Möt familjen som flyttade till Himalaya

När familjen Ardeby 2008 packade kappsäckarna för att flytta till Nepal var deras yngsta bara tio månader. Varför, kan man fråga sig, bestämmer sig en småbarnsfamilj som lever ett bekvämt liv i en fin villa för att bryta upp och flytta till ett av världens fattigaste länder? Svaret handlar om en blandning av kärleken till Nepal, tro på gud och lusten att göra skillnad.

Fröet såddes 1993. Som 22-årig färdigutbildad sjuksköterska fick Pernilla stipendium från Örebromissionen för att praktisera på Western Regional Hospital i nepalesiska Pokhara, staden som sedan 1970-talet varit en populär bergsklättrar-, vandrar- och hippiedestination. Här börjar många vandringsleder upp mot Annapurna och Dhaulagiri, två av världens högsta berg, och här finns en vacker sjö för stilla roddturer med världens kanske mäktigaste bergsutsikt.

Men Pernilla var inte här för att njuta av bergen i första hand, utan för att jobba på sjukhus.

– Jag jobbade med omläggningar av brännskador på för dåligt smärtstillade barn som skrek av smärta. I byarna sover de ofta nära elden när det är kallt och många bebisar får tyvärr brännskador. Jag hade ingen erfarenhet, var nog ganska naiv, men jag ville göra skillnad, säger Pernilla som snabbt drabbades av kärleken till Nepal och kände: här hör jag hemma! 

– Människorna här lever en sådan varm, relationsrelaterad vardag. Jag älskar nepalesernas nyfikna inställning till livet och att man lever här och nu. Och samtidigt kände jag: det måste gå att göra mer för de här barnen som har så ont.

Efter fyra månader var praktiken över och hon åkte hem. Men de kommande åren längtade hon ständigt tillbaka. Så träffade hon Otto och gifte sig. Tillsammans reste de runt i Sydasien, men maoistupproret och inbördeskriget i Nepal gjorde att det inte kändes realistiskt med en flytt. De skaffade ett gult hus. Och barn. Och fortsatte att drömma om Nepal. 

Så en dag några år senare kom det ett mejl från en indisk-amerikansk läkare i småstaden Tansen, sydväst om Pokhara. Han sökte en barnsjuksköterska för att skapa en kurs för sjuksköterskor, ibland annat i smärtlindring för barn och barns rättigheter. Så kom det sig att familjen Ardeby flyttade till Nepal.

Huset i Tansen ligger mitt emellan sjukhuset och basaren. Alltså med tio minuters promenad till såväl matmarknaden som jobbet. De lever nära ett internationellt team med ett trettiotal expats.

– Det är lite av en bullerbykänsla här. Vi lever verkligen i storfamilj. Vi tar hand om varandras barn, delar glädje och sorg, har picknickar, vandringar, leker och dansar. Jag älskar sättet vi umgås på, det är så enkelt, så nära, med så mycket glädje.

Har ni lärt känna lokalbefolkningen också?

– Jo, absolut, vi har många nepalesiska vänner. De finns med i vår gemenskap och i våra aktiviteter.  Den vänskapen är kanske starkast, säger Otto som lärt sig flytande nepali, precis som Pernilla och deras äldsta döttrar.

Vad gör ni när ni inte jobbar?

– Vi älskar att vandra. Ger oss fortfarande ut på en eller två längre vandringar om året, och många dagsvandringar runt Tansen. Det är en härlig känsla med alla möten med människor, vandringarna mellan tehusen och lodgerna.

Det svåraste har inte varit att anpassa sig till livet i Himalaya, utan det nya perspektivet på livet hemma i Sverige. När familjen tillfälligt flyttade hem 2012 slog den existentiella baksmällan till.

– För mig var det svåraste att komma tillbaka till Sverige. Känslan av orättvisa blir så stark när man nyligen bytt värld. Man blir varse hur materialistiskt och individualistiskt livet är i Sverige. I Nepal handlar allt mycket mer om relationer och för mig blev det så tydligt vad som är viktigt på riktigt.

Läs också: 10 fantastiska vandringar i Nepal

– För den andra världen, den i Nepal, finns ju också samtidigt, fyller Otto i. Den verkligheten är ju lika verklig som den svenska. Men många i Sverige lever som om den inte fanns. När man hör hur svenskar runt omkring en ojar sig över att det finns för få parkeringsplatser och för många tjälskott i vägarna svindlar det, eftersom man vet att våra vänner i Nepal skulle vara glada om det överhuvudtaget fanns en bil hos någon i släkten.

När de kom till Nepal 2008 var en tredjedel av alla barn i landet undernärda. Föräldrarna i byarna drygade ut maten med lera för att mätta barnens magar.

