• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Kap Verde – vandring på Afrikas gröna öar

    Bortom turistön Sals sanddyner hägrar vulkanöar med branta raviner, vindlande vandringsleder och gröna dalar. Följ med till São Vicente och Santo Antão – ett vackrare och vildare Kap Verde.

    Kap Verde – vandring på Afrikas gröna öar
    En liten bergsby i Fontainhas, Kap Verde, inklämd mellan bergsmassivens gröna klippor. Foto: GettyImages

    Vid torget i den lilla byn Chã de Igreja, på Afrikas västligaste bebodda ö Santo Antão. Två äldre herrar med slitna sandaler har slagit sig ner i skuggan av ett träd, helt absorberade i en omgång ouri, ett urgammalt strategispel med kulor. Runt omkring står nyfikna män som hoppas på att bli inbjudna till spelet, andra verkar nöjda med att bara titta på. Bakom dem ståtar en kuliss av slitna husfasader i regnbågens alla färger.

    Längre bort, framför byns nymålade kyrka där det hålls skollektioner under bar himmel på vardagarna, sitter en vacker gammal dam utan tänder i huckle. Tillbakalutad på en vit plaststol betraktar hon torglivet och tuggar stillsamt på köttet från en apbrödsfrukt. Ölen som står uppställda på det blå träbordet­­ framför oss kostar 10 kronor flaskan. Ölet är ljummet men smakar gott efter dagens strapatser.

    Resans andra vandringsdag är avklarad på Santo Antão. På den kullerstenslagda kustvägen som ledde hit kunde vi skymta orten Ponta do Sol med jämna mellanrum i takt med klippornas ­böljande dans in och ut i havet. Fötter värker. Solbränd hud stramar och inklämda tår bultar. Sista kilometern vaggade jag fram som en 75-årig cowboy med gikt.

    Gröna och vackert efter september på Kap Verde

    Grönast och vackrast är öarna efter september, då regnsäsongen är över. Foto: GettyImages

    En äldre dam vilar på Kap Verde

    Paus i skuggan av sockerrören. Foto: Johanna Jackson

    Klockan har slagit fem och den tandlösa damen går in. Någon drar fram en högtalare som fyller den klara luften med zouk och inhemsk ­funaná, rytmiska toner med rötter i Karibien och öarnas befolkning av ättlingar till afrikanska slavar. Intill männen som spelar kula sitter en man med mjölkvita ögon som inte längre ser och nickar i takt med musiken. Klockan sju går solen ner och stjärnor tänds en efter en. 

    – Jag visste nog inte riktigt vad jag gett mig in på, men med lite Voltaren ska det nog fungera att vandra imorgon igen, säger Stefan Lisinski, en av medresenärerna som har börjat få känningar i ett av knäna. 

    Han är den fjärde medlemmen i vår lilla vandringskvartett och beslöt sig för att fira sin nyfunna status som pensionär med resan. Att den skulle gå till den vulkaniska önationen som ligger drygt 60 mil utanför kusten av Senegal var mest en slump. 

    – Nej, jag hade nog inte läst på så mycket om landet innan, men ville testa mina gränser med en vandringsresa. Och så jag anade att det skulle vara väldigt vackert. 

    Med oss finns även vandringsentusiasten Katarina, jag själv såklart och vår guide Johan – en långbent stockholmare med bred småländska som ordnar vandringsresor till landet som en bisyssla. Det är hans sjunde resa till öarna.

    – Jag fastnade för Kap Verde för att det är lite "Afrika light". Det är säkert, har bra klimat och alla är väldigt vänliga. Man kan kombinera storstad med bad och relativt turistfria vandringsleder. Perfekt för den som vill vara lite lagom äventyrlig. 

    – Och sedan finns det knappt några myggor.

    Gröna sockertoppar på Kap Verde.

