På ridtur genom Sydafrikas vackra vingårdar

Memphis rörelser får mig att gunga fram ovanför de långa raderna av vinrankor som sträcker sig bort mot horisonten. Där borta reser sig de taggiga Drakensteinbergen, inte helt olikt den drakrygg som namnet antyder. 

Vi befinner oss i Simondium, nära den lilla staden Paarl och granne med de välkända vindistrikten Stellenbosch och Franschhoek, som tillsammans rymmer över 400 vingårdar. Även om Simondium inte är lika känt som sina grannar finns här flera framstående vingårdar. Och alldeles bedårande omgivningar. 

Bäst är förstås att se dem till häst. I alla fall om du frågar Louis Geyer, ägare till Cape Winelands Riding. Han håller tyglarna i en hand och pekar med den andra.

– Ser ni? En steenbok!

Jag söker en stund med blicken innan ögonen registrerar den skickligt kamouflerade stenantilopen som står stilla som en staty borta vid en träddunge och vinklar sina stora, vakna öron mot oss. Stenantilopen är en av de vanligare antilop­arterna i området, tillsammans med grådykare och kapgrysbock. Men i bergen omkring oss finns även leoparder. En mindre, nättare variant av den som rör sig på savannen – minst lika blyg för omgivningen och mycket svår att få se. 

En gång i tiden fanns här alla de där exotiska djuren vi förknippar med södra Afrika – noshörningar, zebror, elefanter. Men det var innan marken odlades av inflyttade bosättare och vinet blev det nya guldet. 

Jag läser på skyltarna vi passerar: shiraz, pinotage, merlot, cabernet franc. Druvsorter som stod på menyn när vi för bara några timmar sedan satt under en skuggande ek på den anrika vingården Plaisir de Merle, och smakade oss fram, glas för glas.

Senare samma kväll sitter vi på vingården Dieu Donnés restaurang i Franschhoek och slits mellan att ge vår uppmärksamhet åt utsikten – bergen och den varmgula solnedgången – och en middag som smakar så bra att man helst bara vill blunda. 

– Smaklig måltid, säger Louis, och lägger till, helt sanningsenligt:

– Det kostar inte skjortan. 

Även om vi kommunicerar på engelska har han sina favorituttryck på svenska. En gång i tiden jobbade han mot en svensk resebyrå och lärde sig av gästerna. När han sagt “jag har en plan” tillräckligt många gånger fick han smeknamnet Sickan, och till slut landade en Jönssonliganfilm i posten. Han försökte se den men förstod inte mycket. 

Men innan Louis Geyer gav sig in i turistbranschen växte han upp i Durban, och tillbringade en del tid på familjens kombinerade camping och hästgård som låg några timmar utanför stan.

– Fast det var annorlunda med de hästarna. 

Det var djur som fick piskas för att de skulle gå och som hade väldigt bråttom när vi skulle hem. Det var inte förrän långt senare som jag lärde mig att man kan ha ett helt annat förhållande till hästar, säger Louis. 

Han berättar om hur vändningen kom när han jobbade som mattelärare i Pretoria, och hjälpte en kompis som hade ett stall i närheten. Där red och hanterade han hästar som tränats på ett helt annat sätt. 

När Louis far blev sjuk återvände han till barndomsgården utanför Durban och hjälpte honom tills han dog. Då tog han med sig hästarna till Simondium och startade Cape Winelands Riding, med ett utbud av allt från dagsturer till skräddarsydda flerdagarsturer.

Idag är hans filosofi om horsemanship en helt annan än den var när han växte upp. Nu handlar det om att etablera kontakt med hästen, redan från fölstadiet om den föds på gården, och att känna in hästarnas bekvämlighetszoner. Behandla dem med respekt och etablera ett förtroende. 

Vi pratar om olika djurs sätt att vara i förhållande till människor, och Louis funderar en stund innan han säger:

– Katter har tjänare. Hundar har ledare. Hästar har partners. 

Han lyser upp av den plötsliga insikten. 

– Det är faktiskt något jag aldrig har formulerat förut. Men så är det ju.

