Lyx och lantliv på Capri i Italien

Det blåser på toppen. Ute i Neapelbukten syns vitt skum i det klarblå vattnet. Jag tar mig försiktigt ner längs Monte Solaros branta bergsida. Stigen går genom högt gräs som doftar friskt efter morgonens skur. Jag vågar mig fram till kanten och böjer mig fram och kikar försiktigt ut. Långt där nere slungas vågorna in mot de lodräta kalkstensklipporna med ett fräsande ljud. 

Skriande måsar ligger blickstilla och seglar i luftströmmarna, som astronauter i tyngdlöshet. En pilgrimsfalk susar förbi som en svart projektil och försvinner in bland skrymslena i den terrakottafärgade klippväggen.
För många är Capri känd som en dyr och exklusiv turistdestination. Visst, den sidan av ön finns också. I butikerna längs Via Camerelle nere i Capri stad kan man handla handväskor för sexsiffriga belopp om man känner för det. Men för mig är den verkliga dragkraften just detta. Dramatisk natur och hisnande vyer. Skimrande hav som möter karga klippor.

Myten om Capri tog fart ett par årtionden efter Kristi födelse, då den romerske kejsaren Tiberius bestämde sig för att bygga en villa på ön. Långt ifrån politiken och intrigerna i Rom hängav han sig här åt perversa orgier och sadistiska lekar, om man ska tro de få biografier som finns över honom.

Under 1800-tal och tidigt 1900-tal trängdes den tidens elitturister och intellektuella giganter här, lockade av myten om den dekadenta och natursköna ön. Lenin hälsade på vännen Maxim Gorkij åren före ryska revolutionen. Den franske kompositören Claude Debussy skrev musikstycket “Les Collines d’Anacapri” efter att ha bedårats av kullarna kring byn Anacapri.

Att vara på Capri känns ibland som att vandra i döda poeters sällskap. Varje tuva på den blott tio kvadratkilometer stora ön tycks ha något att berätta om någon avliden storhet som satt sin fot där. Men det är också det som gör ön så speciell.

I en tyst gränd med vitkalkade väggar i Caprile, nära Anacapri ligger ett vitt hus med citronträd. När jag hoppar jämfota kan jag skymta en grönskande trädgård innanför muren.

Ingen skylt anger att det var här på Il Rosaio på Via Ceselle 5 som författaren Graham Greene satt och plitade ner klassiker som Vår man i Havanna och Den stillsamme amerikanen. Greene kom hit varje år i fyrtio års tid, och blev till och med utnämnd till hedersmedborgare i Ana­capri. ­

Greene tycks inte ha brytt sig nämnvärt om ön som sådan, utan mer sett den som en plats att hitta arbetsro. När han skrivit klart för dagen tog han bussen ner till Capri stad, åt på sin favoritrestaurang Da Gemma och åkte sedan hem igen.

Andra slukade Caprimyten med hull och hår. Compton Mackenzie var en skotsk författare som under första halvan av förra seklet släppte flera romaner som beskrev livet på ön under mer eller mindre förtäckt mantel.

Ett par år under 1910-talet bodde han med sin fru Faith i Casa Solitaria som ligger lite ödsligt bland pinjetallar på en klippa just där promenadstråket Via Tragara slutar. Villan blev en samlingspunkt för öns litterära kretsar.

Bakom en järngrind inne i trädgården jobbar ett gäng hantverkare med att restaurera trädgården. Paret som äger huset bor i Rom och kommer bara hit om somrarna, berättar han.

– Kom in och titta om du vill, säger han och vinkar ner mig för en smal trappa.

Huset är spartanskt möblerat och lite stökigt. Ute på balkongen har man direkt utsikt över havet och utsikt över Faraglioni-klipporna, jätteraukarna ute i havet som blivit något av öns symboler. Lite längre bort får författaren William Somerset Maughams kända novell Lotusätaren ett tragiskt slut, då huvudpersonen hittas död vid klipporna som leder mot havet:

“Där han låg hade han kunnat se Faraglioni, de två stora klippspetsarna som reser sig ur havet. Det var fullmåne och han måste ha gått dit för att se dem i månskenet. Kanske var det av skönheten hans hjärta hade stannat.”  

Vad gällde Mackenzie så tröttnade han så småningom på äktenskapets bojor och skaffade en stuga uppe i den avlägsna Cetrelladalen, dit han gärna bjöd in unga pojkar för nattliga äventyr, enligt myten.

Idag är det inte konstnärer och författare som sätter sin prägel på Capris societetsliv utan vår tids stjärnor och jetsettare, som sommartid anländer med yachter och helikoptrar och kanske fastnar på en paparazzi­bild på piazzettan i Capri stad eller på väg för att checka in på lyxhotellet Quisisana där alla från Sartre till Sting har sovit.

– Capri har förändrats. Nu handlar det mest om skvaller och kändisar, säger Umberto Daniello, en fotograf från Capri som jag träffar när jag tar en aperitivo, en eftermiddags­drink före middagen, på Piazza Vittoria i Anacapri.

Runt omkring oss passerar knattrande vespor och barnfamiljer på shoppingrunda. Anacapri där jag bor på resan är den ena av öns två städer och ligger en bra bit upp bland bergen. Länge var den isolerad på grund av sitt läge, och det enda sättet att förflytta sig mellan Anacapri och Capri stad var den så kallade Feniciska trappan, en svettig passage på drygt 900 trappsteg, som tappra husmödrar vandrade dagligen för att sälja grönsaker och hämta färskvatten nere i stan.

Just för att Anacapri är lite bökig att ta sig till så är tempot lugnare här än i Capri stad, och priserna något lägre. Tidigare var jordbruk huvudsysselsättningen, och byn har fortfarande kvar en lite lantlig känsla, trots att turism numera är den allomfattande näringen.

