Äventyr i Kaliforniens vandringsmecka Yosemite

När vi slår in på leden till Gaylor Lakes, som startar på 3 000 meters höjd i Sierra Nevada, har vi redan en veckas Yosemite-upplevelser i ryggsäckarna. Vi har checkat av klassiker som Half Dome, El Capitan, Glacier Point och Mirror Lake i nationalparkens mest legendariska och välbesökta dalgång, men också vandrat i timmar i färgstarka sagolandskap utan att möta en människa. I tron att vi redan sett det mesta stretar vi på i branten upp mot Gaylor Pass, som visar sig bjuda på helt nya vyer. Det är samma torra sandstigar och solkyssta grässlätter som vi lärt oss älska de senaste dagarna, men här uppe är luften höstklar och en efterlängtad bris rycker i hår och kepsar. Sjöarna glimmar som turkoser under himlen. Karga siluetter vakar i alla väderstreck.

Vi följer stigen som skär genom konstverket, och kan inte sluta skratta. Du är bara för mycket, Yosemite! Allt vi hoppades och mer därtill. Uppe på bergsplatån ovanför den övre sjön syns resterna av en gammal silvergruva som övergavs på 1880-talet. Halvrasade stenväggar och något brunnliknande dagbrott där en förlupen sten tar ton i djupet. Enligt kartan befinner vi oss precis i gränslandet mellan Yosemite och nationalskogen Inyo i öster, som bland annat härbärgerar det amerikanska fastlandets högsta berg Mount Whitney på 4 421 meter.

I en av ruinerna finns en stor fönsterkarm i trä som ramar in vår vandring så här långt, ända från Gaylor Pass, ner mellan sjöarna, längs strandlinjen utan strand, över de torra slätterna, genom pinjedoften och upp hit till dagens höjdpunkt. Det ÄR ju en tavla.

En vecka tidigare. Efter lite fippel med hyrbilens ljudanläggning hörs en knarrig mansröst förkunna att han ska läsa The Yosemite, skriven 1912 av den skotsk-amerikanske biologen och naturfilosofen John Muir. Han som förälskade sig i Kaliforniens höga berg redan när silver bröts i The Great Sierra Mine vid Upper Gaylor Lake, och lobbade hårt för att hela området skulle skyddas som nationalpark – vilket skedde 1890.

Läs också tillhörande guide: Guide till Yosemite – se och göra i nationalparken

Vägen gör sitt bästa för att följa Merced River, som grävt sig en djup och vindlande fåra genom landskapet. Enligt GPS:en är det 18 kilometer kvar till Yosemite Valley och vi är nog lite övertända. Hit har jag velat åka sen tonårens första stapplande steg på vandringsled. Sedan aha-upplevelsen att parkens namn faktiskt uttalas Josémitti, inte Jósemajt. Ursprungsplanen var stor och lång, vi skulle vandra 34-milaleden John Muir Trail som börjar i nämnda dal och slutar på toppen av Mount Whitney. När det inte gick att uppbåda tre veckor för självförverkligande verksamhet kikade vi på alternativet att gå en tredjedel av leden – men också det skulle visa sig svårt, eftersom kommunikationer och annan service går på sparlåga så här års. Det är mitten av oktober och personalen sänker garden pö om pö efter en myllrande högsäsong.

Plan C är inte alls ett sämre alternativ, bara annorlunda. Tältet fick stanna hemma och målet är nu att lära känna hela nationalparken – gå dagsturer i alla väderstreck, beskåda bergen, höra vattenfallen, se ut över ängarna, lukta på blommorna. Vi har en ruff plan och ett par övernattningar förbokade, men vill också hålla öppet för tips från människor som gått här före oss. Oavsett om det var igår eller för 150 år sedan.

Oktober har sina fördelar, en är att de beryktade bilköerna till parken är i stort sett obefintliga. Vi har hört skräckhistorier om 3–4 timmars väntan i tryckande hetta, men när Arch Rock Entrance-skylten med tillhörande biljettbyggnad äntligen dyker upp är det inte mer än två dammiga suvar framför oss.

