180 dagar i Indonesien

180 dagar – ett liv

2016-07-24 08:30 2 kommentarer

DSC_0113.jpg

När jag kom hit till Indonesien i februari hade jag med mig en målarbok. En sån där antistress-bok för vuxna. Den stressade mig något enormt. Jag kunde inte släppa tanken på när jag skulle bli klar. Det var så många mönster, det kändes som att det skulle ta en evighet att hinna bli färdig med alla.

Det är ganska talande för hur jag hade levt innan. En ska vara effektiv, ta till vara på tiden, maximera, unna sig och hinna njuta. Allt in the name of leva life. Att leva innebar alltid någon slags uppgradering. Ha en coolare partner, ett bättre jobb, en högre lön, ett smartare twitter-konto, hippare vänner, dyrare möbler. Och mitt i jakten ska en hinna njuta. Hör på de orden. Hinna njuta.

IMG_5304.jpg
IMG_5433.jpg

Nu är det ganska exakt ett år sedan som mitt inre jag började skrika så högt att jag inte kunde hålla för öronen längre. Ett år sedan jag började treva mig in på en annan väg. Jag började lyssna på den där rösten inuti mig, den som alltid vet bäst men som är så lätt att vifta bort. Jag har alltid varit känslostyrd och fattar alla mina beslut på magkänsla, vilket ofta kan avfärdas som lite oseriöst. Men sanningen är att alla svar finns i mig. Jag behöver inga för- och emotlistor eller logiska slutsatser. Jag bär redan på alla svar. Att lära mig att lyssna inåt och att erkänna det högre jag som finns därinne är det bästa som har hänt mig. Den där rösten ljuger aldrig. Den vet precis vart jag ska.

Allt det där är så tydligt här. En kväll i höstas satt jag, Putra och min vän Zandra utanför vår bungalow på Gili Trawangan. Plötsligt gick strömmen på hela ön och det var som att stjärnhimlen böjde sig ner över oss. Vi sa allihop i efterhand att det var som att universum sa hej. I Stockholm är det så lätt att tappa bort den där känslan. Bruset från allt annat är så högt att det överröstar till och med de egna tankarna. Kanske var det därför jag kände mig lite vilsen där på slutet

Att embrace mitt inre jag har också lärt mig att jag måste känna tillit. Jag måste lita på att så länge jag lyssnar på min egen röst så kommer det jag behöver för att kunna följa den komma till mig. När jag kom hit sa en kvinna till mig att om du inte talar om för universum vad det är du vill ha så får du bara det som bjuds, och det kanske inte alls är det du är ute efter. Den där rösten i dig vet vad det är du egentligen önskar dig. Den vet vad du behöver för att vara lycklig. Den vet vad som är rätt för precis dig. Allt du behöver göra är att våga lyssna.

DSC_0405.jpg

I de ögonblick då jag tvivlade på om jag verkligen skulle flytta hit och var rädd att allt skulle bli fel tänkte jag "vad är sex månader av ett liv egentligen?" Ingenting. Men det visade sig vara exakt den tiden jag behövde för att hitta hem. Jag kommer för alltid att vara tacksam för allt jag fått uppleva och allt jag lärt mig den här tiden. I dag åker jag och Putra till Sverige för en två veckor lång semester. Äntligen ska jag få visa honom mitt land på samma sätt som han har visat mig sitt.

När vi kommer tillbaka hit igen ska vi flytta till Gili Trawangan och öppna ett spa. Hade någon sagt det till mig för ett år sedan när jag valde att ta mina första vingliga steg på den här vägen, hade jag inte vågat tro på det. Samtidigt känns det som det mest självklara i världen. Men det får ni läsa om i andra forum. Jag hoppas att ni har haft glädje av den här bloggen och vill tacka alla som hängt på. Det har varit väldigt fint! Vill ni av någon anledning komma i kontakt med mig når ni mig på jennyulrikasjoblom@gmail.com.

180 dagar är över. Nu börjar resten av mitt liv.

IMG_4688.jpg

2016-07-24 08:30 2 kommentarer

"Julen" är här

2016-07-05 09:32 Kommentera

IMG_5445.jpg
Full kommers på basaren i Epicentrum mall.

