Annons
Annons
Järnvägsstation, Paris. Foto: Istock

Järnvägsstation, Paris. Foto: Istock

Krönika

Krönika: Per J Andersson om vikten att resa planlöst

"Då och då förmår jag slita mig loss från agendatänkandet på resan. Varje gång jag lyckas blir jag lika lycklig," skriver Vagabonds krönikör.

Text: Per J Andersson • 2018-08-13 Uppdaterad 2021-09-15

Min kompis mamma jobbade på fabrik. Hon slutade sin arbetsdag klockan 16.17. Inte 16.30 eller ens 16.15. Nej, prick sjutton minuter över fyra släppte hon vad hon hade för händer för att marschera ut genom fabriksporten. Det kändes omänskligt i sin exakta precision. Men att tågen då som nu avgår 7.21 och ankommer prick 14.13 (i alla fall i teorin och enligt tidtabellen) tyckte jag på den tiden inte var konstigt. Jag, och säkert också du, anser att det är den exakthet som krävs för att vi ska få våra moderna liv att gå ihop. 

Nyligen träffade jag en järnvägsforskare på National Railway Museum i engelska York som stolt visade upp den allra första stationsklockan från Euston, en av Londons många järnvägsstationer. Alla stinsar och konduktörer ställde sin klocka efter den. Järnvägsstationen var industrialismens katedraler där punktligheten var dygd, minutvisaren rättesnöre och klockan gud.

Men vardagens tidsexercis hade ett pris. En del blev sjuka av den. Andra valde att kliva av för gott och vandra från plats till plats i jakt på härbärge, en bit mat och kanske ett dagsverke. De var ingen dans på rosor, men luffarna resonerade att det var bättre än att tvingas styras av klockan. 

Krönika: Per J Andersson om vikten att resa planlöst
Per J Andersson, redaktör på Vagabond. Foto: Håkan Elofsson

Inte så märkligt att begreppet luffare lånades av den första välfärdsgenerationens hippieresenärer, av liftare, tågluffare och båtluffare, alla de som frivilligt och under en begränsad tid lekte att vara “friiiii som en fågel”, som luffaren Paradis-Oskar sjunger i Astrid Lindgrens Rasmus på luffen.

Därför blir jag så glad när jag inser att tågluffandet efter en fimbulvinter går mot en ny vår. Men samtidigt blir jag beklämd när jag läser inläggen i den populära Facebookgruppen Tågsemester där nya och nygamla tågluffare diskuterar kommande reseäventyr. För istället för att prata om glädjen i att få ägna sig åt det fria oförvägna rundresandet verkar de flesta vara upptagna med att knarka tidtabeller för att detaljplanera “luffandet”, som vore det ett elektriskt kopplingsschema där minsta felkoppling får hela systemet att dö.

“Tidtabellssnacket i Facebookgruppen får sin mörka energi från en svårartad ångest för att det ska hända något oförutsett. Herregud, missar man ett tåg tar man ju bara nästa.”

Herregud, missar man ett tåg tar man ju bara nästa. Det var ju den frihetliga filosofin som var ursprungsidén med Interrailkortet. Men det verkar helt enkelt som om agendatänkandet tagit sig så långt in i den moderna människans hjärna att många av oss blivit oförmögna att låta ingivelsen styra.

Det är sorgligt att det gått så långt. För det är ju när den rationellt planerande vardagsmänniskan kastar kalendern som de mest minnesvärda sakerna händer. Jag minns känslan av spänning som uppfyllde mig i tonåren när jag för första gången båtluffade i Egeiska havet med mina föräldrar. 

När färjan närmade sig en ny hamn hade vi ingen aning om var och hur vi skulle bo. Men på kajen skulle det ju stå någon med en skylt som det stod “Rooms” på, så det skulle ju lösa sig. 

När vi var klara med ön gick det färjor i olika riktningar. Det var bara att köpa en biljett på kajen och hoppa ombord. 

Den typen av luffarresor har jag gång på gång försökt upprepa i mitt vuxna reseliv. Och då och då förmår jag slita mig loss från agendatänkandet.

Varje gång jag lyckas blir jag lika lycklig.

Läs mer

Per är aktuell med boken “För den som reser är världen världen vacker” som handlar om varför vi reser och vad resandet gör med oss. Nu finns den som pocket – beställ här!

Europas vackraste tågresor – 8 makalösa ruttera

Grekland: Vi guidar till den perfekta öluffen

Krönika – Per tror att tågluffen går mot en ny vår


Text: Per J Andersson • 2018-08-13
KrönikaTågresor

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top