Vandra i Bhutan – på äventyr i åskdrakens rike

En räddhågsen hund får det mesta av vår frukost. Vad den skulle ätit annars är inte lätt att föreställa sig, för här finns inga andra människor. Men varken jag, min vän Henry eller guiden Kinley är särskilt hungriga. Med kläder som är för tunna och ryggsäckar som är för tunga börjar vi dagens vandringsetapp på den fyrtio mil långa Trans-Bhutan Trail.   

I flera timmar följer vi bergskammen mellan Haa- och Parodalarna. Gång på gång snubblar jag. Det är inte terrängen som är svår eller det faktum att luften är tunn och syrefattig på över 4 000 meters höjd. Det är utsikten som gör att jag glömmer bort att hålla åtminstone ett öga på den steniga stigen. Framför oss, längs horisonten, har vi hela tiden Himalayas snöklädda toppar. Här och var stannar vi till för att njuta av det storslagna landskapet, men också av tystnaden. Men vissa platser undviker vi. När vi ser vita skynken tillsammans med böneflaggor vill Kinley skynda vidare.  

– Himmelsbegravningar, förklarar hon med en illa dold rysning. 

– Ni vet, man lägger ut lik i bergen i stället för att begrava dem. Jag har hört att föräldrar ibland lägger ut oönskade spädbarn på samma sätt. Tänk om man råkar hitta ett sånt! 

Så småningom slingrar sig stigen ner mot Paro genom tätvuxen bambu- och rododendronskog. Lite väl tätvuxen, visar det sig. Kinley har inte gått just här och kartapparna vi har till vårt förfogande är inte tillräckligt detaljerade. Eftersom det inte finns någon att fråga får vi helt enkelt ta oss fram så gott vi kan. Längre västerut, i indiska Sikkim och Nepal, trängs just nu tusentals turister på populära vandringsleder. Men inte i Bhutan. Här är vi helt ensamma. 

Under två och ett halvt år av coronapandemin var Bhutan avskärmat från resten av världen. Inget nytt under solen i landet som i århundraden begränsat eller helt förbjudit utländska besökare. Först 1974 slog Åskdrakens rike försiktigt upp sina portar. Det året välkomnade de 287 turister. 2012 hade antalet stigit till drygt 100 000.

Året före covidutbrottet, 2019, tog Bhutan emot drygt 315 000 utländska turister, mestadels från grannlandet Indien. Några dagar efter att gränserna öppnats igen efter pandemin invigdes Trans-Bhutan Trail (TBT) som är huvudanledningen till vårt besök. Samtidigt höjdes den så kallade hållbarhetsavgiften. Det är en daglig summa – just nu hundra amerikanska dollar – som alla besökare i landet ända sedan öppnandet 1974 fått betala. Pengarna går till satsningar på naturskydd och bhutanesisk kultur och har gjort att landets invånare i dag får fri sjukvård.

– Modellen med färre besökare som betalar mer har fungerat bra i länder som Botswana, så vi är optimistiska, säger Carissa Niamh på Tourism Bhutan.  

För dem som väljer att komma hit är till och med flygresan en minst sagt minnesvärd upplevelse. Endast en handfull bhutanesiska piloter får utföra den helt manuella landningen i dalen som omges av 5 000 meter höga berg. De behöver inte bara navigera med hjälp av visuella riktmärken, utan också undvika hustak och elledningar. Väl av planet hamnar man i en ankomstsal som mest liknar en kulturell konstutställning.

Henry och jag sitter snart i en bil på väg mot Paro med Kinley Wangmo, guiden vi blivit tilldelade. Samhället vi passerar på vägen är en blandning av modernitet och tradition. Nya byggnader reser sig bland risfält och buddhisttempel. På hustak och från fönster hänger brandröda chilifrukter på tork. Kinley själv använder en ny iPhone för att visa oss något av det vi ska se tillsammans men är klädd i bhutanesisk folkdräkt. 

