Äventyrsbloggen

Den sista utmaningen

2016-10-17 16:05 Kommentera

Jag går långsamt och vemodigt de sista stegen upp till toppen av Devil's Stairway, en höjd på strax över 2160 meter. Väl uppe på toppen stannar jag upp och blickar ut över bergen. De är fläckade med ett tunt lager snö som fallit under de senaste dagarna utan möjlighet att töa bort. Luften är stilla och frisk. Himlen är delvis täckt med moln som försiktigt men oavbrutet omformar sig. Jag känner mig lugn, tillfreds. Detta är den sista uppförsbacken, det sista berget jag kommer att gå upp för under min vandring av Pacific Crest Trail. Om cirka 12 km kommer jag vara framme vid vandringens mål, den kanadensiska gränsen. 4265 kilometer och 175 dagar efter att jag startade nere vid den mexikanska. Jag känner mig stolt och lycklig samtidigt som det också känns oerhört sorgligt att allt detta snart är över. Men framförallt känner jag mig lugn. Harmonisk. I nuet.

devilsstairway.jpg

De sista veckorna ute på leden har milt sagt varit omtumlande. När jag klev över gränsen till Washington, den sista delstaten, låg molnen mörka på himlen och dagen efter kom vad jag bävade för, regnet. Efter närmare 4 soliga månader hade jag nästan förträngt att det fanns. Men det kom - och det skulle hålla i sig. Första halvan av delstaten gick dock förhållandevis bra, solen kom tillbaka och jag fick uppleva fantastiska bergstoppsvandringar liknande de i Sierra Nevada bergen fast på mycket lägre höjd. En särskilt minnesvärd del gick 4 kilometer ovanpå bergskammarna nedanför Old Snowy Mountain med en otrolig 360° vy över bergen, den så kallade Knife's Edge.

knifesedge01.jpg
knifesedge02.jpg
knifesedge03.jpg
knifesedge04.jpg
knifesedge05.jpg
knifesedge06.jpg
knifesedge08.jpg

Men sedan blev det annorlunda. Under de sista 10 dagarna vaknade jag varje dag med hjärtat i halsgropen när jag slog upp ögonen. Försiktigt tittade jag ut genom en glipa i tältduken. Skulle himlen vara blå eller skulle det vara regn på ingång? Dimma eller solsken? Ihållande regn som gjorde det omöjligt att vandra mer än 16 km per dag och som dessutom hade övergått i snöstorm vid ett tillfälle hade gjort att jag ständigt var vaksam på hur molnen rörde sig på himlen och hur stor risken för nederbörd var. Regnkläderna låg alltid högst upp i ryggsäcken. Jag hade innan jag kom fram till Washington aldrig tvivlat på att jag skulle klara av att ta mig hela vägen fram till Kanada, men här blev jag faktiskt tveksam. Tack och lov sprack det upp emellanåt och det fanns alltid tid att torka utrustningen mellan regnskurarna. Det blev nog min räddning. Men ovissheten om det skulle göra det eller ej, den var påfrestande.

fog.jpg
rain.jpg
snow_ppl.jpg
fog2.jpg

Det kan låta tufft och det var tufft, oerhört tufft stundtals. Men det gjorde också vandringen mer speciell. De dagarna då solen sken eller i alla fall regnet och dimman var frånvarande fick jag uppleva några av de mest fantastiska dagarna på leden. Landskapet var helt otroligt, de norra kaskaderna bjöd på berg som spetsigt sträckte sig mot himlen i konstellationer som förde tankarna till Sagan om ringen eller andra berättelser där mäktiga varelser lever bland bergen. Solnedgångar som färgade himlen i alla möjliga nyanser. Visst har tårarna forsat då jag till exempel tappat känseln i såväl fingrar som tår av kölden från vätan, men känslan av att oturen vänder, att känna hur regnet avtar och få se en svag glimt av den blå himlen genom molnen är obetalbar. Obeskrivbar. Att få ögonen fyllda med tårar bara för att solens strålar träffar ens kind, att skrika ihop av lycka med sina vänner bara för att man får se molnen lätta vid horisonten - det är så häftigt! Jag har inte älskat varje sekund här ute den senaste tiden, men jag har älskat de finare stunderna än mer.

knifesedge09.jpg
lenno.jpg
sunshine.jpg
sunset.jpg
river.jpg
glacierpeak2.jpg
cutthroat1.jpg
mountains.jpg

Den sista dagen när jag vaknade var vädret långt ifrån stabilt. Molnen svepte försiktigt mellan tälten där jag och mina två vänner slagit läger uppe bland bergen. Men det såg positivt ut och vetskapen om att det bara var några tiotals kilometer kvar av vandringen gav mig den extra energi jag behövde för att ta mig upp och ge mig i kast med dem. Dagen var fantastisk, varken bra eller dåligt väder utan lugnt och trivsamt. Som gjord för eftertanke och tillbakablickar. Jag mötte några andra vandrare på väg söderut. Vandrare som dagen innan blivit klara med leden men som vänt tillbaka för att ta sig hem via någon väg i USA istället för att fortsätta in i Kanada. Jag gratulerade dem och gladdes åt leendena och lättnaden i deras ansikten. När de gratulerade mig tillbaka kändes det lite märkligt, jag var ju inte klar än. Men så slog det mig. Jag var klar. Det fanns ingen annan väg ut än att fortsätta framåt mot Kanada. Närmsta civilisation låg långt mycket längre bakåt än framåt. Vad som än hände skulle jag klara av det. Jag skulle klara av att vandra hela Pacific Crest Trail. Några tårar föll ner min kind när jag insåg det och jag kände hur samma glädje och lättnad jag sett i deras ansikten, spred sig även i mitt.

