Nya Zeeland-bloggen

De 10 viktigaste sakerna att ta med till Nya Zeeland

2015-09-25 20:04 1 kommentar

Vår röda lilla svenska bil är nu inkörd på Stena Jutlanticas bildäck. För tredje gången i år ska vi få njuta av Nordjyllands vita sandstränder och krama familjen. Man blir som man umgås… det är fler av oss i familjen som pendlar mellan två länder. Danmark och Sverige utgör hemdestinationer för dem vi träffar oftast och igenkänningsfaktorn är hög oss emellan trots att pendlingssträckorna är olika långa. Så här inför vår sjunde resa runt klotet har vi lärt oss vad vi saknar downunder. Det är de konstigaste sakerna vi fyller resväskorna med, men oj vad lycklig man blir när man har dem tillgängliga i vardagen på Nya Zeeland.

Tre saker tar vi med oss runt klotet varje gång vi reser, våra favoritvarianter som vi ännu inte har lyckats klona. Vitlökspressen från vår första lägenhet. Potatisstickan med det svarvade handtaget från Örebros konsthantverkskvarter i Wadköping. Och så konservöppnaren från Olas mormor. Men dessa tio, oumbärliga sakerna är nya upptäckter för i år!

1. Te i lösvikt
Nya Zeeländarna kallar själva sitt vanliga svarta påste för "gumboot tea". Behövs ytterligare förklaring till varför vi väljer att packa med några alternativ?

"This is probably a New Zealand-thing, but you know the situation:
You come into somebody's house for a cuppa, and that person says "Why sure, Gumboot all right?", to which we nod enthusiastically and gratefully receive our cup of perfectly normal tea.
I understand that "Gumboot" refers to that nondescript, average type of tea you keep at the back of your cupboard, probably for decades before using it - but why do we call it "gumboot"?

In New Zealand, if there is no cup or mug to be had, a Kiwi might seriously consider turning one of his rubber boots upside down (hence gum boot) to prepare some tea. The quality of that drink especially after an hour of "brewing" must have helped create this fanciful name."

Nya Zeeländsk mentalitet såsom vi älskar den. Men te tar vi gärna med egen…

2. Tapetrulle
Hus har generellt gipsväggar som rollats ljust beiga. Enkelt, rationellt som funkar. Good enough. Tapet anses högfärdigt utan något som helst praktiskt syfte.

Vår housetruck har sällsynta, faluröda väggar. En rulle fondtapet från vårt gamla timmerhus kommer skänka oss en bit svensk torparkänsla. En bit hemma mitt bland allt föränderligt.

3. Stearinljus
Lysrör och nakna, flugfläckade glödlampor som dinglar i taket. Syftet är uppfyllt, det blir ljust inne när det är mörkt ute. Som svensk blir avsaknaden av mysbelysning till slut en kronisk kramp. Kina levererar landets svindyra paraffinljus som brinner ner på några minuter och mest omformas till en varm klump på bordet. Ett hundrapack IKEAs stearinljus ska nu tryckas ner i resväskornas skrymslen: i varje strumpa, t-shirt och tapetrulle.

DSC_3298.jpg

4. Luciakrona
Vi har försökt att bygga egna adventsljusstakar. Av allt från bakformar till drivved, med rep och ståltråd. Men det går inte att fira lucia utan en ljuskrona! Stjärngossestrut kan man klistra ihop. Vita, fula särkar funna i nåt skjul eller på något lasarett funkar, men att ha levande ljus i håret utan en svensk smideskrona är… ja, farligt! Nu ska den med. Luciatraditionen måste få leva vidare trots att december betyder försommar i barnens liv. Adventsljusstaken i koppar smyger vi också ner. Vi får vi be våra mammor skicka vitmossa i november. Hoppas det går igenom tullen…

5. Tumstock
Precis som namnet anger kan man med inhemska tumstockar bara mäta i just – tum. Det är fullständigt omöjligt att ständigt konvertera i huvudet. Det räcker att försöka snickra ett rullande café där allt måste sitta fast.

6. Diskhanddukar
Inget kan förarga en tonåring så, vars vardagsansvar är att torka disken, som diskhanddukar som inte suger vatten. Och inget kan lösa problemet som IKEA:s urtvättade femkronorshanddukar från vårt café i Lännäs. Vi lyckades rota fram dem ur vårt magasinerade, svenska bageri och de ska nu lindas runt luciakronan i dotterns resväskan.

