Annons
Annons
Annons
USA roadtrip

Vagabonds utsända tar sig an en klassikt roadtrip genom USA. Foto: Ola Liljedahl och Lena Nyblad & GettyImages (mitten)

USA

Roadtrip genom USA – fem veckor från väst till öst

Från Kalifornien i väst till Florida i öst – med färgstarka karaktärer, udda sevärdheter och härliga anekdoter. Sätt dig i baksätet och njut av en skön roadtrip genom USA.

Text: Ola Liljedahl och Lena Nyblad • 2023-03-10 Uppdaterad 2024-02-08
Annons

Virullarini den lilla staden Paris,Texas. Det är en nästan febrig känsla. I 38 år har vi längtat efter precis detta. Den klassiska roadmovien Paris, Texas kom 1984, vann Guldpalmen i Cannes och vi såg den gång på gång. Alla människor har drömmar som kan vara obegripliga för andra och Paris, Texas är vår gemensamma. Vi beställer en glass på Sundae in Paris och frågar tjejen i kassan var det finns några spår efter filmen. Inspelningsplatser? Museum kanske?

– Va, säger hon, finns det en film om Paris, Texas? Vi förklarar. Hon lyssnar. Hämtar sin äldre kollega.

Annons

– Va, säger kollegan, en film om Paris, Texas? Finns den på Youtube?

Hm.

Okej, de kanske inte ens var födda 1984. Vi ser antikaffären Priest’s Emporium tvärs över gatan och går dit. Bakom disken står en skäggig man som definitivt var född långt före 1984.

– Jodå, filmen Paris, Texas kommer man ju ihåg, säger han.

Vi tänker precis börja ösa ur oss om det fantastiska fotot, Ry Cooders episka soundtrack och Harry Dean Stanton i huvudrollen när skäggmannen fortsätter:

… a horrible movie, jävla skitfilm.

Paris,Texas blev kanske inte det bästa stoppet på resan – men en udda sevärdhet blev det ändå! Foto: Ola Liljedahl och Lena Nyblad

Det visar sig att filmen spelades in på en massa ställen i Texas men inte en enda scen i just Paris, Texas. Suck. Vi köper ett gammalt vykort på Buffalo Bill och ger upp. Lite vilsna i tillvaron stannar vi till vid stans enda sevärdhet – ett tolv meter högt Eiffeltorn med en röd cowboyhatt på toppen – och plockar fram Rand McNallys vägatlas igen.

Vänta, vi backar några veckor. En roadtrip genom USA, kust till kust, handlar om att välja. Eller kanske snarare välja bort. I varje korsning kan man välja höger eller vänster. Colorado eller New Mexico? Steakhouse i Dallas eller rodeo i Amarillo? Det skapar den där totala känslan av frihet.

När vi landar på Los Angeles flygplats har vi därför inte bokat någonting. Fem veckor på vägarna väntar innan vi är framme i Miami i sydöstra USA. Tre måsten har vi på vår mentala karta. Grand Canyon, Louisianas träskmarker och inte minst då Paris, Texas bara för att filmen Paris, Texas var så galet bra 1984.

Egentligen började hela resan med en tvärvändning.

Planen att bila från Miami i öst till Los Angeles i väst var klar. Då visar det sig att orkansäsongen gör det smartare att tänka tvärtom, Los Angeles till Miami. Vi landar i Los Angeles på kvällen och letar motell på måfå. När vi passerar Vagabond Inn känns det som ett tecken. 92 dollar för en natt. Svimmar i säng och får kaffe, trötta bananer och plastinpackade wienerbröd till frukost i lobbyn. Och allt känns underbart.

