Karins värld

En tripp till södern

2013-06-20 09:07 Kommentera

Ibland behövs inte mer än en liten resa på några timmar för att inspirationen ska slå till. Ni känner säkert igen det – det är på resa man får inspiration till nya resor. När man får en ny utsikt föds längtan efter mer, mer, mer.

Så när jag tillbringade drygt ett dygn i Skåne – framförallt Lund – i början av veckan väcktes den där törsten i mig. Var där för att intervjua en man vars liv och "karriär" kanske ser ut att vara slumpmässig, men som jag är säker på är ett resultat av en inre vilja som styrt saker sin väg.
Han, som skulle bli elektroingenjör, hoppade av studierna och började ta strökurser istället, saker han kände för. Började göra egna annonser till hifi-butiken han drev ett tag, och blev kontaktad av andra som ville ha hans tjänster. Plötsligt hade han en reklambyrå hemma på kammaren.

När han blev sugen på att segla byggde han sig en båt. Ja, han byggde en tio ton tung segelbåt. För när man vill ha nåt, då bygger man det. Själv. Så man får det som man vill ha det.
När han flera år senare gjorde sig av med båten och ville skaffa sig något mindre byggde han en kajak. Han hade aldrig ens suttit i en kajak, men han ville prova. Så han byggde en själv. Ni hör hur det låter. Helt galet, eller hur? Eller alldeles, alldeles underbart.

Jag avundas de som bygger själv. Som lägger ner tid, känsla och engagemang i saker. Men den där avundsjukan som jag faktiskt kände en släng av (det gör jag alltid när jag träffar människor som verkligen genomför saker), övergick i inspiration. Inspiration för att hans sätt att bedriva sin verksamhet ser slumpmässig ut, men vunnit på sin icke-kommersialism och sina icke-planer. Han konstaterar själv att hade han ägnat sig åt det där med femårsplaner och strikta mål för vart han var på väg, hade livet säkert sett annorlunda ut. Han byggde helt enkelt för sig själv och han gjorde det ordentligt. Så kom resten på köpet. Andra blev nyfikna, andra ville också ha.
Nu kan han i stort sett leva på att designa kajaker och hålla kurser och föredrag om det han brinner för.

Sedan var det det där med hans dotter. Hon som sa upp sig från jobbet, sålde sina grejer, och sedan gav sig av tillsammans med sin man, de två barnen och en sparad peng – i en segelbåt över Atlanten. Nu är det ett år sedan, och av rapporterna från Västindien att döma har de redan svårt att tänka sig hur de ska kunna återanpassa sig till ett "normalt" liv igen. När det nu blir.

Åh. Sånt där. Det gör mig varm i hjärtat att veta att folk lever ut sina drömmar. Och kajakmannen, han visar oss eskimåsvängar i det grunda, klara vattnet i Vikhög. Vi ser Danmark där borta. Vi ser bron.
Vi ser det nedlagda Barsebäck som på något vis blir vackert i motljus.
Och när jag tar nattåget hem till Stockholm drömmer jag att jag är på luffen. Lycka är att vakna på en brits i en liggvagn. Vardagslyx. Vardagsäventyr. Och en tanke som blir en plan som kanske blir verklighet till hösten...

Thomasson_rollar.jpg
Björn Thomasson rollar, Henrik Witt plåtar. Jag och Barsebäck tittar på.

2013-06-20 09:07 Kommentera

Långsiktiga planer

2013-06-16 22:11 1 kommentar

Jag har aldrig varit typen som beställer en resa flera månader innan den ska ske och sedan sitter där och myser och planerar. Att säga vad man ska göra om ett halvår har alltid känts som en omöjlighet. Hur ska jag veta det, liksom. Man vill ju hålla den mentala dörren öppen, inte känna sig låst till en plan. Eller?

