• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Italiens hemliga övärld – öluffa mellan Eoliska öarna

    Strax norr om Sicilien gömmer sig sju vulkanöar som trots sin skönhet förblivit något av en hemlighet. Vagabonds chefredaktör gav sig ut på en öluff genom den Eoliska övärlden.

    Italiens hemliga övärld – öluffa mellan Eoliska öarna
    Från vulkanen på Vulcano ser man alla öarna i Eoliska arkipelagen. Vagabonds chefredaktör njuter av utsikten. Foto: Johan Marklund

    Vandringen runt den djupa kratern på ön Vulcano är inte fysiskt ansträngande, men röken som sipprar upp ur marken sticker i halsen och får ögonen att tåras. Berggrunden vi går på har färgats grön av svavel, vilket ger ett surrealistiskt intryck. Det känns som att vara på en annan planet. 

    – Visst är det fantastiskt? Många kommer till Eoliska öarna för havet och solen och missar att besöka denna magiska plats. De flesta italienare vet inte ens om att den finns, säger Milena Marchioni, en resebloggare från Bologna som vi möter på väg upp mot toppen av vulkanen.

    Det var på ett besök här på Vulcano för sex år sedan som hennes intresse för vulkaner tog fart. Den nyväckta passionen ledde till att hon började plugga vulkanologi på universitetet. Nu reser hon runt i världen för att uppleva olika vulkaner, men återkommer ofta till just Vulcano.  

    – Först så tyckte jag att det var ett trist och dött berg, men ju längre upp vi kom och ju mer guiden berättade, desto mer fylldes jag av vördnad för de enorma krafter som finns i naturen. Jag blev som besatt!

    Vulcano på Eoliska öarna i Italien

    Kittlande vandring på Vulcano. Foto: Johan Marklund

    Vandring längs kratern på Vulcano

    Rökridåer. Milena Marchioni och Christina Rampado vandrar längs kratern på Vulcano. Foto: Johan Marklund

    Eoliska öarna ligger norr om Sicilien och är relativt okända jämfört med många andra öar i Medelhavet. Sommartid är det gott om besökare, främst från Italien och Frankrike, men överlag är turismen lågmäld. Här finns inga gigantiska hotellkomplex, och är det långa playor man suktar efter så finns det bättre ställen att åka till. Hit kommer man för lugnet, den vackra naturen och det klara, snorklingsvänliga vattnet.

    Alla öarna i arkipelagen är vulkanöar men bara två har aktiva vulkaner; Vulcano, som jag befinner mig på, och Stromboli. Senaste stora utbrottet på Vulcano var 1888 och varade i två år. Stromboli är inne i en lågintensiv fas, med mindre utbrott var tjugonde minut. Så sent som förra sommaren dog en italiensk turist på Stromboli när han träffades av en sten som flög från kratern.

    Från toppen av Vulcano ser jag alla de andra öarna i den Eoliska skärgården och kan lätt identifiera Stromboli på den tjocka rökplymen som stiger från öns spetsiga topp.

    Eoliska öarna i Italien

    Chefredaktör Fredrik Brändstöm tar in utsikten över Eoliska öarna. Foto: Johan Marklund

    Några dagar tidigare sitter jag i Milazzo på norra Sicilien och sippar på en espresso. Vattnet är spegelblankt och solen steker trots att det är tidigt på förmiddagen. Vi har precis anlänt med tåg från hamnstaden Catania, en vacker resa med utsikt över det Joniska havet på ena sidan och den rykande vulkanen Etna på den andra. I Messina bytte vi till ett kvalmigt lokaltåg till Milazzo, där vi hoppade av och delade en taxi med några tyska turister för de sista kilometerna mot färjeläget.

    Till slut anländer den lilla passagerarfärjan. Efter drygt 40 minuter till havs skymtar vi Liparis hamn med den vackra borgen från 1500-talet som tronar uppe på en kulle bland pinje och cypresser. 

    De flesta som öluffar i den Eoliska övärlden hamnar förr eller senare på Lipari. Hit går flest färjor och här finns det största utbudet av hotell och restauranger. Många använder ön som bas för att göra dagsutflykter till de andra öarna.  

    Ön har haft sina höjdpunkter och svackor. I museet intill borgen visas lämningar från blomstrande grekiska och romerska civilisationer på ­Lipari. Innan turismen tog fart i mitten av 1900-talet var det en fattig och bortglömd del av Italien. Diktatorn Benito Mussolini använde Lipari som straffkoloni för sina politiska motståndare.