Kor på en äng
Tomma vägar med storslagen natur när Arizona övergår i New Mexico. Till och med korna reagerar när en bil kör förbi. Foto: Ola Liljedahl och Lena Nyblad
Läge för farthållare. Långa raksträckor utan mötande bilar i timme efter timme. Foto: Ola Liljedahl och Lena Nyblad

En roadtrip (svenskans bilresa låter lite trist) kräver en startpunkt. Till Los Angeles hamn i San Pedro kom för 110 år sedan en Joel Hägglund från Gävle. Han tog alla skitjobb han fick och skrev på kvällar och nätter musik. Joe Hill, som han kallade sig i USA, blev fackföreningsaktivist och protestsångare som hyllats av stjärnor som Bob Dylan, Bruce Springsteen, Pete Seeger …

Häromåret restes ett minnesmärke över honom bland gigantiska kranar och kryssningsfartyg i San Pedros hamn. För oss som bor någon kilometer från hans barndomshem i Gävle känns minnesmärket som en bra plats för att nollställa just vår kilometermätare. Vi hoppar in i bilen, lyssnar på Joan Baez hyllning till Joe Hill på Woodstockfestivalen 1969 och börjar rulla söderut.

För vi börjar med att välja bort Los Angeles. Där har vi varit många gånger och åker istället två timmar till San Diego med Stilla havet som resepartner medan vi sjunger med i California Dreamin’ av Mamas & the Papas. San Diego hamnar alltid i topp på amerikanska där-vill-jag bo-listor. Stadsdelen Pacific Beach, eller PB som alla säger, är kaliforniskt avspänt strandliv. I ett av landets bästa klimat flip-floppar vi runt bland halloweenpumpor i några dagar för att vänja oss vid tidsskillnaden (9 timmar) och dollarn (11:37 kr) som stigit till rekordhöjd som ett hånfullt Welcome to the USA.

Och varje andetag fylls av sommarvarm luft och förväntan.

Konst i Amarillo: Cadillac Ranch. Foto: Ola Liljedahl och Lena Nyblad
Gerald och Janine Ortega har just sagt ja och tar limousinen till sin Las Vegas-middag. Foto: Ola Liljedahl och Lena Nyblad

Vi kör mot Las Vegas i Nevada genom Mojaveöknen. I fallfärdiga hus bor människor. Oklart vad de lever av. Skyltar berättar i alla fall för dem att ”Jesus loves you” om de skulle glömma det bland allt skrot på gårdarna. Ett par gigantiska solcellsparker vittnar om att öknen kanske ändå har en framtid.

Plötsligt öppnar sig en dal. Där nere ser man Las Vegas. Stan ser på håll inte särskilt stor ut, men bergen eller vidderna lurar ögat. Det som byggdes av maffian i öknen hade 1950 futtiga 35 000 invånare men har nu nått 2,7 miljoner och är enligt amerikanska rymd- forskningsmyndigheten Nasa det storstadsområde som lyser starkast från rymden.

The Strip, den del av Las Vegas Boulevard där alla kända casinon ligger, är som ett Disneyland för vuxna. Till skillnad från nästan hela övriga USA är det tillåtet att gå omkring på gatan och dricka alkohol … och det gör folk. Om man säger så.

Vi bor på klassiska Flamingo, det äldsta hotellet/casinot som fortfarande är i bruk. Overkliga 3 626 rum placerar det ändå bara på åttonde plats i stan där The Venetian är störst med 7 092 rum. Svensexor från Kentucky, möhippor från Iowa, konferensgäng från Nebraska skränar. Pensionärer slår läger vid spelautomaterna i timmar och bjuds på gratis drinkar av casinot. Någon vinner och jublar, de flesta förlorar.

Vid sidan av spel är Las Vegas känt för sina bröllop. Gerald och Janine Ortega har just sagt ja till varandra i ett bländande vitt bröllopskapell, Chapel of the Flowers, mitt emot några porrbutiker i en sliten stadsdel. Nej, de valde bort både Elviskopia och Michael Jordan-kopia som vigselförrättare. Gerald bytte blåstället han har när han kör bärgningsbil i San Francisco till ljus kostym. Janine bara älskar sin bröllopsklänning. Det här är deras stora dag så, hey, vill inte ni svenskar haka på i limousinen?