Jag tror minsann jag har gjort något historiskt idag.
Idag har jag bestämt att jag åker till Fiji (eller Rarotonga eller Samoa...nånstans i Stilla Havet blir det i alla fall) – I OKTOBER 2014! Fatta!
Nästan ett och ett halvt år kvar, och jag vet redan att jag ska dit. Varför jag ska dit? Det kan vi hålla hemligt ett litet tag till.

Men jag kan säga detta: Det känns SKÖNT att ha en plan som sträcker sig långt fram. Inte en plan som hindrar mig från att åka till Grönland, Argentina, Frankrike eller Lund dessförinnan, men en plan som får mig att känna att det går att sikta lite längre, för en gångs skull. Längta, sukta, mysa. Pilla på planerna när jag känner för det.
Det ger mig lite ro. Jag som gärna gör saker på impuls har börjat träna på långsiktighet. Det här är första steget.

2013-06-16 22:11 1 kommentar

Hunden är resklar

2013-06-03 11:48 2 kommentarer
Kategori: Resa med hund

Så där ja. Nu har hunden Lovis ett pass i sin tass. Det som krävs är en rabiesvaccination och chipmärkning, svårare än så är det inte.
Ett EU-pass är inte bara giltigt inom EU, utan även för resor till ett flertal andra länder i världen.
Problemet är ju bara hur man ska ta sig dit. Små hundar på upp till åtta till tio kilo (beroende på flygbolag) kan få tas ombord som handbagage. Men flyga med en stor hund? Nä. Sitta i bur i ett lastrum (visserligen tempererat och med lyset på) låter inte så skoj. Hur låter det där inne? Hur mycket skramlar och kränger det?
Jag vet hundar som klarat en färd över Atlanten utan problem, men klart man undrar. Har själv varit på Arlanda och hämtat ut en hund som kom med flyg från Irland. Den hade suttit i buren i åtta timmar på grund av all tid det tar med incheckning och tull, trots att resan inte är så lång.
Nä, sätta hunden i ett lastutrymme skulle jag bara göra om jag skulle flytta utomlands eller vara borta väldigt länge.

Det är förstås smidigast att ta bilen och åka ner till kontinenten. Om man hade nån bil, vill säga. Hyra bil är inte heller lätt om man har hund, tro mig, jag har undersökt saken. En del firmor tillåter det inte alls, andra har speciella hundbilar som snabbt tar slut, och ytterligare andra lägger på en tusing på veckopriset.
Så jag har funderat på tåg. Min hund är en van tågresenär inom Sverige, och har även åkt till Oslo en gång, med kisspaus i Karlstad.

Det där nattåget från Malmö till Berlin har jag haft som en dröm. Så läser jag om den märkliga regeln att stora hundar måste bära munkorg:
http://www.hundsemester.se/content.php?137-Hund-p
-internationella-t-g

Jaja. Kanske måste hon stå ut med det. Konstigt att små hundar slipper. Som om mitt stora jättesnälla golden-monster skulle vara mer bitbenäget än en liten hund.

Och så var det det där med Storbritannien. Ett underbart hundvänligt land där hunden kommer in på puben, där det finns B&B's med hundpassning och där hundar är självklara inslag i vardagen. Det skulle ju vara perfekt. Synd bara att det ligger en massa vatten i vägen. Eurotunnel tillåter inga hundar (utom ledarhundar), så det är färja med Stena Line från Holland som gäller. Där får hunden sitta i en "kennel" en trappa upp från bildäck, om man inte har en bil man kan lämna den i.
En kennel innebär en bur, helt enkelt. Och jag inser att det vore bra att lära sin hund att trivas i en bur om man ska resa med en. Dags att skaffa en, kanske. En bur som utrustas med mysig filt och smarriga ben. Så kan upplevelsen förhoppningsvis bli bra, och resan lycklig.
För nu är jag sugen på att dra nånstans. Med hund.

Lovispass.jpg
Drömmen om Europa börjar med ett blått pass i tass.

