Familjeäventyr på Bali – upptäck paradiset med barn

I baren längst ut på en kalkstensklippa i Uluwatu står 40-plussaren Jai och blickar ut över det glittrande vattnet. Utsikten härifrån är milsvid. Han är solbränd och håret lätt tovigt av saltvatten. Blicken, som skuggas av en keps av märket Surfish, vilar på de dussin surfare som tumlar runt långt nedanför oss i bränningarna från den Indiska oceanen

Jai har kommit hit nästan varje år från Australien ända sedan han var liten. Att han fastnat för just Uluwatu är lätt att förstå. Området, som ligger på den sydvästra delen av Balis Bukithalvö karakteriseras av höga kalkstensklippor och kritvita stränder. Charterhotellen lyser med sin frånvaro, här finns främst enkla homestays, coola airbnbs och ultralyxiga resorter där en natt kostar en halv månadslön.

Exklusiva strandklubbar blandas med trendiga kaffehak, tatueringsstudios och uråldriga tempel. Som det runt tusen år gamla Pura Luhur Uluwatu som vilar 70 meter över havet. Hit kommer drivor med besökare för de storslagna vyerna och för att se när apguden Hanuman räddar den bortrövade gudinnan Sita i en traditionell dans i solnedgången.

– Och så finns även den helt klart bästa surfen här, säger Jai som nu fått sällskap av sin 13-årige son Laughlin.

Han har fräknar, mittbena och rosa solglasögon. Han håller med sin pappa.

– Vad som är så bra med Bali? Bra vågor och väldigt snälla människor!

Vår dotter är åtta månader och sitter just nu under skuggan av ett plåttak, fullt inbegripen i en livlig diskussion med en äldre dam som sitter på huk bredvid små högar av t-shirts och batiktyger. Hon driver en av de små butikerna som ligger tätt inklistrade mot klippväggen.

Avsaknaden av alltför heta temperaturer är en viktig faktor till att vi valde just Bali. Här är det 28–32 grader året om. Möjligheten till surfing, den rika kulturen i kombination med det stora utbudet av trendiga restauranger och designhotell lockade också. En sista bonus var förstås att balineserna är kända för att vara barnkära  – perfekt när man har en mini-vagabond i släptåg.

Trots sin stora dragningskraft är Uluwatu inte lika exploaterat som partystinna Canggu eller andliga Ubud – än. Att det är relativt svårtillgängligt och att vägarna hit är undermåliga gör att inte alltför många turister stannar här. Men hemligheten är ute – Uluwatu är det nya nya. Här och där, mellan torra skogspartier med betande kossor, gjuts stora betongplattor för hotell som snart ska hysa ännu fler turister.

Allt här känns så drömmigt, så hippt, så fritt, så obrytt. Och samtidigt, så många trappor, så stora vågor, så lite skugga, så obefintligt med trottoarer, så opraktiskt och inkompatibelt med barnvagnar. För tre år sedan hade jag tyckt att Uluwatu var perfekt – men som småbarnsförälder får man nya krav.

Kontrasten blir ännu tydligare när vår privatchaufför för dagen bryter genom havet av mopeder med surfingbrädor på och kör fram den stora svarta stadsjeepen med tonade rutor. Nu väntar drygt en timmes bilfärd med AC tillbaka till östkusten och vårt muromgärdade hotellområde. Och nej, vi är inga lyxlirare, att hyra chaufför för några timmar i sträck är lite så man gör på en ö som saknar lokaltrafik.

En annan dag vaknar vi upp till tjattret från ankflocken som plaskar runt i näckrosdammen utanför. Här simmar feta blanka fiskar som ibland görs sällskap av en slank varan som verkar bo under vår veranda. Vi befinner oss på The Grand Hyatt i Nusa Dua där de femstjärniga megahotellen ligger på rad. Här luktar allt av mint och frangipani och toalettpappersrullarna kommer individuellt inslagna med hotellets logga. Samtidigt som du själv njuter i en av hotellets fem pooler, unnar dig en behandling i det lyxiga spat eller bara chillar på den vita stranden kan du checka in barnen i knatteklubben där det bjuds på både skattjakter, ­ansiktsmålning och pinjatapartyn. Om du inte har valt att uppgradera hela din vistelse med en nanny förstås – ett fenomen mer utbrett än vad man skulle kunna tro. Eller så kan du spendera semestern med att umgås med dina barn – det är ju en smaksak.