7. Fotbollskort
Rugby är nationalsporten downunder. För vår fredlige tioåring funkar inte konceptet "slåss-i-en-hög-om-bollen-som-någon-sprungit-iväg
-med-för-länge-sedan"
Nu har grabben laddat upp med Champions League-kort för fotboll förstår han sig på. Föräldrarna stöder helhjärtat samlarintresset som passar vårt utrymmessnåla livsstil ypperligt!

8. Sockerströare
En sån där glasburk med rör i mitten som matar ut en portion strösocker när man vänder den uppochner. Otroligt smart manick när man serverar espresso på löpande band. Högst på baristans packlista.

9. Möbeltassar
Vuxenpoäng på den. Husbilens trägolv i vackert matai-trä ropade på hjälp under barnfamiljens repande stolar. Alla Nya Zeeländska Kinaproducerade varianter har testats med endast frustration och klistriga golv som resultat. Nu ska såna där rejäla grejer till stolsbenen med spik, plast-tass och filt med från Överskottsbolaget. Ära vare svenskt sinne för praktiska lösningar!

10. Smideskrokar
Svenskt, genuint smide borde vara en marknad för en entreprenör i Landet Mittemot. Vi har inte funnit en enda tillverkare. Nu ska smideskrokarna och de vackra handsmidda spikarna få pryda vårt ambulerande hem i bästa Ernst-anda. Allt ska ju hängas upp, krokas fast, fästas och säkras innan vi kan rulla vidare mot nästa äventyr!

DSC_3684.jpg

2015-09-25 20:04 1 kommentar

Vart finns ens trygga bo?

2015-09-22 01:09 Kommentera

Våra barn har ganska små krav för att kunna känna sig hemma. I den resande tillvaro som vi som familj valt sedan de var 4 och 7 år har trygghet kokats ner till några få saker och rutiner. Redan som spädbarn valde vi att ge våra små rutiner som var flyttbara. När vi reste tog vi med resesäng så att sovplatsen alltid såg likadan ut vid läggdags. Vi vinkade god natt genom fönstret med barnet på höften och försökte alltid hitta månen var vi befann oss. Att läsa samma saga varje kväll var ett enkelt trick som vi ofta använde och vi tog med oss barnens egna lakan med hemmalukt i. Enkla saker som blev våra rutiner såväl hemma som borta och som skapade trygghet var vi än var.

Ibland har vi, som gamla kulturarbetare inom musik och teater, dock varit lite fundersamma över att våra barn - varje kväll under sex år - har lyssnat på samma skiva när de ska sova. Borde inte vi ha vidgats deras musikaliska repertoar, är de helt ointresserade av musikalisk utveckling, är vi fruktansvärt snåla föräldrar som inte ger dem nya skivor med ny musik? (Denna kvällsritual grundlades på den tiden innan vi kunde stava till Spotify och världen fortfarande spisade musik via silvriga plattor) Efter ett tag insåg vi att förklaringen låg på ett helt annat plan. Denna skiva hade blivit deras trygghet mitt i allt föränderligt. Om de så skulle somna på sommarstugan i Nora, i luften över Kilimanjaro, på en avlägsen farm ute i vildmarken eller i en storstadsbrusande miljonstad så var omgivningen alltid densamma.

Under åren har vi hittat familjens minsta gemensamma behov för att alla ska kunna sova gott. Mycket kan vi rationaliserat bort men vi klarar oss inte utan varsin kudde! Under den vakna delen av dygnet klarar vi annars att möta det mesta med ett gott humör. Vi har delat handdukar, skippat att tvätta oss, ätit de mest underliga korvar, hamnat fel, vågat oss på svåra beslut, upplevt storslagna möten, sovit i bilen med åskoväder och hög feber, rest utan mål eller stressat fram till färjeövergångar. Mycket kan man orka möta när man vet att varje dag kommer sluta i trygghet. Och efter några resor lärde sig barnen att vad som än hände under dagen blev de alltid tryggt nerbäddade. Med varsin kudde och sin godnattskiva.

