Annons
Annons
Vår skribent Karin Wallén tog med sig hunden Lovis, Vagabonds inofficiella maskor, på en tågluff genom Europa. Foto: GettyImages

Vår skribent Karin Wallén tog med sig hunden Lovis, Vagabonds inofficiella maskor, på en tågluff genom Europa. Foto: GettyImages

Europa

“Lady på luffen” – tågluff i Europa med hund

Vagabonds skribent Karin Wallén tog med sig följeslagaren Lovis på en grand tour genom Europa. Att tågluffa med en hund är enklare än man tror, men vissa platser är mer husdjursvänliga än andra.

Text: Karin Wallén • 2020-10-21 Uppdaterad 2022-01-28

Kickoff i Köpenhamn

Kaffe och macka i handen, tung ryggsäck, och jag kryssar fram i morgonrusningen på Köpenhamn Hovedbanegård. Lovis hänger med i andra änden av kopplet, naturligtvis helt ovetande om att det här är första dagen på vår tågluff genom Europa. För henne är det bara ännu en dag i livet sprängfylld av spännande dofter av människor som passerar, hundar som kanske tassade över samma golv igår eller i förrgår, smulor som ramlat till marken och förväntningar och feromoner som dansar i luften. Ännu en dag med möjligheten att söka ögonkontakt och vifta på svansen, få lite kli bakom örat och bli tillfällig bästis med någon.

Hon är den där reskamraten som knyter kontakter till höger och vänster, och tycker att ett leende är en självklar inbjudan till fysisk beröring. Medan jag är den i sällskapet som försöker hålla koll på biljetter, perronger och hotellbokningar och säger “lägg dig ner” för att inte glädjeyran ska gå över i sura miner.

För alla gillar ju inte hundar, och alla vill inte överraskas av en blöt tunga mot armen när tåget rullar ut mot kontinenten. Men Lovis kommer oftast undan även med det.

Bästa vännen Lovisa, följde med Karin Wallén på tågluff genom Europa. Foto: Karin Wallén

Rast i Hamburg

Att komma fram till Hamburg med tåg är att stiga rakt in i en livlig nätverkshub under pam­piga, högresta valv och kanske stå kvar där en stund och beundra utsikten. Att komma fram till Hamburg med hund är däremot att snabbt ta sig ut och börja leta efter lämplig rastningsplats. Tyvärr hittar jag ingenting bättre än en refug med planterade bambuträd. Och Lovis vägrar att kissa.

Hon nosar, undersöker och “läser tidningen”, så som hundar gör. Men toalettbestyr, nej, det duger inte den här konstiga lilla plätten till, inklämd mellan två trafikerade vägar. Inte förrän vi till slut hittar en välklippt gräsmatta tycker hon att det kan funka. I nästa stund ser jag “hundrastning förbjuden”-skylten. Scheisse!

Ett par timmar senare, inne på den rätt tjusiga restaurangen Schönes Leben i Hamburgstadsdelen Speicherstadt, ligger en servitris på golvet och klappar min hund. Jag hade nästan glömt bort hur hundvänligt Hamburg är. Förra gången vi var här hamnade vi på Rådhuskällaren, där jag utan att förvänta mig ett ja frågade om Lovis fick komma in. Två sekunder senare hade hovmästaren hivat fram en vattenskål och ställt den vid vårt bord. Det är liksom ingen big deal det här med hundar på restaurang i Hamburg. Jag äter bouillabaisse och dricker riesling. Lovis slappar på golvet.

Vi spanar på kanaler och coola gamla lagerlokaler i rostrött tegel. Flanerar genom Hafencity och upp till Reeperbahn, där vi trillar omkring en stund runt syndens näste innan vi tar en U-bahn hem till vandrarhemmet vid järnvägsstationen. Utmattade av den första riktiga tågluffardagen somnar vi direkt.

Det gamla lagerområdet Speicherstadt i Hamburg är ett arkitektoniskt mästerverk. Foto: Unsplash
Människa och hund turistar i Hamburg. Foto: Karin Wallén

Tåget till Köln

Frukost i handen på spår 14. Lovis ser på mig med bedjande blick och dreglar floder. Hon får folk på bänken bakom att skratta åt de slemmiga strängarna som hänger från mungiporna. Jag hinner precis ge henne lite hundmat på perrongen innan tåget kommer, och när vi väl hittat vår plats frågar en i sätet tjej mittemot om hon får klappa.