morning.jpg
vandrare.jpg
lastwalk.jpg

Lugnet det förde med sig stannade kvar i mig och det var samma lugn som jag hade i mig när jag kom upp för Devils Stairway. När jag stod där uppe och blickade ut tänkte jag hur otroligt häftigt det är att vara är ute. Det är lite märkligt, känslan av att vara så liten och obetydlig mitt i denna mäktiga värld gör på något sätt att jag känner mig så stor. Här går lilla jag, försiktigt genom ett landskap som funnits här i tusentals år och som inte bryr sig det minsta om jag är här eller ej. Vill solen skina gör den det, vill snön ösa ner gör den det. Att jag får möjlighet att vara här och se och uppleva allt detta, det är en ynnest som jag bara har mig själv att tacka för.

Jag känner mig stolt, inte bara för att jag gått hela vägen från Mexico till Kanada, att jag slutfört mitt projekt, utan kanske framförallt för att jag tog beslutet att göra det. Att jag tog ansvar över något så stort som mitt eget liv och valde att göra det mitt hjärta ville. Inte vad jag borde, inte vad som passade min karriär bäst, inte vad någon annan ville att jag skulle göra, utan vad jag själv ville göra och brann för. Innerst inne. Det hoppas jag att jag kan motivera fler att göra. Dig med.

finish.jpg
Jag vid Kanadensiska gränsen, målet på Pacific Crest Trail.

Citat:
"Because in the end, you won't remember the time you spent working in the office or mowing your lawn. Climb that goddamn mountain." // Jack Kerouac

2016-10-17 16:05 Kommentera

Att vinna över sig själv

2016-09-02 00:57 Kommentera

trees01.jpg

Över ett träd, under ett annat, genom ett tredje och runt ett fjärde. Herre Gud, det är som en jätte dragit fram genom skogen. Överallt ligger ikullvälta träd. Och det finns inget att göra, inget annat än att fortsätta. Att fortsätta ta sig igenom detta helvete av träd, hur långt det än må vara.
Vi måste försöka oss ta oss 30 miles idag, det är mer än någon av oss gjort tidigare, men med alla dessa snirkliga omvägar runt träden känns det snarare som vi kommer komma upp i 40.

image.jpeg
image.jpeg


Svetten har redan efter en halvtimma börjat tränga fram, trots att det är någorlunda mulet idag och att jag frös innan jag gav mig iväg. Jag viftar hysteriskt bort en mygga som lockats till mig av svetten och värmen och som nu flyger runt inne i mitt öra. Jag smäller till en annan som sitter och suger blod på mitt ben, samtidigt som jag med största ansträngning tar mig över en enorm stock som korsar leden och är omöjlig att ta sig runt på annat sätt. Jag andas utmattat ut och tittar upp. 2 meter framför mig - en ännu större trädstam. Åh!!! Jag vill bara skrika. Ska det verkligen behöva vara såhär svårt!?

Den ständiga frågan varför som jag ställt så många gånger men som sällan besvarats. Nu är det bara så och det är inget att göra något åt. Det är bara att fortsätta och acceptera. Även om jag skulle få ett svar skulle det inte ändra något, stammen skulle fortfarande ligga där och den skulle vara lika jävlig stt ta sig över.

image.jpeg


Så varför berättar jag om detta för er? Var inte meningen med denna blog att inspirera? Detta verkar ju inte minsta spännande, bara jobbigt. Och ja, det är otroligt jobbigt och otroligt tråkigt. Igår kväll satt vi och skojade om hur mycket pengar vi skulle vilja ha för att gå om denna jobbiga sträckan igen. Behöver jag säga att det landade på en del?
Men det är ändå så att i slutet av dagen är det alltid värt det. Att ha tagit sig igenom och klarat av en tuff dag är alltid lika stärkande efteråt, särskilt för självkänslan och självförtroendet.

Många har frågat mig både innan och under min vandring vad jag tror att jag kommer ta med mig hem, vad jag kommer att lära mig och detta är nog en sådan grej. Att hur jobbigt, svårt och oändligt något ter sig, så är det bara att bita ihop och göra sitt bästa för att ta sig igenom det. Förr eller senare kommer man att komma ut på andra sidan både starkare och lyckligare! Det hjälper inte att sätta sig och tjura likt ett barn och säga att "jag vill inte" när det blir lite motigt, då kommer man ingen vart alls varken på leden eller i livet.

