• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Drömmen om Taiwan – från skyskrapor till surfstränder

    Inte långt från Kinas kust finns en tropisk ö med skyskrapor, surfstränder och andlöst vackra bergsområden. Framtiden för Asiens bästa demokrati är dock oviss – men det finns hopp och drömmar om ett självständigt Taiwan.

    Drömmen om Taiwan – från skyskrapor till surfstränder
    Taiwan har många vackra kustremsor, naturområden och pulserande städer. Foto: Marcus Westberg

    Nyss irrade jag runt i underjorden. Gick vilse i kilometer efter kilometer av spikraka gångar kantade av överbelamrade butiker med kläder, smink och billigt krimskrams. Ett tag tänkte jag att jag kanske inte kommer längre än så här i Taipei. 

    Att gå av tunnelbanan vid Main Station är nämligen att gå rakt in i kommersens hjärta, ett gigantiskt underjordiskt shoppingcenter, och eventuellt aldrig komma upp igen. Räddningen kom när en vänlig kvinna bröt sig in i min Google maps-bubbla och undrade om hon fick hjälpa mig att hitta rätt. Det fick hon. 

    Så nu står jag i alla fall ovan jord, under det aldrig sinande neonskenet i Shimendistriktet i Taipei och ser en myrstack av människoliv fladdra förbi som en suddig kuliss i ständig rörelse. Från butik till butik, ärende till ärende, från bubble tea till finkaffe. Stundtals känner jag mig en smula överväldigad av folktätheten, men samtidigt vilar något vänligt sinnat över den här 2,6-miljonerstaden. Även när mörkret sänker sig och den upplysta skyskrapan 101 får staden att likna Gotham City tycker jag att luften osar av mer än nattmarknadernas stinky tofu och ostronomeletter. 

    Den osar av människors vilja att hjälpa till och det faktum att vi befinner oss på en plats där regnbågsflaggor på barer och kaféer är nästan lika självklart som fri tillgång till Facebook, Instagram och Google. Taiwan har all den frihet som Kina inte har, samtidigt som det kinesiska maktinflytandet svävar där som en oövervinnelig och osalig ande, strax nordväst om oss på kartan.

    Nattliv i Taipei.

    Nattliv i Taipei. Vimmel och kommers. Foto: Marcus Westberg

    Ung tjej i taiwan äter

    "Stundtals känner jag mig en smula överväldigad av folktätheten, men samtidigt vilar något vänligt sinnat över den här 2,6-miljonerstaden." Foto: Marcus Westberg

    De kommande tio dagarna ska vi ta oss runt Taiwan och se vad det här landet har att erbjuda. Fast, det är väl lika bra att ta det där med terminologin på en gång. Vad kallar man egentligen en ö som egentligen inte är ett eget land? Och som inte heller tillhör något annat land?

    Taiwans situation är unik. Sedan 1949 fungerar ön i praktiken som ett eget land. Men endast ett fåtal länder, mestadels små öar i Västindien, har erkänt det lilla riket, till ytan ungefär lika stort som Jämtland, som en självständig nation. Att erkänna Taiwan vore nämligen att göra sig ovän med Kina, och det är det få som vill. Inte ens Taiwan.

    Sun Moon Lake blir vårt första stopp efter Taipei. Det låter som en turistfälla redan på papperet, och kanske just därför blir jag förvånad över att det är såpass vackert – i alla fall om man ställer sig med jättehotellen i ryggen och ser ut över sjön från Shuishe Pier. När man gör det ser man glittret i vattenytan, tufsiga småöar och båtar som kommer och går. En solnedgång som flörtar med min innersta romantiker och en cykelväg längs vattnet gör också bra saker med humöret, även när restaurangernas menyer bjuder på överpriser.

    Men kanske bäst av allt: inte ett skräp så långt ögat når. Faktum är att Taiwan har gått från att kallas Garbage island till att bli en förebild när det gäller sopåtervinning. I Taipei återvinns 67 procent av alla hushållssopor och i hela Taiwan 55 procent. 

    Sun Moon Lake

    Sun Moon Lake. Där böljande kullar möter glittrande vatten. Foto: Marcus Westberg

    Taipei 101 i Taiwan

    Taipei 101 var världens högsta byggnad tills Burj Khalifa öppnade i Dubai. Foto: Marcus Westberg

    Vägen vidare söderut är grönskande och kurvig, omgiven av kuperad terräng. När vi stannar i den lilla staden Guanziling lyckas vi bli lunchhungriga precis i höjd med en oansenlig liten krog där ingen talar engelska. Den åldrande personalen springer med beställningarna så fort de förmår, med stela knän och ansträngda ryggar. Vi försöker gestikulera, peka och googla oss fram till en beställning av ris, svamp och grönsaker, men blir snabbt räddade av Kuo Chia Ying. Eller Fiona Kuo, som hon kallar sig när hon pratar engelska. 