En pigg tjej i Park Ranger-hatt hälsar välkommen med inövad ramsa och pekar ut tillfälliga avvikelser på en karta. 35 dollar kostar en veckobiljett för oss och bilen, rätt rimligt ändå. Säg dal till en svensk och man får en viss bild av hur en sådan ser ut. Vidsträckt och öppen, tänker jag. Att Yosemite Valley är något helt annat kommer inte som någon nyhet, men första intrycket förbryllar.

På en yta av 11 gånger 1,6 kilometer finns ett nät av asfalterade vägar som binder samman campingplatser, parkeringsytor, trailheads, butiker, restauranger och ett par flådiga hotell. Men något vi inte förstått är att här också finns en hel del skog, mest höga barrträd, som liksom står i vägen för den som vill skapa sig en helhetsbild.

En nackdel med oktober, om vi ska vara sådana, är att aktiviteten är låg i parkens vattenfall och mindre sjöar kan vara helt uttorkade. Den som vill vandra till ljudet av sjungande kaskader gör bäst i att komma hit om våren, när smältvattnet skjuter fart i floder och bäckar.

Vi bestämmer oss ändå för att gå leden till Mirror Lake, där ett par av de mest kända bergen brukar spegla sig om kvällarna vid höga vattenflöden. För att vi är här, för att klockan hunnit passera 18 och turen är lagom kort.

Parkering hittas vid campingområdet Curry Village där inredda skåpbilar, jeepar med taktält och spejsiga husvagnar står uppradade. Marvin Gaye sjunger ”What’s Going On”, barbeque-dimman ligger tät och kall öl hivas upp ur stora kylboxar.

Ja, lite som på film. Filmkänslan hänger kvar en bit in på den mer än tillrättalagda leden, där vi först träffar på två små jordekorrar och lite senare en hjort. Trots att vi bara rör oss ett par kilometer ut i terrängen är här tyst och nästan folktomt i kontrast till dalens trafik, kommers, musik och skratt.

Att vi inte befinner oss i en film står klart när Mirror Lake visar sig – uttorkad, sånär som på en liten pöl i ena änden. Det här är alltså det sista som återstår av den stora glaciärsjö som en gång i tiden fyllde hela Yosemite Valley. Skyltar förklarar pedagogiskt hur bäcken fyller Mirror Lake med vatten och sediment under vår och tidig sommar, och skapar den instagramvänliga spegeln som sedan pö om pö torkar ut till den gräsbevuxna sandslätt vi nu kan strosa tvärs över. Mirrow Meadow.

Våren därpå börjar det om på nytt med höga flöden, men lite extra sand blir kvar på botten för varje år och varslar om en framtid då inget vatten längre ryms. Platsen är ändå sällsynt vacker, som en oas av finaste sand och grönska, med toppar som North Dome och Half Dome så nära att de sprider värme efter en ovanligt het höstdag. Vi slår oss ner på en strandad trädstam som påminner om något som bärgats från regalskeppet Vasa och häller upp kaffe i muggar. En skock yra vaktlar springer in och ut ur ett grönt snår.

Half Dome är en kittlande topp, formad som sitt namn – en halv kupol – och nästan 2 700 meter hög. Leden som går till toppen och tillbaka från Yosemite Valley är mer än 25 kilometer lång och svårighetsgraden brukar beskrivas som en 11:a på parkens 10-gradiga skala.

Längs vägen plockar du över 1 500 höjdmeter och de flesta behöver uppåt 12 svettiga timmar för att genomföra turen. Den höjdrädde göre sig icke besvär. Mot slutet brantar leden på ordentligt över de väderpolerade hällarna, och de sista 130 meterna klättras på vajerstegar som monteras på klippväggen i maj och tas ner i oktober. Det var smeden George Anderson som fäste bultar i graniten när han premiärbesteg Half Dome 1875, och hans enkla rep har sedan dess ersatts med tunna stålvajrar. Förr kunde det bli köbildning inför det här momentet, men det har man på senare tid löst genom att kräva tillstånd för bestigning av Half Dome – vilka lottas ut i mars varje år bland dem som ansökt.

”Since 1919, relatively few people have fallen and died on the cables”, konstateras trösterikt på nationalparkens hemsida, men det står också att räddningsteamet har i snitt 100 utryckningar om året längs den här leden, ofta för att plocka ner hybrisögda vandrare med usla skor och/eller uttorkningssymptom.