Vill du läsa mer om hur jag haft det i Oregon, kolla gärna in min hemsida http://www.wilderness-stories.com eller följ mig på instagram: wildernessstories

2016-09-02 00:57 Kommentera

Nedräkningen börjar

2016-08-11 17:46 3 kommentarer

Det skramlar från bestick och porslin, mjölkskummarens sus skär genom lokalen. I sorlet hör jag två äldre män i åttioårsåldern som sitter bredvid mig och pratar om sin ungdom som att det var första gången de träffades. Jag sitter på ett litet café som heter Mix Bakeshop i Ashland. Framför mig har jag den största latte jag skådat och en så kallad "Morning Bun", en slags blandning mellan croissant och kanelbulle, fast med apelsinsmak och en väldans massa socker. Lokalen är avlång med tegelväggar, stolar i plåt och stora öppna ytor. De få borden som finns fyller inte ens hälften av lokalen. Den känns retro blandat med industri. Den påminner mycket om de trendigare caféer som finns hemma i Stockholm och det är skönt att vara på ett ställe som inte känns för amerikanskt. Här blandas bohemer, äldre och arbetande. Jag vet inte riktigt vilken kategori jag tillhör, men här sitter jag i alla fall med min dator och försöker göra backup på alla mina bilder och skriva blogginlägg.

cafe.jpg

Ashland, Oregon. Jag har alltså passerat gränsen mellan delstaterna Kalifornien och Oregon! Jag har vandrat totalt 1715 miles / 2760 km och har nu mindre än 1000 miles kvar till Kanada! 945 miles / 1520 km för att vara exakt. Nedräkningen har med andra ord börjat. Redan i min förra post skrev jag om hur jag passerat halvvägspunkten och det var nog redan där som det började. Från att ha haft 1330 till Kanada och 1330 till Mexiko blev det snart 1430 till Mexiko och bara 1230 till Kanada! Avståndet till Kanada tickar ner i en väldig fart. Jag dessutom ökat takten vilket gör att nedräkningen går ännu snabbare. Från att ha gått ca 20 miles per dag försöker jag nu komma upp i 25+, vilket gör att 100 Miles bara tar ca 4 dagar nu!

or-ca.jpg
or-ca-group.jpg

Vi (ja vi, sen ett tag tillbaka vandrar jag återigen med några från gruppen) har även börjat räkna ner dagarna. Den 22 sept hoppas vi på att vara klara. Det innebär att det idag endast är 43 dagar kvar på min vandring!

Och det känns såklart både tråkigt och skönt. Hemlängtan har börjat krypa på och jag saknar mina vänner och min familj, men även min lägenhet och ett regnigt Stockholm. Att gå i mataffären och veta exakt vart allt finns och vad det är. Dock vet jag ju att jag kommer längta tillbaka hit så snart jag varit hemma några dagar.
Men att räkna ner hjälper faktiskt. Den senaste månaden har varit ganska tuff. Miljöerna har varit likartade och leden har mestadels gått genom tät skog, temperaturen har varit hög och vi vandrar nästan alla dygnets vakna timmar. Många av oss har haft det kämpigt med motivationen.

forrest kopia.jpg
shasta.jpg
forrest2.jpg

Att ha något att se fram emot hjälper enormt i dessa situationer och sedan ca en vecka tillbaka har delmålen ökat. "Om 3 dagar är vi i Seiad Valley - där jag har ett paket med nya skor på posten!", "Om 4 dagar passerar vi gränsen till Oregon!", "Om 5 dagar är vi i Ashland, där vi ska ta en vilodag!" o.s.v. Nästa mål är just nu Crater Lake, en av de platser jag har sett mest fram emot på leden och sedan väntar bland annat Timberline Lodge, ett ställe med en fantastisk buffet och vars exteriör användes för att gestalta the Overlook hotel i Stanley Kubricks The Shining. Även Eagle Creek Trail, gränsen till Washington och inspelningsplatser för TV-serien Twin Peaks är delmål jag ser fram emot och räknar ner till. Det känns som att jag kommer få bra med hjälp av leden själv för att inte tappa motivationen.

1400.jpg
1500.jpg
1617.jpg
Mile-markeringar längs leden

Min latte är urdrucken och på fatet återstår bara smulor av det mäktiga bakverket. Jag sneglar mot baren och bestämmer mig för att beställa både en öl och en glass. Såhär i stan gäller det passa på att njuta av det man inte kan få ute på leden. Och när jag väl kommer ut igen gäller det att njuta av vad den har att erbjuda. Jag har ju bara 43 dagar och 1250 km kvar!

2016-08-11 17:46 3 kommentarer

Tillbaka till öknen

2016-07-30 06:44 2 kommentarer

Medan jag befann mig i Sierra Nevada kunde jag ofta få höra om att Norra Kalifornien skulle vara som att komma till öknen igen, men länge förstod jag inte vad de menade. Nu gör jag det.

Det är den 23 juli och efter flera dagar under trädkronorna i skogen befinner jag mig uppe på en bergskam, Hat Creek Rim. Svetten rinner över pannan och ner över ansiktet samtidigt som fötterna försiktigt men rytmiskt tar sig över den rödbruna, lavastensfyllda marken. Temperaturen ligger någonstans på mellan 35-40 grader och man kan se hur luften vibrerar längre fram över leden på grund av värmen. Växterna som längs Sierra Nevdas berg var grönskande och i full blom, ligger här istället uttorkade över marken. Vulkanerna Mt. Shasta och Mt. Lassen tornar upp sig som två hägringar i fjärran. Shasta i norr och Lassen i söder. Snön som fortfarande ligger kvar över dess toppar ser oerhört svalkande ut och trots att jag nyss var glad över att slippa ta mig fram över snötäckta berg ser de väldigt lockande ut. Min mun är så torr att om jag ska dricka vatten måste jag först skölja munnen för att tungan inte ska fastna mot gommen då jag sväljer. Det är så otroligt varmt och just denna sträckan är torrlagd i närmare 50 km så jag tvingas varsamt fördela mina klunkar ur vattenflaskan. Förhoppningsvis ska det dock finnas ett förråd med vattendunkar, en så kallad water cache om ca 8 km. Förhoppningsvis.

image.jpeg
Mt. Lassen i söder
image.jpeg
image.jpeg
Mt. Shasta i norr
image.jpeg

Det råder värmebölja i Norra Kalifornien. Den kommande veckan förväntas det bli kring 40 grader under dygnets varmaste timmar - i skuggan. De följande dagarna kommer med andra ord bli tuffa, kanske även tuffare än idag. Det känns motigt.