Självklart. Only in Vegas …

Det är en lättnad att lämna kaoset efter några dagar och bara några timmar senare parkera och titta ner i många miljoner år gamla Grand Canyon. Där Las Vegas känns på låtsas är Grand Canyon på riktigt. Man drabbas av någon sorts ödmjuk känsla när man skymtar Coloradofloden långt där nere och inser att den under miljoner års rinnande gnagt fram denna enorma ravin. 446 kilometer lång (något längre än mellan Stockholm och Göteborg) och ett djup på 1 800 meter. Sällan har ordet storslaget känts mer relevant.

Alla vi möter när vi går en av vandringslederna kommer in på just människans litenhet. Och eftersom de är amerikaner tar de flesta dessutom upp Guds storhet innan de, apropå storhet, drar fram ett storpack Reese’s Milk Chocolate Peanut Butter Snack och bjuder.

Lite märkligt är att vi, som ändå växt upp i Hälsingland, ser fler älgar i nationalparken än vi såg under hela vår uppväxt.

– Ska ni åka Route 66?

Det kan vara den vanligaste fråga man får när man ska bila genom USA. Den klassiska vägen gick mellan Chicago och Los Angeles, nära 400 mil, men togs bort från vägsystemet 1985. Idag går delar av den att köra, och många småstäder längs den har gjort turistjippon av att 66:an passerade just där. Allt omöjligt säljs med Route 66-loggan.

Efter Las Vegas och Grand Canyon känns det lika bra att beta av detta tredje roadtripmåste. Vi lyssnar på John Steinbecks klassiker Vredens druvor som ljudbok och sover i staden Williams. Den är trevlig även om man kanske inte längre, som i den gamla hitlåten, ”Get Your Kicks On Route 66”.

Roligast är när vi frågar en gravallvarlig medlem i ett mc-gäng – varför vete tusan – om det skulle gå att köra hela Route 66. ”Lunchbox” som är hans gängnamn kliar sin senaste tatuering och synar oss sedan uppifrån och ner:

– Just ni ska nog inte försöka. Säg så här, det finns människor i ödemarken som ni inte skulle vilja möta.

Även jag skulle tveka. Och, tro mig, då har jag mött en del sådana.

Legendariska Route 66 bjuder på en hel del turistjippon. Foto: GettyImages

Vi letar oss i stället vidare söderut genom vackra Red Rock Country i Arizona. En eftermiddag bestämmer vi oss för att vandra där. Packar en ryggsäck men vänder efter en kvart, när skyltar berättar hur vi ska bete oss för att inte anfallas av björnar.

Via Phoenix i södra Arizona ska vi vidare till musikstaden Austin i Texas. Vid ett vägval tänker vi om. Vi blinkar vänster istället för höger. Austin får bli någon annan gång. Istället kör vi US 60 in i apachereservaten i White Mountains och vidare in i New Mexico. Det kan vara den bästa vänstersvängen någonsin.

Även om ursprungsbefolkningen fortfarande ofta behandlas som andra klassens medborgare har de fått en del ursäkter och kompensationer. Den märkligaste när president Ronald Reagan, som under sin skådis-karriär blev känd för en rad cowboyroller där han slogs mot just indianer, skrev på en lag som gav reservaten rätt att driva casinon.

Just apacherna är bosatta i fem stora reservat. Det största är Fort Apache Indian Reservation i White Mountains, där 15 000 bor på en yta som två Gotland. Det är tomma vägar, hisnande vackert och tunn luft eftersom vi stora delar av tiden är på 2 000 meters höjd. Vi blir kvar i flera dagar.

Vi köper fry bread från stånd i bergen, handlar mat i den lilla staden Whiteriver och träffar Alexander Alchesay, efternamnet efter en känd hövding, som stolt berättar att han som 52-åring håller på att ta en collegeexamen.