De flesta Capribor lever i en cykel där de jobbar idogt åtta månader. Men efter högsäsongens slut sticker många härifrån. Utomlands eller till andra bostäder på italienska fastlandet. Umberto är strax under femtio och har rest mycket över världen men har valt att stanna kvar på Capri.

Men även om Umberto inte gillar den sida av Capri som han kallar för “kitchig och billig” så trivs han på sin ö. Det verkar vara mest Capri stad han inte tycker om. De hektiska somrarna Ù�lskar han för alla intressanta personer som kommer till ön, vintrarna för att han får lugn och ro och tid att fundera.

– Folk måste komma hit för att se det riktiga Capri. Det som du möter här i Anacapri, eller uppe på Monte Solaro. Eller om du promenerar en bit utanför Capri stad, till exempel längs Via Pizzalungo. Där hittar du samma magiska atmosfär som förr i tiden. Det Capri som de gamla författarna skrev om finns kvar, bara du går till de rätta ställena, säger han.

Alla som bor på Capri eller har tillbringat mycket tid här vet att det finns flera sidor av ön. En på vintern, då det är praktiskt taget öde, och en på sommaren då gator och gränder är packade till bristningsgränsen. En på morgon och kväll, en annan dagtid då dagsturisterna anländer med stora kryssningsfartyg eller färjor från Neapel och Sorrento.

Strax efter nio på morgonen sker en förändring. En stund innan ser jag enstaka morgonflanörer, på väg till bageriet eller för att ta en espresso på kvartersbaren. Stolliftarna som fraktar folk upp på toppen av Monte Solaro hänger tomma och dinglar i luften och affärerna som säljer parfym, sandaler och limoncello slår upp sina portar.

Plötsligt är Piazza Vittoria knökfullt. Det lilla torget domineras av högljudda guider med headset och tajta scheman. Ägaren till den lilla glasskiosken klagar på att kön till linbanan skymmer hans affär. Grupper med amerikanska och japanska turister med snäckor i öronen vallas bort mot Villa San Michele.

Men även under rusningstid är det tomt bara ett par kvarter bort. Med tanke på öns blygsamma storlek är det slående hur ofta man faktiskt fÙ?r vara helt ifred. Dagsbesökarna har sina inkörda rutter och rör sig sällan utanför dem.

Villa San Michele är Anacapris i särklass största turist­attraktion och byggdes av den legendariske Axel Munthe. En apotekarson som föddes i Oskarshamn och bland annat arbetade som läkare åt svenska drottning Victoria. I slutet av 1800-talet kom han till Capri där han snabbt gjorde sig populär bland öborna då han bland annat erbjöd gratis sjukvård.

Enligt ett illvilligt rykte som populariserades av reseskribenten Bruce Chatwin så hann han även med att befrukta halva Capri. Något som Chatwin såg tydliga bevis för i det stora antalet barn i Anacapri som liksom Munthe hade rött hår och hästansikte.

Vid ruinerna från en av kejsar Tiberius gamla villor byggde Munthe sitt drömhus, vars berömmelse spreds över världen då Munthes roman Boken om San Michele gavs ut 1929. Romanen blev en sällan skådad succé som sedan dess har översatts till otaliga språk. Fortfarande vallfärdar fans och nyfikna besökare från hela världen för att uppleva den mytomspunna byggnaden. Men trots sin härkomst är Munthe en förhållandevis anonym figur i sitt hemland, något som Villa San Micheles intendent Peter Cottino skyller – om man får säga så – på författaren August Strindberg. 

– De umgicks en del i Paris och Strindberg sägs ha tyckt att Munthe var en idiot. Det eftermälet har varit som ett brännmärke på honom. Ingen vågade tala väl om hans bok efter det, trots att den blev en sådan bestseller, säger han där han sitter bakom sitt skrivbord under ett porträtt av kungen och Silvia.

Han är bördig från Västerbotten, och har varit intendent på Villa San Michele i tio år. Numera kan han även titulera sig svensk konsul på Capri.

Axel Munthe donerade Villa San Michele till svenska staten som efter hans död förvandlade byggnaden till museum. Nu besöker 150 000 personer villan varje år.
Många är de som förtrollats av San Michele. Utanför Peter Cottinos kontor vandrar fascinerade besökare runt i den lummiga trädgården med utsikt över havet. Det är svårt att tänka sig ett mer romantiskt ställe.

– Jag tror att väldigt få går ut härifrån utan att ha blivit drabbade av platsen på något sätt, säger Peter Cottino. Naturupplevelsen, historien …

Så småningom kommer kvällen och folklivet blir glesare. När de sista färjorna mot fastlandet lämnar ön återgår Anacapri till att vara en lugn landsorts­by. Souvenirbutikerna stänger för kvällen. Familjerna strosar i gränderna på väg mot en sen middag och duvornas dova orkester spelar i cypresserna.

Strax innan mörkret faller tar jag en kvällspromenad längs favoritstråket Via Migliera som kantas av trädgårdar med vinrankor och citronträd. Himlen ovanför grannön Ischia färgas långsamt rosa och ett lastfartyg stävar långsamt genom bukten i riktning mot Neapel. Vägen löper längs Monte Solaros fot ett par kilometer bort till en utsiktspunkt, där ett bröllopsfölje har samlats.

Män och kvinnor uppklädda till tänderna i långa klänningar och Armanikostymer dricker cocktails och fotograferar varandra med den hisnande vyn i bakgrunden. Så småningom avlägsnar de sig under skratt och jag är återigen ensam med måsarna och vågorna som väller in mot klipporna långt, långt där nere.

Läs också: Guide till Capri

---

Text: Fredrik Brändström • 2014-08-07
Italien • Restips