Det råder total shoppingfeber på Lombok. Förmodligen i hela Indonesien, men det har jag inga konkreta bevis på. Ramadan, muslimernas fastemånad, går mot sitt slut och då är det kutym att uppdatera sin garderob. Tänk er Stockholms största varuhus dagen före julafton, så är det överallt här nu. Mellandagsrean har kommit tidigt och alla kedjor, små butiker och allehanda warunger lockar med röda prislappar. Jag var i Epicentrum mall, Lomboks nyaste (och bästa) galleria, häromdagen och varenda människa bar på kassar som om det vore en scen ur Pretty woman.

IMG_5449.jpg
Motorcyklarna trängs på parkeringen utanför Epicentrum mall.
IMG_5438.jpg
Restaurangerna täcks med skynken i Epicentrum för att respektera den fastande befolkningen.

Det har varit intressant att vara här på Lombok under Ramadan. Under en månad fastar öns muslimer under dygnets ljusa timmar. Det innebär ingen mat såklart, men också inget vatten, ingen rökning och inget intimt umgänge, inklusive kramar. Det har i mångt och mycket varit ett stort skådespel. Alla och ingen fastar. Att fasta är egentligen inget måste och det finns flera giltiga skäl till att inte göra det, till exempel om du är gravid, sjuk eller jobbar och därför helt enkelt inte pallar. Ändå är det något av ett socialt tabu att erkänna att man inte fastar. Alla säger att de gör det, men jag vet ingen som faktiskt gör det. Det är såklart bara halva sanningen, naturligtvis finns det de som fastar, men det har också varit roande att se uppfinningsrikedomen som uppstår när människor säger sig fasta men egentligen inte gör det.

Många av de restauranger och warunger som inte riktar sig till turister har varit stängda. Men hittar du bara den hemliga dörren så sitter det ett gäng därinne och äter, i skydd av fördragna fönster och nedrullade gardiner. Det har dubbel effekt – dels behöver de därinne inte skämmas för att folk ser att de bryter fastan, men det är också ett sätt att visa respekt för dem som fastar. De ska inte behöva se människor sitta och skopa i sig nasi campur.

IMG_5357.jpg
Stäng watung – men ändå öppen.

Turismen påverkas bara marginellt av Ramadan. De flesta, skulle jag tro, har bara lagt märke till att böneutropen från moskéerna är lite mer intensiva. Imorgon infaller själva julafton, Eid al-fitr, och idag domineras nyheterna av trafikkaosen när alla ska ta sig hem till sina familjer för att fira. Under några dagar kommer fler restauranger vara stängda, till och med på Gili Trawangan där det annars känns som att allt är business as usual.

Hur som helst, och det här har inget med Ramadan att göra: Har ni tröttnat på att hänga på stranden och vill få en påminnelse om hur livet ter sig hemma i Sverige så finns en utmärkt biograf i Epicentrum mall. Den visar nya Hollywoodfilmer och den dyraste biljetten kostar ca 35 kronor. Väl värt!

2016-07-05 09:32 Kommentera

En liten visumskola

2016-06-26 07:45 Kommentera

IMG_5182.jpg
Vill du hänga här en månad eller två eller tre eller kanske sex? Det är lätt som en plätt!

Förutom att kolla upp vilka vaccinationer som behövs i god tid innan resa är det här med visum det jag oftast glömmer att kolla innan jag trycker på boka. Då jag åtminstone tidigare ofta reste ganska hux flux och med kort varsel är det en ytterst dålig egenskap. Men, det har aldrig satt några riktiga krokben för mig, och nu råkar visum har blivit min specialitet. Åtminstone indonesiska visum. Och eftersom jag har fått en del frågor om hur länge en kan stanna här och vilka alternativ som finns tänkte jag att jag ska dela med mig av dem nu!

Det finns i huvudsak tre alternativ för svenskar som vill semestra i Indonesien. Sverige tillhör ett av de ganska många länder vars passinnehavare kan få ett gratis visa on arrival när de anländer i Indonesien. Det är bara att traska genom passkontrollen så får du en stämpel som tillåter dig att stanna i 30 dagar. Det visumet går inte att förlänga och om du stannar längre än du har tillåtelse kommer du att tvingas betala böter för varje dag du dragit över. Du måste kunna uppvisa en biljett ut ur landet om du blir tillfrågad. De flesta flygbolagen kommer inte att släppa på dig på planet till Indonesien om du inte kan visa upp att du har en biljett ut ur landet igen.

