Roadtrip på två hjul genom Uganda

Dorothy är utan tvivel mer intressant än jag, det inser jag redan efter några minuter. Eller rättare sagt: hennes blonda, nästan meterlånga hår är betydligt mer exotiskt än min toviga och avsevärt kortare kalufs, och distraherar till viss del från den rädsla många av Lousugos yngsta invånare först visat när våra dammiga motorcyklar vinglade in bland hyddor och kok­kärl och det framgick att det var vit hy som dolde sig under hjälmar och bulliga skyddsjackor.

Dorothy sitter snart på en ljus kohud på marken, omgiven av nyfikna blickar och utforskande händer. Som kvinna får hon till skillnad från mig ingen träpall, men vår guide, Peter Ichumar, försäkrar att kohudens färg symboliserar respekt – mindre viktiga gäster hade fått nöja sig med ett mörkare getskinn. När Peter tålmodigt förklarar för en äldre kvinna att det dessvärre inte går för sig att klippa av Dorothys blonda lockar för eget bruk blir kompromissen att de istället får fläta hennes hår.

Mitt hår vill ingen fläta. Istället blir jag ombedd att följa med in i en dunkel, rökfylld hydda. Längs väggarna sitter äldre män, och i mitten av rummet står ett lerkrus i storlek mindre tunna. En efter en går männen fram och får hjälp att luta bägaren mot läpparna av en medelålders kvinna. 

– Snart är det din tur, viskar Peter.

Jag ryggar ofrivilligt tillbaka. Jag vet precis vad det är de dricker: surt, grötliknande “öl”, tillverkat av durra. Hygienfaktorn känns inte särskilt hög, men samtidigt vill jag självklart inte förolämpa någon.

– Jag, eh, dricker inte alkohol. Min … min kultur förbjuder det. 

Om Peter tror mig vet jag inte, men han förklarar långsamt och värdigt för byns ledare att jag trots den ynnest som visats måste avstå. Jag är nämligen svensk, och i Sverige får man inte dricka alkohol, improviserar han. Överallt rör sig huvuden upp och ner i allvarligt samförstånd – kulturella tabun är inte att leka med. Och med­ lidande. Det kan inte vara lätt att vara svensk.

Bilfärden från Entebbes internationella flygplats blir en resa bakåt i tiden. Den börjar smidigt och någotsånär bekant: en nybyggd motorväg forslar långväga besökare mot Kampalas höghus, köpcenter och konstanta trafikkaos. Längre österut, vid Jinja, där Nilen möter Victoriasjön och adrenalinstinna ungdomar samlas för Afrikas näst bästa forsränning, finns trafiken kvar, men vägunderlaget är märkbart sämre och närliggande byggnader färre, lägre och äldre. 

Hittills har det varit grönt och frodigt, luften tropiskt fuktig och lokalbefolkningens klädsel mestadels modern. Men allteftersom vi ändrar färdriktning norrut förändras både landskapen och människorna som rör sig genom dem. De sista timmarna skumpar bilen fram längs en dammig grusväg förbi enstaka tegelhus – mestadels kyrkor och skolor – och desto fler runda halm- och lerhyddor.

Det är torrt och hett, och bland de vuxna männen är det vanligaste plagget färggranna tygskynken av samma stuk som massajernas shukas, fast numera oftast tillverkade i Kina.

Karamoja tillhör inte de vanligare resmålen, men i min jakt efter något lite mer äventyrligt var etablerade turistmagneter precis vad jag ville undvika. Få har ens hört talas om området, som länge var omöjligt att besöka för utomstående. Tiotusentals unga män sysselsatte sig traditionellt med boskapsräder, något som blev betydligt allvarligare när de bytte ut spjut, pil och båge mot kalasjnikovs till följd av Idi Amins fall och en blomstrande vapenmarknad i Somalia, Sudan och norra Kenya.

Det var först 2007, efter en utdragen väpnad konflikt med Ugandas regering, som stammens ledare skrev under ett fredsavtal och de sista automatvapnen symboliskt begravdes. Ändå har utvecklingen tagit tid. Detta är Ugandas fattigaste region, isolerad i landets nordöstra hörn, och infrastruktur är mestadels ett teoretiskt begrepp i ett område som nästan helt saknar asfalterade vägar. Men det finns någonting som lockar mig hit, som får mig att vilja komma Karamoja och dess invånare närmare, kanske för att se om det är ett fönster till det förflutna eller framtiden.

