• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Puerto Vallarta – Mexikos regnbågsskimrande surfkust

    Vid Stilla havets kust hägrar ett semesterparadis än så länge okänt för de flesta svenskar. Följ med till kilometerlånga stränder, söta surfbyar och ett hav som bubblar av marina däggdjur.

    Puerto Vallarta – Mexikos regnbågsskimrande surfkust
    Surfa på Mexikos västkust! Foto: GettyImages/Unsplash

    I den chica surf- och partybyn Sayulita håller solen på att gå upp. Himlen färgas rosa och orange, som en Soleroglass med exotiska frukter. 

    Jag leds ner till stranden genom en arkad av vajande plastflaggor. Den färgglada dekorationen kallas för papel picado och är en vanlig syn i mexi­kanska byar under högtider och andra festliga tillfällen. I Sayulita, däremot, hänger de kulörta flaggorna över stadens gator 365 dagar om året.  

    – Jag reste hit för att biljetterna var så billiga. Jag behövde några dagars värme och ville gärna surfa, säger Sue Abuelsamid från Vancouver och drar sina fingrar genom det mörka, axellånga håret. 

    Jag hittar henne helt ensam på en bräda i havet. Det är hennes andra besök i Sayulita, men hon är väl bekant med området. För tjugo år sedan arbetade hon som engelsklärare i Puerto Vallarta i den angränsande delstaten Jalisco.

    Vi spenderar några timmar med att utforska Sayulita tillsammans. Kollar på pärlsmyckade dödskallar och jaguarer i en souvenirbutik som säljer lokala konstverk från ursprungsfolket wixáritari, köper varsin läskande peletas (pinnglass) från Wakika Heladeria och strosar runt bland små konstgallerier och bikiniboutiquer. Till sist slår vi oss ner med varsin iskall Dos Equis på verandan av Don Pedros – en institution med läge direkt vid stranden. Beställer in avocadotortillas och räktacos och kollar på de praktfulla fregattfåglarna som cirklar som stora drakar i luften. Nu har resten av Sayulita vaknat, och på stranden trängs soldyrkare, hundar och barnfamiljer under färgglada parasoll. 

    – Men nu finns knappt några surfare kvar i Sayulita, istället är det mest festande ungdomar som hittar hit. Vad jag har hört hänger surfarna mest i San Pancho nuförtiden, säger Sue. 

    Sue Abuelsamid trivs bland vågorna i Sayulita.

    Sue Abuelsamid trivs bland vågorna i Sayulita. Foto: Johanna Jackson

    Stranden Las Animas sydväst om Puerto Vallarta

    Mexikos västkust är inte lika känd för sina stränder som den karibiska sidan. Men även här finns många fantastiska playor, som Las Animas sydväst om Puerto Vallarta. Foto: GettyImages

    Sayulita och konstnärliga San Pancho, vars egentliga namn är San Francisco, är en del av ett långt pärlband av charmiga byar som ligger utspridda på den över 300 kilometer långa kusten Riviera Nayarit på Mexikos västkust. I söder, vid delstatsgränsen mot Jalisco – centrum för landets tequilaindustri – tar storstaden Puerto Vallarta och den 100 kilometer långa bukten Bahia de Banderas vid. 

    Med så lång kust är det kanske inte så konstigt att området utgör Mexikos viktigaste turistdestination, efter Cancún. Trots det är det fortfarande relativt okänt bland européer. Bukten är dessutom känd för sina marina däggdjur, och under parnings- och kalvsäsongen, som varar mellan december och mars, sjuder havet av knölvalar. Under en tvåtimmarstur som startade i Punta Mita kunde jag räkna till minst femton valar. Inte illa, men inget mot aktiviteten i december, då tjurarna brukar hoppa flera meter upp i luften.

    Hippa Sayulita i Mexiko.

    Hippa Sayulita må vara tillbakalutat om dagen. Men om natten, däremot … Foto: Johanna Jackson

    Även delfiner trivs i de varma vattnen utanför Puerto Vallarta. Maru Rodriguez, marinbiolog och grundare av organisationen Wildlife Connection, har ägnat en stor del av sin karriär åt de intelligenta varelserna. Förutom att ägna sig åt forskning och kartläggning av djurlivet tar hon även med turister på val- och delfinturer. Klockan har slagit nio på morgonen när vi möter henne i det lilla hamnkontoret vid Opequimar Marine Center. 

    Innan vi ger oss ut på havet hålls en kort introduktion om buktens djurliv och vad vi deltagare kommer att kunna förvänta oss. 

