Slovakien – mellan öst & väst

Guiden Peter Chrenka plockar upp oss utanför hotellet i en blågrå Skoda 100 frÙ�n 1973. 

– Jag har inga bälten, så ni får lita på min bilkörning, säger han och styr ut på den livligt trafikerade Novy Most, även kallad Ufo-bron, i Bratislava. Under oss flyter Donau fram. 

Det blir en udda sightseeing. På andra sidan floden tar vi en titt på förorten Petrzalka, en labyrint av standardiserade grå betongbyggnader som smälldes upp under 1970-talet. Bostadsområdet sägs vara den största sammanhängande arkitektoniska kvarlevan från socialismen. 

Senare klättrar vi upp mot en frodig kulle som kulminerar i Sovjetmonumentet Slavín, en hög­rest staty till minne av befrielsen från nazisterna 1945. Under oss i jorden vilar 6 845 sovjetiska soldater. 

– MÙ?nga använde den här platsen för att ha picknick, tills de insåg att de satt på en massgrav, berättar Peter. 

Han spejar ut över staden. Härifrån syns både Ungern och Österrike. Länder som trots närheten var onåbara under hans uppväxt på 1980-talet. Peter brukade fråga sin pappa när de skulle åka dit. Han fick alltid samma svar: “Äh, det där är ändå inget att se.” 

Peter höll inte med. Hans högsta dröm var att få smaka chokladen Milka, som han sett på de österrikiska tv-kanaler som familjen stundom fick in där hemma. 

När järnridån föll 1989 var han sju år. Familjen Chrenka fick vänta fyra timmar vid den österrikiska gränsen, inklämda i en tre kilometer lång karavan av Skoda- och Lada-bilar. Heinburg, staden de slutligen besökte, var en explosion av färger. Så rent, så mycket att välja på!  

Trettio år senare har Peter Chrenkas hemstad kommit ikapp. Västifierats, om man så vill. Här finns glaskolosser med internationella företagsloggor, boulevarder och knallgröna parkområden. Men här och var i skylinen skymtar kommu­nismens kvarlevor fram ur det moderna. 

På andra sidan Donau syns de österrikiska kullar som Peter Chrenka oskuldsfullt fantiserade om som ung. I själva verket utgjorde de strängt bevakade bergen själva järnridån. Många slovaker som försökte fly över till andra sidan sköts ihjäl i vattnet. Med sina många historiska ärr är Brati­slava som ett museum över kalla kriget. Dessutom särpräglat, lättillgängligt, billigt. 

Och ändå är det så få som åker hit.

Ända sedan självständigheten 1993 har Bratislava och Slovakien levt i skuggan av Tjeckien och framförallt det mer pråliga Prag. Kanske har Slovakiens turistbyrå sig själv att skylla. I likhet med alla svenska kommuner har numera även världens länder en egen slogan, något klatschigt som förväntas locka besökare till landet. Slovakiens är: “Slovakia. Good idea.” 

När landet saluförs är det rosenkindade bergsaktiviteter och slott och spaanläggningar som lyfts fram. Inte ett spår av landets fasci­nerande nutidshistoria. Några dagar tidigare har vi bestämt oss för en kompromiss: först se landet på det tillrättalagda sättet – alltsÙ� uppleva den wellnessdestination turistbyråerna vill visa upp – för att sedan utforska det Slovakien som Peter Chrenka känner till: en ung och vilsen nation, fortfarande präglad av sin tid bakom järnridån.

Vi kör österut, tar av mot Nitra, med Tatra­bergen som slutdestination. På andra sidan Ufo-bron väntar stora industrihallar, en taklös pelarsal tillhörande ett gasbolag, väldiga pråmar. Det är östindustriellt och rostflagigt som i en Thåström-video, men bara tio minuter utanför huvudstaden blir landskapet lantligt. Kompakta djupgröna bergsknallar slungas emot oss. En efter en lösgör de sig ur dimman vid horisonten. 

