Annons
Annons

Den som vill uppleva Afrikas skyggare djurarter ska bege sig till området Tswalu i Sydafrika. Foto: Marcus Westberg

Sydafrika

Safari för finsmakare: Upptäck Sydafrikas okända hörn

Tswalu är Sydafrikas största privatägda naturskyddsområde och har många stora djur, men är mest känt för sina skyggare arter. Följ med på en safariresa för konnässörer!

Text: Marcus Westberg • 2024-03-18 Uppdaterad 2024-03-18

Skrap och krafs, följt av fnys och grymt. Sedan mer skrapande när djuret förflyttar sig ytterligare några meter genom det långa, torra gräset. Ljuden som bryter tystnaden i Kalahariöknens vintermörker tillhör inte de vanliga på en afrikansk safari. Men det här är inte en vanlig safari, och djuret vi har försakat vår nattsömn för att se, en myrkott, kan knappast beskrivas som särskilt vanligt det heller.

– Okej, han är rätt avslappnad, viskar 22-årige Daniel Rossouw. Daniel är en av många forskare på Tswalu Kalahari Reserve i nordvästra Sydafrika, och hans fokus är just myrkottar. Varje kväll ger han sig ut med telemetriutrustning, GPS, kamera och en ficklampa, som han nu slår på för att vi ska kunna se bättre.

Långt från samhällen och annan ljusförorening är Kalahari perfekt för stjärnskådning. Foto: Marcus Westberg

– Han är på jakt efter myror och termiter. Men han störs inte av att vi är här, bara vi inte blir för närgångna.

Vi står stilla, nästan utan att andas. Det första vi ser av stäppmyrkotten, som underarten heter, är den långa, breda svansen. Precis som resten av kroppen är den täckt av stora, styva fjäll och färgad lätt rödbrun av jorden. Den får mig att tänka på en gigantisk hummerstjärt.

Snart visar sig hela djuret. Det går på två kraftiga bakben; de mindre frambenen, med sina långa grävklor, hänger några centimeter från marken. Fjällen fortsätter över pannan, ända fram till nosens spets. Huvudet rör sig från sida till sida. Han har inga tänder, bara en lång, klibbig tunga. Det är bland det konstigaste och mest fascinerande jag sett, som en blandning mellan enorm kotte och en pytteliten dinosaurie.

I trettio oförglömliga minuter följer vi hans framfart i det knähöga gräset. Sedan får vi slita oss och gå tillbaka till vår lilla Suzuki-jeep: det är dags att sova. Morgondagen har förhoppningsvis fler guldkorn att bjuda på.

När solen gått ner sjunker temperaturen snabbt, då passar det bra med en kopp varmt rooibos-te. Foto: Marcus Westberg

Vad har jordvargar, myrkottar och öronrävar gemensamt? Utöver sina udda namn tillhör alla en samling skygga, svårflirtade däggdjur som ibland kallas the secret seven eller the elusive eleven. De stora vilddjuren i all ära, men elefanter och lejon tillhör inte direkt ovanligheterna på safari. Jordsvin och schabrakhyenor, däremot – då snackar vi rariteter.

Under pandemin, när flyg var inställda och gränser stängda, erbjöd ett flertal naturreservat virtuella djurupplevelser via tv-programmet Safari Live, där guider i Kenya och Sydafrika direktsände spännande djurmöten i den afrikanska vildmarken. Det var så jag först fick nys om Tswalu, ett privatägt naturreservat i södra Kalahariöknen som verkade hosta upp den ena bisarra djurarten efter den andra. Så när världen så småningom öppnat upp var det till Sydafrika det bar av.

Bilfärden till Tswalu från flygplatsen i Sishen, sextio mil väster om Johannesburg, inger dock inte särskilt mycket hopp om ostörd vildmark. Landskapet består främst av gigantiska hål, och överallt arbetar grävmaskinerna för fullt. I mer än sextio år har Sishengruvan producerat enorma mängder järnmalm, med katastrofala konsekvenser för miljön.