När vår Landcruiser till slut rullar in i Moroto har mörkret redan fallit. Med sina 15 000 invånare är Moroto ett av Karamojas största bebyggda områden. Theo Vos, ägare på guesthouset Kara-Tunga, hälsar oss välkomna med en kraftig holländsk brytning. Han har bott större delen av sitt liv i Amsterdam, men efter faderns bortgång flyttade han och hans mor till hennes hemtrakter i Karamoja där de driver Kara-Tunga tillsammans. 

– Definitivt motorcykel, svarar Theo när han, Dorothy och jag nästa morgon diskuterar hur vi bäst bör ta oss fram i Karamoja. Bil är för klumpigt när det inte finns någon väg att köra på, fÙ�rklarar han, och dessutom har han ingen ledig den här veckan. Men motorcykel är väl okej?

Min tidigare erfarenhet av motorcykelkörande är begränsad till den automatväxlade varianten man hyr för 50 kronor per dag i Thailand, och jag är osäker på om det verkligen räknas. Men eftersom vi ändå inte verkar ha något val nickar jag.

Dorothy har mc-körkort, även om hon viskande bekänner att uppkörningen i England inte var särskilt svår och att det var första, sista och således enda gången hon kört motorcykel i hela sitt liv. Säkerligen vis från tidigare erfarenheter med hopplöst orutinerade besökare föreslår Theo att vi förutom guiden Peter kan ta med motorcyklarnas ägare, Simon Lokiru, som reservförare. 

Två timmar senare sitter jag grensle på en 125-kubiks Honda Hero Splendor med ett berg av kameraväskor och campingutrustning fastspänt på sadeln bakom mig. Däcken hade knappast klarat en svensk besiktning – de är nednötta till grunden och har blivit reparerade åtskilliga gånger.

På den bakre stänkskärmen sitter ett klistermärke med de föga förtroendeingivande orden “God will protect me”, och jag muttrar att jag nog hellre hade haft nya däck än gudomligt beskydd. Sedan är det dags att sätta på oss våra tjocka, gula skyddsjackor och vadderade hjälmar, vars visir är så repade att vi sannolikt kan få nytta av lite gudomlig tillsyn trots allt. Ymnigt svettande, och vilt vinglande, ger vi oss iväg. 

För 400 år sedan lämnade en stor folkgrupp Etiopien. En del bröt sig loss längs vägen, bland dem Kenyas och Tanzanias massajer. När de som fortsatt hade nått det som hundratals år senare skulle bli östra Uganda hade de tydligen fått nog. Karimojong betyder “de gamla männen som inte orkade fortsätta gå”, och enligt stammens muntliga berättelser splittrades de olika klanerna vid en plats som fick namnet Nakadanya, och den långa vandringen fick sitt slut.

Precis som sina besläktade grannfolk är karimojongfolket nilotiska pastoralister. Det innebär att de lever främst av sin boskap, som också symboliserar makt, rikedom och social status. Deras traditionella livsstil var nomadisk, men Ugandas snabbt växande befolkning och årtionden av politisk instabilitet har gjort den ohållbar, så idag bor de flesta i permanenta byar.

Precis som utvandringen från Etiopien har vår resa inte något egentligt mål, eller om det kanske är själva resandet som är målet. Första natten, efter några skakiga men tacksamt händelsefattiga timmar på grusvägar prydda ömsom med djupa kratrar och melonstora stenar, slår vi upp våra tält på gräsmattan utanför en lågstadieskola. 

Tanken var egentligen att vi skulle bo hos en tysk missionär, men han visade sig vara bortrest. Mina underarmar och axlar värker från ansträngningen av att hålla det tunga fordonet upprätt, något jag lyckats förvånansvärt bra med – om så helt utan stilpoäng. Dorothy, däremot, har ett blåslaget bröstben efter ett par alltför djupa gropar hon inte kunde undvika, så Simon har tagit över körningen på deras gemensamma motorcykel. 

Skolan är stängd, men några lärare kommer fram och pratar med oss. De har suttit och väntat på en buss som ska ta dem till Kampala sedan tidigt på morgonen. Kanske kommer den idag, kanske i morgon.