2013-06-03 11:48 2 kommentarer
Kategori: Resa med hund

Med bajs på huvudet

2013-05-28 16:14 1 kommentar

Jag borde inte klaga. Det är inte det att jag inte vill vara kvinna, för det vill jag. Nån gång ibland är det bara lite utmanande för humöret.
Det börjar ofta bra. Precis som den gången. Vi gick genom djungeln, balanserade på branta stigar, vadade över floder och halkade i lera. Jag gillar sånt.

Min guide berättade om alla växter, träd, blommor och frukter, om vad man kan äta, göra te på, använda som medicin, krydda eller tobak. Då och då förhörde han mig: Vad är det där? Eeh, kanelträd? Bra! Och det där? Nåt man…röker? Men Karin! Elefantöra går väl inte att röka!
Jag hörde gibbonapor som hoade och tjöt och när vi kom ut ur djungeln stod de tjocka, grå vattenbufflarna och granskade oss kritiskt, som om vi bröt mot lagen när vi stampade genom fälten. Jag hann se riset skördas i en by och sockerrörsjuice kokas ner till brunt socker i en annan, innan vi kom fram till vårt övernattningsställe. Det var ett risigt plankhus i djungeln, ett "homestay" enligt de barnsligt spretande bokstäverna som skrivits med spritpenna rakt på väggen. Men ingen var hemma. Det var bara vi. Jag och han som börjat förhöra mig om annat nu. Hade jag nån man? Nej. Var jag intresserad av honom? Nej!

Jag drog av mig skor och strumpor och upptäckte en blodigel som nöjt satt och sög i sig blod mellan två tår. Min första blodigel, coolt. En stund senare fick jag mens där i djungeln utan att vara beredd på det. Mindre coolt.
På kvällen satt vi vid stearinljusen och pratade. Det var riktigt trevligt. Jag ville veta mer om det där matriarkatet inom stammen han tillhörde och han bekräftade att när hans föräldrar dör skulle systern att ärva gården. Det lät som en uppoffring. Visst verkade det uppfriskande med en kultur där kvinnan drar vinstlotten, men jag undrade om han i jämställdhetens namn ändå inte kunde komma överens med syrran, om han nu också ville ha gården? Han tappade hakan totalt.
– Ärva gården? Det vore ju som att vara kvinna! Det vore pinsamt. Det vore som…som att gå omkring med bajs på huvudet!
Jag kanske borde ha fattat det förut, vad det är som gör att kvinnor får sämre betalt, inte ses som lämpliga chefer, ska hålla oss till gården istället för att göra "karriär" och i vissa kulturer helst hållas helt osynliga för omvärlden. Det måste vara för att vi har bajs på huvudet.

Men det tycktes inte avskräcka guiden när vi skulle sova, för då ville han dela säng med mig. Hans var full av myror och min var rätt stor, så okej då. Jag virade in mig i en filt på armlängds avstånd. Men efter en stund måste sängen ha börjat luta, för plötsligt rullade han över till min sida och hoppsan – där kom armen som liksom råkade falla över mig. Och jag, hon med bajset på huvudet, blev förbannad så klart. Förbannad för att man inte kan vara lite snäll utan att det ska tolkas som en invit. Förbannad över att behöva bli förbannad. Igen. Det var inte första gången en guide försökt ta sig friheter.
Han, däremot, tyckte jag var otacksam när allt han ville göra var att skydda mig. Det satt nämligen två spöken där i rummet, tydligen. Så jag borde ju inte klaga.

(krönika från Vagabond 4/20013)

Tre mansfria alternativ

Taxiföretag
Det råder en viss obalans mellan hur många kvinnliga taxichaufförer det finns och hur många kvinnor som skulle föredra en kvinnlig chaufför. Sorgligt att det behövs, men Cabs for Women i Johannesburg och London Lady Chauffeurs i London fyller ett syfte.

Gruppresor
Jag skulle rekommendera alla kvinnor som vill resa ensamma att göra det. Men vill du ha sällskap och uppleva världen tillsammans med andra kvinnor finns Tant Grön, Jungfruresor och en rad fler researrangörer. Women only.