– Det är mycket droger, alkoholism och våld i reservatet. Jag har inte varit den bästa människan själv. Men nu vill jag bli socialarbetare och betala tillbaka till samhället. Det är många som behöver hjälp.

Han skrattar:

– De flesta av oss föds, lever och dör i reservatet. Jag lovar, bara ni åkt härifrån kommer alla att fråga vilka de vita jag pratade med var.

Ann Skidmore, som är chef för Fort Apache Museum, är stolt över apachernas historia:

– Jag växte upp och pratade vårt språk. När jag började skolan lärde mig min pappa siffrorna och färgerna på engelska. Och inte minst hur man var artig på engelska för att inte få problem. Idag får barnen lära sig vårt språk i skolan. Visst finns stora utmaningar i reservatet men vi är också läkare, jurister, lärare. Det får man inte glömma.

– Förresten. Var lite försiktiga om ni går i bergen där borta. Jag hörde i går att det är en puma som håller till där.

et blev en 35 dagars drömresa när Ola Liljedahl och Lena Nyblad gjorde en roadtrip med bil kust till kust i USA. Foto: Ola Liljedahl och Lena Nyblad
Rodeo i Amarillo. Foto: Ola Liljedahl och Lena Nyblad

Möjligen var det höjdens fel. När vi åker från bergen blir vi sjuka. Vi hostar oss fram genom New Mexico. US 60 är långa stunder öde. Det är vi och tumbleweed, de där buskarna som blåser runt på slätterna, som rullar fram på den ofta spikraka vägen. Med kor och hästar i mängder på sidorna blir det en nästan overklig verklighet att bila genom.

Vi tar en kväll in på ett sunkigt motell som lockar med varm jacuzzi. Kanske hostan blir bättre av det? Jacuzzin visar sig vara lika trasig som tv:n på rummet. Annars är generellt de där klassiska amerikanska vägmotellen trevliga och ofta, lite på samma sätt som vandrarhem, väldigt sociala.

Och mannen i receptionen på trasiga-jacuzzi-motellet är vänlig. Tror vi. Han pratar tyvärr bara spanska. Vi köper halstabletter i en håla som heter Fort Sumner. Det visar sig finnas ett Billy the Kid-museum där och att Vilda västerns mest kända boskapstjuv ligger begravd här. Kanske. I staden Hico i Texas sju timmar därifrån finns nämligen också ett Billy the Kid-museum och gravplats.

Vem som har rätt? Ingen aning.

Mat i Amarillo: The Big Texan Steak Ranch. Foto: Ola Liljedahl och Lena Nyblad

Fortfarande hostande styr vi in i Texas, en delstat som är 1,5 gånger Sveriges yta. Bensinen som kostade 14 kronor litern i Kalifornien kostar bland oljepumparna i Texas 9 kronor litern – och kanske just därför har man aldrig sett så många monsterstora pickuptrucks.

Känslan av att allt är möjligt är roadtrippens själ. Vi tar en dag vägatlasen, blundar och pekar på en plats vi ska åka till. Det blir Wichita Falls, Texas. Everything’s big in America, brukar det sägas. Självklart är man även störst på att vara minst. I Wichita Falls visar sig enda attraktionen vara The Littlest Skyscraper in the World, världens minsta skyskrapa.

Tolv meter låg står den nära järnvägsstationen. När olja upptäcktes i krokarna för hundra år sedan rusade tusentals lycksökare dit. En affärsman från Philadelphia, J.D. McMahon, tog chansen. Han ritade en skyskrapa för kontor och lockade fartblinda investerare.

När skyskrapan blev klar 1919 och visade sig vara ynka 12 meter hög blev alla förstås förbannade. Men McMahon hade dragit från stan. Polis och åklagare undersökte men upptäckte att ritningarna han hade visat och fått godkända var i inch (2,5 centimeter) och inte feet (30 centimeter) så alla påskrivna kontrakt var giltiga…

Vi kör vidare.

