TEXT OCH FOTO: MARCUS WESTBERG & KATE WESTBERG

Vid det här laget har vi redan gett upp. Sju svettiga timmar i regnskogen längs Kinabatangan-flodens dunkla vatten. Ändå inte en skymt av någon orangutang, trots att vi vet att de finns här. Vid forskningsstationen hade de ingenting att rapportera, men innan vi fortsätter vår resa längs floden bestämmer sig Mohd Fazlee Sarathy, som är vår guide från Red Ape Encounters, för att fråga männen som ansvarar för båthuset också. Då, äntligen: de tror att de hörde något i träden inte långt härifrån för mindre än en halvtimme sedan.

Det tar mindre än tio minuter att hitta honom. Mohd använder sig inte bara av visuella spår – färska blad och fruktrester på marken som skvallrar om att någon nyligen avnjutit en måltid ovanför våra huvuden – utan även ett känsligt luktsinne.
– Det är den fräna doften. Känner ni inte? Är den så här kraftig så är spåret inte mer än några minuter gammalt. Efter några år här i skogen blir man som en blodhund och spårar orangutanger med näsan.

Ett plötsligt prasslande från trädtopparna bekräftar hans slutsats. Genom en nästan ogenomtränglig massa av grönt sträcks en hårig, rödorange arm ut. Långa fingrar knyter sig runt en tunn gren med färska blad och drar den in mot den fortfarande dolda kroppen.
– En hane. Ganska stor dessutom. Vilken tur!

Tjugo minuter går, kanske trettio, kanske ännu mer. Ibland ser vi honom, ibland inte. Med en fascinerande uppvisning av vighet och styrka förflyttar han sig långsamt från träd till träd, utan att någonsin komma närmre marken. Det har börjat skymma när han stannar med blicken fäst någonstans långt bakom oss. Han är uppenbarligen störd av någon eller något. Min blick möter Mohds. Han skakar på huvudet.
– Det var inte vi. Vänta och se.

Det dröjer inte länge innan vi får en förklaring. En orangutang till, på väg rakt in i vår hanes territorium.
– Var beredd med kameran. Nu kan det hända saker, och snabbt. Dominanta hanar gillar inte inkräktare.

Borneo är världens tredje största ö – nästan lika stort som Sverige och Finland tillsammans. I 140 miljoner år var hela landmassan täckt av frodig urskog, men idag är bilden en annan. I malaysiska Sabah och Sarawak har 80 procent av skogen skövlats på mindre än hundra år och i indonesiska Kalimantan tros läget vara ännu mer kritiskt. Bovarna är framförallt timmer- och palmoljeindustrin, men trots den stundande ekologiska krisen är situationen långt från okomplicerad – tillsammans producerar Malaysia och Indonesien ungefär 90 procent av världens palmolja, och ländernas ekonomier är djupt beroende av inkomsten från denna omtvistade exportvara.

Efter en kort mellanlandning i Sabahs huvudstad Kota Kinabalu bär det av till Maliau Basin, ofta omtalad som Sabahs förlorade värld. Det kraterliknande området omges av höga klippor och har aldrig störts av jordbruk eller organiserad timmeravverkning. Borneos regnskog tillhör den absolut rikaste i världen sett till antalet djur och växtarter. Sabah täcker endast en tiondel av öns yta, men här finns flera kritiska naturskyddsområden och många utrotningshotade arter.

I Maliau Basin, onekligen ett av dessa kritiska områden, finns trädleoparder, malajbjörnar, sumatranoshörningar och Müllers gibboner, men även djuren jag är här för att se: orangutanger. Våra vägar skildes för ungefär 17 miljoner år sedan, och med 97 procents gemensam DNA är de våra närmsta släktningar efter Afrikas gorillor, schimpanser och dvärgschimpanser. Till antalet har de kraftigt reducerats det senaste århundradet. Idag finns uppskattningsvis 60 000 kvar, med Borneo och Sumatra som enda hemvist.

Vägen dit är lång och gropig och palmplantagen som täcker nästan hälften av delstatens yta är väl synliga under stor del av resan in. Väl inne i naturskyddsområdet sker förändringarna lika snabbt som dramatiskt: palmer blir ogenomtränglig djungel, lastbilsspår byts ut mot elefantspillning och av människor och bebyggelse syns bara ett fåtal. De få bekvämligheter som finns vid områdets högkvarter lämnar vi långt bakom oss när vi ger oss av in i vildmarken till fots. Som sällskap har vi förutom vår guide Hamit Suban två skogsvaktare – området hålls under hård bevakning, och utan eskort släpps ingen in.
– Olovlig skogsavverkning är tyvärr vanligt, framför­allt här utanför kratern. Men längre in är det fortfarande relativt orört. Målet är att begränsa antalet besökare till forskare och ett fåtal turister. Det var därför ni behövde ansöka om tillstånd.