Mansfria resmål
Jaja, vi har Tjejmilen och Vårruset. Men den som har mens får inte gå in i tempel på Bali. Kvinnor (och andra hondjur) får inte bestiga det heliga berget Athos i Grekland. Förra sommaren förbjöds kvinnor att åka vattenrutschkana i en vattenpark i München (skaderisk, hette det). När kommer mansfria destinationer?

2013-05-28 16:14 1 kommentar

Bästa nöjena i Phnom Penh

2013-05-26 21:34 Kommentera
Kategori: Asien

Gjorde en trevlig intervju i veckan som på intet sätt berörde Kambodja. Men jag tänkte hela tiden: Du har varit där. Du har varit i Kambodja.
Han jag intervjuade hade nämligen en sån där sjal, en kroma. En rutmönstrad bomullssjal som jag ser ibland på folk och tänker – åh, ni har varit där. Och så börjar jag längta till Phnom Penh.

Jag älskar Phnom Penh och det är lite svårt att sätta fingret på varför. Kanske för att det inte är stort och brusigt som Saigon eller Bangkok, inte sönderälskat som Luang Prabang (Laos) eller Hoi An (Vietnam). Phnom Penh är bara helt...lagom. Varken för hetsigt eller för sömnigt, och väldigt väldigt välkomnande.
De vanligaste sevärdheterna i stan handlar om minnen från den fruktansvärda tiden med Röda Khmererna och Pol Pot. Där finns tortyrfängelset Tuol Sleng och Dödens Fält. Och så finns där förstås tempel, restauranger och barer.
Men det jag älskar med Phnom Penh är de vardagliga nöjena.

Här är fem grejer du inte ska missa i PP:

1. Dansen på Sisowath Quay. Varje kväll vid 17-tiden börjar motionsdansen nere på flodpromenaden. Häng på du med, gör bort dig till kambodjansk folkmusik och koreansk popmusik. Ingen kommer att skratta åt dig, men någon kanske filmar dig och lägger ut det på youtube.

CentralMarket1.jpg
2. Central Market. Inte bara för att köpa en sån där sjal, utan även för att uppleva myllret, prutandet, den heta nudelsoppan och de coola spådamerna.
CinemaPP.jpg
3. Kafébio. Ta en kaffe och öva upp simultanförmågan. För när man tittar på film på de här kaféerna tittar man inte på en i taget. Nej, här snurrar minst tre actionpackade kungfurullar samtidigt – med full volym.
Kandalprovinsen1.jpg
4. Cykla i Kandalprovinsen. När du behöver en paus från stan finns landsbygden alldeles runt hörnet. Hyr en cykel, korsa "japanska bron", ta direkt till höger och följ Tonle Sap Road. Du är redan i en mycket lantligare miljö, och ännu mysigare ska det bli när du tagit färjan över nästa flod, Mekong. Nu är du i Kandalprovinsen. Njut av landsbygden och köp massor av frukt! På väg tillbaka tar du en annan färja, hela vägen tillbaka till stan.
Queer2.jpg
5. Queerteater. När mörkret faller över Victory Park och motionsdansarna börjar runda av sina pass, då kommer transorna fram i det dunkla gatuljuset och framför en musikteater med stora dramatiska gester. Du behöver inte fatta vad det handlar om. Det är kul ändå.

2013-05-26 21:34 Kommentera
Kategori: Asien

Bara hopprepet fattas

2013-05-20 23:02 2 kommentarer

Vad har Burj Khalifa i Dubai, Petronas Twin Towers i Kuala Lumpur och Abbamuséet i Stockholm gemensamt? Inte så jättemycket vid första anblick eftersom de första två är skyhöga torn och det tredje är ett museum som ligger två våningar under jord.
Men en sak förenar dem: Man måste beställa tid för att göra besök.
På det nyöppnade Abbamuseet får varje nytt gäng komma in på sin så kallade "slot time", entrétid (boka på abbathemuseum.com), men väl inne får du så klart ta all tid du vill på dig. Gör det!