Jag har under den senaste tiden funderat mycket över mitt äventyr och dess innebörd och dagar som dessa är de tankarna än mer närvarande. Att tankarna över huvudtaget börjat poppa upp just nu är kanske inte så konstigt eftersom jag precis passerat stolpen som markerar ledens mittpunkt. Jag har med andra ord kommit drygt halvvägs, vilket öppnar upp för eftertanke och reflektion.

Är det något jag kommit fram till är det vikten av att stanna upp och försöka fånga varje dag och se det fina i den. När jag just den här dagen vandrar över det torra landskapet lyssnar jag på ett avsnitt av Sommar i P1 och när huvudpersonens berättande avbryts av en låt med afrikanska svängiga toner känner jag med ens hur mitt humör skiftar och jag fylls av en energi som får mig att dansa fram längs leden. Det är så häftigt hur några toner kan få en att se så annorlunda på tillvaron och det slår mig hur mycket vi faktiskt kan styra vårt mående.

Med dessa tankar i huvudet medan jag fortsätter över lavastenarna känner jag att det i alla fall går lite lättare och snart är jag framme vid vattendunkarna och de är inte bara fulla av vatten, trailangeln Coppertone är även på plats med sin husbuss och bjuder oss på svalkande rootbeer floats.

image.jpeg
Rootbeer floats hos Coppertone

När jag sedan fortsätter förändras landskapet och jag befinner mig plötsligt på en gräsäng. En äng som leder upp på toppen av en annan klippa med en fantastisk utsikt över solnedgången och Mt Shasta. Jag häpnas över hur föränderligt landskapet fortfarande är, bara jag tar mig tid att betrakta det. Jag måste försöka se på det så som jag gjorde i början, med stora nyfikna ögon. För dagarna är faktiskt fortfarande häftiga och nya. Jag vet aldrig hur en dag kommer se ut och var den kommer sluta. Idag gjorde den det på denna fantastiska plats. Timmarna i värmen uppe på klippan är som bortblåsta och det enda som återstår är en känsla av styrka över att ha klarat av dem. Imorgon väntar en ny dag och jag är redo att på nytt låta öknen visa mig vad den har att erbjuda

image.jpeg

2016-07-30 06:44 2 kommentarer

På egna ben

2016-07-14 04:56 Kommentera

me1.jpg

I över 70 dagar och 130 mil har jag vandrat med den grupp jag valde att ansluta till efter en månad i öknen. Det har inneburit både glädje och trygghet, en känsla av tillhörighet och gemenskap. Så mycket vi har upplevt ihop och tagit oss igenom. Så mycket vi skrattat och dummat oss, men också diskuterat allvarliga saker och pratat om våra liv, delat saker inte många andra känner till. Vi har inte alltid varit hela gruppen, några har hoppat över vissa sträckor, andra har mött upp släkt och vänner, men vi har alltid återkommit till varandra.
Men det är dags nu. Dags att bryta upp. Om jag förut anslöt till gruppen för att jag ville ha en osäker framtid lämnar jag den nu på grund av samma anledning. Det är för tryggt att stanna, jag vet hur mina dagar kommer att se ut och jag längtar efter friheten. Att inte behöva oroa mig för vilka som är framför eller bakom, vart vi ska äta lunch eller sova. Dessutom har saker jag ville komma ifrån hemma i vardagen börjat blossa upp även här. Grupperingar, skitsnack, lögner och otrohet. Det känns otroligt tråkigt att detta existerar även här, men det är samtidigt kanske inte så konstigt. Efter att ha kommit nästan halvvägs har en vardag börjar infinna sig och det kanske är i den irritationer och egoism uppstår. Vilket gör anledningen att lämna ännu större.

Men beslutet är svårt. Väldigt svårt. De som jag har lärt känna här ute har blivit som en familj och att lämna dem kan i värsta fall innebära att jag aldrig kommer att se dem igen. Ibland oroar jag mig för att jag bara tror att gräset är grönare på andra sidan. Men jag måste pröva, tanken har funnits hos mig så länge nu, och framförallt måste jag öka farten om jag ska hinna till Kanada innan mitt visum löper ut. Vissa i gruppen har beslutat sig för att hoppa över norra Kalifornien och tar det därför fortfarande relativt lugnt och det är svårt att fortsätta gå när de andra redan stannat, slagit upp sina tält och gjort upp en eld, samtidigt som ens egna fötter smärtar.

Jag befinner mig nu i Sierra City och medan de andra idag gått vidare har jag stannat kvar för att jobba med mina bloggar och ta hand om mina bilder. Det bör ge dem tillräckligt med försprång för att vi inte ska stöta ihop på ett tag.
Det är tungt. Oerhört tungt. Men jag uppskattar att inte veta vad som ska hända imorgon, att få vara fri och låta slumpen avgöra vad som ska hända. Om ödet vill att vi möts igen så gör vi det.

group01.jpg

Så tack för allt. Tack Mia, Bushwhack, Cliffhanger, Pimpstick, Lenno, Jetfighter. Blue och Raw Hyde.