    Hon är 23 år, pluggar ekonomi och har nyligen kommit hem från ett utbytesår i Korea. Hon och hennes familj sitter vid ett av de andra borden. De är på utflykt från hemstaden Tainan, som är vårt övernattningsmål för dagen. Jag passar på att få en pratstund, nyfiken på hennes tankar om hemlandet. Om Fiona fick drömma skulle Taiwan bli lika självständigt på papperet som hon känner sig i hjärtat.  

    – Men jag känner inget direkt hot från Kina. Lite tråkigt bara att vi inte får vara ett eget land när vi är med i OS. Då får vi heta "Kinesiska Taipei". Det känns lite märkligt, säger hon när hon hjälpt oss med menyn.

    När vi ätit klart visar det sig att maten redan är betald. Fionas mamma tyckte att det var så trevligt att vi dök upp, så hon tog notan. Den taiwanesiska gästfriheten har slagit till, och vi blir mjuka i själ och hjärta av gesten. 

    Hela tanken med att ta just den här vägen till Tainan är att åka via Dongshan Coffee Road, och ta en kaffe på maten på någon av alla odlingarna som kantar denna krokiga del av väg 175. Det blir bara lummigare och lummigare omkring oss, och när vi i all hast upptäcker en skylt till Dachu Coffee Farm i den grönskande vägrenen svänger vi snabbt av. 

    Möte i Taiwan.

    Fiona Kuo önskar att Taiwan var helt självständigt. Foto: Marcus Westberg

    Den lilla avtagsvägen leder till en trädgårdsservering som får mysfaktorn att gå i trädtopparna. 

    – Det har blivit så populärt med kaffe i Taiwan på senare år att en del teodlingar ställer om till kaffe. Men det är inget som exporteras. Så stor produktion har vi inte, säger Chuh-Chi Lin, som visar oss runt en stund bland kaffeträd och plockade bönor på tork, innan vi slår oss ner för att bestämma oss för vilken böna och vilken rostning som faller oss i smaken. 

    Jag väljer en böna som är light roasted honey processed till mitt varma kaffe, och fotografen Marcus väljer mellanrostad typica till sin iskaffe.

    I baren står Chuh-Chi Lins fru, Hsin-Wei Kuo, och hennes föräldrar. Det var pappan, Ya-Tsung Kuo, som startade familjeföretaget när han tröttnade på sitt jobb som förlagsredaktör i Taipei. Han hade fått nog av livet i stan och drog till landet, där han lärde sig kaffeodlandets finesser. 

    När vi ska betala blir vi än en gång nekade att lämna ifrån oss några pengar. Ya-Tsung säger att det var ödet som förde oss hit, och tackar för att vi kom förbi. 

    Dachu Coffee Farm i Taiwan

    Ya-Tsung Kuo startade Dachu Coffee Farm när han tröttnat på stadslivet i Taipei. Nu jobbar hela familjen med kaffeodling – och servering. Foto: Marcus Westberg

    Natur i Taiwan

    Rullande natur! Foto: Marcus Westberg

    Vi fortsätter längs den gröna, vindlande vägen, och kommer fram till stan precis när klockan klämtar för alla som kommit hit för helgens stora Pokémonfestival. 

    – Det är bara sex minuter kvar nu, förklarar en kille med näsan ner i mobilen. 

    Hemifrån får jag höra att jag inte fattar hur lyckligt lottad jag är som är i Tainan, just nu. En Pokémon som annars bara finns i Nya Zeeland gömmer sig just nu någonstans på gatorna där jag vandrar. Men både jag och Marcus är tyvärr helt ointresserade av vad som syns i Pokémon Gos låtsasvärld.

    Istället promenerar vi vidare längs Yongfu Road, passerar God of War-templet, där glödande rökelse sänder bolmande moln upp mot himlen, och fortsätter förbi biografen Chin Men Theaters handmålade affischer, innan vi viker av ner mot Shennong Street – en mysig, om än lite tillrättalagd, del av stan. Här har de gamla kolonialhusen fått nytt liv genom barer, kaféer och butiker. 