Efter rodeo och steakhouses i Amarillo, och besvikelsen i Paris, Texas, åker vi vilse i Oklahoma och är plötsligt i stället i Arkansas innan vi tar in på ett motell och sjunger högt med i Creedences låt Cotton Fields. ”It was down in Lousiana, just about a mile from Texarkana …”

Bokstavligt talat.

Texarkana heter just Texarkana för att det ligger i Texas, Arkansas och Louisiana. Den rankas som en av USA:s mest kriminella städer. Därför känns det skönt att nästa morgon ställa in gps:en på lilla lugna Breaux Bridge i utkanten av musikstaden Lafayette i Louisiana för några nätter på sköna Bayou Cabins. Hundra år gamla stugor med egen veranda som utnämnts till ett av USA:s fem bästa semesterboenden.

Ett stopp för en kaffe mitt i ingenstans hos Tori Hill i Springerville blir en magisk eftermiddag med musik. Foto: Ola Liljedahl och Lena Nyblad
Rutten från öst till väst.

Under några dagar käkar vi po’boys, jambalaya, gumbo och lyssnar på cajunmusik. Vi tränar vår franska, för många av de äldre har verkligen franskan som sitt språk här. På baren The Hideaway on Lee i Lafayette spelar en kväll The Nouveau String Band, och innan man riktigt fattar hur det gick till dansar vi någon sorts cowboydans som man sett så många gånger i amerikanska filmer. En av dem med en 85-årig före detta danslärare från West Virginia.

Tyvärr, eller som tur är, finns inga bildbevis.

Solnedgångarna på Alabamas vita stränder finns det desto fler bildbevis från. Alla fotograferar där när solen i ett rött hav kväll efter kväll försvinner i horisonten. Gärna med en häger som mellanlandat på väg till Sydamerika i förgrunden.

Vi njuter av vita bomullsfält, magnoliaträd och börjar ana slutet på resan.

Av alla resor vi gjort är det här verkligen en av de allra bästa. Att resa handlar mycket om att möta människor, och om man ska generalisera är amerikaner nästan översociala. Känslan är att vi egentligen vill vända och åka tillbaka hela vägen till Kalifornien igen. Vi vill ju prata mer med före detta Afghanistansoldaten som berättade att hans lilla by i Texas inte stod ut med att han hade en fru från Makedonien. Vi vill hänga några timmar till med Marc Savoy, Louisianas mest kända dragspelsbyggare, som plockade apelsiner åt oss hemma på gården.

Ja, ni fattar.

Solen går ner över Orange Beach i Alabama. Foto: Ola Liljedahl och Lena Nyblad

Vi planerar fyra dagar i Miami Beach. Tror vi. Men en överraskande novemberorkan vräker in över Florida när vi lämnat Alabama. Så mycket för vår smarta plan att åka väst till öst för att slippa just orkaner. Vi tvingas söka skydd i ett stort stenhotell i Gainesville. Där får vi ficklampor om strömmen skulle försvinna och tillbringar natten med att på tv se livesändningar på hus som slås sönder längs kusten.

Framåt förmiddagen har orkanen dragit norrut mot Georgia och South Carolina.

Varje roadtrip ska ha ett slut. Vi väljer att slå av vår kilometermätare i art déco-kvarteren i Miami Beach. 6 340 kilometer. 634 mil. Där slutar vi som vi började och flip-floppar omkring i några dagar. Fast nu för att vänja oss vid tanken på mörker och minusgrader hemma i Sverige. Det känns lite vemodigt att plocka bort alla broschyrer och minnen som ligger kastade i baksätet på hyrbilen – och där under stolen ligger ju de nya solglasögonen som försvann tredje dagen.

De får användas vid nästa roadtrip. Hm. Hur många mil är Kanada?


Text: Ola Liljedahl och Lena Nyblad • 2023-03-10
USAReportageRoadtrip

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top