Annons
Annons
Annons
Personer som badar i havet bland svarta klippor på El Hierro

trots sin blygsamma storlek – ungefär en femtedel så stor som Öland – rymmer El Hierro stora upplevelser. Foto: Johan Marklund

Reportage

El Hierro – den svarta och dramatiska kanarieön

Den minsta och hemligaste av de sju Kanarieöarna är trots sina vassa klippor vänlig och välkomnande. El Hierro bjuder på storslagna vandringar i omväxlande natur.

Text: Per J Andersson • 2022-02-21 Uppdaterad 2023-06-12
Annons

I gryningen kliver jag ut på terrassen till det lilla vita stenhuset jag hyr i byn El Pinar på 800 meters höjd. Här uppifrån ser jag det solglittrande havet som omsluter ön. Molntussarna svävar fram därute över havet på samma höjd som huset. Att de inte svänger av och beger sig in över byn får mig att tro att solen alltid skiner på El Hierro.

Men om jag hade befunnit mig högre upp och kollat ner, som om jag vore ombord på en vädersatellit, hade jag sett att det nästan alltid är klart väder över den sydliga delen av ön där jag befinner mig, samtidigt som ett tjockt molntäcke har parkerat uppe vid nordkusten.

Annons

Det är svårt att förstå att jag befinner mig på en av Kanarieöarna. För här saknas såväl charterhotell och ljusa sandstränder som souvenirbutiker och nattliga barer och klubbar. Till den här ön, två och en halv timmes båtresa från charterghettot på södra Teneriffa, kommer man för att vandra i den orörda naturen, dyka i havet eller helt enkelt bara njuta av vetskapen att man befinner sig på Europas sydvästligaste ö.

Moln och kullar. En vit häst betar på en äng.
El Hierro – långt ifrån charterghettona på andra Kanarieöarna. Foto: Johan Marklund

Efter frukosten kör jag mot öns sydspets. Den smala asfaltsvägen saknar räcken och slingrar sig brant nedåt genom ett landskap med korpsvarta taggiga stenbumlingar och konformade berg med rött grus. Det känns som att jag hamnat på planeten Mars eller att jag rest bakåt i tiden och hamnat i jordens barndom, då vulkanerna nyss slutat spy ur sig eld och rök och världen ligger och väntar på att livet när som helst ska kräla upp på land.

Vägen slutar och havet börjar i Tacorón. Det mullrar, dunkar, smäller och fräser när vågorna rullar in och träffar klipporna med en kraft som känns dödlig. Jag tar ett par räddhågsna simtag i en av de naturliga bassängerna som omges av svarta klippor. Då ser jag hur havet tornar upp sig och gör sig redo för ännu en attack. I samma stund som jag greppar badstegen kommer den rasande vågen. Rytande letar den sig ner i bassängen.

När jag klättrat upp på en av klipporna för att soltorka kommer ännu en våg. Smällen och vattenkaskaden är högre och vildare än tidigare. Men värst är det när den sugande drar sig tillbaka. Som om den vore ett utsvultet monster drar den mig med sig med ett slurpande ljud ner i havets glupska svalg. Att spjärna emot hjälper inte. Kraften är övermäktig. När havet retirerat rinner blodet från flera små sår jämnt, som om monstret ändå tog några småtuggor innan det bestämde sig för att spotta ut mig och försvinna.

Havet som kastar sig över svarta klippor och pooler.
Det är skralt med stränder, men El Hierro har desto fler naturliga havspooler. Se upp för havets kraft bara! Foto: Johan Marklund

Några dagar senare är jag tillbaka i Tacorón. Nu ligger havet stilla, som om det sov. Ingen risk för vilda vågor idag. Efter en simtur utan minsta dramatik kliver jag upp och beställer nygrillad fisk och en iskall Dorada-öl i foodtrucken och sitter sedan och soltorkar och njuter av utsikten över ett hav som just idag bestämt sig för att vara så beskedligt som ett hav kan vara.