 

Väl över kraterns kant möts vi av en förtrollande värld av höga träd och hisnande vattenfall. Förutom en hastig skymt av en familjegrupp gibboner som snabbt förflyttar sig mellan träden långt nedanför oss lyser de stora djuren med sin frånvaro. Istället är det en biologisk mångfald i miniatyr som fascinerar. Under primärskogens skyddande tak upptäcker vi med hjälp av Hamits erfarna blick spindlar och termiter, cikador och fjärilar. Förutom ett stort antal orkidéer finns här även dussintals insekts­ätande kannrankeväxter, och bland mossan trampar jag nästan på en som med sin höjd på ungefär en centimeter enligt Hamit är världens minsta.
Oavsett om man har något botaniskt intresse är det svårt att inte begeistras av något så litet men ändå så perfekt.­  

Efter en förvånansvärt god middag på ris, grönsaker och färsk frukt följt av en natt i en hängmattsinspirerad säng under ett blått myggnät är det dags att lämna Sabahs förlorade värld. Färden fortsätter till ett av Borneos främsta rehabiliteringscenter för orangutanger, Sepilok Orangutan Sanctuary. Här bor ett hundratal apor som omhändertagits från illegal privat ägo eller när de påträffats under skogsskövlingsoperationer och befarats vara föräldralösa. De allra yngsta bor på centrets “barnhem”, och det är här vi träffar veterinären Laura Benedict tillsammans med orangutangerna Sen, Boogie Boy, Baryl och Bidu-Bidu. Tillsammans med en skötare promenerar vi bort mot en skogsglänta – en lek- och lÙ�roplats för unga orangutanger.
– Det finns inte särskilt många orangutanger kvar i det vilda, och det gör vårt arbete här extra viktigt. Vårt mål är att kunna släppa dem fria när de är fullvuxna. Det är bland annat därför de spenderar fyra timmar om dagen här. Det är viktigt att de lär sig hur man hittar mat, bygger sovplatser och tar sig fram bland träden.

Det nära släktskapet till oss människor märks inte bara till utseendet. Redan efter några minuter börjar de olika personligheterna bli tydliga. Bidu-Bidu, yngst i gruppen med sina två år, är nyfiken på allt han kan se och röra. Men han är också osäker och söker hela tiden kroppskontakt med oss och de andra orangutangerna. För att fånga Lauras uppmärksamhet lämnar han en present av stenar vid hennes fÙ?tter, och när det inte hjälper låtsas han flera gånger ramla från en lågt hängande lian och som av en tillfällighet rulla vidare tills han hamnar på hennes gummi­stövlar.

Skillnad är det med Sen, sju år gammal och betydligt starkare än en vuxen man. Han har fått smeknamnet “Fixaren” för sin vana att följa efter byggarbetare och för­söka använda deras verktyg. Så länge det finns en manlig skötare i närheten nöjer han sig med att plåga sina yngre kamrater, men när denne försvinner riktar han sin uppmärksamhet mot Laura istället. Hon försöker låta bestämd, men kan inte göra annat än att låta honom hållas när det är tydligt att han som en halvvuxen hane inte tänker lyssna på någon av honkön, oavsett ålder eller art.

När han har tömt hennes fickor drar han långsamt av henne latexhandskarna, och med dessa klättrar han nöjt upp i närmsta träd. Det sista vi ser innan vi går därifrån är hur en halvvuxen orangutang, i sällskap med två beundrande följeslagare, använder en latexhandske som tuggleksak och mössa innan han slutligen trär den över sina egna fingrar.

Kinabatangan är Sabahs längsta flod, och ett av de säkraste korten för den som vill se vilt. Anledningen är inte enbart positiv. Naturskyddsområdet är smalt och omgivet av palmplantage, något som lett till en hög koncentration av djur på den begränsade yta som finns kvar. Redan under den första kvällen får vi se betydligt fler stora djur än i Maliau, från ugglor, kungsfiskare och örnar till krokodiler, ormar och näsapor. Och nästan en elefant; vi hör den, och hittar färska spår – räknas inte det?