    – Kom ihåg att det är vilda djur vi har att göra med. Ibland är delfinerna sugna på att hänga med oss, ibland inte, säger Mara.

    Vi bränner ut med en snabb gummibåt och börjar spana. Maru är noggrann med vilka individer hon letar efter och verkar känna varje delfin vid namn bara genom att skymta dess ryggfena. Unga delfiner är bäst, berättar hon, eftersom de brukar vara mer nyfikna. 

    När det är min tur att hoppa i vattnet går allt alldeles för fort. Vattnet är grumligt av vinden. Himlen blå. Adrenalinet bultar i ådrorna. Av säkerhetsskäl måste alla ha enorma röda flytvästar på sig. När jag kommer upp får jag höra att jag var knappt en decimeter ifrån delfinen. Problemet var bara att jag var vänd åt andra hållet. Och just denna delfin hade ingen lust att stanna kvar. 

    Lite snopet. Men det gör inte så mycket. Istället bevarar jag bilden av en annan delfin som bestämde sig för att simma en bra stund precis framför fören av den lilla båten, rulla runt i vågorna och kika upp mot mig över ytan med jämna mellanrum. 

    Valfena i havet utanför Mexikos kust.

    Val- och delfinsafari är populära turistaktiviteter. Foto: Johanna Jackson

    En inte lika idyllisk sida av turistindustrin i Puerto Vallarta är att det dessutom finns gott om delfinarier och pooler där turister kan komma nära djuren, oavsett om de har lust eller inte. Där djur, som i sitt naturliga tillstånd brukar simma tiotals kilometer om dagen, nu är instängda i pooler på knappt 40 meter. Läser man på en av parkernas hemsida får man en checklista på vad som ingår i ett besök: handtag, famntag, klapp och kyss. Och sedan en ridtur på delfinens mage. 

    När jag frågar Maru hur hon känner i frågan suckar hon bara trött och rycker på axlarna. 

    – Så länge det inte är olagligt och så länge turister köper biljetter till dem kommer delfinarier att finnas kvar i Puerto Vallarta. Ni européer är mer uppmärksamma på djurrättsfrågor, men amerikaner älskar delfinshower. 

    Surfare i Mexiko

    Surfkusten i Mexiko! Foto: GettyImages

    Strand i Mexiko

    Vita stränder möter turkost hav. Foto: Cinthia Aguilar/Unsplash

    Tillbaka till Riviera Nayarit. Vi har fortsatt längs kusten till den stillsamma byn Lo de Marcos. Här är husen lika färgglada som i San Francisco och Sayulita, stranden lika vacker och palmerna lika gröna. Men trots det hittar inte alls lika många turister hit. Istället har det blivit en populär plats för nordamerikanska pensionärer att värma upp sig på under vinterhalvåret. 

    – Vet ni varför papelillo-trädet kallas för gringo-­träd? frågar vår guide Oliver Cruz. Det är för att de först blir röda, sedan flagnar de, säger han och fyrar av ett kritvitt leende som sprider sig över hela ansiktet.   

    Han pratar perfekt engelska, och som så många andra i regionen livnär han sig på turism. Vi har promenerat förbi ananasplantager och odlingar med mangoträd som fyller luften med tung sötma. Nu leder han oss genom den subtropiska skogen på väg uppför en 250 meter hög kulle utanför byn med vackra vyer över Stilla havet. 

    Efter ett tag stannar han till, hukar sig ner och börjar leta efter något med blicken. 

    – Här, smaka! 

    I sin hand håller Oliver den minsta kokosnöt jag någonsin sett. Han har plockat fram en gulgrön frukt, och efter att han skalat bort köttet exponeras den lilla nöten, en coquito-nöt, som inte är större än en golfboll.

    På vår vandring berättar han om trädens egenskaper och kulturella betydelser, pekar ut insekter och gigantiska strypfikon vars rötter bildar intrikata labyrinter längs stammarna de långsamt kväver. Han stannar till framför ett träd med taggar.  

    – Akta er nu. Det här är ett ceibu-träd, eller kapok. I likhet med kakaoträdet ansågs det heligt av mayaindianer och azteker. Enligt dem var det ceibun som förenade underjorden med jorden och himlen, säger han.

    Puerto Vallarta och Riviera Nayarit anses vara några av Mexikos säkraste resmål.