I somras var första året vi kom hem till Sverige utan att självklart kunna kliva in i barnens barndomshem. Det var första året som vi inte hade samma fasta punkt som tidigare och innan vi for hem var vi en aning nervösa över hur vi var och en i familjen skulle uppleva detta. Det skulle bli skönt att slippa klippa gräsmattan, befriande med en sommar utan dåligt samvete för husets renoveringsbehov och avslappnat utan tretusen kaffegäster i sin egen trädgård. Barnen verkade inte heller särskilt bekymrade över att komma hem till en annorlunda tillvaro, men hos oss vuxna låg funderingarna ändå och gnagde lite långsamt. Hade vi som föräldrar nu gått över gränsen och tagit bort för mycket av barnens plattform i strävan mot ett enklare liv med mer tid som familj? Precis som alla föräldrar runt vårt klot ifrågasätter vi ibland vår kompetens, känner oss otillräckliga och får dåligt samvete. I år funderade vi över om vi kanske hade tagit den grundläggande tryggheten ifrån våra barn. Hur mycket kan man egentligen minimera, förenkla och ta bort utan att barnen tappar fotfästet?

Kudden och kvällsmusiken fanns med hem till Sverige i barnens få fasta rutinerna även i år. Men med en ny händelseutveckling. Vilken kudde barnen somnade med spelade helt plötsligt inte så stor roll. Vilken som helst kunde duga. Kvällsmusiken glömdes bort vissa kvällar och ibland sattes till och med en ny skiva på! Vi förundrades över detta nyvunna självförtroende hos barnen. När vi var tillbaka bland vänner, familj, mormor och farmor som varit konstant under deras uppväxt hittade de en styrka i sig själva och kunde släppa allt de tidigare inte kunnat leva utan. Inte kunnat somna utan. När vi nu som föräldrar hade sålt stora delar av familjens bohag, barndomshemmet och det vi tillsammans skapat familjeliv i var det som att barnen vecklade ut sig som nyutsprungna knoppar. Som att de insåg att deras trygghet hade en så mycket större bas inombord dem själva än de själva tidigare trott.

Kanske blev de flyttbara rutinerna som vi gett dem från spädbarns knubbiga ben till slut en hjälp? En hjälp för dem att våga ta språnget, låta själen resa på äventyr och tryggt möta vad som än kom deras väg. När inget längre höll dem i ett givet mönster på en given plats fick de själva mer andrum. Det som vi var rädda skulle kunna orsaka dem rotlöshet såg vi plötsligt hade gett dem inre trygghet. Vi vågar försiktigt tro att resandet, mötet med nya människor i nya miljöer och vår uppmuntran till att våga leva Livet fullt ut på sitt eget sätt har skapat just det vi högst av allt önskade ge våra barn: tryggheten i sig själva. Förnöjsamheten i sitt eget sällskap och modet att prova något utanför sin trygghetsram. I sin egen takt på sitt eget sätt.

Om litet reser vi iväg igen från den miljö som är vår egentliga hemvist. Kanske blir barnens kudde och kvällsmusik ett absolut måste igen? Det ska bli intressant att se.

M4.jpg

2015-09-22 01:09 Kommentera

Vad är planen nu?

2015-09-19 23:43 Kommentera

Många frågor oss dagligen just den frågan. "Vad är planen nu?"
Vi är snart på väg på vår sjunde resa till Nya Zeeland för nya äventyr. Hemma för oss är fortfarande Sverige. "Vår starkaste anknytning" och "vår egentliga hemvist" är Sverige, om man ska uttrycka sig på Folkbokföringslagens språk. Vi är otroligt tacksamma för att vi varje år har fått uppleva det bästa av två världar och kunnat njuta av två somrar per år. Vi vill fortsätta med det så länge vi kan och så länge hela familjen mår bra av det.

Men för första gången sedan vi träffades för tjugo år sedan har vi ingen plan. Under hela tiden vi har hållit ihop har vi haft en dröm, en vision, en strävan. En plan på hur vi ska nå dit även om planen ständigt har redigerats. Vi har nu äntligen nått dit vi ville komma och i stort lyckats förverkliga vår dröm som vi formade tillsammans som nygifta. Drömmen om hur vi ville leva tillsammans med våra barn, hur vi ville prioritera som familj och hur vi hoppades att Livet skulle kunna levas. Vi står vördnadsfulla inför det faktum att vi idag faktiskt inte behöver ha någon plan. Eller det kanske beror på hur man ser det? Vi tänker att vi har nått vårt mål att leva ett liv med låga fasta kostnader, få prylar, nära relationer, tid till förfogande och en hel hög möjligheter. Vi behöver inte bestämma vad som ska hända nu. På Nya Zeeland bor vi i ett hus på hjul som kan ta oss dit vi mår bäst. I vår housetruck har vi byggt in ett rullande café, där finns vårt ambulerande hem och barnens flyttbara skola med världen som klassrum. Allt i ett liksom. Här hemma i Sverige finns vår breda bas av vänner, familj och tillhörighet.