Nästa dag är det dags för vår utflykt med Red Ape Encounters, ett projekt grundat av den franska organisationen Hutan för att uppmärksamma forskningsarbetet som pågår i området. Tillsammans med Mohd och forskarna Rusiman Rukimin och Abdul Saharon vandrar vi kors och tvärs genom den sekundära regnskogen, men trots många spår är det först sent på eftermiddagen, när vi redan har tagit farväl av Rusiman och Abdul, som Mohd leder oss till vår första vilda orangutang. Och vår andra, även om det kanske inte var Mohds förtjänst.

Det blir inget slagsmål. Inkräktaren visar sig vara en hona, dessutom en hona i rätt ålder och väldigt intresserad av vår orangutang. Efter något som måste uppfattas som en blandning mellan dans och jakt är det uppenbart vad som är på väg att hända. Vi bestämmer oss för att dra oss undan. Det känns lite för mycket som att observera en mänsklig kärleksakt, nästan lite genant.
– Här på Borneo har vi alltid känt ett väldigt nära släktskap med orangutangerna, långt innan Darwin bevisade att vi faktiskt har en gemensam förfader. Själva namnet våra förfäder har gett dem kommer från orden orang, som betyder människa, och hutan, för skog.

Efter att ha sett orangutanger vid ett par tillfällen, både som nu i det vilda och under mer kontrollerade förhållanden, är det inte svårt att förstå varför dessa människo­apor fått just ett sådant namn. Likheterna mellan våra arter är onekligen slående. Dessvärre korsas våra vägar inte bara i ett gemensamt genetiskt förflutet och tusentals år relativt fridsam samlevnad, utan även i en samtid fylld av intressekonflikter. Ska våra närmsta asiatiska släktingar överleva utanför fångenskap är det upp till oss. Deras öde vilar helt och hållet i mänskliga händer. 

Läs mer:

• 10 naturupplevelser på Borneo
• 23 galet pittoreska städer i Italien
• Med kanot genom Zimbabwes vildmark
• Djungelns lag – Karin äter larver och försöker passa in

Guide Sabah, Malaysia

Resa dit

Flyg från Stockholm och Köpen­hamn med exempelvis Malaysian Airlines, Singapore Airlines, Qatar Airways och Emirates via Kuala Lumpur eller Singapore kostar från 5 300kr t/r. Från Göteborg kostar någon tusenlapp till.

Resa runt

Det är svårt att resa runt på egen hand, även om det går. Men till många av natur­omrÙ�dena är det enbart privat bil som gäller – enklast är att boka via researrangör, till exempel­ Borneo Nature Tours (borneoecotours.com), Borneo Eco Tours (borneoecotours.com) eller Traverse Tours ­(traversetours.com). Vill du undvika långa tröttande transportsträckor finns ett flertal inrikesflyglinjer­ med bland andra Mas Wings (maswings.com.my).

Bo och äta

Städerna i Sabah är inte särskilt lockande. Om det krävs övernattning i Kota Kinabalu är Jesselton Hotel (jesseltonhotel.com; rum från 580 kr/natt) och Shangri-La Tanjung Aru Resort (shangri-la.com; rum från 2 100 kr) bra alternativ.
Sepilok Nature Resort (sepilok.com) har rum från 600 kr, är vackert och ligger bara någon kilometer från orangutangcentret. I naturområdena finns det flera bra ekologiska hotell, exempelvis Borneo Rainforest Lodge i Danum Valley (borneonaturetours.com) och Sukau Rain­forest Lodge i Kinabatangan (sukao.com). I många delar av Sabah finns det dessutom bra homestays.
Utanför städerna är det enklast att äta där man bor, men för den som vill äta billigt och gott i Kota Kinabalu är nattmarknaden ett bra val, och många homestays bjuder på lokala specialiteter.
Shangri-La Rasa Ria Resort (shangri-la.com) med dubbelrum från 2 000 kr ligger vid vacker strand, har två pooler, sju restauranger och ett rehabiliteringscenter för orangutanger. Bättre boende i Sabah finns inte.

Missa gärna!

Städerna. Förutom nattmarknaden i Kota Kinabalu (suveränt matutbud) finns inte mycket att se i Sabahs städer. Bättre att fortsätta direkt ut i vildmarken.

Missa inte!

Homestay. Till skillnad från homestays på många andra håll i Sydostasien som snarare är familje­ägda gästhus är det på riktigt här. Följ med på krabbfiske, lär dig spinna eller ta del av den obligatoriska kvällskaraoken.

---

Text: Marcus Westberg • 2015-04-03
Malaysia • Restips • Reportage