Ta ton i studion, se inspelade personliga intervjuer med abborna, frossa i scenkläder, klä dig själv i virtuella spandextajts, öva dina moves inne på discot och känn dig som en stjärna när du tar plats på scen som den femte medlemmen i ABBA. Det gjorde jag. Tog plats alltså.
Det enda som fattades var ett hopprep att mima i.

turister_abba.jpg
Ryssar, engelsmän, tyskar, italianos. Och australiensare (har ni förstått hur STORA Abborna fortfarande är där borta?). Nu strömmar turisterna till det nyöppnade Abbamuséet på Djurgården i Stockholm.
abba_outdoor.jpg
Yours truly blev Anni-Frid förstås. Precis som förr i tin.
abbaclogs.jpg
Abba är inte bara en sillburk och en supergrupp. Nä, det är även namnet på en träsko. För den tyska marknaden.

2013-05-20 23:02 2 kommentarer

Så firar du norskt!

2013-05-17 11:27 Kommentera

Gratulerer med dagen!
Det är det första du behöver lära dig att säga om du befinner dig i Norge en dag som denna – 17 maj – nationaldagen. Den firas stort i vårt grannland, och jag har själv haft två fantastiskt roliga 17 maj i Oslo.

Men hur gör man då?
Jo – så här!

Skaugen3_web.jpg
Klä dig i bunad (folkdräkt) och pynta dig med en rödvitblå sløyfe (uttalas "schlöyfe"). En öl i ena handen hör också till.
jordgubbar.gif
Bjud in dig själv på champagnefrukost! Se till att bli kompis med nån som har lite minipannkakor och chokladdoppade jordgubbar hemma...möms!
Slottet.gif
Vinka till Mette Marit! Och de andra kungligheterna förstås. De vinkar hela tiden, nästan hela dan faktiskt, medan hela Oslo paraderar förbi med sina kvartersorkestrar och blivande studenter ("russ"). Och där står du i vimlet av flaggor och blir så rörd att du fäller en tår bakom solbrillorna.
Skaugen2_web.jpg
Festa hela eftermiddagen, kvällen och natten på Skaugum! Bakgårdspuben bakom Palace Grill är bäst på 17 maj.
Dope.jpg
Och om du nu måste köpa knark – gör det inte här, ok?

Fler tips till Oslo hittar du i min guide här:
http://www.vagabond.se/artiklar/resmal/20100517/o
slo-i-vara-hjartan/?page=1&fb_action_ids=101513717
61932484&fb_action_types=og.recommends&fb_ref=4.158
261&fb_source=aggregation&fb_aggregation_id=2883814
81237582

2013-05-17 11:27 Kommentera

Knasigast vinner

2013-05-12 21:49 Kommentera

Världens knasigaste stad är kanske ändå Las Vegas, men i Förenade Arabemiraten finns en yngre kusin med nog så stora ambitioner att vara med och fajtas om en topplacering i den ständigt pågående tävlingen om vem som är flådigast, störst, högst, lägst eller bara mest osannolik I HELA VÄRLDEN.
Jag både föraktar och älskar sånt på samma gång. Föraktar att högtalarrösten på turistbussen stolt deklarerar att ökenstaden Dubai har "en av världens högsta konsumtioner av vatten per capita i världen".
Föraktar att man lägger pengar på oviktiga rekord och shoppinggallerior. Älskar ändå på nåt motvilligt vis att allt är så extravagant och konstgjort.

Nä, det är ingen nyhet att Dubai slår rekord på löpande band, men ibland måste man bara tänka lite på den där märkliga stan för att få perspektiv på alla andra städer som försöker göra sig till. För Dubai räcker det inte att ha världens högsta byggnad Burj Khalifa (828 meter, 160 våningar) i sitt "stall" när det finns så mycket annat viktigt att skriva in i historieböckerna, eller tja – åtminstone den där Guinness Book of Records.

