Vilken bild av Indien överensstämmer med verkligheten? Foto: Getty Images
Krönika: Verklighetsturism
Hur ser verkligheten egentligen ut? Vår krönikör, Per J Andersson, skriver om fördomar och när ingenting är som man tänkt sig.
Om jag säger Indien säger du curry, heliga kor, yoga och fattigdom.
Du tror mig kanske inte om jag säger att det finns dalar där man odlar vindruvor och gör röda och vita viner som är lika schysta som franska, italienska och spanska motsvarigheter. Och att det i en av dalarna, som heter Nasik, arrangeras en årlig vin- och musikfest där publiken består av unga muslimska, hinduiska och kristna kvinnor och män klädda som på Way Out West eller vilken annan europeisk sommarfestival som helst.
Du trodde inte att moderniteten gått så långt i ett så traditionellt asiatiskt land. Du trodde heller inte att indier drack vin, lyssnade på rockband och umgicks så där ledigt, lättklätt och chosefritt över köns- och religionsgränserna.
Men unga vuxna indier som dricker Chardonnay är ju ändå priviligierad urban övre medelklass, tänker du. En liten minoritet. Inte representativ. Så du bokar en sightseeingtur i Mumbais slumkvarter för att kolla in hur livet ter sig på samhällets botten. Nu, om inte förr, tänker du, kommer väl Indien ändå likna den bild som du fått dig till livs via nyhetsmedierna där hemma.
Då visar det sig att alla du träffar i slummen, som heter Dharavi och är Asiens största, trotsar dina förutfattade meningar om hur sluminvånare ska se ut, låta och bete sig. De är inte uppgivna, desperata, utmärglade, kriminella eller ens särskilt missnöjda, förutom med bristen på toaletter och avsaknaden av lagfarter. Men förutom det, säger de, är livet ganska bra här i slummen.
Det visar sig att en del av dem har fått riktiga lägenheter i propra kommunala hyreshus, men att de efter en tid börjat hyra ut sina nya fina bostäder och flyttat tillbaka till kåkstaden. Det låter ju helt galet. Så du frågar upprört: Varför det? Och de svarar: För att gemenskapen är större, livet mer likt bylivet och jobben fler i slumkåkarna i gatunivå än i en lägenhet på sjunde våningen i ett höghus.
Men företaget som ordnar slumsightseeing då? Det är väl ett praktexempel på samvetslösa typer som tjänar pengar på att visa upp andra människors elände?
Men då visar det sig att kåkstadsinvånarna gillar sightseeingföretaget, som kallar sig Reality Tours, eftersom åttio procent av intäkterna går tillbaka till slummen i form av utbildningscenter och för att de guidade turerna leds av unga sluminvånare. Det är win-win, säger de. Om de guidade turerna försvann, blir det lose-lose, säger de. Då skulle både de värdefulla kurserna i engelska, sömnad och datakunskap få lägga ner och guidejobben försvinna. Och det vill ingen. Dessutom, säger de, får vi ju med guidningarna chansen att korrigera alla missuppfattningar som du och alla andra har om hur det är att bo i slummen.
Ingenting är visst som man tänkt sig. Så du bokar en till sightseeing. Denna gång i studiorna där man spelar in Bollywoodfilmer. Först nu stämmer dina förutfattade meningar med vad du får uppleva.
I en scen som du får se spelar två unga manliga skådespelare upprörda på ett sätt som inte kan missförstås ens på hundra meters håll, medan den kvinnliga karaktären gråter, hulkar och tar sig för pannan. Filmscenerna är vara precis så melodramatiska som du förväntat dig av Bollywood.
Först när du kom till en filmstudio, där den indiska fiktionen skapas, överensstämde dina fördomar med mediebilden. Den verkliga verkligheten, åtminstone de delar av den som du har fått uppleva, såg däremot helt annorlunda ut.
Text: Per J Andersson • 2019-05-14
Krönika