Vajerstegarna har demonterats för säsongen, i måndags faktiskt, läser jag vidare – vilket i praktiken stänger leden. Rackarns.

Trots den sena timmen är en hel del människor fortfarande i rörelse när vi åter når vägnätet och sneddar i halvdunklet genom Curry Village mot bilen. Planen var att vi skulle övernatta här i dalen, det rekommenderade alla vi pratade med inför resan, men när vi väl fick tummen ur var allt antingen löjligt dyrt eller fullbokat. Hur ska det då inte se ut under högsäsong?

Istället checkar vi in på Yosemite Bug Resort, drygt 40 kilometer från entrén närmast Yosemite Valley. Här laddar vi med dubbelfrukost tidigt nästa morgon, för nu är det dags att börja samla höjdmeter. Efter att ha lyssnat på John Muirs detaljerade utläggningar om nationalparkens alla vattenfall (ja, vi fattar att det inte är han själv som läser), har vi bestämt oss för att utforska Vernal och Nevada Falls som båda nås via Mist Trail. Till skillnad från vårliga storheter som Upper Yosemite Falls (740 meter, högst i USA) är de en del av Merced River och inte helt beroende av smältvatten. En fin detalj är att ledstarten Happy Isles delas med John Muir Trail, så i praktiken får vi gå åtminstone en liten bit av våra drömmars långled.

Bussar kör i skytteltrafik mellan dalens alla trailheads men vi väljer att gå ett par kilometer från parkeringen vid Curry Village. Än är luften klar och temperaturen behaglig, den molnfria himlen varslar dock om ännu en varm dag. Första delen av Mist Trail är bred och asfalterad, som brukligt närmast dalen, och fylld av unga och gamla vandrare. Trots prat, skratt och tramp rör sig flera hjortar obekymrat i terrängen och det kvittras infernaliskt i trädkronorna.

Efter en gedigen träbro över floden glesnar det i leden och vi med ryggsäck fortsätter, nu med högre kliv. Totalt ska vi ta knappt 600 höjdmeter för chansen att duka fram lunchen vid toppen av det översta fallet, där utsikten ska ge lön för mödan. Leden smalnar av, kan stundtals kallas stig. Men de välbyggda stenstegen är många och det är lätt att föreställa sig trängseln här en sommardag.

Halvvägs till toppen ståtar Vernal Falls i form av en rätt tunn men kraftfull stråle som störtar 96 meter utför en bred granitvägg. Ganska likt vår eget Njupeskär i storlek, men här bär väggen spår av årliga och betydligt ymnigare vårfloder. Vi kliver närmare för att fånga något litet av det berömda ångmolnet som gett leden sitt namn.

Framför oss studsar ett par med lätt packning och snabba fötter. Det är Bobby och Kimberly Thomas, från utkanten av Memphis i Tennessee, som för första gången på tolv år har ordnat barnvakt över natten för ett äventyr på tu man hand. De valde Mist Trail med tanken att den ger ”most bang for the buck”.

– Det är något med forsande vatten som lockar mig mer än berg och träd, säger Bobby, och konstaterar att den här leden verkar bjuda på lite av varje. Yosemite är ju dessutom känt för sina fall, de får man inte missa.

– Tennessee är stekhett så vi gör vad som helst för lite svalka, säger Kimberly och skrattar.

De tre barnen har parkerats hos mormor, som bor tillfälligt några timmar bort i Kalifornien. På frågan om de inte vill ta med dem hit nästa gång svarar föräldrarna genast ”NO!” i mun på varandra.

– Jag vet inte om våra barn skulle vara beredda att lägga ner den tid och energi som krävs för att vandra i berg. Kanske när de blir tonåringar, säger Bobby.

De båda vattenfallen är ständigt närvarande. Vi hör dem viska och dåna, känner ångan i ansiktet, doften av våt sten och nya vyer ur tusen olika vinklar.