Vi har allt vi kan önska och hoppas kunna vila i det en tid framöver. Fiska laxöring i en glaciärflod, sälja lite espresso och surdegsbröd på en strand, paddla kajak på azurblåa sjöar, vandra i regnskogen med matsäck, filosofera i solnedgången och vila våra trötta fötter. Utan att sätta igång en massa nya stora projekt, forma fler knasiga visioner, drömma oss vidare och börja söka efter sätt att förverkliga dem. Det kommer nog gå jättebra att bara vila i nuet… säkert i flera veckor. ;)

Ru3.jpg

2015-09-19 23:43 Kommentera

Hemma

2015-09-05 23:44 Kommentera

Nu känns det som att maskineriet har börjat fungera igen. Kugghjulet är åter komplett och alla delar finns på plats. Kreativiteten är tillbaka och vi börjar åter kunna formulera vart vi är på väg, vart vi vill vara på väg och hur vi ska ta oss dit. Mycket av vår tillvaro som entreprenörsfamilj handlar om problemlösning. Av den enkla anledningen att vi har valt att leva ett liv som väldigt få har provat före oss, i alla fall med den kombination av livsval som vi har gjort. Så det mesta behöver uppfinnas från början för det finns inga förebilder att kopiera, inga förtryckta blanketter att fylla i eller modeller att göra val utifrån. Vi triggas av det och gillar det verkligen. Problemen för oss är möjligheter, annars skulle vi nog inte välja den vägen. Men för att klara av den har vi skapat ett maskineri där vi alla fyra behövs. Där vi behöver varandra.

Ola valde ikväll, för ovanlighetens skull, att följa kroppens signaler och gå och lägga sig tidigt. Annars är vi båda nattugglor som tycker allra bäst om timmarna före och efter midnatt. Oavsett hur trötta vi egentligen är. Då är liksom allting gjort för dagen och tystnaden har lagt sig. Det är ofta då vi kommer på de bästa idéerna, har de bästa samtalen eller löser de svåraste gåtorna. Tänk vad olika vi är, vår son går helst upp i ottan och njuter sin egentid före vi andra vaknar. Men tillbaka till Ola och hans godnattdialog med sin fru innan han gick till sängs:

"God natt. Jag älskar dig."
"Jaa, det gör du verkligen. Annars är det väldigt svårt att leva ihop. Och jag älskar dig."
"Jaa, det gör du rätt i. Jag väljer oss."

O & I stranden Gullbranna.jpg

I sommar har vi två jobbat på samma arbetsplats, fast i skift. Den ena har börjat klockan sju och slutat halv fyra. Den andra har börjat klockan tre och jobbat till elvasnåret. Med andra ord har vi inte haft någon vakentid tillsammans under vardagarna. Endast snabbt hunnit avklara om barnen fått någon mat, om det var panik med att tvätta underkläder eller huruvida den andre fått tag på försäkringssnubben, verkstan, svärmor eller lekkompisens pappa.

Häromdagen skrev jag ett inlägg om den gångna sommaren. Sommaren som inne i våra huvuden inte blev ett kreativt flöde utan en stillastående damm. Hur våra tankar liksom fick en annan ägare när vi var anställda istället för att driva eget. Vi funderade vidare kring det där och insåg att när kuggarna i kugghjulet Hoelstad inte snurrade exakt i fas så stannade hela maskineriet.

Vi har gjort oss otroligt beroende av varandra i den livsstil vi har valt och för många är det ganska skrämmande. Det är svårt att hålla ihop som familj idag. Som par. Det är otroligt svårt att snurra i fas. För oss är beroendet av varandra en enorm hjälp att hålla ihop som familj i vått och torrt. I krassa lägen helt enkelt för att vi måste för att hålla maskineriet igång.

Ett maskineri som vi har valt och alla fyra älskar.
Ett maskineri som vi kallar Hemma.

