Annons
Annons
Karin Wallén

Karin Wallén

Krönika

Vi är vad vi åker

Karin gör en klassresa med buss Det tar en bra stund innan jag ens börjar reflektera över det. Det är en skön varm eftermiddag och fullt med folk ute på gatorna, men de enda vita som går till fots är vi. Två bleka svenskar. I Durban, Sydafrika, tar man helt enkelt inte promenader på det

Text: Karin Wallén • 2013-03-01 Uppdaterad 2021-09-15

Karin gör en klassresa med buss

Det tar en bra stund innan jag ens börjar reflektera över det. Det är en skön varm eftermiddag och fullt med folk ute på gatorna, men de enda vita som går till fots är vi. Två bleka svenskar. I Durban, Sydafrika, tar man helt enkelt inte promenader på det viset – om man inte är svart, indier eller möjligtvis kines.
Blekansikten håller sig till stranden (men inte den där stökiga biten där det är massor av folk och liv) eller i det välordnade shoppingcentret med vidhängande prydlig park. Och ska man transportera sig vidare är det förstås egen bil som gäller. Allt annat vore farligt, pinsamt, otänkbart.
Själva åker vi buss. För det tycker vi är normalt.

Men att åka buss, minibuss eller till och med tåg, är långt ifrån det normala för den som tillhör den vita medelklassen i länder där transportmedel signalerar klass, status och – ja, ras. Och visst får vi höra att man ska passa sig. Visst får vi höra att det är farligt på minibusstationen i Johannesburg, och visst lyssnar vi. Men alla varningar och förmaningar når inte riktigt ända in i vårt medvetande, och är det något jag är innerligt glad för så är det just det.
För nog verkar det begränsande att gå omkring och vara rädd hela tiden. Att känna av de osynliga gränserna mellan oss och dem. Att uppleva att bussåkande i sig skulle vara ett stigma.
Titta bara på USA, som många av oss alltmer börjat se som en kulturell granne. Att bilen har en central roll i amerikanernas liv är väl ingen nyhet, men vikten av den som klassmarkör hade nog åtminstone jag underskattat en smula.

Den som åker buss i en stad som Los Angeles signalerar att den har dåligt med pengar, får jag höra. Och vem vill skylta med det, i ett samhälle där status betyder allt?
Men kollektivtrafiken i USA anses inte bara attrahera fattiga, utan tydligen även grova våldsbrottslingar, enligt en artikel som publicerades i Los Angeles Times för ett par år sedan. När en ny busslinje skulle dras genom en vit stadsdel i Tempe, Arizona, hördes högljudda klagomål om att busslinjen skulle föra med sig seriemördare och barnvåldtäktsmän till deras fina kvarter. De fruktade även att “lodisar, fyllon och mexikaner” snart skulle stå i deras villaträdgårdar och halsa ur deras vattenslangar.
De var helt enkelt livrädda för busstrafikanter.
Jag ska inte påstå att jag är helt befriad från fördomar. Inte heller att alla varningar är tomma. Men det fina i att vara turist i dessa lägen är att vi a) inte har en aning om vad andra tycker och tänker om busstrafikanter, eller b) inte bryr oss ett skvatt. På det viset får vi tillgång till en annan värld, en annan resa, än de som strängt uppfostrats att hålla sig till “sin sort”.
Så när vi reser genom Lesotho, den lilla staten strax inåt landet från Durban, tar vi förstås minibussarna. Potentiellt livsfarliga överpackade plåtschabrak som skakar fram på skumpiga vägar – om man vill se det på det viset.
Ett möte med människor och en inblick i vardagen som vi aldrig skulle få i egen bil. Om man hellre vill se det så.

3 kollektiva färdupplevelser

Främling på tåg

Reseskildraren Jenny Diski gillar inte att flyga. Så i boken Främling på tåg tar hon båten från Storbritannien till USA (ja, i modern tid) och sedan tåget för att upptäcka ett annat Amerika. Från sin plats i rökkupén ser hon inte bara landet rusa förbi, utan möter männi-skorna som håller järnvägen levande.

Party på buss

Fenomenet med partybussar finns på flera platser, men på få ställen i världen är det en så levande kultur som i Colombia och Ecuador. En chíva bus är en gammaldags buss målad i grälla färger, som numera används som rullande festlokal.

Utsikt från tak

Inget som rekommenderas av försäkringsbolag, resebyråer och utrikesdepartement – men att sittligga på bagaget på ett busstak i Indien är ofta skönare än att sitta på hårda säten. Dessutom är utsikten fantastisk. Kom bara ihåg att ducka för ledningar över vägen …


Text: Karin Wallén • 2013-03-01
Krönika

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top