Läs också: Bildspecial Afrika – här är Vagabondfotografens häftigaste ögonblick

Tswalu är ett privatägd naturreservat i södra Kalahariöknen. Foto: Marcus Westberg

Det insåg också Stephen Boler. På 70-talet började den engelska entreprenören köpa upp sliten mark från bönder och boskapsuppfödare intill gruvområdet. När han dog av en hjärtattack togs projektet över av vännen och affärsmannen Nicky Oppenheimer, som aktivt började återställa områdets natur och djurliv och gav det namnet Tswalu. Det betyder ”en ny start” på det lokala språket setswana. Idag är Tswalu Sydafrikas största privatägda naturreservat – nästan lika stort som Öland – och ett populärt resmål för de som vill se några av kontinentens skyggare arter, men också ett viktigt forskningscenter. På Dedeben, som det heter, finns husrum åt minst ett dussin personer som kommer och går under året och studerar allt från möss och myrkottar till brandtålighet och klimatförändringar.

Det är redan mörkt när vi når stängslet som förkunnar naturreservatets början, så det är först nästa morgon jag får se Tswalu i dagsljus. Den röda sanden känner jag igen från ökenområden i Namibia och Botswana, men grönskan gör den här regionen till något helt unikt. Det gröna Kalahari, kallas den, och gör just nu verkligen skäl för sitt namn. Sanddynerna är täckta av högt gräs, och många av träden blommar för fullt.

– Det har regnat galet mycket de senaste åren. Alltså, det är alltid grönare här än i andra delar än Kalahariöknen, men mest under sommaren. Nu, mitt i vintern, ska gräset egentligen vara borta.

Troy är ny på Tswalu, och som guide. Det var inte länge sedan han bestämde sig för att avsluta en hackande karriär som musikproducent och hitta en mer naturnära sysselsättning. Med oss har vi också en spårare, Sips, som varit här desto längre. Men även om regn och gräs är goda nyheter för djurlivet gör det guideteamets uppgift svårare. Framförallt om de har gäster som helst vill se ovanliga, skygga djur vars mankhöjd är betydligt lägre än det gröna gräset.

Som tur är vet vi precis var vi ska hitta våra första Kalaharibor. Surikater, djuret som Timon i filmen Lejonkungen är baserad på, är inte särskilt sällsynta, men de lever bara i sydvästra Afrika. Nätterna spenderar de i underjordiska tunnelsystem, vilket för med sig en ganska märkbar fördel för mänskliga besökare. Vet man var de gick ner, vet man även var de kommer upp.

Nyfödda surikater. Foto: Marcus Westberg
Kalahariöknens stjärnor: surikater. Först när solen värmt upp luften visar de sig ovanför marken. Foto: Marcus Westberg

För att vara helt på den säkra sidan har Tswalu anställt en surikat-viskare, portugisiska Micole. Hennes jobb är dels att ha koll på var surikaterna övernattar, dels att se till att de inte skräms av vår närvaro. Men just nu finns det inte så mycket att se, förutom minst ett dussin hål i marken.

– De gillar verkligen inte kyla, förklarar Micole.

–Under sommaren är de ofta uppe så snart det är ljust, men så här på vintern kan det dröja flera timmar. Framförallt om det blåser.

Så länge behöver vi inte vänta. Plötsligt dyker ett huvud upp ur ett av hålen. Det försvinner nästan direkt, men visar sig snart igen, den här gången med sällskap. Efter ett par minuter har den första surikaten vågat sig hela vägen ut och signalerar att kusten är klar. Det var tydligen tecknet de andra väntat på, för på bara några sekunder har ytterligare femton avlånga kroppar vällt ut, huller om buller.

Först hjälps de åt med att spana omkring sig efter rovdjur som örnar och schakaler. Även om surikater går på alla fyra kan de stå på två ben för att se bättre. Men den värmande solen visar sig vara lite väl skön för några av de mest nyvakna, som gång på gång somnar och ramlar ner från sandhögarna de använder som utkikstorn.

Ett av djuren upptäcker snart att det går att komma betydligt högre upp och klättrar raskt till toppen av en stor buske. Väl ute på den högsta, tunnaste grenen sträcker han på sig lite extra. Det skulle han inte ha gjort. Grenen håller inte, och några otympliga kullerbyttor senare skakar han av sig sand och blad nere på marken. Då har resten av gruppen redan börjat röra sig därifrån på jakt efter insekter, skorpioner och annat smaskens. Micole fnissar och skakar på huvudet.

– Det spelar ingen roll hur ofta jag är här, det går helt enkelt inte att bli trött på dem.