    Ta båten till Lipari

    Till avlägsna stranden Valle de Muria på Lipari kommer man enklast med båt. Foto: Johan Marklund

    Ägnar dagen åt att strosa runt i Lipari stad, som är behaglig och levande utan att kännas alltför turistig. Särskilt om man som vi åker lite utanför högsäsong och gränderna inte är smockfulla med folk. Framåt eftermiddagen vandrar vi till Valle de Muria, en avlägsen klapperstensstrand på den västra sidan av ön.

    Här finns en enkel bar i en grotta där vi köper varsin flaska Messina-öl. Vi slår oss ner vid ett av de rustika träborden med vasstak och blir serverade av en man med grått pipskägg och vit solhatt. Han heter Giuseppe Manfré men presenterar sig som Barni. April till oktober jobbar han i sin bar och kör turister med sin båt, resten av året tar han det lugnt på sin gård i byn Quattropani.

    – Jag paddlade ut med min kajak en dag och började hacka ut baren i grottan, säger han. Det var så han fick sitt smeknamn, efter Barney i den tecknade serien Familjen Flinta

    När solen börjar dala över havet erbjuder Barni att köra oss tillbaka till Lipari stad med båt. En fin kvällstur längs kustens höga och branta klippor, där kaktusar växer i skrevorna. Vattnet är otroligt klart – stim med fiskar syns på långt håll nere i djupet. Barni pekar ut några imponerande raukar ute i vattnet medan han kastar ut bröd till några stora trutar, som nappar direkt. En armé av skriande fåglar följer oss hela vägen in mot Liparis hamn medan solen lyser som ett gyllene klot vid horisonten.

    Raukliknande klippor utanför Lipari.

    Raukliknande klippor utanför Lipari. Foto: Johan Marklund

    Solnedgång över Tyrrenska havet.

    Solnedgång över Tyrrenska havet. Foto: Johan Marklund

    Dagen efter lämnar vi Lipari och beger oss till grannön Salina – känd som den grönaste av de Eoliska öarna. Vi hyr elcyklar och trampar på slingrande serpentinvägar – och är verkligen tacksamma för den extra elboosten i de branta uppförsbackarna. I byn Pollara, en samling sockerbitshus vid foten av den gröna vulkanen, stannar vi för en focaccia på L'Oasi där filmen Il postino visas varje kväll. 

    Den Oscarnominerade filmen från 1994 handlar om den chilenske poeten Pablo Neruda och hans fiktiva vänskapsrelation med en lokal brevbärare. Filmen spelades in här i Pollara och var den sista som den folkkäre skådespelaren Massimo Troisi medverkade i. Han dog strax efter att inspelningarna var slutförda.

    Barägaren Matteo Zagami säger att han gillar filmen men att han sett den lite för många gånger, Il postino visas på kaféets uteservering två gånger per dag, sex månader om året. Men för Pollara och Salina har den betytt mycket. 

    Förutom filmen är Salina främst känt för två saker: kapris och det söta efterrättsvinet malvasia. 

    – Salina har de bästa kaprisarna i världen, de plockas för hand och smaken är helt annorlunda jämfört med andra ställen, säger Matteo Zagami.

    Matteo Zagami på L’Oasi där filmen Il postino visas dagligen

    Matteo Zagami på L'Oasi där filmen Il postino visas dagligen. Foto: Johan Marklund

    Pane cunzato – matig lokal specialitet.

    Pane cunzato – matig lokal specialitet. Foto: Johan Marklund

    På det sömniga torget i byn Malfa kickar barnen fotboll och några äldre män spelar kort på en bar vid huvudgatan. Det doftar sött från apelsin- och citronträden. Ett par gator längre upp i byn delas dagens olivskörd upp. Flaken på de trehjuliga Piaggo Ape-mopedernaär fyllda med stora oliver.

    Hotellet vi bor på heter Signum och drivs av Clara Rametta, som även är borgmästare i Malfa. Hon är född på ön, men när hon återvände efter sin utbildning hade hon svårt att hitta jobb. Behovet av psykologer på Salina visade sig vara begränsat.

    – Här kan man välja att antingen plocka kapris eller att jobba med turism, säger hon torrt.

    1988 startade hon hotellet som nu har växt från 16 till 30 rum och har en restaurang som fått en stjärna i Michelinguiden. Idag har hon lämnat över en del av arbetet till sina barn. Jobbet som borgmästare är hektiskt.

    – Byn har tusen invånare och jag känner alla. Det är som en stor familj. Jag kan inte gå genom byn utan att bli stoppad av folk som vill prata med mig, säger hon.

    Även om turism är livnäringen för de flesta på öarna så har man konsekvent valt att satsa på småskalig turism, vilket Clara Rametta tycker är rätt väg att gå. Salina har en lite exklusiv och avskild prägel, vilket uppskattas av celebriteter som åker hit för att få koppla av och vara lite anonyma. 