Vi har valt hotellet eftersom det utsetts till ett av Balis bästa familjevänliga hotell i en stor australiensisk resetidning. Det är vår första anhalt och totalt ska 10 dagar av 29 spenderas här. Tanken är att ladda batterierna innan vi utforskar resten av ön. En semester före semestern, så att säga. Det är bekvämt och tryggt, ett säkert kort och lagom äventyrligt när man aldrig rest med bebis förut. Till skillnad från många andra platser på Bali finns här trottoarer och vi kan rulla vagnen överallt. Det är så stort att de som bor mindre centralt får åka golfbil. Det största bekymret är vilken av resortens restauranger man ska välja eller om man kommer för sent till poolen och alla bra skuggplatser är tagna. Längs gångar som kantas av stendemoner och skuggas av knotiga oleanderträd promenerar ständigt leende personal iklädda saronger och från receptionen porlar en melodi av plingplongtoner från en saron-musikant. 

Smakträningen i hotellets frukostbuffé blir som en dröm. Vi har barnmat med oss, men här känns det säkert att låta ungen gå loss på allt från mangostan och tempeh till risnudlar. Men det bästa måste ändå vara att man slipper skämmas över bristen på bordsskick – här finns det alltid en tvååring några bord bort som härjar på minst lika bra.

Hotellet är bekvämt. Men också lite tillrättalagt. På dag fem håller jag på att få spader. Som tur är hittar vi en oas strax utanför hotellets grindar. Ett litet hörn av stranden som skyddas av grönska på ena sidan och klippor på den andra. Där man får en massage för 150 kr och ölet och kokosnötterna kostar en fjärdedel jämfört med hotellets. En remsa med ett tiotal så kallade warungs, enklare restauranger, ligger på rad bakom oss. Äntligen lite mer av det Bali jag visualiserat.

Hur är det då att resa med bebis? Ja, hur långt är ett snöre? Inför flygresan förberedde vi oss på det värsta men allt gick som en dans. Vi valde att boka så att den största delen av den 16 timmar långa flygningen skulle ske på natten men hade också tur med dagsformen. Förutom gråt vid take-off som kunde avvärjas med amning är dottern en solstråle och sover dessutom den största delen. Påsen med de nya leksakerna vi plockat med oss används knappt, då plastbesticken från middagen är roligare. När hon får spring i benen tar vi en vända i gången för att flörta med flygvärdinnorna och vinka till medpassagerare.

Genomgående under resan på Bali brottas jag med min gamla identitet som backpacker med mottot ”sova kan du göra på planet hem” och de nya logistiska begränsningar som en bebis medför. Man har dubbelt så mycket prylar med sig och allt tar (minst) dubbelt så lång tid. Vi drar även ner på tempot och ambitionerna rejält. Inte minst för att låta dottern hinna bekanta sig med de nya miljöerna men även för att det blir för bökigt att byta plats för ofta med all packning. 

Många saker står vi också över. Amed och Lovina i norr som lockar med svarta sandstränder och vilda delfiner? Inrikesflyg till Komodo för att se de gigantiska ödlorna och den rosa sandstranden? Vandringstur i soluppgången uppför Mount Batur? Det heliga vattentemplet i Bangli? Snabbåt till Giliöarna för barfotaliv och för att snorkla med mantarockor och sköldpaddor i korallrev som är bland de mest artrika i världen? Allt det får vänta. När äventyrslustan och fomo:n blir för stor tröstar vi oss med att vi får återvända till Bali när vår dotter blivit några år äldre.

Ubud – Balis kulturella hjärta – blir en chock. Vi är långt ifrån de enda som sökt oss hit för de vackra risfälten och vatten­fallen i djungeln. Trots att vi ger oss i väg tidigt på morgonen från Bukithalvön får vi uppleva Balis ökända trafikstockningar. Resan som skulle ta 1,5 timmar tar mer än det dubbla och när vi kommer fram står solen högt på himlen. 