Mina grannar i byn uppe på berget heter Martin och Antoinette Harris. De har varit öbor hela livet. Hon från Korsika. Han från England. Efter att de träffats bodde de fyra år i London, men kände sig instängda. Man kunde ju varken se hav eller berg som hemma på Korsika, tyckte Antoinette. Därför flyttade de till Teneriffa, också det en ö, lockade som de var av gröna vågen-drömmen om att ”checka ut från ekorrhjulet för att återvända till naturen och odla sin egen potatis i någon idyllisk liten by”, som Martin formulerar det i sin El Hierro-blogg, The Westernmost Isle.

Men Teneriffa var inte tillräckligt ö-ig, så efter några år flyttade de med sina sex barn till grannön El Hierro.

Färglada hus i solnedgång.
I byn El Pinar på 800 meters höjd är tempot lågt, luften sval och utsikten strålande. Foto: Johan Marklund

Familjens första nyårsafton på ön bjöd på en överraskning. I skymningen stod plötsligt Juan Pascal och Eulalia utanför deras grind. De var grannar i byn och tyckte att det passade att välkomna de nyinflyttade främlingarna med en nybakad kaka, torkade fikon, färsk getost och en flaska vin. På juldagen några dagar tidigare hade de för övrigt frågat en annan granne, fåraherden Pancho Cura, om de fick köpa ett lamm av honom. Nej, det fick de inte. Men de kunde få ett. Så omtänksamma är man på en ö i Atlanten, lärde de sig.

Nu har de bott trettio år på El Hierro. Runt deras vita stenhus, granne med det hus jag fått låna, breder idag en trädgård ut sig med buskar och träd dignande av vindruvor, aprikoser, citroner, päron, apelsiner, persikor och plommon.

– Det är svårt för oss öbor att bo på fastlandet. Jag mår så mycket bättre här intill havet, säger Antoinette på engelska med fransk accent, medan jag sippar på det friska hembryggda vita vinet och tuggar på de sega vinägerinlagda strimlorna av aubergine som Martin ställt fram.

– Jag känner mig bara fri om jag är på en ö, fyller Martin i.

Medan Martin fyller på våra små glas säger han att man inte kan dra alla öar över en kam. Det är skillnad på öar och öar. Ytterst handlar det om vilket hav de ligger i.

– På öarna i Medelhavet bor levnadsglada vivörer som går ut på kaféer och umgås. Här på de vildare och kargare öarna i Atlanten är man mer hemma i huset, har en mer melankolisk läggning och en djupare och mer poetisk personlighet.

– Sorglig och poetisk som den portugisiska fadomusiken? föreslår jag.

– Ja, precis, den är ju också en produkt av Atlanten.

Solen sjunker snabbt och försvinner bakom bergen. Medan vi reser oss från bordet i trädgården för att gå in genom den blå trädörren till värmen i köket säger Martin att öborna har en paradoxal inställning till fastlandet.

– Å ena sidan känner sig öbon – och dit räknar jag förstås mig själv – förfördelad och isolerad och som en lite sämre människa än fastlänningen. Å andra sidan har öbon samtidigt en storslagen självbild som går ut på att ”min litenhet är bättre än din storhet”.

Folk som badar i havet kring klippor.
Bästa badplatsen. Playa del Tacorón. Foto: Johan Marklund

Under två veckors tid kör jag kors och tvärs över ön och når varenda vrå av den. På kuppen får jag uppleva alla de olika klimatzonerna. Från fiskebyn La Restinga på öns sydspets, där solen alltid skiner, kör jag norrut. Ut ur den solstekta förhistoriska öknen, upp i bergen och genom pinjeskogen med sina metallicgröna barr och skägglavstäckta lagerträd. Därefter rakt in i molnen som drivit in över högslätten med sina ängar och stenmurar och kor, får och hästar som betar. Högt gräs som fröar. Blåeld, senap, raps och vallmo som blommar. Dimman som tätnar lika snabbt som den därefter lättar.