    Puerto Vallarta och Riviera Nayarit anses vara några av Mexikos säkraste resmål. Foto: GettyImages

    En annan dag och ett möte med en inte lika fientlig växt, men av lika stor betydelse – agaveplantan. Ur den utvinns nämligen den legendariska spritsorten tequila. Det många dock inte vet är att just tequila egentligen inte är en egen spritsort, utan endast en variant av den destillerade drycken mescal. I likhet med champagne eller prosecco är tequila ursprungsskyddad och får endast produceras i vissa delstater och måste göras på blå agave. Mescal, däremot, är samlingsnamnet för all agavesprit – oavsett planta.  

    – Och masken, som egentligen är en larv, finns inte heller traditionellt i tequilaflaskor, utan – ja ni kunde gissa det – i mescal. Skål!

    Upplysningen kommer från vår guide Oswaldo. Vi befinner oss på ett destilleri i bergen ovanför Puerto Vallarta. Till skillnad från den frodiga djungeln nere vid kusten så är detta landskap snustorrt. På vägen hit rev vår gula fyrhjulsdrivna buss upp stora dammoln bakom sig, och på ägorna av den mörkt orangefärgade haciendan lyser grönskan med sin frånvaro. Förutom raderna av kortväxta agaveplantor såklart. 

    För att göra det hela mer komplicerat ska vi inte heller dricka mescal, utan raicilla – en lokal kusin till spritfamiljen som även går under namnet Mexican moonshine eller tequilans farfar. Ägaren till ranchen, don Miguel, är en tystlåten typ med ranglig uppsyn och glansiga men vänliga ögon. Namnet på ranchen – Mi Pretexto – betyder ungefär "Min förevändning".

    – Eftersom det är min förevändning för att kom­ma bort från frugan och barnen, förklarar han.

    Raicillan bryggdes länge i hemlighet på landsbygden och ansågs vara en fattigmansdryck. Men på senare år har spirituosan (som uttalas ray-si-ja) börjat produceras på lagligt vis. Den har till och med tagit sig in på trendiga barer i New York och Los Angeles. Aromen, smaken och karaktären har liknats vid allt från kokain till cabernet sauvignon. Det smakar rökigt, kryddigt och lite metalliskt, och drycken får det att bränna till i halsen. 

    – Men tillverkningsmetoden är densamma som för mescal och tequila, säger Oswaldo. 

    Mezcal i Mexiko

    Tillverkningsmetoden för Raicilla är densamma som för mescal och tequila. Foto: GettyImages

    mat i Mexiko

    Maten är en av de främsta anledningarna att åka till Mexiko. Foto: Johanna Jackson

    Tillbaka bland de terrakottafärgade taken i Puerto Vallarta växer känslan av att befinna mig i en sorts regnbågsskimrande motsvarighet till spanska solkusten och Kanarieöarna, fast för amerikaner. Regnbågsskimrande därför att staden är en av Nordamerikas största gaydestinationer. 

    Längs den långa strandpromenaden trängs hotell, höghus och snabbmatshak med engelska menyer. I det romantiska distriktet, Zona Romantico, ligger klubbar som erbjuder dragshower och happy hour om vartannat. Här finns till och med en stadsdel som heter Marbella, precis som den spanska badorten.

    Men när man tittar närmare märker man så klart skillnaden. I ljuden, dofterna och, kanske framförallt, maten. Istället för apelsinjuice köper man uppfriskande aqua frescas i gatustånden, en läskande dryck som finns i en uppsjö av olika smaker som hibiscus, mango och horchata (kryddig rismjölk). 

    Poolhäng på chica W Hotel. Foto: Johanna Jackson

    Går man förbi den traditionella matmarknaden Olas Altas som hålls varje lördag i Lázaro Cárdenas, nära De dödas strand och bredvid Puerto Vallartas segelformade pir, finner man ett smörgåsbord av godsaker som tamalessopes och gorditas, packade till brädden med chili, koriander och salsa. Vänder man blicken uppåt finner man runda kupoler här och var jämte de terrakottafärgade taken och spirorna. De byggs på vanliga bostadshus för att husets boende ska vara närmare Gud. Bakom husen väntar en tät vägg av djungel som klättrar uppför Sierra Madre-bergen, och temperaturerna ligger mellan 25 och 27 grader nästan året om, både i luften och i vattnet. 

    Lyssnar man hör man inte bara bruset från havet och sorlet från röster, utan även tonerna av pigg mariachimusik, ömsom uppåt och festlig, ömsom passionerat bitterljuv. Och en och annan galen jingel eller högt visselljud från ett kringfarande gatukök eller lastbil med stora megafoner på taket. Harmoniskt men samtidigt smått kaotiskt, färgglatt, varmt och inbjudande. Mexiko i ett nötskal. 

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!