Kommersen och trängseln i Ubud är total. Mellan de otaliga marknadsstånden trängs både chica små designerbutiker, massagesalonger och bagerier som säljer vackra små bakelser. I vart och vartannat hörn sitter reklam för diverse platser där ställets Instagramvänlighet lyfts fram som bästa säljargument.

Det är däremot smockat med människor. När vi går ut för middag måste jag och sambon bilda taktisk formation med bebisen emellan oss för att undvika att folk går in i henne.

Andra kvällen beger sig sambon ut i vimlet för att köpa hämtmat och tredje kvällen lämnar vi det mesta av packningen på det billiga vandrarhemmet och flyr i väg till ett avskilt lyxhotell i djungeln som har egen helikopterplatta och infinitypooler med utblick över en dalgång där tiden tycks stå still. Tills lillan får tillgång till poolen, vill säga, och börjar plaska för glatta livet.

Det är kväll och månen vilar som en tunn skåra på den mjukt rosaorange himlen. Luften doftar av rökelser med bara en liten hint av avlopp. Några surfare gör det bästa av dagens sista vågor. På det lilla färgglada plastbordet framför den mjuka sittsäcken på stranden står en skål med nystekta jordnötter. I bakgrunden – ett coverband som spelar Coldplay-låtar. Bredvid sitter lillan som intresserat studerar de små fladdermössen som flyger in och ut under basttaket.

Några meter bort i det vita skummet hoppar sexåriga Leo och hans tvååriga lillasyster Emma. Vi befinner oss på stranden Batu Belig mellan de populära turistorterna Canggu och Seminyak där vi avslutar vår vistelse. Tillsammans med sina föräldrar har de varit på en tio veckors lång rundresa i Australien och Asien, innan skolstart väntar för Leo hemma i Tyskland. Mamma Alma berättar att de först var tveksamma till hur barnen skulle förhålla sig till alla nya intryck och nya miljöer.

– Men de har fullkomligt älskat det. Vi är så glada över att vi har kunnat ge dem upplevelser för livet.

– En ytterligare aspekt är också att man får återupptäcka världen genom barnens ögon. Man får en ny fascination för saker som man kanske annars hade tagit för givet, säger pappa Manu.

Resterande tid i Seminyak utgörs av lata dagar vid poolen och en och annan utflykt. Eller särskilt lata blir dagarna inte. UV-kläder ska på och av, mellis ska ordnas, blöjor bytas, det ska busas, plaskas, plockas, utforskas, och när man just lutat sig tillbaka och lagt sig till rätta i solstolen är det alltid något som behövs just nu men som ligger kvar på hotellrummet.

Solbrännan då? Den är närmast obefintlig efter en månad i skuggan. Och listan med saker att göra och se? Knappt avklarad till hälften. Men i slutändan gör detta inget. En framgångsfaktor för oss blev att anamma en hakuna matata-filosofi. Genom att göra det mesta möjliga i lillans takt och släppa alla storslagna och naiva ambitioner på allt man bör hinna med under en dag blir allt så mycket enklare och mer avslappnat.

Det kan låta klyschigt, men det bästa med vår resa är all tid vi får tillsammans. Tid som visserligen förgylls av de vackra miljöerna och det behagliga vädret. Men ännu lite lyxigare är det att få frukosten framdukad, slippa disk och städ och i stället få spendera kvalitetstid med varandra som en familj. Gräva ner fötterna i varm sand och titta på hundar som springer runt i det skummande vattenbrynet. Se hur dottern nöjt lyser upp i triumf i sambons armar när hon jagat fatt på en av de nedfallna blommorna som flyter runt i poolen. Promenera hem barfota sent på stranden med ett litet knyte sovande i famnen efter en middag under en öppen himmel.  Känna ljumma havsbrisar på kinden, vilja fånga tiden och stanna den.

Läs också:

Guide: Resa till Bali med barn

Resa med barn: Så fungerar svenska utlandsskolor

Barnfamiljens bästa tågluffartips i Europa

---

Text: Johanna Jackson • 2024-04-15
Indonesien • Restips • Aktiv semester • Resa med barn