– När man vet det och hör hur människor man möter i Sverige pratar om ögonfransförlängning och 5–2-dieter, ja då … Jag klarade helt enkelt inte av det. 

Första året hemma i Karlstad kände sig Pernilla låg. Hon säger att hon aldrig gråtit så mycket som då. Samtidigt kändes det rätt att de hade gett sina barn en vidare syn på människans villkor i världen. 

– För det finns ju en större värld än den som man upplever i Sverige. Inte bara brister och elände, utan allt gott som också finns i Nepal. Som värmen människor emellan och relationerna som är så viktiga. Om någon är sjuk gör anhöriga och vänner allt för den drabbade. Det ger perspektiv på nepotism. Att man till exempel hjälper en släkting att få jobb, som i Sverige kan betraktas som orättvist, blir något självklart och positivt i en nepalesisk kontext.

Efter nio år hemma i Karlstad i fick familjen häromåret chansen att återvända till Tansen, då Ottos specialistkunskap i medicinsk teknik efterfrågades på sjukhuset i Nepal. Sedan 2021 är de alltså tillbaka i den lilla staden med utsikt mot världens högsta bergstoppar.

Den barnsjukvårdskurs som Pernilla tagit fram hålls nu på flera sjukhus i Nepal. Alla vet inte att det är Pernilla som skapat den. Men det är inte det viktiga, säger hon.

– Vår önskan har varit att lyfta våra kollegor i Nepal, säger Pernilla och citerar den kinesiska 500-talsfilosofen Lao Tzu: ”Var tillsammans med folket. Lev med dem. Lär av dem. Älska dem. Börja med att ta reda på vad de vet. Bygg vidare på det de har. Med ett sådant ledarskap kommer folket, när arbetet är klart och uppgiften utförd, att säga: ’Vi har gjort det här själva.”

Läs också: Världens bästa vandringar – 15 enastående leder att vandra

Men barnen då? Hur har de påverkats av flytten utomlands?

– Vår dotter Moa sa då vi varit tillbaka i Sverige något år att ”Vem skulle jag ha varit nu om jag inte hade bott i Nepal?” Då förstod vi att det visserligen hade varit fysiskt jobbigt med värme, låg standard, ormar och spindlar, men de hade fått med sig något som de inte fått annars.

Äldsta dottern, Ida, berördes också djupt av utsattheten och fattigdomen som fanns precis utanför deras dörr. Den erfarenheten har bidragit att hon nu utbildar sig till socionom och drömmer om att återvända och själv jobba i Nepal. 

– De fick se det tuffa livet, det som så många på jorden lever dagligen. Barn som bär tunga vattenhinkar, inte har varma kläder och saknar alla våra bekvämligheter. De har fått se både smärta och kamp och inte skyddats från livet så som det också kan vara, säger Pernilla.

Familjens bästa tips inför utlandsflytten

1. Våga. Det är det ett äventyr att flytta till ett annat land tillsammans. Det sammansvetsar familjen och ger nya perspektiv på livet. 

2. Stanna borta länge. Det gör att ni kommer in i den nya kulturen och i vardagslunken.

3. Lär er det lokala språket. Åtminstone några fraser. Språket är en nyckel till att komma nära människor.

4. Läs på. Ta reda på allt om kultur och lokala sedvänjor. Bra att veta inför Nepalresan är exempelvis att man inte bör lämna över saker med vänster hand.

5. Lär känna lokalbefolkningen. Visa intresse och respekt. 

Familjens 6 favoritplatser i Nepal

1. Srinagarkullen i Tansen. Att se soluppgången gå upp över Himalaya på ena sidan och utsikten över White Lake åt andra sidan. Och total tystnad.

2. Ghandruk. En pittoresk Gurungby med Himalayautsikt. Fint att strosa runt och möta vänliga bybor, buffelkalvar och getter.

3. Mardi Himal Viewpoint. En helt magisk, snöig plats på 4 200 meters höjd med utsikt över Annapurna. 

4. Muldai Viewpoint. På 3 630 meters höjd strax ovanför Dobato med andlöst vacker utsikt över Annapurna. Få vandrare har funnit denna pärla. Ghandruk–Tadapani–Dobato–Hille är för övrigt en fin 4-dagarsvandring.

5. Pikey Peak. En vandring upp till 4 065 meter över havet med start i Dhap, cirka 7 timmars bilresa öster om Katmandu. Strålande utsikt över Mount Everest – och få turister.

6. Mangal Bazar i Katmandu. Genuina kvarter med färgglada tyger, grönsaksförsäljare som ropar och kycklingsspett som grillas över öppen eld.

Läs också:

Porträttet: De reste till Asien utan att flyga

De förverkligade sin bed & breakfast-dröm i Frankrike

---

Text: Per J Andersson • 2023-11-25
Nepal • Restips • Intervju • Reportage