Vill du ha möjlighet att förlänga ditt visa on arrival med ytterligare 30 dagar måste du betala för visumet på flygplatsen. Det kostar 355 000 rupiah (ca 220 kr) och betalas vid visa on arrival-disken innan du går igenom passkontrollen. Ta med kontanter och gärna jämna pengar, det är inte alltid en får tillbaka växel. Du får då en stämpel som tillåter dig att stanna i 30 dagar och sedan kan du besöka ett kantor imigrasi och få det förlängt med ytterligare 30 dagar. Var noga med att förlänga visumet innan det har gått ut. Även det kostar 355 000 rupiah.

DSC_0146.jpg
Stanna längre – få fler chanser att avnjuta en rismåltid.

Ett annat alternativ om du vill stanna i mer än 30 dagar är att ansöka om ett visum på indonesiska ambassaden i Stockholm innan du reser. Det kostar 450 kronor och kan inte betalas kontant. Du måste föra över pengarna till ambassadens bankkonto och sedan ta med kvitto på att du betalat när du ansöker om visumet. Visumet är giltigt i 60 dagar och går sedan att förlänga med 30 dagar fyra gånger. Då kan du alltså stanna i Indonesien i sex månader. Sedan måste du åka härifrån, men kan i till exempel Singapore eller Kuala Lumpur ansöka om ett nytt tvåmånadersvisum och sedan börja om igen. När du vill förlänga besöker du ett kantor imigrasi där du får några blanketter att fylla i. För att få visumet förlängt måste du ha en sponsor, en indonesisk medborgare som går i god för dig. Det kan vara vem som helst egentligen, någon som jobbar på ditt homestay eller en taxichaufför eller en väns mamma. Hen måste skriva på två av blanketterna, men måste egentligen inte följa med till kantor imigrasi, förutsatt att du redan har blanketterna så att hen kan skriva på innan du åker dit. Du måste även ta en kopia av sponsorns KTP (id-kort), och en kopia av fotosidan i ditt pass och en kopia på sidan med visumet du fick i Sverige. Dessutom måste du lämna in en kopia på din biljett ut ur landet. Om du vet att du kommer att stanna i sex månader kan du boka en biljett till när sexmånadersperioden är slut, och sedan skicka med den biljetten varje gång du vill förlänga visumet. När du lämnat in alla papper ger de dig ett datum några dagar fram då du kan komma tillbaka och hämta ditt pass. Då tar de bilder och fingeravtryck och du får betala 355 000 rupiah. Det går även att använda en agent för att fixa förlängningen av visumet. Då fixar de en sponsor och lämnar och hämtar passet på kantor imigrasi. Det brukar kosta ungefär det dubbla mot vad visumet kostar.

Åtminstone här på Lombok kräver säkerhetsvakterna på kantor imigrasi att du som kvinna täcker axlarna och låren och att du som man har långbyxor. Linne är inte heller så populärt. Senast häromdagen såg jag en turist i shorts som fick köpa ett par långbyxor av en påhittig entreprenör utanför för att få bli insläppt. Och ett tips till, ta med en bok eller annat skoj. Det brukar, av ofta outgrundliga skäl, bli en låååååååång väntan.

2016-06-26 07:45 Kommentera

I'm on top of the world

2016-06-14 05:29 Kommentera

DSC_0522.jpg
Känslan av att möta universum.

Mjölksyran skriker i benen och vinden är så stark att det känns som att den går in i ena örat och ut genom andra. För varje steg jag tar glider jag tillbaka ett halvt. Jag ser upp mot toppen av Indonesiens näst högsta vulkan och det ser ut att vara precis lika långt kvar nu som för en halvtimme sedan. Putras ord går på rundgång i huvudet; "Don't look up, just look at the ground and make something fun in your head". Nu ser jag över på honom, han fryser men kämpar på, ett steg i taget. Nånstans ovanför mig kämpar mina två besökande vänner från Sverige med samma tanke som jag. Vi vill alla ge upp, men envisheten vinner.

Och det är så lustigt det där med kroppen och knoppen. När vi väl står där uppe med gråten i halsen och skakiga ben så glömmer jag att jag för tio minuter sedan var så trött som jag aldrig tidigare varit i livet. I horisonten färgas himlen brandgul när solen går upp, vinden avtar och långt därnere ligger kratersjön blank. Vulkanen Rinjani anses vara helig av både muslimer och hinduer, som vallfärdar hit för att be när det är fullmåne. Det är en magisk upplevelse att stå på toppen, snurra ett varv och se hela Lombok, från norr till söder, öster till väster.