    Mysiga Shennong Street i Tainan

    Mysiga Shennong Street i Tainan. Foto: Marcus Westberg

    Tainan är Taiwans äldsta stad och var huvudstad i 200 år, under Koxinga- och Qingdynastierna. Här finns också arkitektur som minner om både holländskt och japanskt styre. Holländarna erövrade området under början av 1600-talet, och japanerna styrde Taiwan från 1895 fram till andra världskrigets slut 1945. 

    Men just Shennong Street har mycket av sin historia från Qingdynastins styre. De bevarade gamla stenfasaderna lyses upp av röda lyktor när mörkret sänker sig. Vi slår oss ner på en liten krog med ett bord på gatan och äter vår middag till tonerna av en gatumusikant och det avlägsna puttrandet av mopeder.

    I Kenting är vi äntligen nära havet. Motorvägen från Tainan har inte varit den charmigaste delen av vår roadtrip, men så fort den turkosblå oändligheten öppnar sig vid sidan av vägen blir känslan en annan. Skulle vi sätta fart rakt söderut över havet skulle vi hamna i Filippinerna. Men av någon anledning är det Floridavibbar jag drabbas av när vi närmar oss Kentings centrum. Det är de högresta palmernas fel. De som kantar vägen när solens strålar glitterdansar på vattnet i eftermiddagsljuset.

    I övrigt är Kenting regnskog och nationalpark, frisk blåst och vindpinade slätter, precis där den sydligaste spetsen av ön gör en utstickare. Samtidigt blir vissa kulturskillnader tydliga här. Det är något med presentationen av naturen som skaver i oss, när vi går på asfalterade vägar och läser skyltar om vilka djur som finns någonstans där inne i den täta grönskan. Det känns som att vara på zoo. Fjärran från vildmarken. 

    Inte ens Baisha Beach, där regissören Ang Lee spelade in delar av filmen Life of Pi, blir riktigt vad den skulle kunna vara. Här har vi en gyllene sandskärva som i grunden har de attribut som fina stränder ska ha – det vill säga den där åtråvärda gyllene sanden, kantad av lite grönska. Men det saknas något. Mysfaktorn infinner sig inte riktigt, trots en vacker solnedgång. Här finns varken gulliga kaféer eller en ren och skär naturupplevelse. Det blir något mittemellan, med vattenskotrar som sladdar på vattnet och några picknickgäster som dröjer sig kvar intill en båt på stranden. I den sitter en stor plasttiger, såklart, som en påminnelse om filmen som spelades in här. 

    Men när vi återvänder till centrum och flanerar i nattmarknadens neonljus känns det som om allt är precis som det ska vara. Det här är Taiwan, med lukter och smaker som minglar längs huvudgatan. Till och med stinky tofu – taiwanesernas svar på surströmming – går ner ikväll, och det är faktiskt inte lika illa som det luktar.

    Kenting i södra Taiwan vaknar till liv framåt kvällen

    Kenting i södra Taiwan vaknar till liv framåt kvällen. Överallt i Taiwan öppnar nattmarknaden så fort solen gått ner. Foto: Marcus Westberg

    Kenting nationalpark Taiwan

    Längs gångvägarna i Kenting nationalpark är allt tillrättalagt. Men här och där går det att hitta äkta skönhet i form av rivig, vild natur. Foto: Marcus Westberg

    Dulan på Taiwans östkust är surfarnas mecka. Vi kommer ner till stranden precis när Anyo är på väg upp ur vattnet, drypande av salta droppar, med sin gröna bräda under ena armen. Egentligen heter hon Putad, men som så många andra föredrar hon sitt smeknamn. Anyo är uppvuxen en bit norr om Dulan och flyttade hit när hon träffade sin brasilianske man, som ägnat sig åt surfing i hela sitt liv. Taiwans östkust är den dramatiska kusten, surfkusten, men också en del av ön där flera ursprungsbefolkningar finns. Anyo tillhör den största gruppen, Amisfolket.

    – Vi hör hemma vid havet. Jag tror att vi är släkt med människorna på Hawaii, säger hon, och att döma av hennes ansiktsdrag känns det som en rimlig tanke. 

    När hon inte surfar eller jobbar spelar hon i ett band som heter Outlet Drift, som låter ett skramligt och psykedeliskt sound förenas med hennes folks språk. Anyo sjunger och spelar elgitarr, och är ofta klädd i traditionella kläder. En uppenbarelse långt ifrån den hon utgör när hon kastar sig i vågorna i svart baddräkt. 

    Själv kastar jag mig kanske inte direkt in i vågorna, men tar mig ut i dem, bit för bit. Jag låter dem skölja över midjan och sjunker ner i det ljumma vattnet. En hund tar några djärva skutt förbi mig när husse kastar en pinne ut i det brusande, skummande vattnet, men är smart nog att snabbt återvända till stranden när en riktigt stor våg närmar sig.