– Jag saknar mina hundar, säger Bao Tran Nguyen.

Hon kommer från Dalat i Vietnam men bor och pluggar i Köpenhamn. Hon är på väg till Osnabrück för att turista lite. Hon tar alltid tåget.

– För klimatets skull, säger hon och berättar vidare om hur hon deltagit i klimatdemonstrationer och hur det kan äventyra den personliga säkerheten att vara aktivist i hemlandet.

Hon dyker ner under bordet igen för att klappa om Lovis, och Gudrun från Rostock, som sitter intill henne, bjuder oss på hemmagjort fullkornsbröd, som tydligen ska göra susen med allt från hudåkommor till magproblem. Jag undrar om vi skulle ha fått en så god stämning eller ens börjat prata om det inte vore för den obotliga flörtkulan Lovis som ligger under bordet. Vi blir en liten trio som berättar om våra liv för varandra. När vi säger hej då byter vi e-postadresser och önskar varandra en fortsatt trevlig resa.

Jag och Lovis promenerar och kaféhänger några timmar i Köln innan skymningen faller och det är dags att fortsätta mot Paris.

Bouillabaisse på hundvänlig restaurang. Foto: GettyImages
Lovis njuter av Kölns parker innan nästa stopp – Paris, där hundar inte har det lika enkelt! Foto: Karin Wallén

Portad i Paris

– Du har tur, säger Katja, som kommer från Polen men bor i Paris.

– Det finns inte många rastgårdar häromkring. Och du har lyckats hitta hit.

Jag träffar henne i en liten inhägnad intill ­Canal Saint-Martin. En inhägnad som egentligen inte alls är tänkt som hundrastgård. En gång var det en trädgård. Sedan tältläger för hemlösa. När dessa blev vräkta tog hundägarna tillfället i akt att ockupera den, även om det snackas om att även de kommer att bli vräkta.

Men vad ska de göra? I Paris centrala parker råder numera hundförbud i princip överallt. Längs Seine hittar jag något som liknar en gräsmatta där ingen förbudsskylt sätter stopp för toalettbehoven, men annars är det svårt i stadens centrala delar. Lovis kan inte göra ifrån sig om det inte finns gräs, skog, grus eller snö under tassarna. Hon ratar asfalt. Jag antar att Parisjyckarna inte kan ha samma stenhårda linje om de någonsin ska få något uträttat.

Hotellet jag bor på har en princip om att hundar inte får lämnas ensamma på rummet, vilket ger fördelen att hunden får vara med i frukostmatsalen men nackdelen att jag inte kan gå på museer, gallerier och annat där Lovis inte får vara med.

Som tur är finns ju annat att göra. Vi promenerar i Les Marais, längs Seine och förbi det eldhärjade Notre-Dame. Vi tassar omkring i nionde arrondissementet och tar en café gourmand på ett gammalt konditori i Montmartre. Nedanför Sacré-Cœur hittar jag till min stora glädje en gräsmatta utan förbudsskylt och passar på att sätta mig ner och se på utsikten medan Lovis strosar omkring och undersöker marken. När vi går vidare upptäcker jag att jag har satt ner min ryggsäck rakt i en geggig bajskorv och svär över den brutala äckligheten i det hela. Så visst förstår jag att hundbajs kan vara ett problem – om man inte plockar upp det.

När TGV-snabbtåget två dygn senare rullar ut från Gare de l’Est känner jag viss lättnad. Nu väntar ett par dagar i Alperna – i hundägarnas förlovade land, Schweiz.

Croissanter, café gourmand och café crème. I Paris fikar vi oss fram. Foto: Unsplash

Engelberg, Schweiz

På Hotell Bänklialp i Engelberg är det Lovis som hämtar ut nycklarna i receptionen och bär dem till dörren. Här, i det klassiska tyrolerhuset med utsikt över altopparna, är det fortfarande gammaldags nycklar i metall som gäller istället för passerkort i plast.

Här går vi rakt ut i naturen utanför hotellet utan att behöva leta oss fördärvade efter hundtillåtna gräsplättar. Skogen reser sig hög omkring oss, men det allra bästa väntar en liten bit bort.

Vi tar gratisbussen till linbanan som ska lyfta oss upp till Füren­alp. Lovis skäller ut den märkliga farkosten när den är på väg mot oss, men med favoritbollen i handen har jag inga problem att få henne ombord.