En vit hästman fladdrar i den varma vinden framför mina händer. Idag är det flugskimmeln Tallahassee som får mig att gunga fram medan fotografen Sara sitter på den bruna arabvalacken Baruk. Vår guide Kate rider på Olympia – en ponny som räddades undan vanvård för några år sedan och numera har ett bra liv på gården. 

Än en gång lämnar vi stallplanen och rider ut över det vetegula, frasande gräset där några svarta tjurar betar. Vi rider in bland träd där det växer citroner, äpplen och persikor och passerar några tält med blåbärsodlingar innan vi kommer ut i vinodlingarna som tillhör Babylon Storen – en av de största gårdarna i Sydafrika, som producerar både vin och olivolja. 

Kate pekar ut rovfåglarna – schakalvråkar och ormvråkar – som sitter på stolpar bland rankorna för att spana efter möss, råttor och ormar. 

Det är andra dagen med ridning, och visst känns det en del i rumpa och ben. Men att stå upp i sadeln när Tallahassee galopperar i en svag uppförsbacke är bara ren och skär lycka. Det här är en dröm som går i uppfyllelse för en ridtjej som inte ridit på flera år. Att vara tillbaka i sadeln, och att vara det i de här omgivningarna. Mungiporna har dragit upp sig i ett stort leende innan vi saktar in till trav, och sedan skritt. 

Vid Backsberg gör vi halt. De vitputsade husen ligger inbäddade i grönska, med rosablommande bougainvillea, och rader av eukalyptusträd. Backsberg är en av vingårdarna som Cape Winelands Riding gärna rider till, eftersom det finns möjlighet att binda upp hästarna på en avsedd plats, där de vilar i skuggan medan vi ägnar oss åt vinprovning. Med en skvätt sprittande brut, en dos pinot noir och lite chardonnay innanför västen intar vi lunchbordet för att äta oss redo för tillbakaritten. 

Just när matkoman slår till styr en grönmålad buss in på gårdsplanen. Backsberg är ett av stoppen på “Franschhoek Wine Tram” – ett slags spårvagn som rullar fram mellan vingårdarna enligt principen hop on, hop off men som ibland också frångår rälsen och gör avstickare med buss. 

När vi kommer tillbaka till gården tar Desmond Duma emot oss. Han är hästskötaren som har det övergripande ansvaret för allt som gäller hästarnas skötsel. Faktum är att han är född på en hästgård.

– Min pappa var också skötare, säger han och klappar om Tallahassee. 

Den vita hästen är hans favorit. När han någon gång får möjlighet att rida väljer han helst honom. Men annars är enbart närvaron av hästarna något som förgyller dagarna. 

– Jag känner mig bekväm med hästar. När jag är ledsen blir jag gladare av dem. Det känns som om de lyssnar.

Han gör iordning utfodringen och hejar på Louis som kommer gående med ett fundersamt leende på läpparna. 

– Jag har en plan, säger Louis. 

– Det har varit en lång och varm dag. Jag tror det vore skönt för hästarna att få bada lite. 

En timme senare sitter vi barbacka på varsin häst och är på väg ner i dammen, inte långt från krokodilfarmen Le Bonheur, som har 300 krokodiler och erbjuder aktiviteter som swim with crocs. Tack och lov är den här dammen helt krokodilfri, och hästarna vi sitter på är utvalda just för att de gillar vatten. 

Gamla Rebecka är bred över ryggen och bekväm att sitta på. Jag rider henne med enbart grimma och tyglar, och hon stänker frenetiskt med hoven i vattnet, så att det skvätter omkring oss. Så här skulle hon kunna stå hur länge som helst, men med lite skänkelarbete tar vi oss ut för en kort simtur. När hovarna lättar från botten glider jag ut och flyter bredvid Rebeckas rygg, med händerna greppande om manen. Det ljumma vattnet är som ett lent täcke i den varma kvällen, och det stora leendet är tillbaka. e

---

Text: Karin Wallén • 2020-11-19
Restips • Sydafrika • Aktiv semester • Djur & natur • Mat och dryck • Reportage