2015-09-05 23:44 Kommentera

När orden tar slut

2015-09-02 00:02 1 kommentar

Det är så märkligt hur ens tankar kan få en annan ägare. Hur ens energi kan åtgå till att uppfylla någon annans önskemål. Trots att det inte upptar all ens tid - även när det fortfarande finns egentid till förfogande - så finns det ingen ork kvar. Inget eget inne i huvudet liksom.

Denna sommar har gett oss en spännande erfarenhet i vårt liv. Sommaren blev bra, men väldigt lite som vi tänkte oss. Vi har, till skillnad mot de senaste tio åren som egenföretagare, arbetat som anställda. Det som slog oss var hur lite kraft det blev kvar till att skissa på våra egna visioner. Och hur lite tankeenergi vi hade kvar till förverkligandet av våra egna drömmar. Sommaren inne i våra huvuden blev inte ett kreativt flöde utan en stillastående damm. En väldigt intressant upptäckt.

Sommarens uppgifter är slut och tack och lov har dammluckan åter öppnats. Vi har fått tillbaka flödet i våra tankebanor och vår energi att driva våra egna önskemål har återvänt.

Många frågar oss vad vi tror är det största hindret för att förverkliga sin dröm. Ett svar vi nu kunnat formulerat är just det: När man inte fullt ut äger sin tid och sina tankar är det svårt att hitta språngbrädan framåt. Processen att göra verklighet av det man visionerar om kräver tankekraft och sinnesnärvaro. Själva processen är långsam, men det är då resultatet blir bra. "Det som ska bli bra och vara länge tar lång tid att bygga upp" som vi brukar säga. Eller "Det syns inte hur lång tid det tog, bara hur bra det blev". Ordstäven som formats under vår livsresa är många, men denna sommar förlorade vi orden. Det förklarar varför bloggen har gapat helt tom under sommarmånaderna. Vi har inte kunnat formulera någonting inifrån. Det är en märklig känsla när orden tar slut. När flödet stannar upp och inspirationen uteblir.

Pancake Rocks.jpg

På ett sätt har det varit en vila. Den skapande processen att föra oss framåt är ett arbete som vi nog behövde paus ifrån. Efter det här sommaren har vi dock lärt oss hur mycket vi uppskattar den sortens arbete och framöver kommer välja att bejaka det. Äventyret fortsätter och orden har kommit åter. Så välkommen åter att följa oss – det betyder mycket!


2015-09-02 00:02 1 kommentar

Morgonsoffan

2015-06-26 21:48 Kommentera

Vi har aldrig varit särskilt bra på högtidsdagar. Det är som att förväntningarna och förhoppningarna gör något med vår ambitionsnivå, höjer den för mycket liksom. Vi har svår att leva upp till våran egen bild av hur vi vill att dagen ska bli och istället slår det ofta över till att bli ingenting. Kanske är det ett försvar för att slippa bli besvikna?

Men efterhand har önskan att skapa stämning på högtider växt ur en annan förhoppning: en önskan om att försöka behålla de svenska traditionerna i vår annars väldigt flyttbara familj. Redan på Nya Zeeland, då det blivit klart att vi skulle få arbeta sommarsäsongen på svenska västkusten, såg vi enormt fram emot att få fira en traditionell midsommar med alla tillbehör i ett större sammanhang på sommarens boplats: Gullbrannagården. Sill, potatis, små grodorna och chokladhjul. Förtält, sju sorters blommor, jordgubbar och en hel drös kompisar att leka med till sent. Framför allt för att kunna ge barnen en genuin upplevelse av vad vi själva bär med oss från vår uppväxt.

Tisdagen före midsommar, vår andra dag på vårt nya säsongsarbete, ringde telefonen i restaurangköket där vi i sommar jobbar som bagerska och barista. Växeln på Gullbrannagården hade kopplat in ett samtal från TV4 och det frågades efter äventyrsfamiljen som just var hemkomna till Sverige. Vi var inbjudna att sitta i TV4's Morgonsoffan på självaste midsommardagens morgon!

DSC_0042.JPG

Midsommarstämningen fick Skansen leverera och dansen gick runt bland Gröna Lunds alla attraktioner istället för runt den resta stången. Midsommarsillen byttes mot grekisk hämtmat och nubben fick bytas mot ett glas rött och lite Fanta från hotellets minibar. Det blev en tidig kväll med fjärilar i magen. Vi har ju tidigare medverkat i rutan men då på "vår" planhalva. TV-teamet som filmade SVT1 serie "Familjer på äventyr" följde ju med oss på våra äventyr. Nu var vi inbjudna till TV-huset för att medverka i studions direktsända äventyr.