DSC_0473.jpg
Kratersjön Segara Anak, "Havets barn", anses ha läkande krafter. Utbrott från vulkanen har format ett nytt litet berg i sjön, det kallas Gunung Baru, vilket rimligt nog betyder "nytt berg".
DSC_0493.jpg
Glädjetjutet på toppen.
DSC_0470.jpg
Den sista vägen upp mot toppen är ett helvete, om jag ska vara ärlig. Oavsett skor sjunker fötterna ner i sanden och för varje steg uppåt glider man ner ett halvt. Men, det som inte dödar en osv!

Rinjani är med sina 3726 meter Indonesiens näst högsta vulkan, och en av Lomboks allra största turistdestinationer. Vår guide berättar att under högsäsongen i juli och augusti är det ibland så fullt vid övernattningsställena att det inte går att hitta en tältplats till alla. När vi vandrar är det fortfarande lugnt, under långa perioder vandrar vi utan att se en annan själ.

Vi startar vår vandring i Sembalun på östra sidan av vulkanen. Alternativet är att vandra från Senaru på den norra sidan. Det ligger närmare Senggigi, men vägen upp mot kanten av kratern, där de flesta sover den första natten, är brantare. På vägen från Sembalun till lägret vid kraterkanten finns det tre poster. Vandringen är till en början lätt och vi tar oss till den första posten på en och en halv timme, trots att guiden sagt att det ska ta tre. Framför oss går våra bärare med lätta steg i sina flipflop, packningen har de nonchalant slängt över axeln.

DSC_0364.jpg
Vi har med oss tre bärare som är utrustade med mat, vatten, tält, sovsäckar, underlag, matlagningsgrejer, frukt, snacks och gud vet allt.
DSC_0380.jpg
Första delen av vandringen är ganska plan och går genom fält och delvis i skogen.
DSC_0382.jpg
Lunchdags vid post nummer två. Bärarna lagar soppa med nudlar, ris och potatis. Hela årets kolhydratkvot är intäckt!

Efter lunchen på post 2 börjar vägen klättra sig lite brantare uppåt, och stora moln av dimma sveper snabbt in över kullarna och lämnar små fuktiga droppar på huden. Naturen förändras och efter den tredje posten börjar det luta rejält uppåt. Från att ha varit ganska stöddiga börjar nu lårmusklerna att signalera att de snart kommer att gå i strejk.

Under sen eftermiddag når vi lägret på kraterkanten. På ena sidan stupar berget ner mot Sembalun och på den andra sidan mot kratersjön. Dimman ligger tät och bildar små toppar som sedan löses upp mot himlen. Vi är på runt 2700 meters höjd och det är som att vara ovanför molnen.

Det finns åtskilliga historier om magin på Rinjani, historier som lokalbefolkningen fortfarande tror på och älskar att berätta om. Om hur människor som kommit hit med orena tankar och dåligt uppsåt har straffats av de andar som har i uppdrag att vakta berget. Människor som har haft sex på berget har fått kropparna ihopklistrade för evig tid. Den som tagit något från vulkanen som souvenir har fått se sin hand förmultna. De som girigt önskat sig rikedom har fått leva i fattigdom. De som däremot önskat att familj och vänner får vara friska har fått sina böner besvarade.

DSC_0394.jpg
Vi går genom daggstänkta berg fallera.
DSC_0427.jpg
Molnen leker charader nedanför oss.
DSC_0424.jpg
Dimman drar snabbt fram uppför berget och skymmer emellanåt toppen.
DSC_0433.jpg
Tältlägret på kanten av kratern.
DSC_0452.jpg
Det är löjligt hur imponerande vackert det är där uppe.

Efter en halv natt i tält börjar vandringen de sista 1000 meterna från kraterkanten till toppen. Vi börjar vid 03 för att kunna vara vid toppen för att se solen gå upp. Den första delen går genom en skog, vi klättrar på rötter och stenar och trots mörkret går det bra. Det är när hälften är avklarat som gruset tar vid och den riktiga kampen börjar. Men på något vis går det och väl tillbaka i lägret igen sex timmar senare ser jag upp mot toppen med en helt annan respekt.

Efter att ha ätit frukost och sovit en stund börjar vi vår klättring ner mot kratersjön. Det går brant nerför och det gäller att hålla koll på var man sätter fötterna. Tjock dimma skyddar oss från att se hur djupt det faktiskt stupar neråt, något vi kommer att bli varse när vi dagen efter klättrar uppåt igen. Efter ungefär halva vägen börjar marken att plana ut och till slut når vi botten av kratern och kan slänga oss i sjön. Efter ytterligare fem, tio minuters promenad når vi de varma källorna där gratis fiskpedikyr visar sig ingå. De små fiskarna kryllar omkring benen och äter maniskt på våra vandringsslitna fötter.

