd.

    Sanatorium Iveria. Idag nedgånget, men uppköpt för att bli renoverat.

    Med lite fantasi råder fortfarande överdåd och lyx på Sanatorium Medea.

    Naturen tar över!

    Den här byggnaden skulle kunna vara byggd så sent som under 1980-talet. Annars är många av de övergivna spahotellen och badhusen i Tskaltubo byggda flera decennier tidigare. De första badhusen tros ha öppnat 1870, och 1925 lär de första sanatorierna ha slagit upp sina portar. 1931 blev Tskaltubo utnämnt till ett balneoterapicenter (badterapi) av den sovjetiska staten, och det var hit Josef Stalin helst åkte på semester.

    En period gick fyra tåg om dagen från Moskva till Tskaltubo. Under andra världskriget användes byggnaderna som sjukhus, men under 1980-talet var kurorten än en gång en av de mest välbesökta semesterdestinationerna i Sovjetunionen. Tills hela Sovjet föll i december 1991. Det var också slutet för Tskaltubo, åtminstone för lång tid framöver.

    – I många andra länder skulle inte de här byggnaderna ha fått stå kvar efter att ha varit övergivna så länge. Men hade den här byggnaden funnits i Berlin hade det varit rejv här för 200 personer, säger Maurice med ett snett leende.

    Helt öde är det dock inte, vare sig i Hotel Sakartvelo eller de andra byggnaderna. Nere på gården kacklar några höns. Sopor och blöjor ligger spridda mellan eukalyptusträd och palmer, och i fönstren till de rum som fortfarande är hyfsat intakta syns tecken på liv. 

    I väldigt många av Tskaltubos övergivna byggnader bor nämligen människor. Flyktingar från Abchazien som flydde kring 1992–1993, då den så kallade utbrytarrepubliken, stödd av Ryssland, fick etniska georgier att fly hals över huvud. Här fanns tak över huvud, men inte mycket mer. Och nästan 30 år senare är många av dem kvar. 

    – Generationer har vuxit upp här, under svåra förhållanden. De som vuxit upp så här känner inte till något annat liv, säger Maurice. 

    Vi hälsar på dem vi ser eller möter, men ser till att inte gå för nära deras hem. Vill inte störa. Visar tydligt att vi är nyfikna på husen och inte ska stanna alltför länge. Ibland får vi uppmuntrande leenden. Ibland bara en blick från bakom en gardin. 

    Tskaltubo Spa Resort, där flärden faktiskt har bevarats och renoverats.

    Att vara turist i något som skulle kunna liknas vid ett flyktingläger, något som faktiskt är den yttre fasaden till människors hem, är förstås inte okomplicerat. Det gäller att visa respekt och inte gå in i privata utrymmen.

    Men det har börjat hända saker. Varje gång Maurice kommer till Tskaltubo har ett nytt staket slagits upp, runt någon av de gamla byggnaderna. De boende vräks och planer dras upp för renovering av de gamla spahotellen och badhusen.Samtliga övergivna byggnader tillhör staten – och alla tycks vara till salu. 

    Vid "Badhus nummer 6" är det full ruljans sedan några år. Den kritvita fasaden är nyputsad och de nedslitna relieferna återskapade. Där buktar Josef Stalin i egen hög person ut, med ett vördnadsfullt uttryck som hos en landsfader som tar hand om sitt folk. Det är lite märkligt hur Georgienfödda Stalin, trots sin brutala regim, än idag tycks väcka något som ibland liknar beundran.

    Utanför den enorma porten rör sig en strid ström av patienter, de allra flesta i pensionsåldern. Inuti byggnaden vittnar rummen om behandlingar av psoriasis och reumatism.

    Populär plats för bröllopsfotografering.

    Den nedslitna och överväxta elegansen kittlar fantasin.

    En stund senare har vi checkat in på det enorma Tskaltubo Spa Resort, som ligger i en stor och välskött park. Jag svidar genast om till bikini och sveper rummets badrock omkring mig innan jag beger mig till poolen. Det är sista chansen för dagen att lapa lite eftermiddagssol. Jag ligger där i solsängen och undrar hur det var på den tiden då stället var till för KGB-anställda. Och Josef Stalin förstås. Han brukade bo här. 

    Undrar vad han gjorde en eftermiddag som denna. Brukade han också hoppa i på det djupa och simma några längder fram och tillbaka? Brukade han sätta sig tillrätta på en av barstolarna i vattnet och beställa en Aperol spritz? Knappast.

    Försiktigt lirkar jag fram mobilen ur badrocken som vilar på poolkanten, och med fuktiga fingrar lyckas jag åstadkomma en selfie, med sugröret dinglande intill leendet. Märkligare och skarpare blir inte kontrasterna mellan gammalt och nytt i Tskaltubo. 

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!