Väl framme vid Tatrabergen tar vi en kaffe med Lucia Blaskova, som arbetar på Enjoy Tatras, regionens turistbyrå. Hon är väl medveten om problematiken.

– Många avfärdar oss som ett billigt östland, tyvärr. Men du har allt här, utom havet. 

Vi träffas på ett trendigt designhotell i den lilla alpbyn Stará Lesná. 

– För bara tio år sedan hittade du inte ens ett hotell av acceptabel standard i det här området, säger Lucia. 

Hon framhåller närheten till allting. Flyger man till Krakow går det att köra hit på två timmar. Det finns planer på att upprätta direkt­flyg mellan Stockholm och Poprad, berättar hon.

– Vi undersöker just nu vad vi ska locka folk med. Naturen är den största anledningen till att komma hit, skulle jag säga. Sedan har vi historien som klar tvåa. Här finns en massa världsarvslistade saker. Var och varannan by har något unikt. 

Lucia beskriver EU-inträdet som vändpunkten. Det var då Slovakien fick syn på omvärlden och för första gången insåg att man behövde locka hit den. Landet är outforskat, en vit fläck, och sådana blir alltmer attraktiva för resenärer. Särskilt om de är billiga och ligger mitt i Europa. 

Lucia går iväg för att hämta en flaska Tatratea, en mÙ?rkbrun, örtig starklikör, gjord på teextrakt och källvatten från bergen. 52 procent alkohol. Likören smakar inte sprit – eftersmaken är lång, något parfymerad och liksom skogig – men det bränner rejält i svalget. Det finns ett partyspel som går ut på att “bestiga Tatras”, genom att hälla i sig alla varianter av spriten; allt från den milda på 20 procent till värstingen på 72. Ja, sedan ska man förstås ner igen. 

För min del vore det fullt tillräckligt att upp­leva Tatrabergen på det viset. De är förvisso vackra. Framåt kvällningen ser jag bergsryggarna suddas ut i skymningen, ser dalarnas småbyar glöda som grillkol i mörkret. Men jag är vetgirig, vill veta mer om Slovakien, och berg är notoriskt svårintervjuade. Mitt fotograferande, mer friluftsbegivna, resesällskap är dock orubbligt. 

Vi ska bestiga berg.

Nästa morgon klämmer vi oss in i vagn 96 på bergbanan. Ekipaget vajar ljudlöst uppåt och den stigande solen skapar en kuvösliknande hetta i vagnen, som omges av tät barrskog. Ju högre vi kommer, desto spinkigare blir träden. Ovanför trädgränsen är berget skrovligt och gröngrått. 

När vi kliver av på 1 751 meter är luften klar och kall, behaglig att andas. Vi passerar en te­gelbyggnad med silvriga kupoler, ett astro­nomiskt observatorium tydligen, och går sedan uppför berget. Snart befinner vi oss i jämnhöjd med molnen. Blåklockor växer kring tallbuskar. 

Efter några timmars flåsig vandring äter vi och ett tiotal andra vandrare lunch på toppen; i vårt fall medtagna mackor från hotellets frukost­buffé.

Tidigare strövare har knutit fast bandanas och kilat ner nationsflaggor som nu vajar i vinden. Vi befinner oss på ungefär samma höjd som Kebnekaise, och utsikten nedåt, mot den turkosa sjö som är vårt mål, är svindlande.™�

På nedvägen slår jag följe med ett par i 60-­­årsåldern, Daniela Hanuskova och Mark Saunders. Hon lågmäld slovak, han pratsam britt, därtill entusiastisk hobbyfotograf. 

– Det här är den vackraste vy jag någonsin sett, säger han och knäpper ännu en bild. 

Jag håller med om att det är vackert i de slo­vakiska bergen, men menar att jag nog ändå kan lära mig mer om landets då-, sam- och framtid i Bratislava. Mark nickar och berättar att  Dani, som han kallar sin partner, är präglad av landets kommunistiska förflutna. 