Nu när surikaterna gett sig av är hennes jobb här färdigt för stunden, men nästa uppgift väntar redan. Det visar sig att Micole även är gepard-viskare. Vill vi följa med och träffa de nya ungarna?

Läs också: Klarar du vårt tuffa kart-quiz om Afrika?

Gepardungarna får hjärtat att smälta. Foto: Marcus Westberg
I stora delar av naturreservatet finns det inga lejon, något som gör det enklare för mindre rovdjur som geparder. Foto: Marcus Westberg

Trots att geparden i fråga har ett halsband med GPS-sändare tar det sin tid att hitta henne. Sanddynerna stör signalen, så Sips får ge sig ut och spåra till fots. När vi äntligen kommit rätt är det hennes tre fluffbollar till ungar vi ser först. De smyger på varandra, brottas och leker kurragömma. Vid ett tillfälle jagar två av dem bort en kamaräv – den första lite ovanligare ökenarten vi fått se – som försöker komma åt resterna av antilopen familjen ätit till frukost. Vid tio veckors ålder är de fortfarande mindre än räven, som dock vet bättre än att utmana deras mamma.

Micole viskar inte direkt, men hon pratar med geparderna. Hon uppmuntrar också oss att prata, både sinsemellan och med djuren. Målet är att de ska bli så vana att de knappt märker att det finns människor i närheten.

En extremt ovanlig syn även här: två unga schabrakhyenor har fått syn på de mänskliga besökarna och försöker lista ut vad de är för filurer. Foto: Marcus Westberg

På ett ögonblick förändras situationen. Den nyss halvsovande geparden är nu på helspänn, och kallar sina ungar till sig med ett läte som påminner om fågelkvitter. En schabrakhyena, många gånger större än räven, har hittat dem. Mindre än en fläckig hyena, men fortfarande med rejäla käkar är schabrakhyenor vanligtvis asätare. De små kattdjuren är trots det en oemotståndlig frestelse, men han har inte räknat med en ilsken, fullvuxen gepardmamma. Tumultet är över lika snabbt som det börjat, och hyenan linkar snopet därifrån med ett avtryck av hennes vassa tänder i rumpan. Micole andas ut, ljudligt.

– Jag vet inte hur hon gör det. Ena dagen är det hyenor, nästa är det babianer. Hon är nån sorts supermamma. Tack och lov, för jag vet inte vad jag skulle göra om någon av ungarna dog. Alla säger att man inte ska fästa sig vid djuren, men hur skulle det vara möjligt?

Det kan jag inte svara på. Men nu har jag i alla fall sett en schabrakhyena.

En fullvuxen trubbnoshörning stannar till på en väg för att markera sitt revir. Foto: Marcus Westberg

När man tänker på Afrikas vilda djur och safari så är det ofta statliga nationalparker och reservat man föreställer sig: Serengeti i Tanzania, Amboseli i Kenya, Kruger i Sydafrika. Men efter årtionden av illegal jakt och konvertering av naturområden till jordbruk, bosättningar och gruvor har det blivit alltmer uppenbart att dessa inte räcker för att skydda kontinentens ekosystem och dess invånare. Olika alternativa modeller har växt fram på olika ställen. I Kenya har det främst handlat om partnerskap mellan lokala markägare, välgörenhetsorganisationer och turistföretag. I Sydafrika, där privatpersoner får äga, köpa och sälja vilda djur, har just privatägda naturskyddsområden blivit en essentiell del av bevarandet av landets djurbestånd.

Till skillnad från nationalparker finansieras de flesta av dessa helt och hållet av turism. Det innebär ofta betydligt högre priser, framförallt om målet är att minimera det mänskliga avtrycket, och därför också antalet besökare. Kostnaderna har drivits upp ännu mer på senare år, främst på grund av den alltmer sofistikerade tjuvjakten av noshörningar. Om man som Tswalu eller de privatägda naturreservaten utanför Krugerparken har noshörningar på sin mark får man räkna med att lägga ner miljontals dollar på helikoptrar, kamera-
övervakning, elstängsel, drönare och militärliknande styrkor för att kunna skydda dem – för att inte tala om betydande investeringar i kringliggande samhällen. Än så länge är verkar det fungera, åtminstone här; samtidigt som hundratals noshörningar mördas varje år i Krugerparken har Tswalu inte förlorat en enda.