DSC_0455.jpg
Halvvägs upp mot toppen!
DSC_0447.jpg
Tälten radar upp sig på kraterkanten.
DSC_0531.jpg
Ner till höger om kanten ligger Sembalun, till vänster sjön.
DSC_0436.jpg
Långt därnere ligger Sembalun.
DSC_0553.jpg
Bada i kratersjö – check!
DSC_0571.jpg
De varma källorna anses ha läkande krafter och befolkas av småfiskar som mer än gärna tuggar bort dina döda hudceller...
DSC_0574.jpg
Fisk till middag.

Sista dagen på vår vandring lämnar vi kratersjön bakom oss och klättrar upp mot kraterkanten igen. Sen är det bara hela vägen ner till Sembalun igen, vilket visar sig vara ungefär lika jobbigt som att klättra upp eftersom träningsvärken har förvandlat benen till stockar. Min vän påminner mig om att stanna upp ibland och lyfta blicken och varje gång jag gör det slår naturen mig i ansiktet med sin pampighet. Att bestiga Rinjani visade sig bli det satans jobbigaste – och absolut vackraste, jag har varit med om.

Priset för att vandra i Rinjani nationalpark varierar i pris beroende på hur många nätter du vill vara där, hur många ni är, om ni vill ha privat tur eller kan tänka er att vandra tillsammans med andra, och om det är hög- eller lågsäsong. Det finns vandringar på en natt och upp till tre nätter. I både Sembalun och Senaru finns flera arrangörer som anordnar turer till toppen, till sjön eller både och. Priserna börjar på runt 1 500 000 rupiah (runt 930 kr) per person. Då ingår mat, tält, sovsäck, underlag, snacks, frukt och en övernattning på homestay natten innan vandringen. Parken är stängd under regnsäsongen och priserna ökar under högsäsongen i juni, juli och augusti. Du kan även välja att vandra på egen hand, utan guide och bärare. Då kostar inträdet 150 000 rupiah.

DSC_0607.jpg
Hejdå för den här gången lilla kratersjö. Jag kan tänka mig att jag kommer att komma tillbaka hit, men vägen till toppen kommer det att dröja innan jag ger mig på igen.
DSC_0603.jpg
Vår guide Aziz är 19 år men har redan tappat bort räkningen på hur många gånger han varit upp på Rinjani.
DSC_0580.jpg
Grön magi.
DSC_0592.jpg
Vi klättrar upp och ned, upp och ned.
DSC_0626.jpg
Våra hjältar – bärarna. Utan dem hade jag stupat halvvägs.

2016-06-14 05:29 Kommentera

Blåst i Bangsal

2016-06-01 12:36 Kommentera

IMG_5171.jpg
Båtarna går i skytteltrafik mellan Gili-öarna och Bangsal.

De flesta som reser runt mellan Bali, Gili-öarna och Lombok kommer någon gång att komma i kontakt med Bangsal. Här är några saker som är bra att veta.

Bangsal är färjeläget på Lombok där kollektivtrafiks-båtarna till och från Gili-öarna lägger till. Det är dessa båtar lokalbefolkningen tar när de ska ut till öarna eller tillbaka hem till Lombok. Båtarna går i skytteltrafik och har ett bestämt antal biljetter per båt. Båten går när den är full helt enkelt, så det går inte riktigt att tidsplanera. Biljetten kostar 15 000 rupiah enkel väg till/från Trawangan och 13 000 rupiah till/från Air. Så långt inget konstigt! Men så till det här med blåsningen.

IMG_5179.jpg
Lugnet före stormen.

Bangsal kan vara en något kaosig plats. Härifrån utgår i princip all frakt till Gili-öarna. Ris, frukt, sängar, aircons, kakel osv. En massa människor jobbar med att lasta på och av båtarna, och det är inget organiserat kaos som råder. Det är grejer och hästar och folk skriker och trängs och allt är huller om buller.