Efter en sista brant stigning i knäsparande serpentiner når vi till sist toppen av Nevada Falls, och hälsas av en omisskännlig doft av solvarm hästskit. Turridning arrangeras på utvalda stigar i terrängen och ett gäng ryttare med cowboyhatt, jeans och fransiga chaps i läder tågar förbi på varsin bastant pålle. En skylt klargör reglerna i området: Inga husdjur, inga cyklar, inga skjutvapen. Skyltarna här i parken lämnar inte mycket utrymme för feltolkningar. En bit längre ner, där leden strök en naturligt uppdämd del av floden, fanns en skylt med en överkorsad simmare och en lista över de barn som drunknat på platsen. Även här uppe manas vi till försiktighet i kontakt med det forsande vattnet: ”If you go over the fall, you will die” (vilket senast hände en ung man 2018, när han skulle ta en selfie).

Vi äter lunch i en skuggig vrå på den stora bergsplatån med Yosemite Valley under våra nybadade fötter. Nevada Falls är nästan dubbelt så högt som Vernal och känns mer uppvispat på något vis, men vattenmängden borde ju vara densamma. Trots att vi befinner oss på 1 820 meters höjd skuggas platån av de omgivande jättarna: Grizzly Peak, Mount Broderick, Liberty Cap och den mindre kända baksidan av Half Dome (till vars topp du härifrån har lika långt kvar som du redan gått, om du haft turen att vinna en plats i lotteriet).

Istället för att följa samma väg tillbaka slår vi in på John Muir Trail och får en något längre loop tillbaka till starten vid Happy Isles. Vissa partier av leden liknar medeltida stadsgator och trappor i huggen sten, andra är mjukare med blanktrampad jord under breda lövkronor. Det är två möra vandrare som sladdar in på Yosemite Bug just innan köket stänger för kvällen. Jag beställer samma rätt som igår, långkokta ribs med potatismos och coleslaw – bland det godare jag ätit väster om Atlanten på temat rejäl husmanskost.

Efter middagen tittar vi förbi receptionen och förlänger bokningen veckan ut, och hinner faktiskt med en kall öl i en het badtunna innan läggdags.

Caroline McGrath driver ”the bug” tillsammans med sin kompanjon Douglas Shaw sedan mitten av 90-talet, då det var ett enkelt hostel. Hon kommer ursprungligen från Irland och sprang på till-saluskylten när hon backpackade i Kalifornien.

– I början bodde jag i ett tält just där er stuga står, för jag ville hyra ut de få rummen som fanns. Men en natt träffade jag på en björn här ute – efter det flyttade jag faktiskt in.

Idag kryllar här av bäddar i stugor, rum och glampingtält. Caroline säger att 99,9 procent av gästerna kommer för att besöka Yosemite, och vi är inte de första skandinaverna som checkar in.

– De brukar säga att de känner sig hemma här, att ”the bug” liknar den typ av lodger man kan hitta i svenska fjäll. Det är avslappnat, människor socialiserar och pratar om sina äventyr.

Förutom anläggningen i sig har klimatet stått för den största förändringen sedan 90-talet, menar Caroline.

– Då räknade vi juni, juli och halva augusti som högsäsong men nu har vi sommar hela september och en bit in i oktober. Den här veckan har ju varit exceptionell med 30 grader på dagarna. Skönt att det är svalare om kvällarna i alla fall, säger hon.

Det allt torrare och varmare klimatet i Kalifornien har också visat sig i form av fler och vildare bränder, bland annat i och kring Yosemite. Under en vecka i juli brann till exempel två stora skogsområden och läget var stundtals så allvarligt att guvernören utlyste undantagstillstånd. Caroline är oroad.

– Okontrollerade bränder är skrämmande i sig för oss som lever och verkar här, men de påminner också om att det går utför med klimatet. Den som inte fattar det behöver läsa på.

”Another glorious day, the air as delicious to the lungs as nectar to the tongue” – som John Muir skulle sagt. Vi tar på deo och rena skjortor, svänger sedan höger på Highway 140 som omväxling. Bara minuter bort ligger den lilla gruvorten Mariposa, där vi stämt träff med Tony McDaniel som är kommunikationsansvarig för hela Mariposa County med Yosemite som huvudattraktion. Jag har klurat ut att han är mannen bakom många av turtipsen på nätet som vi har frossat i inför resan.

Mariposa växte fram under guldrushen i mitten av 1800-talet som en av landets sydligaste gruvstäder, och många av husen från den tiden står kvar. Vägen skär rakt igenom en låg bebyggelse med charmiga butiker, restauranger och barer på båda sidor. Här finns också flera små muséer som berättar gruvarbetarnas, ursprungsbefolkningens och klätterpionjärernas historia.