    – Folk lämnar en ifred här, de är diskreta och går inte fram för att ta din autograf, säger Clara Rametta

    Hon vill dock inte avslöja vilka stjärnor som bott på just hennes hotell. 

    – Men de är många!

    Poolhäng. Hotel Signum på Salina.

    Poolhäng. Hotel Signum på Salina. Foto: Johan Marklund

    Utmaningarna framöver handlar främst om att göra livet på Salina – och resten av öarna – mer hållbart. Fortfarande drivs det mesta av fossil energi och allt vatten importeras med stora lastbilar som fraktas hit med båt. 

    De strikta byggnadsreglerna på de Unesco-skyddade öarna har i vissa fall motverkat utvecklingen, eftersom det är svårt att få tillstånd för att till exempel skaffa solpaneler.

    – Ön är så vacker – det finns en bra livskvalitet här. Men vi måste få in mer förnybar energi och börja återanvända och kompostera i större skala. Här finns det mycket att göra, säger Clara Rametta.

    Bildsköna byn Pollara på Salina.

    Bildsköna byn Pollara på Salina. Foto: Johan Marklund

    Ön Stromboli är en av de Eoliska öarna

    Stromboli är känd för sin lavasprutande vulkan och sina svarta stränder. På grund av utbrotten den senaste tiden görs inga organiserade vandringar till vulkanen. Men många båtföretag erbjuder turer till Stromboli där man får se vulkanen från havet. Foto: Johan Marklund

    Salina försvinner i fjärran. Havet är stilla och öde förutom någon enstaka segelbåt. Vi har hoppat på en dagstur med båt till den mystiska Stromboli som reser sig ur havet rakt framför oss. På vägen stannar vi för ett dopp utanför Panarea, känd som en jetset-ö dit Italiens rika och kända åker för att festa under sommaren. I den lilla skyddade viken är det dock yachtfritt för tillfället och jag simmar i det klara vattnet och ser stora stim av fiskar genom cyklopet.

    Efter en kvart ropar kaptenen från båten.

    – Okay, time to go to Stromboli.

    Det är lite kittlande att se den mytomspunna ön på nära håll. Färgglada fiskebåtar ligger uppradade på den svarta lavastranden. Kliver av båten och traskar genom Strombolis tysta gator. Förbi trädgårdar med kaktusar, bananträd och bougainvillea. Bara ett fåtal bilar finns på ön. Surret från golfbilar och knarret från enstaka vespor är det enda som hörs i gränderna. Och då och då ett dovt dån från vulkanen. 

    Det är en speciell atmosfär. Känslan av utpost är starkare här än på de andra öarna. När det stormar kan man bli fast här i flera dagar, eftersom färjorna inte kan lägga till i den lilla hamnen när det blåser för mycket. 

    Francesco Uttano är född och uppvuxen på Stromboli.

    Francesco Uttano är född och uppvuxen på Stromboli. Foto: Johan Marklund

    Fyren utanför Stromboli.

    Fyren utanför Stromboli. Foto: Johan Marklund

    Historien om Stromboli är tätt sammanknuten med den romans som Hollywoodstjärnan Ingrid Bergman hade med regissören Roberto Rossellini när de spelade in filmen Stromboli här 1950. 

    Det röda och gula huset där de bodde under inspelningen finns kvar och är idag ett museum. Ingrid Bergman var vid tillfället gift med en svensk kirurg, och den förbjudna affären slutade med skilsmässa när det uppdagades att hon var gravid och Roberto Rossellini var far till barnet. Kärlekssagan har bidragit till myten om Stromboli, tillsammans med den nyckfulla och mullrande vulkanen som ständigt hotar med utbrott. 

    – Visst är det tyst här. Men det gör inte mig något, säger Francesco Uttano, en skäggig man i 70-årsåldern som står och ser på när hans barnbarn fiskar i hamnen.

    Han är född och uppvuxen på ön men bodde under några år i Australien där han träffade sin fru.

    – Vulkanen tänker jag inte på. Den har funnits där i tusentals år och kommer att vara där ett bra tag till. Väldigt få har dött på grund av den. Så det är som det är, säger han medan han försöker räta ut trasslet på barnbarnets fiskelina.

    På väg ut från ön rundar vi Strombolis fyr och kastar ankar. Dags för kvällens show! Kaptenen tar fram en flaska malvasiavin som han häller upp i små plastmuggar. 

    Röd lava lyser upp mörkret och följs av ett dovt muller. Ett beundrande sus går genom båten. Det är ett fascinerande skådespel. En påminnelse om naturens obönhörliga krafter. Men samtidigt är det ganska skönt att befinna sig på behörigt avstånd. 

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!