Öga mot öga med Afrikas näst största landdjur: trubbnoshörningen. I Tswalu finns både dessa och de mindre och vanligtvis skyggare spetsnoshörningarna. Foto: Marcus Westberg

Dagarna är korta så här års, så det blir inte många timmars vila på lodgen Motse innan vi ger oss ut igen. Troys radio sprakar till när de andra guiderna meddelar sina planer för eftermiddagen. Mest handlar det om lejon, geparder och surikater. Som enda bil väljer vi att istället köra västerut. Med regelbundna stopp för fågelskådning tar vi oss så småningom fram till Kalkpan, ett vattenhål som ofta nyttjas av törstiga djur när det börjar skymma. Idag har vi nästan ofattbar tur. Sex trubbnoshörningar står tätt tillsammans på den öppna slätten.

– Följ efter mig, viskar Troy och skyndar sig hukande bort från bilen.

Jag gör som jag blir tillsagd. Vi halvspringer i en vid båge. Buskarna mellan oss och noshörningarna når knappt min höft, men det viktiga är att vi har vinden åt rätt håll; på det här avståndet, kanske trettio meter, är de ändå så gott som blinda.

Till skillnad från många andra skyddade områden i Sydafrika har noshörningarna här långa, ståtliga horn. På den svarta marknaden är dessa värda mer än guld, en bra bit över en halv miljon kronor per kilo, och hundratals djur slaktas hänsynslöst varje år. Därför väljer många att kapa så mycket av hornen som möjligt i förebyggande syfte.

Läs också: Afrikas 14 vackraste platser – här är listan

I sällskap av duktiga och kunniga guider i Kalahari. Foto: Marcus Westberg
Kalahariöknens lejon är välkända för sin tjocka, mörka man. Foto: Marcus Westberg

Men Tswalu är såpass isolerat, och har råd att lägga ner en mindre förmögenhet på olika säkerhetsåtgärder, att det hittills inte visat sig nödvändigt. Även om jag förstår syftet med avhorning, som det kallas, är jag just nu innerligt tacksam att det inte skett här. Det är en andäktig upplevelse att på så nära håll få se dessa två-tons bjässar precis som de ska vara.

En gren bryts under en av mina sandaler. Med öronbedövande dunder, och i ett moln av damm, försvinner noshörningarna in bland träden på andra sidan vattenhålet. Vi säger ingenting. Det behövs inte. Vi vet båda hur speciellt det vi just upplevt var.

Vid bilen har Sips ställt upp en minibar på motorhuven. Med en alkoholfri gin och tonic går jag ner till vattenbrynet och sätter mig på huk. Solen har gått ner, men himlen är fortfarande knallorange.

Efter en stund vänder jag huvudet söderut och ser att jag inte längre är ensam. En schabrakhyena närmar sig långsamt vattenhålet. Väl framme börjar den utan att släppa mig med blicken att dricka. Utan att lyfta kameran till ögat tar jag några kort, men rör mig annars inte. Jag inser nu hur vackra de faktiskt är. Brun päls, med en lång, nästan svart man som hänger ner från nacken. När törsten är släckt går den åt sitt håll, och jag åt mitt.

Gäster på Tswalu behöver sällan äta middag på samma ställe två gånger. Sanddynsmiddagen var en klar favorit. Foto: Marcus Westberg
Det finns flera sätt att upptäcka djurlivet och naturen i Afrika. Foto: Marcus Westberg

De kommande dagarna följer mer eller mindre samma mönster. Vi går upp när det fortfarande är mörkt och ger oss ut på jakt efter spännande djur inlindade i tjocka filtar och med varmvattenflaskor i knät – vinter i den här delen av Afrika innebär ibland nattemperaturer under nollan. Sedan några timmars vila på lodgen Motse mitt på dagen innan vi ger oss ut i parken igen.

Läs också: Vagabonds drömresa – 7 veckors roadtrip i södra Afrika

Naturen fortsätter leverera på ett sätt jag sällan varit med om tidigare; om det inte är jordpiggsvin som delar grotta med schabrakhyenor så är det lekande lejonungar, nyfikna öronrävar eller fler besök hos de alltid lika underhållande surikaterna. En kväll överraskas vi med en ljusbelyst middag på en av sanddynerna, där det bjuds på grillat kött och grönsaker under bar himmel. För den som inte varit i den här delen av världen kan det ibland vara lite svårt att förstå hur starkt stjärnornas sken faktiskt kan vara när luften är snustorr och man är många mil från närmsta bebyggelse.