– Hon lappar fortfarande sina kläder. Och snackar inte i onödan. Hennes mamma slog i henne att vara rädd för precis allt. Annars fanns ju risken att barnen sa något komprometterande i skolan.

Kommentaren spär på min nyfikenhet inför återseendet av Bratislava. På vägen gör vi dock ett stopp i mellanstaden Poprad, för att konsu­­menttesta landets hajpade spa- och wellness­utbud. På badanläggningen Aqua City finns det förväntade: pooler av alla dess slag, och ton­åringar som grovhånglar i dem, men också ett center för kryoterapi. 

Behandlingen, som sägs vara livsförlängande, innebär att man vistas tre minuter i en 127 grader kall kammare. Varför inte? Vi förses med sladdriga kalsonger, vantar, fotbollsstrumpor och pannband. Instruktionen är: gå i cirklar, andas kontrollerat. Får vi panik så är det bara att knacka på dörren, så släpps vi ut i förtid. 

Jag visas in i den kvävekylda kammaren tillsammans med en gastrisk bypass-opererad kvinna i femtiofemårsåldern. Först tillbringar vi en halvminut i förkammaren, där det “bara” är minus 60, sedan glider dörren till frysrummet upp. De tre minuterna blir de längsta i mitt liv. Kylan får raskt fötterna att domna. Paniken får mig att glömma andningstekniken. Jag börjar hyperventilera, men hittar tillbaka till en lugnare rytm. Varje sekund vill jag ge upp, men jag håller ut. 

Efteråt stapplar jag kvidande ut, lägger mig på en skinnsoffa och sliter av mig strumporna. Fötterna har antagit en blålila nyans. Jag jämrar mig öppet alldeles intill till det uppenbart roade grabbgäng som väntar på att få gå in härnäst. Jag ombeds sätta mig på träningscykeln för att få igång blodcirkulationen, men inget biter på den brännande smärtan i trampdynorna. 

– Jag förstår inte. Så brukar folk inte reagera, säger kvinnan från centret bekymrat. 

– Visst hade du skyddsskor på dig? 

Skor?

De följande dagarna i Bratislava känns i mina köldskadade fötter. Men titt som tätt får vi se saker som får mig att glömma krämporna. Radiotornet är en fröjd även på nära håll. Och Slovak National gallery. Många slovaker ville jämna den kommunistiska gamla kolossen med marken, istället renoverades byggnaden.

De flesta turisterna flockas dock kring sådant som lika gärna hade kunnat påträffas var som helst. Det mest fotograferade motivet i Bratislava city är en staty föreställande en man som ser ut att vara i färd med att kravla upp ur kloakerna. Varenda gång jag passerar hans gatukorsning är det munter kö framför.

När vi fikar med Maros Plitko från Visit Bratislava frågar jag om han är nöjd så. 

– Vi ligger mitt i Europa och blir gärna mer som Wien, men många förknippar oss fort­farande med östblocket.

Men borde man inte ta vara på det? Många kommunistiska byggnader har rivits, trots att de säkert skulle vara av intresse för utländska besökare. 

Det där är komplicerat, säger han. 

– Folk i Slovakien hatar verkligen den här eran. De har enbart dåliga minnen. De vill inte visa någon att det här var vårt liv. Nej, vi vill hellre bli mer som Wien. 

Vissa kommunistbyggnationer är dock unisont uppskattade, av slovaker såväl som turister. Ufo-bron har blivit ett landmärke som syns överallt, till och med på tapeten på vårt moderna hotell­­rum. Samma sak med radiohuset, den uppochnedvända pyramiden.

Landets pågÙ?ende västanpassning, Bratislavas makeover, är egentligen ganska logisk, anser Maros Plitko. 

– Budapest, Wien och Prag har fina stads­kärnor, men vi har aldrig fått vara huvudstad. Investeringarna nådde aldrig oss. Inte förrän nu. Vi har väntat på att utvecklas i tusen år.