Yosemite säljer sig självt, men Tony McDaniel tycker att många besökare är onödigt målstyrda och borde ta sig tid att chilla och resa runt mer.

– Yosemite Valley är fantastisk, men parken är enorm och den som nöjer sig med dalen går miste om så mycket. Åk upp till höglandet och vandra, åk ner till Mariposa Grove och kolla in sequoiaträden, kör runt till småstäderna här omkring.

Innan pandemin snittade nationalparken på 4,5 miljoner besökare årligen, varav de allra flesta stannade ett par dagar och höll sig i dalen. Sedan våren 2023 är det återigen fritt fram för spontana besök, efter en tid då förbokning krävdes under högsäsong i syfte att minska trängseln.

Enligt Tony kommer de flesta från San Fransisco med omnejd, de är här på tre timmar med bil, men gruppen äventyrliga nordeuropéer ökar stadigt.

– Människor från er del av världen är ju generellt aktiva och gillar uteliv, slår han fast.

Muséerna är inte öppna idag, kanske hinner vi titta förbi igen senare i veckan. En fråga vi är nyfikna på handlar om ursprungsbefolkningen och deras möte med 1800-talets upptäckare. Historien är ju fylld av datum för när ”den första vita mannen” kom till ett område, såg ett vattenfall, besteg ett berg – så också här.

Tony betonar att Ahwahnechee-folket levt i Yosemite i tusentals år innan området ”upptäcktes”och såväl gruvdrift som turism drog igång på 1800-talet. Ättlingar till dem hittas i de sju stammar som än idag lever i och kring Mariposa County, varav två inte är erkända av den amerikanska staten.

– Det är lätt att fastna i europeiska upptäckare när man drar upp historiska skeenden, kanske särskilt i USA. Idag är man mån om att lyfta hela historien och ha en dialog med ursprungsbefolkningen i utvecklingen av nationalparken, säger han.

Vi pratar om John Muir och hans betydelse för Yosemite,vilken enligt Tony McDaniel inte kan överskattas. Muir var ju ingen upptäckare i egentlig mening, snarare en initierad influencer som fick politiker och (välbärgad) allmänhet att förstå och uppskatta naturens värde.

– Allt han skrivit har inte åldrats väl, men han hade verkligen förmågan att måla tavlor med ord. Utan John Muirs böcker, artiklar och engagemang hade Yosemite inte varit vad det är idag.

När vi rullar ut ur Mariposa har vi med oss nya planer för eftermiddagen som Tony klottrat på kartan. Vi tar återigen sikte på nationalparken men viker in på Tioga Road, den övre vägen som går genom High Sierras och beskrivs som ”scenic” i guidelitteraturen. Vid otur hade den hunnit stänga för säsongen, men det kvardröjande sommarvädret är nu till vår fördel.

Tioga Road börjar lite knaggligt men övergår snart i en asfalt så slät som vore den slipad av inlandsisen, med tydlig mittlinje som hjälper sightseeing-förare att hålla kursen. Genom rutorna varvas vita klippor, öppna vyer över Yosemite Valley och högvuxen barrskog med roströda inslag. Det senare är tvärdöda träd, troligen offer för en cocktail bestående av torka, insekter och sjukdomar.

Åren 2012–2018 dog 142 miljoner träd i Kalifornien, berättar nationalparkernas hemsida. Och träd är viktiga, de kan konsten att binda koldioxid och dämpa klimatförändringarna.

Efter ett par stopp på fina utsiktsplatser, där vi bland annat kan peka ut Half Dome och dess hårdkokta grannar tvärs över dalen, når vi parkeringen vid Tenaya Lake. Om våra beräkningar stämmer kommer vi precis att hinna gå de fyra kilometerna runt sjön innan mörkret anfaller på kaliforniskt vis.

Höglandet är känt för sina sjöar och Tenaya är ett sällsynt vackert exemplar, det kan konstateras redan vid första ögonkastet. Både parkering och busshållplats ligger i direkt anslutning till sjön. Solen hukar bakom topparna, vi följer skuggsidan och går över en bred, vit sandstrand som helt säkert har sin horisontella publik under högsäsongen. Därefter går leden upp på en trottoar längs bilvägen – inte särskilt wilderness – men när vi kommer in i skogen på motsatta sidan, i det mjuka kvällsljuset, är allt förlåtet.