En vacker men giftig boomslang är på jakt efter dagens första måltid. Foto: Marcus Westberg

Allt har ett slut, även om man ibland skulle önska att det inte var så. Min sista dag på Tswalu börjar åtminstone på bästa möjliga sätt. En av guiderna har sett en puffadder, som allmänt anses vara Afrikas farligaste orm. Men så här dags – det är knappt tio grader ute – är den slö. Den ligger fortfarande och värmer sig i den tidiga morgonsolen när vi får sällskap av Azraa, som utför ett flerårigt forskningsprojekt om just puffaddrar.

Iklädd tajts och vandringsskor närmar hon sig försiktigt den tunga ormen. Troy får stå beredd med en stor plastlåda, och när Azraa lyft upp den protesterande reptilen med vad som ser ut som en meterlång grilltång i den trycker han snabbt på locket.

– Jag tror det här är den sjuttonde ormen jag fångar. Men helt bekväm blir jag nog aldrig. Mitt förra projekt handlade om kameleonter. Helt ofarliga!

Värre blir det senare när hon ska försöka locka in ormen i ett plaströr för att kunna mäta dess längd och operera in en sändare innan hon släpper den lös igen. Men det får vi inte vara med om just den här morgonen. Tswalus lilla flock afrikanska vildhundar, med bara tre vuxna individer, har fått tillökning med ett helt dussin valpar. De håller till i naturreservatets södra del, mer än en timme från Motse. Även om Troy skulle vilja köra snabbare än hastighetsgränsen på 40 km i timmen skulle bilens larm börja tjuta. Men vi har inte bråttom. Vägen följer Korannabergen. Bland buskar och gräs skymtar vi enstaka bergszebror och kuduantiloper.

En ung hästantilop, vanligtvis ett skyggt djur, ställer snällt upp på ett foto. Foto: Marcus Westberg
“En gren bryts under en av mina sandaler. Vi säger ingenting. Det behövs inte. Vi vet båda hur speciellt det vi just upplevt var”. Foto: Marcus Westberg

Några kilometer innan vi når vildhundarnas lya kör vi förbi en större byggnad och en samling tält. Det är Tswalus Tracker Academy, där spårare tränas och certifieras. Sips vinkar glatt till huvudinstruktören, Floyd. Det var en position han själv höll i flera år innan han tog jobbet som chef över Tswalus egna spårare.

Sips sitter inte inne i bilen utan har en nerfällbar stol längs fram på motorhuven, med två handtag som enda hjälp om Troy skulle råka köra ner i ett hål. Han har utan minsta ironi förkunnat att guider som kör in i taggsnår är en betydligt större risk för spårare än lejon, hyenor eller noshörningar.

Som tur är har han inte bytt jobb än, för nu, när alla andra i bilen redan har tankarna på hundvalparna, ser han något i det långa gräset vid sidan av vägen.

–Stoppstoppstopp! Aardvark!

Aardvark – eller jordsvin, som de heter på svenska – är något av Kalaharivärldens heliga graal. Dessa myrsloksliknande djur är betydligt snabbare och skyggare än myrkottar, och försvinner de ner i någon av sina många underjordiska lyor kommer de inte upp igen innan de är helt säkra på att de är ensamma. Som tur är ser de inte särskilt bra. Hörsel och luktsinne är desto bättre – det skulle bara fattas annars med tanke på deras kaninöron och grisliknande tryne – men vinden ligger rätt, så Sips hoppar av bilen och gestikulerar att vi ska följa efter.

I fem magiska minuter håller vi jämna steg med det djur jag velat se mer än något annat när det grymtande fortsätter sin jakt på myror. Oftast är det bara öronen och ryggen vi kan skymta, och bara bakifrån, men vad gör det? Bättre än så här blir det inte.

Eller? Tolv fläckiga vildhundsvalpar som knappt har koll på sina stora tassar – men som gärna sätter sina små, sylvassa tänder i syskonens öron, svansar och rumpor – är åtminstone inte särskilt mycket sämre.