2016-07-14 04:56 Kommentera

The High Sierras

2016-07-14 04:14 1 kommentar

Mörkret har just lagt sig och på himlen pågår ett gnistrande skådespel ackompanjerat av ett medley av USA-relaterade låtar som hyllar landet till fullo. Fyrverkerierna i blått, rött och vitt avlöser varandra och runt omkring mig har hundratals människor samlats för att bevittna detta årliga spektakel. Unga som gamla, barnfamiljer, ungdomsgäng och äldre par, de flesta klädda i någon form av stjärn- och randprydda kläder. De jeansskjorts med tryck föreställande den amerikanska flaggan som jag lite på skämt inhandlat dagen innan för att ha något rent att ha på mig ligger definitivt i lä bland de kreationer som nu finns att beskåda runt omkring mig. Jag sitter på en mur och nedanför mig sitter en familj där samtliga fyra barn just fått ett varsitt halsband i form av en stor vit stjärna som hänger i en blinkande lysdiod i samma färgkombination som fyrverkerierna. Människornas rop och applåder växer sig allt starkare och högre i takt med att fyrverkerierna blir maffigare och maffigare.

Jag befinner mig i South Lake Tahoe i mellersta Kalifornien, skidorten som nu på sommaren förvandlas till en badort och där bergen fylls med mountainbikescyklister och vandrare istället för med skid- och snowboardåkare. Det är den fjärde juli, USAs nationaldag, självständighetsdagen.

4th_july.jpg

Det finns en anledning att vi befinner oss just här. De senaste dagarna har jag och de andra jag vandrat med pressat på ordentligt för att hinna ta oss hit till dagens datum. Inte bara för att fira 4 juli, utan för att firandet skulle sammanfalla med att vi tagit oss igenom och klarat av det så kallade "High Sierras".

The High Sierras är som namnet antyder den högre delen av Sierra Nevadas bergskedja, där de högsta topparna och passagerna finns och den anses sträcka sig mellan Mount Whitney i söder till just Lake Tahoe i norr, bland annat genom Yosemite National Park, Kings Canyon och Giant Sequoia National Forest. Själva Sierra Nevada sträcker sig ytterligare ca 160 km norrut men ungefär samtidigt som jag tog mig över till Sonora Pass vid mile 1017 skedde en drastisk förändring i landskapet. Bakom mig kunde jag se de höga snöklädda bergen tillhörande the High sierras, medan bergen framför mig mer syntes som små lummiga kullar i jämförelse och jag kände hur jag samtidigt som jag drog en lättnadens suck även kände mig lite vemodig.

panorama1.jpg
panorama2.jpg
Panoraman tagna från exakt samma punkt på Pacific Crest Trail, den övre blickandes bakåt mot the High Sierras och den undre framåt, mot norr.

För visst har den här delen av leden stundtals varit fruktansvärt jobbig. Jag vet inte hur många höjdmeter upp och ner jag tagit mig, hur många stenar jag fått lyfta på benen ordentligt för att ta mig upp för - eller ner för, hur många vattendrag jag fått korsa med dyngsura skor resten av dagen som följd, hur många mygg jag sprungit ifrån och svurit över, hur många gånger jag tappat bort leden i snön eller halkat till och ramlat omkull i den slushaktiga snömassan.

water05.jpg
water06.jpg

Men samtidigt har det varit det häftigaste jag någonsin varit med om. Det landskap jag fått se liknar ingenting jag tidigare sett och om jag tidigare känt att jag rört mig något för nära civilisationen har den här sträckan definitivt fått mig att känna annorlunda. Här har ingen av oss haft mottagning på telefonerna på veckor, ljud från vägar, flygplan eller andra fordon har helt stängts ute där vi befunnit oss i dalarna omringade av berg som verkar tagna ur sagan om ringen böckerna, eller ovanpå desamma.

beauty02.jpg

The High sierras har verkligen varit maffigt, nästintill oförståeligt. Att man under loppet av bara några timmar har kunnat vandra från vad som känts som den djupaste djungel via vilda västern klippor till snölandskap med milsvid utsikt och vetskapen om att de enda som haft lyckan att uppleva dessa platser är bara de som, liksom vi, gjort oss förtjänta av det genom att gå hit, känns otroligt häftigt och rentav lyxigt.


hs.jpg
beauty01.jpg

De enda människor jag mött är andra vandrare och det är inte konstigt att när vi nu befinner oss i ett samhälle känner oss som en egen liten folkgrupp inne i vår egen bubbla. Där jag sitter på min lilla mur och blickar ut över spektakel känner jag mig både delaktig och samtidigt inte. Fyrverkerierna fortsätter på himlen och ur högtalarna skrålar Rodney Atkins hur han "thinking to my self, I'm so glad that I live in America" och även jag tänker för mig själv att jag är så himla glad jag är över att vara här. Kanske inte just i detta folkhav, men att vara här och att imorgon få ge mig ut i vildmarken igen.