Solen bryter fram genom tjockan, ljuset återkommer, horisonten blir åter synlig och fram träder de blåsvarta konturerna av de avlägsna grannöarna. De storslagna vyerna fyller en slätt-människa som jag, van vid att inte se längre än till skogsbrynet på andra sidan den lilla skogssjön, med andäktighet. Avståndet till vulkanen på Teneriffa som framträder så tydligt härifrån är tjugo mil. Ändå ser jag tydligt ända dit. Som om jag från sovrumsfönstret hemma i Stockholm skulle se vattentornet i Örebro. Eller som om jag på besök i Paris skulle klättra upp i Eiffeltornet och få syn på invasionsstränderna i Normandie.

Åkattraktion. Vägen runt öns västliga udde bjuder på hisnande utsikt. Foto: Johan Marklund
Torr natur på ön El Hierro
Det är en spektakulär natur som väntar på El Hierro. Foto: Johan Marklund

De dramatiska väderskiftningarna har bland annat sin förklaring i läget långt ute i den väldiga oceanen och det faktum att ön, som är liten som en och en halv gång Fårö, samtidigt är högre än Åreskutans topp. Det är det som gör att molnen ständigt driver in västerifrån, krockar med öns centrala bergsrygg och envist parkerar sig över dalen på nordkusten. El Hierro är som världens alla väder nedkokade i en buljongtärning.

Varje morgon bestämmer jag därför vilket klimat och naturtyp jag är sugen på. Nyfiken på Skottlands höglandshedar eller Irlands västkust? Jaha, då packar jag ylletröja och regnkläder och tar en tur till de dimhöljda höglandshedarna mellan utkiksplatserna i Jinama och La Peña.

Ett besök på Shetlandsöarna? Då styr jag mot det karga blåshålet Dehesa på västligaste udden där de få träd som finns har stammar som är spruckna och ljusgrå och böjer sig ödmjukt inför västanvinden, som är så stark som den är för att den tagit sats ända borta i Amerika.

Vore ju också fint att få andas in den syrerika luften från de pinje- och laurisilva-skogar som en gång bredde ut sig i Medelhavsländerna. Okej, då snör jag på mig vandringskängorna och vandrar GR-131, leden på bergsryggen med utsikt över La Frontera och El Julan, dalarna som är resultat av förhistoriska naturkatastrofer, förmodligen ras efter extrema jordbävningar.

Vill jag uppleva ett magiskt sagolandskap parkerar jag i vägrenen norr om San Andrés och vandrar mot den del av ön där dimman är som kallast och tjockast. Kylslagen, huttrande och trollbunden når jag slutligen det heliga garoé-trädet, det som ursprungsbefolkningen – bimbacherna – använde till att fånga upp det vatten som kommer med de fuktdrypande västanvindarna.

Fiskar i havet
El Hierros fiskeflotta kan utan konkurrens ägna sig åt småskaligt hantverksfiske. Foto: Johan Marklund

På kvällarna sitter jag på El Mentidero, alltså Ljugarkaféet, i El Pinar, byn där mitt lånade hus ligger. Jag sippar på en café solo och spansk brandy medan jag studerar farbröderna vid borden intill. I tysthet och djup koncentration spelar de domino, parti efter parti, utan att yttra ett ord. Är det ett tecken på det atlantiska svårmodet? Eller kanske bara på deras koncentrerade engagemang i spelet? Det går en timme, det går två timmar utan att jag hör en enda hel mening yttras.

Men jag har fått bevis för att herreños, som öborna kallar sig själva, kan prata. För jag har konverserat artigt på min enkla skolspanska med snabbköpskassörskor, bensinmackspersonal, kypare och restaurangägare. De har svarat lika artigt. Men fåordigt. Men ännu har jag inte fått tillfälle att prata med några infödda öbor på riktigt. Inte fått höra om deras syn på ön och ölivet.

Då träffar jag fiskaren David Pavón. Han är inte ute på havet och fiskar idag, men det är han de flesta av veckans dagar. Idag sitter han på hamnkontoret för Cofradía de Pescadores, fiskarnas skråorganisation som han är ordförande för. Till skillnad från de inflyttade Martin och Antoinette, mina grannar i byn, har han inte några färdiga formuleringar om hur det är att bo på en ö. För det har han ju alltid gjort och inte reflekterat så mycket kring. Men precis som många andra i världens glesbygder älskar han ändå att berätta anekdoter om sin lilla värld som en så mycket mänskligare och tryggare plats än den stora, vilket här på ön underförstått är synonymt med fastlandet.