För när man gör nåt i Dubai då tar man först en titt i boken och tänker – äsch vet ni vad, vi kan göra det ÄNNU STÖRRE! Här finns till exempel världens största shoppingcenter, Dubai Mall, med över tusen butiker, 22 biosalonger, 120 kaféer och restauranger och ett lyxhotell med 250 rum.
Jaja, säger du – men det är ju bara helt normala grejer (om än väldigt många såna) att ha i ett shoppingcenter. Visst visst, men se här då, på vilka crazy grejer man också kan se och göra när man luftkonditionerar sig i Dubai:

DykareDubai1.gif
Varför ska du komma till havet när havet kan komma till shoppinggallerian? I Dubai Mall finns givetvis ett jätteakvarium med rockor, fiskar och...dykare! Och jadå, det där till vänster är en haj. Och jadå, det som reflekteras i "havets" glas är en godisaffär. Jajemän.
ski1.gif
Men vad nu då – snö? Om du tar dig vidare till Malls of the Emirates kan du åka skidor eller kälke utmed världens största inomhusskidbacke. Eller bara stanna på andra sidan glaset och mysa vid brasan på Café St Moritz.
Fountaindance.gif
Men till slut måste man ändå lämna luftkondisen och gå ut i hettan en stund. Man måste nämligen se fontänerna utanför Dubai Mall dansa till Michael Jacksons Thriller. Man måste det. De är ju nästan lika bra som fontändansen utanför Bellagio i Las Vegas.

2013-05-12 21:49 Kommentera

Att ses igen

2013-05-08 22:35 Kommentera

June och jag träffades på en flight från London till Kuala Lumpur för två och ett halvt år sedan. Det var lågbudget (Air Asia hade en rutt från Paris och London då, numera nedlagd) och ville man se film fick man minsann pröjsa extra. Det gjorde man inte.

Jag hade alltså tur som råkade hamna bredvid en pratglad och till på köpet mycket trevlig KL-bördig tjej som bodde i England och var på väg hem till Malaysia för ett par veckors semester. Jag och June pratade och skrattade oss igenom 13 timmars flygresa. Och när vi sågs nu igen var det som att återuppta samtalet.

– Du ska ju BO i Sydostasien! Det är ödet!, säger June.
– Hehe, säger jag.

Och så fortsätter vi sådär. Hon ska skaffa en malaysisk man åt mig (det skulle hon redan förra gången) och jag flabbar.
Skillnaden den här gången är att hon åter bosatt sig i den malaysiska huvudstaden och därför är ännu mer tvärsäker på att det är här även jag hör hemma. Varför skulle jag annars återvända gång på gång?

Vi äter kycklingsaté, musslor och nudlar på matgatan Jalan Alor och sen dricker vi veteöl på en tysk pub. För allt är möjligt i Kuala Lumpur. Och June ska skaffa mig en malaysisk man. Man tackar.

Men framförallt tackar jag för mina resevänner. Riktig vänskap som uppstått i djungler, på bussar, i loppiga backpackersoffor.

Jag tänker på underbara, vimsiga, smarta Jo, som jag träffade på en resa i Vietnam för elva år sedan. Hon var den som alltid försov sig, gick vilse och missade bussen, men på nåt märkligt sätt lyckades vi alltid hitta tillbaka till varandra igen. I en månad höll vi på så. Något år senare kom hon och hälsade på mig i Sverige för första gången. Det blev fler, och jag hälsade på henne i Manchester. Hoppade studsmatta och spelade guitar hero med henne i en stuga i Wales när hon fyllde 30. Och när hon flyttade till Dubai hälsade jag på även där.