2016-07-14 04:14 1 kommentar

Från avsky till eufori inom loppet av några sekunder

2016-06-22 00:36 Kommentera

"Förbannade j***a led!!! Åhh! Jag orkar inte mer!" Jag stannar och lutar mig framåt mot mina stavar. Det är så himla jobbigt. Det känns som att mina fötter har 20 kilos vikter spända över sig och varje steg kräver total fokus. Andetagen pressar sig in och ut genom bröstet och pulsen dunkar högt innanför pannbenet. Varför utsätter jag mig för det här?!

Men så ser jag när jag släpper blicken från mina tunga fötter och blickar uppåt - toppen. Toppen av den passage jag håller på att ta mig över och genast kommer energin tillbaka och jag tar de sista krävande stegen upp över toppen. "Jaaa!!! Jag klarade det! Gud vad skönt! Och vad vackert det är!" Allt, som för bara några sekunder sedan var så jobbigt och fruktansvärt är som bortblåst och i bröstet slår inget hjärta tungt längre och andetagen har slutat kämpa och går lätt in och ut igen. I mig finns bara en värme och total lycka och jag ler och tänker för mig själv att det här, det är det bästa jag gjort i hela mitt liv.

forester_kearsarge.jpg
Forester och Kearsage Pass, 13.200 ft / 4.023 m v/s 11.760 ft / 3584 m

När jag skrev mitt förra inlägg hade jag tagit mig över två av de tio passager som väntade mig i Sierra Nevadas berg. Forester och Kearsarge. Den sistnämnda hör egentligen inte till själva leden utan är en del av en sidoled som man kan ta om man behöver ta sig till civilisationen för att skaffa mer proviant, vilket jag gjorde vid det laget. Således har jag tagit mig över den passagen två gånger, både på in- och utvägen. Den här etappen har jag tagit mig över ytterligare sex passager som alla varit kämpiga och underbara på sina egna vis.

En passage, eller pass som det heter på engelska, är en plats mellan två berg som är lite lägre och där man lättast kan ta sig över. Ett berg är ju inte, som man kanske kan tänka sig ibland, format som en kon, utan topparna smälter liksom samman med varandra och de bildar ett enda långt berg - en bergskedja. Den här delen av Pacific Crest Trail tar sig över dessa bergskedjor, ner i dalarna för att sedan gå över ytterligare en kedja. Och en till. Och en till. Och även om passagerna är lättare att ta sig över än själva bergstopparna, så är de långt ifrån lätta. De passager jag hitills tagit mig över ligger på mellan 3285 och 4023 meter över havet och leden ringlar sig ofta upp längs branta bergväggar som inte sällan är täckta med snö. Och är de det inte är det oftast väldigt stenigt och man får lyfta högt på benen för att ta sig framåt och uppåt.

Så det är extremt jobbigt och stundtals även fruktansvärt, men i samma sekund som man når toppen känner man med ens att det varit värt det. Känslan över att man faktiskt klarat av det sprider sig med värme genom kroppen och vid toppen får man även ytterligare en belöning - utsikten. Innan man tagit sig över en passage har man inte en aning om vad som väntar på andra sidan, men varje gång har jag blivit lika chockad över hur otroligt vackert det är här ute! Och även om inga bilder kan göra utsikten och känslan rättvis kommer jag här nedan dela med mig av några bilder från samtliga pass och förhoppningsvis kan jag åtminstone förmedla en liten del av den.

Glen Pass, 11.947 ft / 3.641 m

Morgonen jag skulle ta mig över Glen Pass vaknade jag av att mitt gröna lilla tält var täckt med snö. Under natten hade det fallit ca 10 cm pudersnö. Tack och lov hade några morgonpigga tagit sig över passagen innan mig så det var lätt att följa i deras steg. Solen sken och snön glittrade. En magisk passage - om än så jobbig.

glen01.jpg
glen02.jpg
glen04.jpg
glen03.jpg

Pinchot Pass, 12.106 ft / 3.690 m

pinchot.jpg

Mather Pass, 12.093 ft / 3686 m

mather01.jpg
mather02.jpg

Muir Pass - 11.969 ft / 3.648 m

Muir Pass är kanske den mest kända passagen på leden. På toppen ligger en stenhydda som restes 1931 för att ge skydd åt vandrare. Själva vägen upp och ner var inte lika brant som de övriga, men täckt med snö för ca 13 km. Nog så jobbigt, men den absolut vackraste hitills.

muir01.jpg
muir02.jpg
muir04.jpg
muir03.jpg

Selden Pass - 10.913 ft / 3.326 m

selden.jpg

Silver Pass - 10.779 ft / 3.285 m

silver.jpg

När jag ikväll fortsätter min nästa etapp längs leden väntar de två återstående passagerna, Island Pass på 10.225 ft / 3.117 m och Donohue Pass på 11.074 ft / 3.375 m och det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram mot dem. Även om de kommer bli fruktansvärda vet jag att de också kommer bli fantastiska!

Psst, Om du vill läsa mer om vad som händer i the Sierras och få tips om hur du tar dig fram här, kika gärna in min hemsida, http://www.wilderness-stories.com eller följ mig på instagram, @wildernessstories

2016-06-22 00:36 Kommentera

Att våga göra det omöjliga

2016-06-09 21:24 1 kommentar

"Det är ingen idé att ens försöka ta sig igenom tidigare än i mitten/slutet av juni", "Jag skulle inte rekommendera någon att vandra igenom bergen i snön", "Det är ingen som har vandrat genom the Sierras i så mycket snö", "the Sierras är omöjligt att ta sig igenom om det är snötäckt". Det var några av de svar jag gick då jag öppet ställde frågan i ett forum för Pacific Crest Trail på Facebook i höstas om huruvida det gick att vandra genom Sierra Nevada om det var snötäckt och om man gjorde det tidigare än rekommenderat.

