Annons
Annons

En färg som inte är svartvit – det kan vara diktatorns värsta mardröm. Foto: GettyImages

Krönika

Diktatorns värsta mardröm – “en värld som inte är svartvit”

Vagabonds krönikör drömmer om en resa till Ryssland där man möts och lägger till fler färgtoner i den palett som diktatorer vill göra svartvit.

Text: Per J Andersson • 2022-04-22 Uppdaterad 2022-04-22

Jag längtar till Ryssland. När kriget är över reser jag omedelbart dit, förutsatt att jag får röra mig fritt. Jag ska ta tåget österut och kliva av i hektiska ryska landsortsstäder och små lantliga byar.

Före krigsutbrottet var mina resplaner långt framskridna. Jag och några vänner skulle resa med rysk-svenska Anastasia. Hon skulle bana vägen, öppna stängda dörrar och tolka. Vi skulle bo i homestay, äta piroger, dricka vodka och sjunga Kalinka, den ryska folksången om längtan efter att ligga i gräset under en snöbollsbuske och äta hallon.

Jag erkänner, mina förväntningar var lite väl klyschiga. Det är ju därför jag reser: för att se med egna ögon och vidga och nyansera bilden av hur livet ter sig därborta.

Om Anastasia skulle få förhinder hade jag en plan B. Jag skulle göra som två kollegor som klev av tåget i sibiriska Tiumen och mötte en annan Anastasia som de fått kontakt med via resekontaktsajten Showaround, eller om det nu var Meet the locals eller Airbnb Experiences.

Tillsammans promenerade de förbi gamla timmerkåkar och äppelträdgårdar, till den himmelsblå Znamenskykatedralen och sedan ut på strandpromenaden längs Turafloden där stadsborna dansade tango och salsa. De drack mikrobryggd honungs-ale, åt georgisk mat och fick veta mer om Anastasias och hennes pojkväns vardagsliv och framtidsdrömmar.

Jag tittar på bilderna från deras sibiriska resa. Det är mitt i varma augusti. Klädstilen förvillande lik det svenska mainstreammodet. Bara axlar och ben. Avslappnade miner. Några äter glass, andra kollar i mobilen, ytterligare andra kramas. Jag är så fullmatad med ryska eländesbilder att jag först tvivlar på att bilderna är sanna. Som om det totalitära psykopatbeteendet i landets ledning skulle gjort varenda en av de 144 miljoner ryska medborgarna till små illvilliga putinar.


“Vi lägger till fler färgtoner i den palett som diktatorer vill göra svartvit.”

— Per J Andersson, krönikör


De senaste tio åren har jag haft flera ryska betalande bed & breakfast-gäster i mitt svenska hem. De har berättat om sådant som finns i Ryssland – som blommande äppelträd och glädjefulla stunder med vännerna. Men också om en alltmer strypt demokrati, förljugna ryska medier och effekter av de EU-sanktioner som kom med Krimannekteringen.

När Ukrainakriget bröt ut skrev jag till en av dem och frågade hur läget var där borta i Moskva. När vi sågs i Stockholm var han försiktigt optimistisk. Nu hade svartsynen tagit över. Det känns som om jag befinner mig i ett gigantiskt fängelse, skrev han.

Hade han bott på hotell när han besökte Stockholm hade förmodligen inga vänskapsband knutits. Tack vare att han reste runt i Europa på det vis jag vill resa i Ryssland skaffade han sig en mer nyanserad bild av väst, samtidigt som jag fick en mer nyanserad bild av Ryssland.

När krig pågår och rapportering av illdåd duggar tätt är det lätt att skaffa sig vanföreställningar om folket på andra sidan gränsen. Om det är något som kan motverka framtida konflikter så är det att folk ständigt korsar nationella gränser och på egen hand kollar läget.

Att ryssar reser hit och jag dit gör att vi lägger till fler färgtoner i den palett som diktatorer vill göra svartvit. Att vi fortsätter att mötas och slutar att demonisera och avhumanisera varandra – det är inget annat än Putins och alla andra diktatorers värsta mardröm.


Text: Per J Andersson • 2022-04-22
Krönika

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top