    Vandring genom grönskande landskap. Foto: Johanna Jackson

    Längst vandringsleden på Kap Verde säljs souvenirer

    Souvenirer längs stigen. Foto: Johanna Jackson

    Några dagar tidigare. Skallen från Mindelos gatuhundar väcker mig i gryningen. Mindelo, på grannön São Vicente, är en riktig stad med ett universitet, ett par museer, ståtliga paradgator med koloniala fasader och en betydelsefull hamn som tar emot alltifrån forskningsexpeditioner och kryssningsbåtar till handelsfartyg och transatlantiska seglare. Staden är den näst största i Kap Verde och känd som landets huvudfäste för musik och kultur.  

    Efter ett snabbt morgondopp på den vackra stadsstranden Praia da Laginha sätter jag riktning mot marknaden vid torget Praca Estrella. Här smyckas de små vita marknadsbåsen med blåvita kakelmålningar av historiska skildringar. Till salu finns elektronik och diverse hantverksföremål, granna mönstrade klänningar i vaxtryck och grimaserande masker från Västafrika. 

    Vid Mindelos kopia av Lissabons Torre de Belém viker jag av på en sidogata och fastnar för en port med lekfulla bokstäver på. Innanför skymtar en stor skulptur som föreställer ett förvridet ansiktsbeklätt träd som hämtat från en Dalí-målning.  

    – Bom dia! Kom in för all del. 

    Hermes dei Rei torkar svetten ur pannan och fyrar av ett stort leende som sprider sig i hela ansiktet. Han är en av en handfull konstnärer som arbetar i det kreativa konstnärskollektivet Quintal das artes. Bakom en muralmålning av den afrikanske vänsterpolitikern Amílcar Cabral, en av huvudfigurerna i den antikoloniala frihetsrörelsen som kulminerade i att landet blev självständigt från Portugal 1975, visar Hermes mig in i sin studio där han gör alltifrån stora skulpturer till den årliga karnevalen till små souvenirer som säljs till förbipasserande turister. Hermes är en av många som lämnade Kap Verde på 1990-talet. Efter två decennier i Italien återvände han till São Vicente.

    – Livet var för stressigt i Rom. Här är vardagen friare och mer avslappnad. Visst har vi våra problem med arbetslöshet, men för konstnärer är det enkelt att försörja sig. São Vicente är en ö av konst och kultur, det finns alltid en festival som behöver dekorationer eller ett firande som behöver utsmyckningar, säger han.

    Amílcar Cabral – omtyckt ledare och nationalsymbol.

    Amílcar Cabral – omtyckt ledare och nationalsymbol. Foto: Johanna Jackson

    En annan som återvänt till Kap Verde är den svenske pensionären Per Tamm. Han kom hit första gången på 1970-talet då landet fortfarande var en enpartistat, då den rytmiska musikstilen funaná, som ansetts rebellisk och förbjudits av tidigare kolonisatörer fick en renässans på stadens gator och man fortfarande kallade varandra för kamrat. Då arbetade han för Rädda barnen med målet att bygga upp mödravårdscentraler i landet. Efter att ha jobbat med olika projekt ute i världen beslöt han sig till sist för att slå sig till ro på Kap Verde. 

    – Jag gillar att landet har en fot i Europa, eftersom det går direktflyg till kontinenten. Dessutom är människor väldigt vänliga. Det är lätt att få vänner.

    Just nu sitter vi i hans hus tillika restaurang i den lilla orten Santo Pedro. Inte långt härifrån landar flygplan som nästan snuddar stranden på den nybyggda flygplatsen Cesária Évora, namngiven efter den kända barfotasångerskan som ­under sin ungdom sjöng för småslantar på Mindelos bakgator men kom att bli hyllad i hela världen för sin tolkning av den kapverdiska musikstilen ­morna. Idag hälsar hon besökare välkomna i form av en stor bronsstaty utanför terminalen. 

    När Per först byggde sitt hus på stranden fanns det inte en enda byggnad i sikte. Nu skyms Pers tidigare havsutsikt av en stor hotellanläggning. 

    – Och det finns planer på att bygga åtta nya lyxvillor med pool i bergen, säger Per. 

    Men han har inga planer på att flytta tillbaka till Sverige. 

    – Nej. När man bott utomlands så länge blir man bortskämd med det sköna klimatet och solen. 