Men jag ville ta mig igenom. Jag ville vandra från punkt A (Mexico) till punkt B (Kanada) i ett svep och inte göra som vissa gör, hoppa över Sierra Nevadabergen och ta den delen senare när snön smält.

Som svensk och van vid snö tyckte jag det kändes märkligt att det skulle vara omöjligt att vandra genom snö. Har man bara rätt utrustning borde det väl inte vara några konstigheter? För säkerhetsskull bokade jag in mig på ett snöäventyr i Höga kusten i vintras, High coast winter classic (arrangerat av Friluftsbyn), en 3 dagars snöskovandring genom kustlandskapets berg och dalar.

highcoastwinterclassic07b-3.jpg
highcoastwinterclassic07-1.jpg
Höga Kusten Winter Classic, februari 2016

Med den erfarenheten kände jag mig i alla fall något säkrare, även om Skulebergets 295 m.ö.h. inte går att mäta mot de passager på över 3000 m.ö.h. som man tar sig igenom här. Så jag läste även på om snösäkerhet och kollade youtubeklipp om hur man stoppar ett eventuellt fall med en isyxa, ett så kallat self arrest, m.m. Jag beställde den utrustningen jag behövde för snön och var noga med att ha den bästa och säkraste.

whippet.jpg
En så kallad "whippet", en kombinerad isyxa/vandringsstav

Väl uppe i bergen bestämde jag mig även för att göra ytterligare en sak. Bestiga Mount Whitney. Det sammanhängande USAs, "the lower 48's", högsta berg på 4418 m. Berget ligger bara 16 km från leden och är en vanlig avstickare för de som vandrar PCT. Sommartid.

Vid lägerelden i Kennedy Meadows sa en som lät kunnig på området att det nog bara var erfarna Mountaineers som gav sig i kast med Whitney såhär års. Men jag var tveksam. Och målinriktad. Jag bestämde mig för att prova och i alla fall testa att ta mig upp. Skulle det visa sig totalt omöjligt skulle det ju bara vara att vända om och ta sig ner igen.

nighthike.jpg

Så på morgonen den 4 juni ringde klockan kl 03.00 och en halvtimme senare var jag och fyra vänner på väg upp för berget. Vi hade slagit läger på 3500 m höjd, så framför oss hade vi en stigning på ca 1000 m utspritt på 7 km. Direkt stötte vi på problem. Vart var leden? I mörkret och snön tycktes det omöjligt att hitta den. Spår ledde till höger och vänster, kors och tvärs, upp och ner. Men med hjälp av min gps på telefonen och idéen om vart leden var korsade vi snö och stenar och till slut kom vi rätt! Lagom till att det började ljusna och det storslagna bergslandskapet runt om oss stegvis trädde fram hittade vi de switchbacks som ledde upp till den sista delen innan toppen.

Dryga 4 timmar efter att vi startade stod vi äntligen på toppen.

mtw02.jpg
whitneytrail.jpg
mtw01.jpg
jagwhitney.jpg

Vilken känsla! Att stå på toppen av det högsta berget i Sierra Nevada, det högsta berget i USA, att ha tagit sig upp för egen maskin och att ha trotsat alla de som sagt att det skulle vara omöjligt och bevisa motsatsen.

foresterpass.jpg

De följande dagarna tog vi oss vidare genom Sierras och bla över ledens högsta punkt, Forester pass, en passage mellan två toppar på 4023 meters höjd (Mt. Whitney ligger ju som sagt en bit ifrån leden och räknas därför inte som en del av PCT). Nu befinner jag mig i den lilla staden Bishop, strax nedanför bergen och ska ta igen mig några dagar innan det är dags att ta itu med nästa etapp med ytterligare 5 passager.

kearsarge01.jpg
kearsarge02.jpg
Kearsarge pass, en passage som jag måste ta mig över för att komma tillbaka till leden.

Så det går. Ingenting är omöjligt. Man ska inte lyssna på alla de åsikter som påstår sig vara det enda riktiga. Lyssna på dig själv och vad du vill. Läs på och använd ditt eget sunda förnuft. Gör det du känner för och lita på att du klarar av det!

2016-06-09 21:24 1 kommentar

Södra Kalifornien avklarad!

2016-05-30 04:05 2 kommentarer

Södra Kalifornien. Sierra Nevadas bergskedja. Norra Kalifornien. Oregon. Washington. Det är de 5 stora delar man kan dela upp den 4280 km långa Pacific Crest Trail i. Jag befinner mig just nu i det lilla samhället Kennedy Meadows som markerar slutet av Södra Kalifornien och början på Sierra Nevada. Detta betyder med andra ord att jag klarat av den första delen av PCT!

Det känns otroligt häftigt och märkligt att ha kommit hit. Samtidigt som det gått otroligt snabbt känns det som att det var evigheter sen jag satt på flyget från Stockholm på väg mot Los Angeles och tittade ner på just de snötäckta Sierra Nevada bergen som jag nu har framför mig. Så mycket jag sett och varit med om, så många människor jag mött, så många backar och berg jag kämpat mig upp för. Så många skratt, så mycket känslor. Så många blåsor och värkande kroppsdelar. Så mycket lycka.

sierrasfromplane.jpg
Vy över Sierra Nevadas bergskedja
deserttrail.jpg
badenpowell.jpg
Mt. Baden Powell
forrest.jpg
beachcamping.jpg
desert.jpg
campground.jpg
sunset.jpg

Det känns helt otroligt när jag tänker tillbaka på det och ännu mer otroligt när jag tänker på att jag faktiskt bara upplevt en liten del av vad hela den här vandringen har att erbjuda!