Nästa dag övergår grusvägarna sakta men säkert till sand, och lastbilstrafiken ökar. Det är hett innanför våra gula jackor, och den utlovade tretimmarsfärden verkar aldrig vilja ta slut. Jag finner det svårt att se särskilt mycket av omgivningarna då hela min uppmärksamhet är riktad på vägen framför och nedanför de nednötta däcken. 

Men så till slut, med solen redan halvvägs mot horisonten, stannar vi till vid en liten samling butiker, verkstäder och restauranger – så nära ett shoppingcenter man kommer i den här delen av landet. Vi klämmer i oss varsin rolex – en oljig omelett inrullad i chapatibröd som är en lokal specialitet i Uganda – och förnyar vårt vattenförråd.

Här börjar äventyret på riktigt, för nu är det off-road som gäller. Vill man vara generös kan man kanske påstå att vi följer någon sorts gångväg, men av virrvarret av spår i alla möjliga riktningar att döma är det snarare boskapsstigar vi kör efter. Och terrängen är nog betydligt mer anpassad för kor än motorcyklar. 

Ändå känns det som en sorts befrielse. Här finns inga lastbilar, och hastigheten är betydligt lägre än den varit tidigare. Så med benen vilt spretande och ett stort leende på läpparna följer jag vår värd för natten, Kales Julius, genom uttorkade flodbäddar och snåriga trädklungor till hans hemvist.

Kales och hans familj ser först ut att leva i ensamhet i skogen, men skenet bedrar. De tillhör pokotstammen, och till skillnad från många andra beivrar de onödig naturförstörelse. Så träden får stå kvar. Grannar finns, men trots att avståndet inte är särdeles långt varken syns eller hörs de genom träden. Det gör däremot tuppar, hundar och kobjällror som alla ger sig till känna när det börjar skymma.

I skenet av en pannlampa lagar Peter middag. Runt en lägereld pratar Kales och hans mor. Tio barn har hon, sex söner och fyra döttrar, men hur gamla de är vet hon inte. Däremot vet hon vilken årstid, när på dygnet och vilket väder det var när de föddes. Själv föddes hon på kvällen, vilket också är vad hennes namn, Chenangat, betyder. 

Kanske är hon runt 70 år gammal. Händerna förlorade hon för länge sedan i en brandolycka, men under vårt samtal använder hon stumparna som lämnats kvar för att obehindrat massera magen på ett tre veckor gammalt barnbarn innan hon med nål och tråd, och inte så lite viljestyrka, börjar reparera kläder. När Dorothy frågar om traditioner och religion skakar hon irriterat på huvudet.

’? Jag blev kristen en gång. Men det var så opraktiskt. När jag var ung kunde jag be i skogen eller vid floden, för det är där vår gud finns. Men när jag blev kristen måste jag gå till kyrkan varje vecka. En gång frågade jag prästen om jag skulle få träffa min mamma i himlen. Han sa att det var omöjligt, eftersom mamma inte döptes innan hon dog. Det var droppen, då slutade jag gå dit. Vad är poängen med att hamna någonstans när jag är död om mamma inte är där?

Kristna eller inte så använder sig pokot av familjetotem i form av djur. Chenangat är che purai, groda, efter sin far, medan hennes barn är chepochemirke, apor, precis som hennes man var. På morgonen får vi följa med 17-årige Lokorinyang, en av Julius söner, när han med pil och båge jagar småantiloper, men som med så många andra traditionella jägarkulturer sker det med en djup respekt för djuren han söker. 

Det är med vördnad och empati vi lämnar ­Julius, Chenangat och de andra, men också med en olustig känsla av att deras livsstil knappast kommer att finnas kvar om tio år. Överallt tränger sig utvecklingen med allt vad det innebär på, och även om det givetvis innebär många förbättringar så blir priset i form av förlorad kunskap sannolikt högt.

Byråkrati visar sig vara ett bekymmer. Dagens rutt har varit den vackraste hittills, ett böljande landskap med emellanåt storslagna vyer. Vägen slingrar sig fram mellan små byar och lite större köpcenter, och vi har hittills inte varit i närheten av att se något annat vitt ansikte. Körningen flyter på bra vid det här laget, och även om axlar, triceps och underarmar hela tiden värker känns motorcykeln okej, och jag njuter av att på vissa sträckor kunna höja farten något.