    Strand på Kap Verde

    "Livet var för stressigt i Rom. Här är vardagen friare och mer avslappnad", säger Hermes dei Rei. Foto: Johanna Jackson

    Vandra genom Vale do Paúl, Kap Verdes vackraste dal.

    Omfamnad av Vale do Paúl, Kap Verdes vackraste dal. Foto: Johanna Jackson

    Tillbaka på Santo Antão. I den livliga färjehamnen trängs hetsiga taxiägare på rad. Torkan är ­påtaglig och dammet ligger som en hinna på marken. Bortom sundet i horisonten krymper konturerna av São Vicente i takt med att vi åker längre in genom det nakna månlandskapet. 

    Några getter här och ett par stubbiga akaciabuskar där. Annars är naturen tom. Vår färd går på snäva vägar i riktning uppåt. När vi kliver ur taxin vid kanten av Covakratern befinner vi oss på 1 500 meters höjd över havet. Synerna som uppenbarar sig för oss de följande timmarna är bland de vackraste jag bevittnat i hela mitt liv. 

    Vandringsstigen är först relativt enkel och går längs med kanten på den gröna kratern, en prunkande skål fylld med betande kor, brandgula eldkronor, tamarindträd och bananpalmer. Som en dold oas. Ett Shangri-La som så många turister till Kap Verde går miste om. 

    Så småningom börjar leden stiga uppåt och snart blir det riktigt brant. Vi har solen i ryggen när vi når bergspasset på andra sidan kratern. Nedanför oss väntar Atlanten och dalsänkan Vale do Paúl. Halvvägs och knappt synligt syns det lilla samhället Chã de Manuel dos Santos, där vi ska äta lunch. Lyssnar man noggrant hör man rytmiska toner nedifrån dalen stiga upp i atmo­sfären, upplösta i vindens susande och det svaga knastret från gruset. 

    Stigen som går ner från bergskammen sicksackar sig vasst genom terrängen, och efter varje kurva känns det lite mer i låren. Vi säger hej till getter som vilar på klippavsatser omringade av väldoftande papayaträd och önskar bom dia och boa tarde till bönder nedsjunkna med händerna i små majs- och ­potatisodlingar. 

    Ju längre ner vi tar oss verkar färgerna bli ännu mer mättade. Snart omges vi av ett hav av ­ståtliga sockerrör med vita vip­por på toppen som vajar svagt i vinden. Branta berg åt tre väderstreck. ­Flera hundra meter ovanför oss klamrar sig agaveväxter fast på bergsväggarna. Musiken från byn växer starkare. 

    När vi slår oss ner under lunchrestaurangens svala tak av sockerrör har vi knatat fram över 1 200 höjdmeter och 13 kilometer.  I den blommande fruktträdgården utanför surrar blåsvarta insekter stora som femkronor. 

    Santo Antão på Kap Verde

    Rusningstid på Santo Antão. Foto: Johanna Jackson

    Tredje dagen på tur. De smaragdgröna terrasserna och de djupa dalarna har bytts ut mot en ­kustvandring med brungrå berg med blygsam växtlighet. I timmar vandrar vi ut och in längs med kusten. Vi möter en bonde som vallar sina kor till ett grunt vattenfall i berget och två flickor som snabbt pinnar förbi på lätta fötter. 

    Ryggsäcken verkar ha lagt på sig några extra ton och musklerna i vaderna känns som ett ­enda stort blåmärke. Solen gassar. Svetten lackar. ­Magen kurrar. Det finns inte en bit skugga eller strandrestaurang på flera kilometer. I mina tankar börjar en teori om att alla vandrare i hemlighet är masochister sakta formas. Var är nöjet? Men sedan förstår jag. I alla fall på mitt eget personliga vis. 

    Det är inte främst vandringen i sig som är den största behållningen, utan det är delmålen som är målet. De korta stunderna av respit när man kommit fram och har bedriften och milen bakom sig. Det är då känslan av välbefinnande är som starkast. Njutningen av vila i kontrast mot ansträngningen som krävdes för att ta sig fram.  

    Det är just därför den ljumma ölen på det blå träbordet i Chã de Igreja smakar så gott som den gör.

    Läs guiden på nästa sida!

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!