Det jag fram till nu vant mig vid, vandring bland kaktusar och torrlagda sträckor, kommer nu att vändas totalt upp och ner då det är dags att bege sig upp i bergen som är täckta med snö. Från början var det tänkt att jag skulle börja den kommande delen med en 5 dagars kurs i snösäkerhet, men tyvärr ställde arrangören in det datumet jag skulle gå, så nu kommer jag få ta mig an bergen på egen hand. Eller i alla fall ihop med den gruppen av människor jag mött och som jag presenterat i tidigare blogginlägg. På grund av den riskfaktor det faktiskt innebär att bege sig upp i det snötäckta landskapet som närsomhelst kan drabbas av en ny snöstorm som fyller igen spåren på leden känns det otroligt skönt att ha sällskap just nu även om jag måste erkänna att jag mer och mer saknar att vandra på egen hand. Nåväl, delen Sierra Nevada är "bara" ca 790 km lång och därefter väntar ledens ytterligare 3 delar på totalt ca 2360 km. Det kommer finnas gott om tid till ensamvandring framöver!

quarterofthepct.jpg
702 miles. Det är vad jag hittills vandrat. Det innebär också att jag vandrat 1/4 av hela Pacific Crest Trail!

I skrivande stund sitter jag på den veranda som hör till den butik som vandrarna samlats ikring. Här sitter vandrare, gamla som unga och tar sig en svalkande öl, öppnar upp paket de skickat hit med utrustning och mat inför kommande sträcka och försöker lista ut hur den nya utrustningen fungerar. Det behövs en hel del för att klara av det som komma skall. Stegjärn, björnsäkra boxar, isyxor m.m. Visst känns det lite pirrigt att ge sig iväg, men så länge man håller sig lugn och litar på sitt eget omdöme ska det nog gå bra. Som en person vid lägerelden sa igår kväll, "If in doubt - don't go out".

Än så länge känner jag mig i alla fall inte tveksam, och jag kan knappt vänta till imorgon innan jag ger mig ut! Det ännu dags för del två - Sierra Nevada!

sierras.jpg
Mot the Sierras!

2016-05-30 04:05 2 kommentarer

Genom Mojaveöknen

2016-05-17 20:08 Kommentera

mojave01.jpg

Efter en dryg månad på leden, i ett väder som inte kanske varit det mest karaktäristiska för öknen så har jag till slut kommit fram till den så kallade Mojaveöknen, ledens förmodligen varmaste del. Mojaveöknen kallas också "the high desert" på grund av den höga höjd den ligger på. Här har öknen trots hettan en hel del växtlighet, bland annat de välkända Joshua träden som bara växer här. Hela Mojaveöknen är ca 60 000 kvadratkilometer stor, men leden passerar (tack och lov) bara 8 mil i dess västra utkant.

walking.jpg

Men det är hett. Mycket hetare än vad det varit tidigare och här gäller det att verkligen planera dagarna - och nätterna. För om man vill ta sig igenom det här partiet och behålla tempot får man se till att vandra både dagtid och nattetid. Mellan ca kl 12-17 på dagen ligger temperaturen kring 40 grader och det platta landskapet med dess låga vegetation gör den tiden på dygnet nästintill outhärdlig att vandra i. Att vandra i sådan hetta kräver också att man bär med sig väldiga mängder med vatten, vilket i sin tur blir tungt och således ännu jobbigare.

mojave.jpg
windmill.jpg
Siesta under en av vindkraftverken som leden tar sig fram emellan

Jag har fortfarande sällskap av de jag presenterade i mitt föregående inlägg och vi har här valt att dela upp dagarna i två pass. Vi börjar tidigt på morgonen och vandrar ca 10 miles / 16 km tills det att vi känner att hettan blir för påtryckande eller att vi kommer fram till ett bra ställe att vila på. Därefter har vi tagit siesta några timmar, för att senare kring 17-tiden börja gå igen och då gå en ungefär lika lång sträcka.

Detta innebär att jag för första gången har fått prova på hur det är att vandra i mörker! Både längs väg och i bergen. Det är en ganska häftig kontrast att få landskapet upplyst av månljuset och det lugn som sprider sig över landskapet när dess färger inte längre går att urskilja och växterna enbart visar sig som siluetter mot horisonten.

sunset.jpg
nighthike2.jpg
nighthike.jpg

I skrivande stund har jag cirka 12 km kvar av Mojaveöknen. Därefter går leden upp på högre höjder till vad som kommer leda mig mot Sierra Nevada bergen och dess stora snötäcke. Men än är vi inte inte där och så länge ska jag passa på av att njuta av varma dagar och den stekande solen!

2016-05-17 20:08 Kommentera

Webbfrågan

  • Hur tränar du helst under resan?

Vagabonds nyhetsbrev

Över 20 000 läsare! Vagabonds nyhetsbrev är gratis och kommer till dig en gång i veckan. Du kan när som helst avsluta din prenumeration.