Leden är plattare, bredare och mer lättvandrad än förväntat. Men i varje steg får du en ny upplevelse av konstverket som är alltings mittpunkt. Precis som Mirror Lake, under sin högsäsong i alla fall, förstärker Tenaya intrycket av träd, berg och himlar.

Sjön är inte större än att vi från vissa öppna gläntor ser hela leden. Det är faktiskt bara vi som går här nu. Och inte blir det ljusare. Någon säger det båda tänker: Om man var en björn som bodde här i skogen, så skulle nu vara den perfekta tidpunkten för ett kvällsdopp. Om man var en svettig, skitig björn som legat lågt hela dagen. Tur att vi lämnade allt ätbart i bilen – ”Björnen vill inte äta dig, den vill äta din mat” som det stod på någon skylt.

Pannlamporna fick vi inte med oss hemifrån, men jag köpte ett par små ficklampor i receptionen på Yosemite Bug efter en kolsvart upplevelse härom kvällen. Vi får igång den ena och har ledljus den sista kilometern. Visst hyllade jag nyss platta, breda och lättvandrade leder?

Efter den nordliga utflykten styr vi nästa morgon så långt söderut det går att komma i nationalparken, till Mariposa Grove. Här finns Yosemites största bestånd av Giant Sequoias, de jättelika och utrotningshotade redwoodträden som ofta blir uppemot 90 meter höga och i sällsynta fall en bit över 100. Precis som på andra håll i parken är infrastrukturen kring Mariposa Grove anpassad efter horder av människor. Bilen får vi parkera vid den södra entrén och därifrån går bussar i skytteltrafik till platsen där lederna startar. Här finns två korta, där det går bra att ta sig fram med rullstol och barnvagn, och två längre på dryga milen som går vidare genom Upper Grove. Och det är där uppe det händer, har vi förstått. Skansenkänslan är påtaglig. I flock med de andra från bussen trippar vi på en träbrygga med täta informationsskyltar och vidare till The Fallen Monarch – en jättelik sequoia som ligger i gräset som en strandad blåval. Nästa stopp är den ihåliga kändisen California Tunnel Tree, där det blir selfiekö.

En midjehög amerikan i basebollkeps slänger sig i det rödbruna sanddammet och skriker ”this is sooo boooring!” Vi fintar bort större delen av folkmassan genom att vika in på Grizzly Giant Loop Trail, och sedan vidare på Mariposa Grove Trail som kryssar sig ända upp till vändpunkten vid Wawona Point. Under återstoden av dagen möter vi max 5–6 andra sällskap och ibland är det bara vi och jättarna halvtimmar i sträck. Här och var mellan lederna går smala stigar som ger en närmare, nästan trädkramande, upplevelse.

Det är något i grunden märkligt med saker som inte har sin vanliga storlek. Hästar som räcker en till knäna, skägg som fastnar i gylfen, träd som sträcker sig ett 100-meterslopp upp i skyn. Hur stor är jag? Vem är jag? Allting rubbas. Vi bockar givetvis av de mest kända träden, som åldringen Grizzly Giant som fyller 3 000 år inom kort om forskarna har räknat rätt. Men bäst kontakt får jag med de blygare och mer undanskymda jättarna, utan skylt och staket.

De omkring 500 sequoiorna delar mark med en hel del normalstora barrträd, som hjälper oss med perspektiven och bidrar till den kryddiga doften. Min känsliga näsa fångar också upp förkolnat trä efter sommarens vilda skogsbrand som närapå slukade hela beståndet. Vissa av träden har slickats av lågor upp till hustakshöjd.

Efter vändpunkten struntar vi i det här med leder, vi följer alla och ingen. Området är inte stort och det räcker att ha koll på väderstrecken. Men när såg vi en människa senast? Det är visst bara vi som tänkt ta den sista bussen tillbaka, kanske dags att ta ut stegen lite.

Nu skulle det passa bra att se en björn, resonerar vi, sådär på lagom avstånd – när man själv är lugn och redo att springa om det skulle behövas. Och då: BRAK! Ett träd faller i skogen, alldeles bakom oss. Ingen jättesequoia, men ett tillräckligt stort exemplar för att åtminstone jag ska få hjärtslag och börja fundera på nya byxor.