Mariette från Melodifestivalen, Hasse Brontén, Daniel Paris, en landslagskock och en Triss-vinnare delade frukostbuffé med oss innan våra respektive inslag. Vi behandlades nästan som kungliga – de som Nöjespanelen visserligen gjorde sig lustiga över i sitt inslag – med fria önskemål i sminket.

DSC_0043.JPG
DSC_0046.JPG
DSC_0056.JPG
DSC_0061.JPG
DSC_0063.JPG

Vi fick uppleva miniatyrhästar som bajsade i studion, puffiga mickar på våra kinder och ha såna där viktig-petter-namnskyltar för att kunna passera mellan alla glasdörrar. En helrolig upplevelse i en otroligt glad, positiv och professionell miljö. "Det är nästan lite Halleluja-stämning däruppe i studion" som taxichauffören så träffande beskrev det.

DSC_0093.JPG
DSC_0086.JPG
DSC_0097.JPG

2015-06-26 21:48 Kommentera

Sju fungerande knän

2015-06-17 22:46 Kommentera

Det blev ett långt uppehåll. Livet hände och bloggen fick vila.
Ikväll gör regnet allt annat än uppehåll. Och vi fick annat än vila sedan de senaste inlägget.

Sist ni hörde från oss hade vi just lärt oss bemästra gasugnen i vårt foodtruckbygge. Klarat att övertyga det Nya Zeeländska Livsmedelsverket att vår livsstil var en god idé ur livsmedelssäkerhetsvinkel och lyckats hitta ett kreativt kafferosteri som ville sponsra vårt entreprenörskap med en espressomaskin.

Kaffemaskinen blev installerad och testkörd liksom hela vårt koncept för familjen Hoelstads Housetruck Café. En mobil serveringsplattform blev färdigbyggd och inoljad, vedkaminen sotad, griffeltavlorna färdigmålade och menyn spikad. När allt var redo och vi hade två dyrbara veckor kvar av vår vistelse på Nya Zeeland, innan årets hemresa till Sverige, var vi taggade till tänderna. Sedan januari har vi på fullt allvar trott att "om bara" och hela tiden sagt "nästa vecka kan vi dra iväg". Men bra saker tar tid att bygga upp och vägen mot målet har varit oändligt krokig. Ingen har tidigare gjort vad vi planerar att göra på Nya Zeeland och vi har därför skapat nya frågeställningar kring allt från små specialskruvar till stora myndighetsfrågor som ingen tidigare funderat över.

Det finns många som bor i en housetruck. 33 000 personer på Nya Zeeland lever sitt liv på heltid i ett hus på hjul. Med barn, hundar, katter, blomlådor och full frihet.
Det finns många som driver kreativa foodtrucks och säljer allt från spunnet socker till avancerade gourmetmiddagar.
Det finns många som tillagar mat och dryck för kommersiell försäljning, och som fått tillstånd att göra det i sitt privata kök.
Ingen har dock tidigare försökt att kombinera dessa tre. Med barn dessutom. Vi vill leva, bo och arbeta i vår housetruck och försörja oss på att sälja surdegsbröd och espresso ut genom fönstret. Som kringresande familj på ett (helkrångligt men helt) fantastiskt äventyr.

De som har provat att skapa något som ingen tidigare har testat vet hur kringelikrokigt det är att trampa upp nya stigar. Det finns ju liksom inget "brukar" eller någon man kan varken fråga eller följa. Efter många månader av envist problemlösande hade vi så till slut i alla fall nått målet och såg nu fram emot att få sälja den där första koppen kaffe. Som en klockren symbol för att vi till slut lyckats förverkliga en femton år gammal dröm. Bara få testa känslan av att sälja några espresso, ett gäng latte och några flat white under två korta veckor… som en liten, liten belöning innan vi skulle resa hem för en sommarsäsong i Sverige.