När man kliver av båten möts man av en hop bil- och motorcykelchaufförer som slåss om att få en körning. Jag har hört många samtal där turister frågar om det finns Blue bird-taxis, och fått svaret nej. Blue bird är det mest pålitliga taxibolaget här och det rätta svaret på frågan är ja, det finns blue bird-taxis. Grejen är att de inte får köra ända fram till färjeläget, eftersom det finns en rädsla för att det skulle leda till att hästförarna skulle bli utan jobb. De står istället parkerade några hundra meter bort på huvudgatan som leder från Bangsal. Så promenera (eller ta en häst! Det borde kosta runt 10 000 rupiah per person) en bit uppåt vägen, passera spärren som finns där, och där står de och väntar.

Det går såklart bra att välja en av chaufförerna på stranden också, men det är lättare att bli blåst på priset. Blue bird-bilarna kör på taxameter och kostar runt 120 000 rupiah till Senggigi, det kan vara något att jämföra med. Om du reser ensam kan det vara värt att haffa en av motorcykelchaufförerna. Normalpris är 50 000 rupiah till Senggigi, men det kan vara svårt att få till som turist. Räkna med att få betala lite mer, runt 60 000-65 000. Men det beror självklart på efterfrågan – och hur skicklig förhandlare du är!

IMG_5177.jpg
Biljetthuset i Bangsal ligger till vänster när du kommer fram till hamnen.

2016-06-01 12:36 Kommentera

Lyxa till ditt poolhäng

2016-05-28 08:39 Kommentera

IMG_5049.jpg
Har en poolen för sig själv kan en göra bomben bäst en vill!

Det finns pooler, och så finns det pooler. Naturligt nog har många av de lyxigare hotellen i Senggigi har superhärliga poolområden medan de flesta budgethotellen har en liten ledsen rektangel, eller ingen pool alls. De glada nyheterna är att det inte alls är svårt att få en heldag vid lyxpoolerna även om du inte har råd att bo på resorten! Många av hotellen låter dig hänga vid poolen om du köper lunch i deras restaurang.

Vissa hotell har börjat att ta ut ett inträde istället, vilket ju inte är lika fördelaktig eftersom du troligtvis behöver äta något också. Men det är ändå inte speciellt dyrt. På Kila Senggigi Beach Hotel till exempel, kostar det 120 000 rupiah, ca 75 kronor, för att få tillträde till poolen (handduk ingår).

DSC_0271.jpg
Ingen trängsel i poolen på The Santosa villas & resort.

Om du inte har något emot att avstå ölen vid poolen rekommenderar jag The Santosa villas and resort i Senggigi. De säljer ingen alkohol vilket gör att i stort sett bara indoneser bor där, och de är i regel inte det mest poolhängande folket. När jag och Putra var där i förra veckan var vi helt ensamma vid poolen hela eftermiddagen. Det är gratis om du köper mat, men ta med egen handduk!

DSC_0255.jpg
Es teler är en lokal delikatess bestående av frukt, is, kondenserad mjölk och jello.
DSC_0266.jpg
Förutom härligt poolbad fick jag en citronsås till den här laxen som jag hade kunnat hälla upp i ett glas och dricka om jag hade haft mindre skam i kroppen.

2016-05-28 08:39 Kommentera

Rötmånad släng dig i väggen

2016-05-24 05:18 Kommentera

DSC_0230.jpg
En slags rund liten aubergine har blivit min nya favoritgrönsak.

Att gå på matmarknad på Lombok är inget för den kräsmagade. Lukten av rå fisk och kött som legat framme i 35-gradig värme ligger som ett moln omkring en. Många indoneser har inställningen att om kött kyls ner är det inte längre färskt, vilket ju kan skrämma livet ur vilken västerlänning som helst. De behandlar för övrigt lagad mat på samma sätt, den förvaras bäst i rumstemperatur tills det är dags att äta nästa gång. Kylskåpet blir således i många hem en perfekt förvaring för vattenflaskor men inte så mycket mer. Och detta i ett klimat som får svensk rötmånad att skamsen gömma sig i ett hörn.

Men hur som helst är matmarknader en av de mest enkla och nära inblickarna en turist kan få med vardagslivet här. Lokalbefolkningen går till marknaden i princip varje dag, och det är en naturlig mötesplats för både försäljare och besökare.

DSC_0241.jpg
Marknaden i Ampenan är alltid kaosig och det är lätt att förvilla sig mellan försäljarna.
DSC_0208.jpg
Ingen måltid lagas utan chili.
DSC_0209.jpg
Torkad fisk, en delikatess.
DSC_0205.jpg
Aubergine i olika färger är en storsäljare.