På en food court vi besöker senare samma dag dras västifieringen som Maros Plitko talar om till sin spets. Hantverksburgare, hippa människor, craft beer, artisan cheese. Slanka foodies med smartphones och solglasögon och tygkassar. Det är hippt, det är gott, det är trevligt, men det hade kunnat vara varfansomhelst. Det är kompetent, men det yttrar sig som behagsjuka. 

Samma kväll hoppar vi på spårvagnen för att uppleva något annat. Åker fyran baklÙ�nges ut i periferin. Kliver av vid hållplatsen Krizna och lallar in på en liten pub med Krušovice-skylt. Vi dricker öl, äter chips och slökollar fotboll på tv. Någon mat serveras inte, och efter att ha letat efter något mer spännande hamnar vi till slut på en trist pizzeriakedja och delar en flottig Pepperoni Passion.

Nog är det lite ledsamt alltid, men auten­ticitetsjägaren glömmer lätt sin ödmjukhet. Det är lätt hänt att bli självutropad konsult: Begriper ni inte att ni ska slå mynt av ert kom­munistiska arv så att vi västerlänningar kan komma hit och dricka billigt öl och instagramma östkulisser? 

För så är det ju. Bara besökare som jag, bara turister som själva inte har upplevt kom­munismens fasor, kan förhålla sig till slovakernas stelnade lidande som intressant östkitsch.

En som trots allt gärna visar upp rester från landets förflutna är Peter Chrenka – guiden med retro-Skodan. Under några år lotsade han runt besökare kring slottet och shoppingstråken. Även han visade upp statyn av mannen som kravlar upp ur underjorden. Så en dag blev han pisstrött på det förljugna upplägget.

Han köpte loss den gamla Skodan från sin morfar och startade guideföretaget Authentic Slovakia med sin bror Branislav. Peter parkerar vid torget Kmetovo Námestie, intill ett ljusgrått sexvåningshus. Stadens första förfabricerade lägenhetshus, från 1956. 

Ur handskfacket plockar han ut en tygkassemärkt Jednota Hasse, den statliga butikskedja som folket var hänvisade till förut. Han halar fram varsin Tatranky, en spröd, kexchokladliknande godsak, som fortfarande är populär. Vi sköljer ner den med några klunkar varm Kofola, det Coca-Cola-substitut som slovakerna fick hålla till godo med under kommunismen. Den slovakiska varianten säljer intressant nog fortfarande bättre än det amerikanska originalet, berättar Peter. Läsken tillverkades förresten här i kvarteren, på samma bryggeri som det statliga ölet, Stein. Fast allt det där har rivits nu. Ska bli lyxiga lägenheter istället. 

Vi hoppar in i bilen igen, blir stående vid tra­fik­­ljusen intill ett stort torg. 

– Jag minns när vi firade första maj här. Det var obligatorisk närvaro. Jag frågade pappa: Varför firar vi? Var tyst och fira bara, sa han. 

I diplomatkvarteren blir vi stående framför Vasil Bilaks gamla hus. Han, den tjeckoslovakiske kommunistledaren, var en av de politiker som 1968 skrev invitationsbrevet till Warszawapakten: Snälla, kom hit och befria oss från liberalismen. Och pansarvagnarna kom. 

Monumentet är en högrest pelare. Högst upp: en sovjetisk soldat som stampar sönder hakkorset. Vid foten av piedestalen ligger blomsterkransar. En är från Nattvargarna, det Putin-sanktionerade ultranationalistiska mc-gänget som önskar att Ryssland återigen ska annektera Slovakien. 

– Det finns faktiskt slovaker som också tycker att det var bättre förr, säger Peter Chrenka och kisar ut över sin hemstad. 

Själv är han inte en av dem. 

---

Text: Christian Daun • 2020-08-03
Restips • Slovakien