Nyligen skulle David på fiskeribranschmöte i Barcelona, men glömde bort tiden för flygets avgång. Ön har nämligen en pytteliten flygplats inklämd mellan berget och havet varifrån man kan flyga med små propellerplan till två av grannöarna. När David traskade runt på gatorna i öns lilla huvudstad, Valverde, ringde de från incheckningen på flygplatsen, en mils serpentin-slingrande bilväg bort.

– Du skulle ju med det här planet för att inte missa anslutningen från Las Palmas till Barcelona, sa kvinnan på flygplatsen. Det avgår nu!

– Oj, ja just det, stönade David.

– Okej, vi håller planet tills du är här, men skynda dig.

Två personer och en und bland röda klippor och mörka stränder
Dramatiska stränder är vardagsmat för öborna på El Hierro. Foto: Johan Marklund

Efter den hjärtevärmande anekdoten frågar jag David om havet är fullt av fisk, medvetet provokativt, eftersom jag föreställer mig att han ska börja skratta rått och slå fast att allt är utfiskat av rovgiriga japaner och kineser, och att allt var bättre förr … Men inte alls, visar det sig.

– Ja, det är verkligen fullt av fisk, säger David. Beståndet av makrill och tonfisk är till och med rikligare än vad det brukat vara. Fångsterna ökar för varje år.

På de ljusblå väggarna i hans hamnkontor hänger illustrerade planscher som visar vad man kan få upp ur havet. Palometa negra (havsbraxen), sargo (svartstjärtad havsruda), atún rojo (blåfenad tonfisk) och så förstås dorada (guldsparid), som gett namn till en av ögruppens ölsorter. Det finns naturligtvis många fler fiskar på planschen, för havet mellan Senegal, Mauretanien, Västsahara och Kanarieöarna bjuder på stor biologisk mångfald. De utländska industrifiskefartygen har som tur är förbjudits att tråla närmare ögruppen än sexton landmil. Så David och hans kollegor i El Hierros fiskeflotta kan utan konkurrens ägna sig åt småskaligt hantverksfiske.

Men en dag för tio år sedan dog all fisk. När glödande lava och giftiga gaser vintern 2011/12 vällde upp ur vulkanen på havsbottnen utanför La Restinga tog det kål på praktiskt taget allt levande. Döda fiskar flöt upp till ytan och in mot land. Men till allas förvåning var undervattenslivet tillbaka bara något år senare. Nu kom också valhajen, som inte brukar synas till här, och flera nya tropiska fiskarter som simmat upp hit från vattnen runt ekvatorn. De lockades av värmen från undervattensvulkanen och den temporära frånvaron av rovfiskar.

Resultatet blev att El Hierro idag kan erbjuda Europas finaste undervattensvyer för dykare. David dyker inte. Men han älskar att bo intill havet.

– Allt jag vill ha finns här. Jag har bergen. Jag har ett klimat som gör att jag varken fryser eller svettas. Och jag har havet. Jag måste alltid vara nära det.

Så tillägger han att han tror att mycket av den psykiska ohälsan i världen skulle avhjälpas om fler fick bo nära havet. Och bättre kan det väl inte sägas: El Hierro, Europas sydvästligaste utpost, är den perfekta ön att fly till när livet känns lite för glåmigt, hektiskt och stressigt.

Läs mer om Seychellerna

Per j Andersson, som skrivit det här reportaget, är författare till reportageboken Drömmen om en ö (Ordfront 2022) där du kan läsa mer om El Hierro och andra öar jorden runt, däribland Sri Lanka, Bali, Amorgos och El Hierro. Här hittar du boken till billigaste priset!


Text: Per J Andersson • 2022-02-21
SpanienKanarieöarnaReportage

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top