Krönika: Åk till Sri Lanka – vi får inte överge dem nu

“Hoppfullt i paradiset”. Så löd rubriken på det Vagabondreportage jag skrev om Sri Lanka 2010, knappt ett år efter att inbördeskriget tagit slut. Förväntningarna på freden var stora. “Att utveckla turismen är bästa sättet att få landet på fötter”, sa turistchefen till mig och konstaterade nöjt att besökarna börjat återvända. Nu skulle en trygg framtid byggas med hjälp av jobben som turismen skapade.

Sju år senare var jag tillbaka för att besöka de norra och östra delarna av ön som drabbats hårdast av striderna. Jag pratade med en kvinna som jobbade med försoningsprocessen. Nu rådde fred, men minnena av övergreppen plågade människorna. “Folk anstränger sig verkligen för att förlåta”, sa kvinnan och tillade att det bakom leendena fanns återhållen smärta.

Min känsla var att lankeserna bet ihop, försökte glömma, förlåta, titta framåt, leva på hoppet. Bästa strategin med andra ord.

Under inbördesstriderna hade det varit vanligt med sprängattentat även i huvudstaden. När konflikten var som värst hade de slitna kolonialkvarteren i Colombo befästs av soldater som låg bakom skyttevärn med automatvapen, redo att oskadliggöra självmordsbombare.

Under mitt senaste besök häromåret var sandsäckarna och vapnen borta. Jag kände att den ängsliga atmosfären hade ersatts av genuin framtidstro som påminde om den positiva anda som rådde när jag först kom hit i början av åttiotalet.

Men så i april i år flöt åter blod och död och pina spreds på den hårt prövade ön. Denna gång hade attacken inte ett dyft att göra med det 26 år långa inbördeskriget som handlat om att landets tamilska minoritet, som i huvudsak är hinduer, länge känt sig diskriminerade av den singalesiska majoriteten, som i huvudsak är buddhister.

Våren 2019 var det den internationella islamistiska jihadismen som slog till. Kanske var det en hämnd för krossandet av kalifatet i Mellanöstern. Kanske valdes ön ut för att den är ett relativt oskyddat mål som var enkelt att angripa. Vi vet inte säkert.

Men en sak vet vi. Nästa slag mot ön skulle vara att turisterna svek. Att vi åkte någon annanstans.

Det är fullkomligt mänskligt att inte vilja semestra på en plats där hundratals människor nyss dött i bombattentat. Men låt det gå ett tag, bearbeta katastrofen och försök sedan tänka logiskt. Den internationella terrorismen slår blint. Nästa gång kan det lika gärna vara Barcelona, London eller Stockholm som drabbas. Och vi kan ju inte unna terroristerna glädjen att se hur vi låser in oss i garderoben.

Efter attackerna i New York 11 september 2001 var det få som skrinlade sina resplaner. Året därpå slog staden rekord när det gäller antalet besökande turister. Samma sak med terrordrabbade Bryssel, Paris, Nice och Stockholm. Bara något år efter terrorattackerna var det all time high för turismen.

Det beror förstås på att vi anser att de här platserna i grund och botten är säkra. Med Egypten, Tunisien och Kenya har det varit annorlunda. När det gäller de länderna betvivlar vi, rätt eller fel, att faran inte var tillfällig. Så dit har turisterna inte återvänt i stor skala efter våldsutbrotten.

Jag hoppas att vi inser att Sri Lanka idag är en trygg plats som vi kan återvända till. Vår frånvaro skulle vara som salt i såren. Vi får inte överge dem nu. Öns befolkning har lidit nog.

---

Text: Per J Andersson • 2019-08-05
Krönika • Sri Lanka