Det är en strålande solig dag ovanför trädtopparna – och varmt, trots att det är sista helgen i oktober. Efter en fika på topprestaurangen vandrar vi iväg i en ram av spetsiga toppar toppade av glittrande snöfält. Det är märkligt att tänka sig att folk åker skidor på glaciären på Titlis, medan jag promenerar förbi grönskande alpängar och porlande bäckar och letar upp skugga för att pausa i värmen.

Nästa dag tar vi oss upp till Brunnialp för ännu en solig dagstur med utsikt över dalen. Glidfly­gare kastar sig ut från berget och dansar genom luften. Jag ser berget Hahnen som sticker upp som en pyramid och Spannort som skjuter upp som ett spetsigt spjut mot skyn. Jag undrar om även djur kan uppskatta en sådan här utsikt. Förmodligen inte på samma sätt. Men att Lovis trivs, det råder det inget tvivel om. Hon springer över ängarna, hittar spännande dofter och njuter i varje flåsande andetag.

När solen går ner tar jag en drink på Ski Lodge, vid järnvägsstationen, och Lovis är med förstås. Hon blir uppvaktad av en annan gästs labrador och misstänksamt utskälld av en liten vit hund som verkar höra hemma på puben.

Tillbaka på Bänklialp lämnar jag Lovis på rummet för att äta middag, även om jag sett hundar i matsalen. Ibland är det bara skönare för oss båda att hon får vila utan en massa intryck och frestande mat. Medan jag får äta ostört och drömma mig bort genom panoramafönstren.

Engelberg är känt för sin skidåkning men också för vandring och makalösa vyer sommar, vår och höst. Foto: Unsplash
Efter Paris betong njuter Lovis av Engelbergs natur. Foto: Karin Wallén

Innsbruck, Österrike

Bergen ligger inkapslade i dimma och duggregnet hänger i luften. Det är gråväder i österrikiska Innsbruck, men floden Inn är alldeles mintgrön när jag rastar Lovis i en park vid en av broarna. Vi kom fram sent på kvällen och jag var redo för sängen – när det visade sig att hotellet missförstått mig och inte hade några hundrum. Men som tur var fanns hundrum kvar på ett annat ställe, Hotel Innsbruck, och nu bor vi flott precis i gamla stan, omgivna av kullerstensgränder, gemytliga restauranger och små butiker.

Den allra bästa butiken enligt Lovis är Tiroler Speckeria, där hon blir bjuden på skinka av butiksföreståndaren, som säkert vet vad hon gör. Det här betyder nämligen att Lovis kommer att lägga all sin kraft på att dra mig tillbaka till det här köttparadiset. Sådant här glömmer hon inte.

Eftersom vädret inte direkt uppmuntrar till att ta linbanan upp i bergen och utforska den delen av Innsbruck lämnar jag Lovis ensam på rummet ett tag och hinner vara kulturell både i Hofkirche och på Tiroler Volkskunstmuseum, innan jag hämtar min fyrfoting och beger mig till Weisses Rössl, för traditionell tyrolermat i lika traditionell tyrolermiljö. Jag beställer en tiroler gröstl och sänker ett krus med Gösser. Lovis får en godbit och ömma klappar på huvudet av personalen.

Lovis får dåndimpen när köttbutiken i Innsbruck bjuder på smakprover. Foto: Karin Wallén
De färgglada fasaderna längs floden Inn i innsbruck. Foto: GettyImages

Nya vänner i Wien

– Är du här nu? Jag har längtat efter dig!

Barbara skiner upp när vi kommer fram till Hotel Pension Bosch. Och det är förstås inte mig hon längtat efter, utan Lovis. Hon hämtar genast en påse med torkad komage och – vips, så har hon fått en vän för livet.

Nästa morgon följer Lovis med till frukosten eftersom jag misstänker att Barbara, som är drygt 70 år och haft hundar hela sitt liv fram till för något år sedan, skulle ha blivit gravt besviken om jag lämnat min fyrbenta kompis på rummet. Det visar sig vara helt korrekt antaget. Lovis får smaka både komage och en bit skinka från frukostbuffén.

Vi hinner med en snabb tur genom stan och kafébesök innan det är dags att ta tåget fem mil bort, och över gränsen in i det som en gång i tiden kallades Östeuropa.