Förutom kött, fisk, grönsaker och frukt brukar det även säljas enklare lagad mat och lokala snacks. Snacksen är ofta gjorda av ris (surprise!) som blandats med någon form av socker. Det finns få saker som är så älskade här som ris och socker.

För er som håller till i Senggigi är marknaden i Ampenan närmast. Åk förslagsvis dit på förmiddagen för att få den extra kaosiga känslan och för att skona luktsinnet från kött som legat framme precis hela dagen. Kanske kommer du att undra varför försäljarna skriker "bule" så fort du går förbi. Det är indonesisk slang för turist, och funkar som en slags djungeltrumma för att informera om att det är dags att vara på alerten med försäljningskunskaperna.

DSC_0238.jpg
På övre våningen på marknaden i Ampenan är det fruktfest.
DSC_0218.jpg
Bönor i alla färger erbjuds.
DSC_0225.jpg
Lime är en självklar ingrediens i sambal, som i sin tur är en självklarhet till varje måltid.

2016-05-24 05:18 Kommentera

Vakna med sand mellan tårna

2016-05-19 11:24 1 kommentar

DSC_0126.jpg
Vakna, bada, frukost – allt inom tio minuter.

Det är få känslor som slår den att vakna upp på en strand. Att bara gå rakt ut genom dörren, ta några steg och kasta sig i vattnet. Det finns två hotell på Gili Air som har just det. Alla andra hotell är byggda mer mot ön centrum, eller åtminstone på andra sidan vägen som leder mot ön. Det betyder inte att det på något sätt är långt till en strand, det är det aldrig på Gili Air. Anledningen är att det är svårt att bygga toaletter så nära vattnet, vilket också är anledningen till att båda hotellen som är bygga på stranden har en gemensam toalettbyggnad lite längre upp på land.

DSC_0184.jpg
Restaurangen på Mojito är utrustad med sand, koraller och en riktigt god rendang.
DSC_0129.jpg
Fahry – bartender, livsnjutare, spexare och snart pappa för första gången.

Jag bodde på det ena stället, Mojito, nu när jag var på Gili Air. Det ligger några minuters promenad söderut från hamnen. Standarden var väldigt enkel, de har fyra små bungalows och två badrum. Rummen har en säng och inte så mycket mer, men alla har en egen hängmatta utanför bungalowen. Och den som har turen att få bo i bungalowen närmast vattnet har en terass i samma höjd som taket, perfekt att klättra upp och se soluppgången från. Och så var det ju det där med att vakna med fötterna i sanden.

Ett natt på Mojito kostar 150 000 rupiah (ca 95 kr) per natt om du bor ensam i bungalowen, 200 000 (ca 120 kr) om ni är två.

DSC_0197.jpg
Bungalows till vänster, bar till höger, strand rakt fram.
DSC_0186 (1).jpg
Hav och hängmatta, vad mer kan en begära?

2016-05-19 11:24 1 kommentar

Strandliv deluxe på Gili Air

2016-05-17 07:18 Kommentera

IMG_4941.jpg
Gili Air lifestyle.

Det går snabbt på Gili Air. Inte livet kanske, det är nog snarare tvärtom, men utvecklingen. Ön har alltid legat i Gili Trawangans skugga. Den är inte bara mindre till storleken, utan även liksom ett steg efter. Som ett lugnare småsyskon som varken vill eller får följa med på festen. Men nu börjar hen växa ikapp. Många indoneser pratar om att det är för galet på Trawangan nu. Det finns knappt en yta kvar som inte är bebyggd med hotell, restauranger eller barer. Folk som jobbat där i många år vill inte vara kvar längre. Partyt pågår nonstop och stölderna ökar. För många besökare är det fortfarande ett paradis, men en del av dem som upplevde ön innan boomen längtar efter något annat.

Och då ligger Gili Air där och väntar. Samma underbara stränder, samma avslappnade livsstil, samma motorfria lugn. De senaste åren har turismen sakta tagit mer fart även här, men många bosatta på ön vittnar om att det senaste halvåret är det som att allt tryckt gasen i botten.

DSC_0076.jpg
Med en huvudgata som ser ut såhär kan det inte bli fel.
DSC_0097.jpg
På den västra sidan av ön går det fortfarande att hitta platser där du kan vara ett med naturen.
DSC_0093.jpg
Vägen som leder runt ön tar ungefär en timme att flipflops-gå.