Men då. Just då vaknar Ola upp med ett svullet knä. Från ingenstans och utan förvarning. Dagen slutar med en ambulansfärd till sjukhuset två timmar bort. Det började snöa och Sydpolen skickade iskalla polarvindar. Mor var ensamstående i husbilen med en rökig kamin, iskalla tår, krånglande vattenslang, tom gasflaska, blöt ved och fascinerande tålmodiga barn. Far låg inlagd på sjukhuset i en vecka och oron för om vi skulle klara hemresans 40 timmar runt klotet hängde tungt som en kvarnsten runt halsen. Gips, dropp, piller, kryckor.

Men allt gick bra till slut.
Vi hann sakna varandra, återställa siktet på vad som egentligen är viktigt och hann varva ner. Förmodligen hade det inte varit någon bra idé att bege sig ut på premiärtur med vårt färdigbyggda koncept i det övertrötta läge vi befann oss i. Vi såg nog inte själva hur slitna vi var förrän det där knäet tvingade oss att stanna upp. Vi gillar utmaningar, men denna var en riktigt tuff variant. Vi älskar att driva, lösa problem, skapa nytt och tänka utanför ramen. Men så här i efterhand var det nog bra med att något utifrån hjälpte oss att dra i handbromsen för att hindra vidare färd. Våra kroppar fick chans att hinna i kapp vår hjärnor.

Tiden efter nyår har varit tuff, krävande och intensiv. Rolig, produktiv och med många tillfällen att fira. Vi har lyckats med det vi hoppats på men det har också kostat på energikontot. Ingenting kommer gratis. Hårt arbete lönar sig, men det var som att vi glömt att hårt arbete också kräver vila.

Vi fick två veckors ofrivillig vila.
Det gav oss en ny styrka inuti. En större ödmjukhet. Glädje över de sju knän i familjen som faktiskt fungerade felfritt.

Familjens offentlighet fick ta en liten paus medan vi plåstrade om oss själva lite. Under tiden har vi åter hunnit ställa om oss själva.
Från södra klotets iskalla höst till sommartid i den vackra, svenska sommaren. Vid varje resa runt klotet tar det tid för själen att komma ikapp. Det tar tid att byta språk, dygnsrytm, telefonnummer och kreditkortskod. Byta från vänstertrafik till högertrafik, byta vänskapskrets och gå från vinter till prunkande sommar. Behagliga men ändå omvälvande förändringar.

Bäst med att komma hem till Sverige är frukostfilen från Arla. Och Ballerina. Det är en vila att åter röra sig i ett samhälle där man vet hur allt fungerar. Och där allt – just - fungerar! Nya Zeeland är ett under av kreativitet och nytänkande. Ett halvorganiserat kaos som inspirerar men efter ett tag frustrerar… I Sverige har allt rutor, regler och rutiner. Struktur som vi just nu beundrar, njuter av och som ger vila för Nybyggarna Hoelstad.

2015-06-17 22:46 Kommentera

Gasad fralla

2015-05-03 14:19 Kommentera

Få saker kan göra en bagerska så lycklig som att vinna. Över en ugn.
Jo, bubblor i en surdeg. Kombinationen är oslagbar!

Vår bagerskan har en svårbotad ångest vid gasugnsmöten sedan en läskig brännskada i Spanien. Ugnsluckan på en tänd gasugn slogs vidöppen av en tre meter lång eldslåga och Ingrid brännskadades rejält. Både på benet och i själen.

Gasugnen i vår housetruck, som är tänkt att utgöra hjärtat i vårt rullande bageri, trilskas. Förstås. 180 grader är allt den har att bidra med och endast undervärme. Det stavas, ursäkta ordvalet, fisvärme. Någon föreslog att trimma ugnen så den skulle ge större gaslåga och högre gräddningstemperatur, men bagerskan tvekade av naturliga rädsloskäl.

Kokt degklump var närmaste beskrivningen av gräddningsförsöken. Med svartbränd undersida som bästa bidrag. Bagerskan lyckades dock till slut lura ugnen, trolla med en baksten och övervinna själens misströstan.

En sån här surdegsfralla ger hopp om att allt som hittills tyckts omöjligt är fullt möjligt. Fick du sätta tänderna i den skulle du förstå!

DSC_3507.jpg

2015-05-03 14:19 Kommentera

Jamaica Rum for kiwi room

2015-05-01 13:59 Kommentera

Vår housetruck börjar mer och mer likna en foodtruck. Men hå och hej vad lång tid allting tar när man uppfinner det för första gången. Ingen har tidigare färdats på Nya Zeeländska vägar med ett bageri, en coffee shop, två hemskolade barn och ett hushålle i lasten. Det innebär att vi har i stort sett noll (0) personer att lära från, dela erfarenheter med eller få råd av.