I somras var jag en av hennes fyra brudtärnor på ett slottsbröllop i England. Otroligt hedrad. Att få stiga in i en annan värld, känna och klämma på den, vara en del av den för en stund och iaktta den på ett lite, lite närmare avstånd för var gång – så är det att ha en vän från ett annat land. Man upptäcker att man har sina olikheter, men framförallt sina likheter.
Dessutom är det bara vansinnigt kul, speciellt när man hittat nån som Jo.

Så ta vara på dem när de dyker upp. Håll resevännerna kära, även när du kommit hem. Vissa bekantskaper kanske hade sin tid där och då, men de riktigt bra ska du inte släppa taget om så lätt. Hoppas att ni ses igen.

June.jpg
Återträffen! June och jag käkar god mat på Jalan Alor.
Weddinpic1
Tre bridesmaids och en brud. Det syns trots allt att det fortfarande är ganska tidigt på kvällen i det inhyrda fotobåset på Langley Castle i Hexham... Jag längst till höger och Jo intill mig.

2013-05-08 22:35 Kommentera

Pulau Weh

2013-05-02 21:31 1 kommentar

Turisterna som har vägarna förbi Aceh är lätträknade. Jag räknade till femton, på flighten från Kuala Lumpur till Banda Aceh, och ja – jag använde mig av den fördomsfulla räknemetoden "Västerländskt utseende = Turist".
Men sen, under nära en vecka i stan, var de där turisterna jag räknat ihop som försvunna. Inte var de på kaféerna, inte satt de i någon becak (motorcykel med sidovagn), inte promenerade de längs Jalan Jend A Yani när mörkret föll och alla matvagnarna ställdes ut. Nä.
Men de fanns på tsunamimuseet.
Många utländska besökare åker raka vägen från flygplatsen till museet, ställer ifrån sig väskorna en stund, lär sig mer om katastrofen som inträffade annandagen 2004, tar sedan en tur förbi båtarna som spolats upp på land – och avslutar den lilla rundturen i hamnen, där det vankas båtfärd mot resans verkliga mål: Pulau Weh.

Pulau Weh (eller Sabang, som ön ofta kallas här, efter dess enda stad) ligger 45 minuters båtfärd från Banda Acehs hamn. Hit har dykare lockats i decennier. Under några år i början av 2000-talet, gjorde konflikten mellan gerillan och indonesiska armén att undantagstillstånd rådde och Acehprovinsen var avstängt för utländska besökare. Efter ett tag började man utfärd specialtillstånd för just dykarna, som med särskilda papper kunde flyga till Banda Aceh och sedan få poliseskort ut till hamnen och vidare till Pulau Weh.

Snorklingsmöjligheterna är fantastiska eftersom reven ligger alldeles nära stranden, och vattnet är lugnt. Det är en fridfull plats att vistas på, och naturen är otroligt vacker, grön och kuperad. Jag gjorde två dyk under vår helg på Weh, och såg många roliga fiskar, även en stingrocka. Tyvärr har korallerna blekts en del på senare år, men det syns att de börjat återhämta sig så sakteliga.

IMG_20130420_132751.jpg
En strålande dag på Gapang Beach. Snart ut och dyka!
IMG_20130421_180129.jpg
Pulau Weh med sina höjder, stränder, sin grönskande djungel och utstickare och småöar. En vansinnigt vacker del av Sumatra.

2013-05-02 21:31 1 kommentar

Karin Wallén

Jobbar som frilansjournalist och är krönikör i Vagabond. Gillar att gå, undviker att cykla, älskar att paddla. Kramar djur, tjuvlyssnar på folk, äter allt utom ostkaka.
Har en dragning till arktiska områden, men hamnar ändå ofta i solen. Följ mig på instagram: @karintravels - eller om du hellre följer min resande hund: @lovistravels
Bloggar också på resmedhund.se

Webbfrågan

  • Hur tränar du helst under resan?

Vagabonds nyhetsbrev

Över 20 000 läsare! Vagabonds nyhetsbrev är gratis och kommer till dig en gång i veckan. Du kan när som helst avsluta din prenumeration.