– Fast någon jordvarg hittade vi ju inte, säger Troy ursäktande när vi lite senare står bredvid det väntande flygplanet. Han ser nästan skamsen ut. Jordvarg, ja. Det hade jag nästan glömt. Men något måste man faktiskt spara till nästa besök.

Jordekorrarna i Kalahari har en stor, fluffig svans som kan användas som både solskydd och stöd. Foto: Marcus Westberg

Guide till Tswalu i Sydafrika

Snabbfakta: Det gröna Kalahari

Vad: Ett område i södra Kalahariöknen som får mer regn än övriga delar. | Var: Längst norrut i Norra Kapprovinsen, Sydafrika. | Visum: Behövs inte för svenska medborgare. | Största stad: Upington. | Tidszon: Som Sverige sommartid, +1 timme vintertid. | Valuta: Sydafrikanska rand.

Det gröna Kalahari

Det gröna Kalahari är en region i den sydafrikanska Norra Kapprovinsen där Kalahariöknen möter Oranjeflodens bördiga dalar. Den största staden är Upington, med 75 000 invånare, men i området finns allt från vingårdar och naturområden till gruvdrift och lantbruk på stor skala. Här är somrarna heta, men på vintern sjunker nattemperaturen inte sällan under nollan. I augusti och början av september drabbas området ofta av starka vindar. April–juli och september–oktober är bättre perioder för besök.

Resa hit och runt

Närmsta internationella flygplats finns i Johannesburg, men det går egentligen lika bra att resa till Kapstaden eftersom man ändå måste flyga inrikes därifrån. Med lite tur kan man hitta biljetter för 6 500 kr t/r (Qatar, Ethiopian), men de hamnar ofta på uppåt 10 000 kr. Väl i Sydafrika är AirLink bäst; de flyger till bland annat Upington (flyairlink.com). Är det Tswalu man ska till går det direktflyg dit från både Johannesburg och Kapstaden som bokas i samband med boendet. För den som vill se mer av regionen är Sydafrika ett utmärkt land att köra själv i; enklast är i så fall att hyra bil i Upington, mitt i vindistriktet och bara 27 mil från Twee Rivieren, startpunkten för Kgalagadi Transfrontier Park. Vill man utforska nationalparken är fyrhjulsdrift definitivt att rekommendera.

Det går bra att vandra i Tswalu, så länge man har sällskap av en beväpnad guide. Foto: Marcus Westberg

Tswalu

Tswalu Kalahari Nature Reserve är Sydafrikas största privatägda naturskyddsområde och ligger mellan samhällena Kuruman och Van Zylsrus.  Även om det finns gott om större djur är reservatet främst känt som en av kontinentens bästa platser att få se skyggare arter som myrkott, jordsvin, jordvarg och schabrakshyena. Boende finns bara på Tswalus egna anläggningar och är minst sagt exklusivt: lodgen Motse, familjehuset Tarkuni och den nya, privata lyxcampen Loapi. Området tar max 40 gäster åt gången. Mat och aktiviteter ingår; mer information finns på tswalu.com (priser från 18 000 kr per natt).

Kgalagadi Transfrontier Park

För den som vill utforska det gröna Kalahari och dess djurliv på egen hand finns Afrikas första gränsöverskridande naturskyddsområde, Kgalagadi Transfrontier Park. Tre fjärdedelar ligger i Botswana; den sydafrikanska fjärdedelen heter Kalahari Gemsbok National Park. Parken ligger en bra bit norr om Tswalu och får inte lika mycket regn. Det är heller inte lika bra för den som vill se jordsvin eller myrkottar. Däremot anses det vara en av de bästa platserna för de ståtliga, svartmanade Kalaharilejonen. Här finns allt från camping till bekväma stugor, och väl där kan man också boka safari om man inte vill köra själv. Camping kostar 300–600 kr, stugor och safaritält från 1 000 till 2 800 kr per natt (sanparks.org/parks/kgalagadi).

Läs också:

Sydafrika – drömresa med familjen

Kongo-Brazzaville: Äkta äventyr i Afrikas största regnskog

Gambia & Senegal – upptäck kulturen, naturen och musiken


Text: Marcus Westberg • 2024-03-18
RestipsSydafrikaDjur & naturKamelsafari

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top