På hemvägen passerar vi entrén till Yosemite Valley och inser att det här är ett ypperligt tillfälle att beskåda klättrarna på El Capitan. Vi såg förstås den nästan kilometerhöga granitväggen, allmänt känd från dokumentärfilmen Free Solo, när vi utforskade dalen på dagtid – men den måste upplevas i mörker, menade Tony McDaniel.

Vi famlar runt i jakten på den äng han ringade in på kartan men den är svår att hitta så här dags. Efter en stund syns en liten folksamling stå på en trottoar och blicka upp mot skyn, och när vi sällar oss till dem ser vi också: Dussintals små, små pannlampor snurrar och blinkar långt där uppe, som eldflugor i natten. Av själva klippan syns bara en svag siluett.

Alex Honnold, klättraren i Free Solo, behövde knappt fyra timmar för att – som den förste i världen – klättra leden Freerider utan vare sig rep eller fallskydd. Eldflugorna vi ser ikväll är högst troligt säkrade och många spenderar flera dygn på väggen. Den yngsta som tagit sig till toppen är Selah Schneiter från Colorado, som 2019 – tio år gammal – klättrade leden The Nose på fem dygn, tillsammans med sin pappa.

Jag vet inte mycket om klättring på stora väggar, men det är en mäktig åskådarsport. Kvällen är så tyst att lite skrammel och prat hörs då och då mellan blinkningarna. Vi här nere håller andan, det bara blir så. Den sista natten på ”the bug” blir också den kortaste.

Det behövdes ett par glas på verandan för att smälta El Capitan-upplevelsen, och sedan upp och iväg innan vi ens kunde känna doften av frukostbuffén. Idag ska vi inte bara återse Tioga Road och höglandet för att vandra till Gaylor Lakes och gruvlämningarna, utan också köra till San Fransisco innan kvällen.

Med tavelramen mellan oss och Gaylor Lakesvyerna hittar vi två flata stenar att sitta på, säkert blankslitna av hårt arbetande gruvarbetarrumpor för 150 år sedan. En knapp veckas äventyr har grävt djupa hål i plånboken och de där frystorkade färdigrätterna som fick följa med till staterna ”in case of emergency” får kröna resans sista tur. Hett vatten ur termosen, röra runt – ahh. Vi går tillbaka in i konstverket, trippar utför i breda serpentiner, över de torra slätterna, längs strandlinjen utan strand, ner mellan sjöarna och upp mot Gaylor Pass. Livet går i blått, grönt och brandgult. Den skarpa pinjedoften.

I passet möter vi Anette och Andrew Tristan, på väg för att fiska öring i Granite Lakes. De pekar tvärs över den nedre sjön och upp i bergen bakom.

– Granite Lakes är lite hemliga, säger Anette, det är inga sjöar man bara springer på. Och det finns ingen stig, man får hitta sin egen väg över berget. Målet är som alltid en lugn stund, säger Andrew. På en vacker och avskild plats där man slipper störas av skränande ungar – eller thru-hikers som knatar 400-milaleden Pacific Crest Trail.

– PCT går ju rakt genom Yosemite, det har blivit som rena autobahn. Men det finns massor av stigar som turisterna inte har koll på. Här uppe är det sällan trångt.

Allra bäst är det när Tioga Road stänger för vintern och gör området svårtillgängligt, tycker han.

– Då brukar vi ta oss hit på skidor och göra dagsturer i dalarna. Det är det goda utelivet.

Vi berättar om veckans upplevelser, räknar upp turer och intryck med solsken i blick.

– Men vaddå, har ni inte varit i Mammoth Lakes?

De ser uppriktigt förvånade ut.

– Dit måste ni bara, Sierra Nevadas östra delar är helt överlägsna. Klippigare än här, mer äventyrliga. Det finns ingen anledning att hålla sig inom nationalparkens gränser.

Läs också:

10 fantastiska vandringar i Europa du kan ta tåget till

12 unika stopp i Kalifornien

Guide till Yosemite – se och göra i nationalparken

---

Text: Marie Kjellnäs • 2024-04-05
Restips • USA • Djur & natur • Reportage • Vandring