För varje ny idé vi får bubblar vi av inspiration.
För varje ny idé vi får möter vi minst tre problem.
Som i sin tur skapar fem frågeställningar vardera. När vi så står med femton frågetecken för varje idé är det lätt att misströsta.

Men då dricker vi kaffe och samlar ny energi. Kicken av att lyckas ta reda på de femton svaren, lösa de tre problemen och genomföra idén är vad som driver oss att fortsätta. Det omöjliga tar bara lite längre tid!

Ibland hittar vi små uppmuntrande överraskningar längs vägen. I ett bortglömt hörn av snickarboden hittade vi stärkande val för trötta foodtruck-byggare. Spår av tidigare entusiastiska nybyggare.

DSC_3029.jpg

2015-05-01 13:59 Kommentera

Mjölkgossen Thompson

2015-04-27 14:30 Kommentera

Vi har parkerat oss hos en tiobarnsfamilj på deras lifestyle block – en liten farm där de är självförsörjande på kött, mjölk, ägg, frukt och grönsaker. Största utgiften för familjen i Supermarket vid veckohandlingen är toapapper! Mamma Helen har hemskolat alla tio barn under 25 år och kvar hemma på gården finns nu de yngsta två barnen Thompson, 14 år och Minetta, 11 år.

Båda har sina praktiska sysslor att sköta om förmiddagarna. Några timmar ägnas åt skolarbete men största delen av dagen till lek ute på farmen och brädspel med våra barn. Kojbygge vid floden, bus med hunden, filmmys eller Spotlight ute i mörkret om kvällarna – en klassisk jaga-lek med ficklampor. Hösten är här och golvet på vardagsrummet invid den sprakande brasan är ständigt ett pågående spelfält för kort eller Monopol.

Varje morgon klockan sex kliver Thompson upp och cyklar fyra kilometer in till stan. Han delar ut 120 tidningar runt några kvarter och tjänar ihop sina fickpengar. Väl hemma efter en stadig frukost mjölkar han sju liter mjölk från "the housecow" och sedan sätter han sig med matteboken.

Han är en av de mest sociala grabbar jag har mött. Strålande humör, full av energi, pratglad och kan umgås med vem som helst i vilken ålder som helst. Nyfiken och frågvis, lägger snabbt ihop svaren och ställer ytterligare reflekterande frågor.

DSC_3412.jpg

När familjen får mer mjölk från kon än de själva gör av med kommer han med en flaska gräddig nymjölkad mjölk till oss.

DSC_3423.jpg

I farmhusets kök står en glänsande ny espressomaskin. Pappa Max är kaffenörd precis som Ola och han låter oss använda den när han är ute på sina byggen som snickare om dagarna. En nybryggd espresso med skummad, färsk mjölk är en oslagbar kopp elvakaffe! Idag ackompanjerad av Att-göra-listan. Vår egen espressomaskin levereras till vår housetruck på onsdag! Det är bråda dagar för att få köksdelen i vår housetruck färdig.

DSC_3313.jpg

2015-04-27 14:30 Kommentera

Familjen Hoelstad

Ola, Ingrid, Engla & Alvin blev kända för de flesta som Nybyggarna i SVT:s serie "Familjer på Äventyr".


Vi har tillsammans upplevt 30 000 km av äventyr under sju resor i Landet Mittemot, men det största äventyret väntar runt kröken!


Sedan sex år pendlar vi mellan Sverige och Nya Zeeland tillsammans med våra barn. Som bagerska och barista lever vi ett liv efter högsäsong och bygger nu en food truck på undersidan av klotet för att sälja espresso och surdegsbröd direkt ut genom fönstret på vårt rullande hem.


Vi lever mitt i äventyret och driver Wholemeal.se från vår husbil på Nya Zeeland. På bloggen avslöjar vi våra favoritplatser, delar observationer, skildrar kulturkrockar och frestar med spektakulära naturupplevelser runt det magiska Hobbitlandet.

Webbfrågan

  • Hur tränar du helst under resan?

Vagabonds nyhetsbrev

Över 20 000 läsare! Vagabonds nyhetsbrev är gratis och kommer till dig en gång i veckan. Du kan när som helst avsluta din prenumeration.

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206