Bratislava, Slovakien

Stationen i slovakiska Bratislava är på intet sätt en vacker byggnad, men det finns gräs strax utanför och det är minst sagt ett stort plus. Det är överhuvudtaget skönt med en stad som inte är så tillrättalagd – oplanerade gräsplättar finns lite här och där i Bratislava – och rastningsmöjligheterna blir inget problem.

Vi tar en promenad genom gamla stan och upp till slottet. Där, vid grinden, blir det dock stopp för Lovis. När jag lite senare anmäler mig till en “Post-communist tour” med guidefirman Authentic Slovakia och frågar om jag kan ta med hunden i bilen svarar de att det kanske är bäst att hon stannar hemma “om det är möjligt”. Så jag lämnar Lovis på rummet och åker på en intressant tur i järnridåns spår tillsammans med en holländsk familj. Tycker ändå det var värt att fråga. För i de här länderna vet man aldrig. Ibland får hundar följa med in på de mest oväntade ställen.

Bratislava är en salig blandning av mysiga gamla gränder…
… och moderna skapelser i stål och krom. Foto: Unsplash

Prag, Tjeckien

Alla som varit i Prags gamla stad har för­modligen sett Sex Machines Museum. Det är den typen av museum som man måste stanna till och glutta på, oavsett om man vågar gå in eller inte. Jag blir nyfiken, dels på innehållet, men också på om Lovis kan få följa med in. Biljettförsäljaren rycker på axlarna. Visst – hunden kan få gå in. I Prag får hundar till och med följa med på zoo, så jag är inte så förvånad, även om hundförbudsskyltar så smått börjat dyka upp på en del restauranger i gamla stan.

Lovis första museibesök någonsin blir alltså en uppvisning i dildos från urtid och närtid, erotiska bilder från början av förra seklet och uppfinningsrika men smått märkliga maskiner som fyller sin plats i glasmontrar och på hyllor.

I Prag möts vi också av min kompis Hanna, som har tjeckiskt påbrå och har flugit ner för att möta mig. Hon kommer med mer hundmat, vilket är välbehövligt eftersom tre veckors ranson är för mycket att släpa på och påfyllningen jag köpte i Paris börjar ta slut.

Hanna visar oss runt i hennes mammas uppväxtkvarter Zizkov i Prag 3, och vi hamnar på Restaurace U Ruzoveho Sadu. Här äter vi ljuvlig svickova och dricker öl för 14 kronor glaset. Det är precis som man tänker sig att Prag ska vara, och jag är glad över att vi tagit oss undan turistfällorna i gamla stan. Dessutom blir Lovis en favorit hos servitrisen, som bjuder på både kex och kel. Hit kommer vi tillbaka mer än en gång.

Svårt att lämna Prag när det finns så många att nosa på. Foto: Karin Wallén

Slutspurt i Berlin

I Prenzlauer-Berg har vi nära till en park där hundarna springer lösa på morgonrastningen. Lovis är med mig överallt. Vi åker U-bahn, S-bahn och spårvagn. Vi går på kaféer och restauranger i Mitte och Neukölln. När vi promenerar i den stora parken Tiergarten på västra sidan av Brandenburger Tor hittar Lovis en punkterad fotboll som hon bär med sig som en souvenir under resten av dagen.

Hon bär den stolt i munnen när vi tar en paus på kaféet som hör till Rausch Schokoladenhaus (i butiken råder hundförbud, men inte i kaféet), där jag tar en varm choklad med en espressoshot och 70-procentig choklad från Ecuador. Men när vi går förbi Förintelsemonumentet, och Lovis går lite för nära, är vakterna framme och informerar om hundförbudet.

Senare på kvällen träffar jag en kompis på en vinbar i Friedrichshain. Vi går dit via parker där Lovis passar på att springa av sig. Väl framme somnar hon på golvet och vaknar bara tillfälligt till när en bricka med tapas kommer in. Hon somnar och vickar på tassarna i drömmen.

Kanske drömmer hon om speckerian i Innsbruck, om ängarna i Engelberg eller om någon av alla dem som kelat med henne på tågen. Om det här är det som kallas ett hundliv tror jag inte att det är så illa.

Missa inte:

Guide: Så tågluffar du med husdjur i Europa

Så tågluffar du med husdjur i Europa

Tågluff i Alperna med barn – från stad till bergstopp

Hop on, hop off – 10 dagars tågluff i Europa

“Vagabond-katten” räddades på cykelresa genom Europa


Text: Karin Wallén • 2020-10-21
EuropaRestipsReportageTågresor

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top