Och visst känns det när en promenerar omkring på Gili Air att det kommer att vara en helt annan ö om något år. Det byggs överallt och på de landytorna där det inte byggs sitter skyltar om att marken är till salu. Till och med en gigantisk resort håller på att ta form på öns södra strand.

Men nu är nu är det är fortfarande stor skillnad på AIr och Trawangan. Även om Air börjar liva upp är det fortfarande inte samma alkoholstinna rus här som på Trawangan. Du kan fortfarande hitta en helt tom strand som du kan ha för dig själv och på vissa ställen är vägen runt ön bara en upptrampad större stig. Igår promenerade jag genom centrum runt kl 22.30 och de enda jag mötte var ett glatt pojkgäng som spelade gitarr och sjöng utanför ett snickeri.

Jag är en av dem som fortfarande uppskattar Trawangan. Jag kanske romantiserar ön eftersom det var där jag träffade Putra, jag vet inte. Hur som helst hade jag svårt att se att Air skulle kunna vara en konkurrent i mina ögon, men efter att ha tillbringat de senaste dagarna där är jag helt såld. Det är något med atmosfären på ön som gör att livet känns lätt. Och när jag satt vid en bar, omgärdad av nya och gamla vänner och sjöng gamla James Blunt-hits i söndags kväll kände jag att jag kanske hittat ännu ett nytt hem.

DSC_0193.jpg
Utsikten över älskade Lombok ger Gili Air ett plus i kanten.
DSC_0067.jpg
Hästarna möter upp i hamnen precis som på Gili Trawangan. Jag kanske inbillar mig, men det känns som att hästarna är lite gladare här.
DSC_0070.jpg

2016-05-17 07:18 Kommentera

Fiasko på Sumatra

2016-05-14 13:35 Kommentera

IMG_4881.jpg
Det fanns i alla fall AC! Tyvärr bodde det en kackerlacksfamilj bakom den :(

Jag har varit på Sumatra i några dagar, i Palembang och Sungai Lilin. Låt mig säga såhär, det var inget semesterparadis. Att ovanstående var mitt hotellrum är kanske enough said. Det var inte av snålhet, det var lite så att en fick ta det som erbjöds. Jag var egentligen inte där för att turista, men fick några timmar över innan jag skulle åka hem igen. Jag frågade personalen om det fanns något kul att göra eller intressant att se i närheten. Svaret kom snabbt: nej.

Sumatra är stort och jag är övertygad om att jag bara råkade vara på fel ställe för att kunna uppskatta ön. Palembang och Sungai Lilin ligger på centrala Sumatra, ett gäng timmars körning från kusten, och är inga turistmagneter. Det finns ingen natur att riktigt tala om, inga kulturella sevärdheter, och det är dessutom inte helt säkert. Marken bestod av röd sand som la sig som ett täcke över husen, bilarna, huden. Och blandade sig med vattnet i kranen.

Ni hör ju.

12524153_253823555006492_600953671420658440_n.jpg
Första timmen i Sungai Lilin. Fortfarande glad och oförstörd!

Aldrig trodde jag väl att jag skulle sakna Lombok så mycket bara efter att ha varit borta några dagar. Men herregud, det är ju fantastiskt här! Jag älskar att det är grönt åt vilket håll jag än tittar, att folk jublar av stolthet för att jag kan göra mig förstådd på deras språk, att se barn kikna av skratt på stranden om söndagarna, att kvinnan i warungen jag brukar gå till alltid häller på extra curry på min nasi campur, att människorna här är så stolta över sitt kaffe, att jag kan ta båten till en paradisö och bada om jag blir uttråkad.

När jag lämnade Sumatra tänkte jag att jag förmodligen aldrig kommer att åka tillbaka dit. Men nu känner jag att det vore orättvist! Så om någon därute sitter på ett tips om något härligt ställe som skulle kunna rädda upp min bild av ön får ni himla gärna kommentera här nedan eller maila till mig!

2016-05-14 13:35 Kommentera

ulrikasjoblom

Ulrika Sjöblom, 31, bestämde sig för att lämna chefskarriären i Stockholm för ett liv i flipflop på Lombok.
Det här är en blogg om Indonesien, nasi goreng och livet.

Webbfrågan

  • Hur tränar du helst under resan?

Vagabonds nyhetsbrev

Över 20 000 läsare! Vagabonds nyhetsbrev är gratis och kommer till dig en gång i veckan. Du kan när som helst avsluta din prenumeration.