Klädseln är inte för vår skull. Sedan slutet av 1980-talet kräver lagen att man bär den. Ett tag var alla vuxna tvungna att klä sig folkdräkt utanför huset – gho för män, kira för kvinnor. I dag gäller det enbart statligt anställda samt i formella sammanhang och för guider. I samma veva förbjöds nepalesiska som lärospråk i skolorna och mer än 80 000 människor av nepalesiskt ursprung utvisades.

Eftersom Tibet ockuperats av Kina och Sikkim av Indien var det många som trodde att även Bhutan, landet som är inklämt mellan de båda stormakterna, skulle förlora sin självständighet. En rädsla som inte var svår att förstå, oavsett vad man tycker om utvisningar och språkförbud. 

Bevarandet av kultur och natur har prioriterats parallellt med modernisering. När staten sent omsider lyfte förbudet mot tv och internet år 1999 var det för att kung Jigme Singye Wangchuck ansåg att det skulle kunna bidra till befolkningens välmående. När landet 2008 demokratiserades införde man samtidigt målet att försöka uppnå bruttonationallycka. Det har beskrivits som ett holistiskt alternativ till bruttonationalprodukten (BNP) som ju är ett rent ekonomiskt begrepp. Bruttonationallyckan kombinerar i stället ekonomi och utveckling med kulturbevarande, naturskydd och ”sunt ledarskap”.

Men balansen mellan nytt och gammalt är inte lätt att få rätt. 

– Det finns nog många äldre som tycker det är mycket som var bättre förr, berättar Kinley, vars man arbetar med ett bitcoinprojekt åt kungen.

Själv är hon 39 år gammal och förvånansvärt frispråkig. 

– De flesta föredrar kungen framför politikerna. Även om politikerna mer eller mindre ändå gör som kungen vill. 

Samtidigt är det många som är otåliga och tvärtom tycker att förändringarna sker för långsamt. Det blev jag varse redan på flygplanet, där jag hamnade bredvid en ung atlet, stuntman och entreprenör. Han presenterade sig som Sonom Norbu och berättade att han just nu bygger Bhutans första crossfit-gym och lär ut parkour i huvudstaden Thimphu.

– Vi har en enorm brain drain. Jättemånga unga flyttar till Australien där lönerna är bättre, jobben fler och man får klä sig som man vill. Ibland undrar jag varför jag inte gör samma sak, men jag vill hellre försöka förbättra tillvaron i Bhutan.

De första dagarna i Bhutan ägnar vi oss åt de vanliga sevärdheterna kring Paro och Thimpu. Här finns en av världens största buddhastatyer – och eftersom vårt besök sammanfaller med en religiös festival är landets spirituella ledare på plats tillsammans med tusentals hitresta pilgrimer. För att anpassa oss till höjden och värma upp för den kommande vandringen besöker vi också landets mest välkända tempel – Paro Taktsang, Tigernästet – beläget på en brant klippvägg och endast nåbart till fots eller med häst. 

Trans Bhutan-ledens första etapp börjar egentligen i Haadalen, men vi fuskar lite för att kunna se soluppgången från Kaleyapasset. Tanken är dessutom inte att man ska behöva gå hela leden. Det finns flera dussin olika paket där dagsetapper till fots blandas med transportsträckor på några av landets relativt asfalterade vägar. På så vis är det möjligt att se även de mer avlägsna delarna av landet. Kinley har föreslagit ett antal utspridda vandringar som hon tycker är särskilt vackra. 

Efter vandringen till Paro hoppar vi därför över ett par etapper och släpps i stället av vid Dochu La, ännu ett pass med imponerande vyer av avlägsna, snöklädda berg. Men stigen vi ska följa leder inte till dem, utan ner i dalen genom skogar med hemlock-, rododendron-
och cederträd. Det är natur av den här sorten som den nya vandringsleden ska visa upp: skogar och fält med byar och tempel. 