Men nu har vi alltså kört fast, bildligt om inte bokstavligt. Av ren artighet hade vi åkt förbi den lokala administratörens hus innan vi svängde av mot Lousugo, en karimojongby där vi fått höra att det ska bli, eller eventuellt precis har varit, en ceremoni av något slag.

Frågorna är många: Vem vill ni prata med? Varför vill ni spela in samtal? Har ni tillstånd för kamerorna? Varför är ni intresserade av karimojong? Till slut får vi prata med någon högre chef via en gammaldags Samsungmobil, svarar på samma frågor en gång till, och sedan är det tydligen fixat. Ha en trevlig resa, lycka till och välkommen åter.

Lite senare på eftermiddagen, när det ceremoniella öldrickandet är avslutat och Dorothys hår är någotsånär färdigflätat, får vi träffa Lousugos urfader: Akol Moses, 113 år gammal. Med sex fruar och 40 (ännu levande) barn är alla byns invånare antingen hans ättlingar eller gifta med någon av dem. 

Han kan knappt prata, och hans utmärglade ben bär honom inte längre, men två av hans yngre fruar bär ut honom i solen så vi kan skaka hand. I ett samhälle där ålder fortfarande respekteras mer än någonting annat måste han vara med vid varje viktig händelse, även om det betyder att han får föras dit nedbäddad i en skottkärra. Dorothy plockar fram sin polaroidkamera och tar några familjebilder som hon delar ut till Akols äldsta fru och söner, en gest som det är uppenbart att de uppskattar.

Ceremonin som vi hade hört talas om hade ägt rum dagen innan, så ikväll är det fest. En get har redan slaktats, och när mörkret faller tänds eldar mellan halmhyddorna. Vi kan inte prata med särskilt många eftersom nästan ingen pratar någon engelska, och mörkret gör oss med tiden alltmer osynliga där vi glider omkring och ser, lyssnar, upplever allt som sker runt omkring oss. 

Långt senare, när de yngre männen börjar bli lite väl berusade och alltfler kvinnor vill känna på Dorothys bröst – är de verkligen likadana som våra? – drar vi oss tillbaka till våra tält. De flesta i byn har aldrig sett ett tält förut, så under eftermiddagen har vi haft en stadig ström av nyfikna som fått sticka in huvudet och undersöka dessa nymodigheter. 

Svettiga och smutsiga efter tre dagar på motorcykel längs sandiga vägar och utan rinnande vatten somnar vi snart utmattade till ljudet av ­avlägsen, mörk manssång samt fnitter och upphetsade röster från det tjugotal kvinnor och barn som sitter på huk runt tälten för att inte missa något spännande. Man vet ju aldrig vad dessa tokiga azungu hittar på nattetid.

Vi stannar kvar i Karamoja i ytterligare några veckor och utforskar området kring Moroto tillsammans med Peter och Theo. Vi pratar med flera av stammens äldre om hur livet var förr, hur det är nu och vad de tror om framtiden. Många är bekymrade över ungdomar som inte längre respekterar sin kultur, som inte lyssnar på de äldre och som dricker för mycket alkohol. De förstår att saker och ting inte kan fortsätta som de alltid gjort, men hoppas kunna göra sig av med sådant som inte hör hemma i ett modernt samhälle samtidigt som en del traditioner hålls vid liv. 

Dagen före vår hemresa berättar Peter att han fått ett sms från Lousugos. Gamle Akol har dött. Vi var de sista besökare han tog emot, våra bilder de sista som togs av honom. På många sätt var han kanske den siste från en svunnen tid, en man som aldrig bott i ett hus, gått i skolan eller sökt anställning. 

Om han var en god man vet jag inte. Men det känns betryggande att veta att hans minne kommer att leva vidare så länge några av hans många ättlingar fortsätter samlas runt sina eldar på kvällarna fÙ�r att berätta historier om det förflutna och sina förfäder. Om vad det betyder att vara karimojong. 

 

---

Text: Marcus Westberg • 2020-10-03
Restips • Uganda • Djur & natur • Reportage