    När vi når Hualien, på den norra delen av östkusten, har vi följt den kurviga kustvägen där grönskande berg stupar ner i havet. Vi har passerat både grå och vita ödestränder, ensamma små skärvor som inte exploaterats, men inte heller är riktigt tillgängliga för sol och bad. Här och där har skrymmande cementblock ställts på plats för att skydda vägen från tyfoner, som då och då träffar kusten med kraft under sommarhalvåret. 

    Surfing i Taiwan

    Taiwans östkust lämpar sig perfekt för den som vill surfa. Foto: Marcus Westberg

    Fiskare i Taiwan

    Den östra sidan av Taiwan är vindlande och kurvig, med klippor som stupar dramatiskt ner i havet. Det är den vackrare kusten, men också den som är mer utsatt för våldsamma tyfoner under vissa delar av året. Foto: Marcus Westberg

    I Hualien har vi den perfekta platsen för att ta oss vidare in i Taroko nationalpark och Taroko Gorge. Många ser den vindlande kanjonen enbart från dess botten, men vi utsätter oss för en betydligt mer svindlande upplevelse. 

    Zhuilu Old Trail är en stig som klamrar sig fast 650 meter ovanför kanjonens botten, balanserande på den stupande bergssidan. Det är egentligen helt sjukt att vi går där – utan säkerhetslina, men med hjälm på huvudet. Som om det skulle hjälpa om vi föll ner. 

    – Det har hänt att det faller ner stenar, så det är bäst att ha hjälm, förklarar guiden Wei från Meet My Guide. 

    Han säger däremot ingenting om ifall någon människa har fallit. Stigen är ju visserligen inte svår att gå på. Den är som en vanlig stig, med den lilla skillnaden att ett snubbelsteg i farten skulle kunna innebära slutet. Men om man inte tänker på döden så är det fantastiskt vackert. 

    För att ta oss hit har vi gått längs marmorerade klippväggar som dyker ner i smaragdgrönt vatten. Balanserat över gungande hängbroar mellan regnskogsklädda höjder. Och när vi kommer ner igen, till botten av dalgången, upptäcker vi en Reeve's muntjac, som ser ut att vara en blandning mellan get och rådjur. Den står på en nästan vertikal brant och betar som om den aldrig gjorde annat, och det är väl precis så det är. Vi bara råkar ha turen att se den just nu.

    En busslast anländer, och snart är vi inte ensamma med vår balanskonstnär längre. Att åka buss genom Taroko Gorge är fullt möjligt eftersom det går en bilväg rakt igenom den, från östra till västra sidan av norra Taiwan. Men även om det är rätt gott om turister så kunde de ha varit fler.

    – Det är färre kinesiska turister nu än för några år sedan. Det är ju dåligt för ekonomin, men samtidigt är det ganska skönt med mindre tryck vid sevärdheterna, säger Wei.

    Jin-Lian på vårt bed and breakfast Hu-Xi i Hualien märker också av den minskade turistströmmen från Kina – som är ett direkt resultat av sanktioner mot Taiwan. 

    – De gillar inte vår president. Hon har uttalat sig negativt om att förenas med Kina, och nu straffas vi bland annat genom att Kina drar in på resetillstånd. Så vi behöver turister från andra länder nu, säger Jin-Lian.

    Jin-Lian och Bao-Chuan hoppas att deras barn ska få jobb i Kina när ekonomin går knackigt i Taiwan. Foto: Marcus Westberg

    I takt med att Kina tagit över alltmer av Taiwans industri har det blivit svårare att få ekonomin att gå runt. Tiden då epitetet "Made in Taiwan" spreds över världen är förbi. På den tiden stod Jin-Lians mamma i marmorfabriken i Hualien och tillverkade kavlar åt Ikea för högtryck. Nu sätter Jin-Lian sitt hopp till att hennes snart vuxna barn ska få jobb i Kina. 

    Även om hon likt de flesta vi pratat med i teorin skulle vilja att Taiwan blev självständigt på riktigt så tror hon (också i likhet med de flesta) inte att det kommer att hända. Hon tror att ön kommer att inlemmas i Kina, det finns ingen annan utväg.

    – Jag älskar mitt land. Men Kina är så starkt. När jag var yngre var jag mer för självständighet. Nu när jag är mamma och har familj är jag mer rädd om freden. Det är det viktigaste. Jag bryr mig inte om vem som är bossen. Jag vill bara ha ett enkelt liv.

    Läs fler spännande resereportage!

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!