Halvvägs till dagens slutmål, just där stigen är som smalast, skjuter ett kohuvud ut ur grönskan vid sidan av leden och blockerar vår framfart. Det är första gången vi ser något större än en fågel sedan vi lämnade templet vid Dochu La. Inifrån skogen hörs ett antal kobjällror. Efter att ha slitit av några saftiga blad dras huvudet in i buskaget igen. Korna går åt ett håll, vi åt ett annat. 

När vi närmar oss Panakhadalens botten blir skogen tätare. Träden är täckta av mossa, lavar och små ormbunkar. Efter ytterligare några kilometer blir vi varse fler tecken på mänsklig närvaro. Små tempel, byar med några få hus. En äldre kvinna ser efter sin trädgård. Vi passerar byn där Kinleys mamma föddes.

– Det var på 60-talet. På den tiden fick man mark gratis av kungen, men man var tvungen att ge honom hälften av det man skördade. Mormor hade tolv barn. Hon fick bära ris och smör från gården hela vägen till kungen i Thimphu.  

Väl framme i Lumitzaoa har en campingplats för unga novismunkar förberetts mellan en skola och ett tempel. Vårt bagage är redan här, och vi kan skölja av oss i duschtältet samtidigt som middagen förbereds.

Soppan har precis serverats när en åskknall avbryter samtalet runt bordet. Ett ögonblick senare är det enda som hörs regnets tunga smattrande mot tältduken.

Ejakulerande penisar dekorerade med en päls-krans blir allt vanligare som husväggsdekoration när vi närmar oss Chimi Lhakhang, fertilitetstemplet. De sägs härstamma från Bhutans favorithelgon – Lama Drukpa Kuenley, Den gudomliga galningen. Han var en tibetansk buddhistmunk med metoder som var minst sagt oortodoxa. Han undervisade och välsignade kvinnor genom sex. Hans lem fick det inte så värst ödmjuka smeknamnet Den flammande vishetens blixt och påstods förmå skrämma bort demoner och onda andar.

Än i dag, mer än femhundra år senare, är templet oerhört viktigt i ett land som fortfarande domineras av buddhism. I templet, vars väggar är täckta med målningar från munkens liv, blir vi välsignade med en träpenis och en pilbåge som han sägs ha använt.  

– Många kvinnor kommer hit när de vill bli med barn, förklarar Kinley när vi undrar varför det är så många avbildade penisar. 

– De kommer för att utföra fertilitetsritualer och för att få hjälp med att välja namn till sina barn. Mina föräldrar tog hit mig när jag var nyfödd. Det är därför jag heter Kinley. 

Kinley är en anglifierad stavning av Kuenley, ett av bara två namn spädbarn kan få av munkarna i templet. Det andra är Chimi som betyder ”ingen hund” och hänvisar till en legend om hur Kuenley fångade en demon, som tagit formen av en hund under en stupa (buddhistiskt tempel). Han dräpte demonen genom att slå till stupan med sin flammande blixt och förkunnade därefter att hunden nu var borta: chi mi. 

Namnen är inte könsbaserade, inser vi när vi snart möter en äldre man som även han heter Kinley. För 65 år sedan bar hans föräldrar hit honom på stigarna från Paro. Fortfarande besöker han varje år templet.  

– I år kunde jag inte vandra. Jag har ont i benet. Men nästa år vill jag gå hela vägen hit tillsammans med några vänner som också bars hit som små barn. 

Vandringslederna som tillsammans bildar Trans-Bhutan Trail knyter samman tempel, borgar och byar. Vandringen blir som ett band till det förflutna. Lederna användes regelbundet i hundratals år, men när de första vägarna byggdes i början av 60-talet övergavs stigarna och började förfalla. Som infrastruktur kommer de knappast att återfå sin forna betydelse, men kanske som pilgrimsleder. Sam Blyth, i Bhutan Canada Foundation som ligger bakom konceptet tror det. 

– Det är absolut inte bara till för turister. Det här är en av Bhutans förlorade juveler. 

Regnet fortsätter falla hela natten. Nästa morgon fortsätter vi därför resan österut med bil. Vägen till Bumthang-provinsen går genom branta, skogiga dalgångar och över kala, dimmiga bergspass. Vid det högsta, Pele La, finns ett dussin stånd där säljare erbjuder filtar, varma tröjor och förnödenheter som godis och tuggummi. Jakar i vinterpäls betar lugnt längs vägrenen. Utanför nationalparken Jigme Singye Wangchuck stannar vi för att beundra en flock med minst femtio grå langurer.  

För någon som sett alltför många svenska kalhyggen på senare år är Bhutans inställning till natur balsam för själen. Mer än hälften av landets yta är helt skyddad. Bevarandet av naturen är en av de fyra pelare som tillsammans utgör lyckoindexet. Ytterligare 20 procent är skogsmark som brukas aktivt, men varsamt.

När jag tidigare under veckan träffade en representant för miljöministeriet – ytterligare en Kinley – förklarade han att regeringen anser att mänsklig hälsa omöjligt går att separera från en välmående natur.  

– Det finns inga fördelar med att kalhugga våra skogar. Det skulle skada vår ekonomi och våra invå-nares hälsa. Naturen tillhör alla i Bhutan. 

Efter en natt på en lodge som ägs av schweizare väljer vi trots erbjudande om skjuts till nästa etapps högsta punkt att ta oss dit till fots. Timme efter timme lunkar vi fram bland skägglavsdekorerade tallar på samma stig som den nuvarande kungens farfarsfar gick för att nå sitt sommarpalats.

Någonstans går vi uppenbarligen fel, för av Chuchi Lkakhang-templet ser vi inte en skymt. Passet vi når verkar inte vara det som finns med i ruttbeskrivningen. Kinley rycker uppgivet på axlarna.

– Det är första gången jag är här. Jag var med och restaurerade vandringsleden under pandemin, men inte den här delen. Eller så stämmer inte beskrivningen på webbsidan, säger hon uppgivet.

Det gör egentligen ingenting. Det är nästan tjugo grader varmt, solen skiner och vi vet mer eller mindre åt vilket håll vi ska, ungefär som på etappen mellan Haa och Paro. Skillnaden är att vi inte behöver slå oss fram genom täta rododendronbuskage. Här finns det gott om plats mellan tallarna, och dessutom ett flertal stigar som alla verkar leda till etappens slutmål. Än en gång förundras vi över avsaknaden av andra människor. Till viss del beror det säkert på att leden är nyöppnad – vilket också förklarar Kinleys svårigheter att hitta – men tanken med de höga avgifterna är ju också att man ska slippa trängsel även på de populäraste vandringarna.

Solen har börjat närma sig horisonten när vi äntligen stapplar in mellan husen i Jakar. Vi navigerar genom trädgårdar, över diken och runt ungtjurar och kommer till slut fram till Jakar Dzong, ett nästan femhundra år gammalt fort som en gång var östra Bhutans viktigaste befästning. Vi är de sista besökare som släpps in för dagen. På en gårdsplan övar en grupp munkar cham-dans inför nästa veckas vinterfestival. För det är deras ansvar att hålla landets kultur, religion och traditioner vid liv – en av grundbultarna i strävan efter att höja bruttonationallyckan.  

Kommer de att lyckas? Tack vare satsningarna på bevarande av kultur och natur – finansierat av in-komsterna från utländska turister – har Bhutan en god chans att lyckas. Samtidigt förändras landet i snabb takt, i takt med moderniseringarna. Än så länge har den traditionella fasaden i alla fall inte krackelerat.

Läs också:

Guide till vandra i Bhutan

10 fantastiska vandringar i Europa du kan ta tåget till

---

Text: Marcus Westberg • 2024-04-25
Bhutan • Restips • Reportage • Vandring