Annons
Annons
Krönika

Förgängligheten möter på flygplatsen

SLUTET KOMMER SMYGANDE som en trist förkylning. Dyker upp någonstans när man packar resväskan inför hemresan, eller som ett litet stick på väg hem på flyget. Känslan av att här slutar den, resan som vi planerat så länge, sparat pengar till, längtat efter. Framför allt längtat. Så en dag hade den kommit, avresedagen, magen full

Text: Bodil Sjöström • 2004-11-30 Uppdaterad 2004-11-30

SLUTET KOMMER SMYGANDE som en trist förkylning. Dyker
upp någonstans när man packar resväskan inför hemresan, eller som ett
litet stick på väg hem på flyget. Känslan av att här slutar den, resan
som vi planerat så länge, sparat pengar till, längtat efter.

Framför allt längtat.

Så en dag hade den kommit, avresedagen, magen full av
pirr, alldeles för tidigt ute på flygplatsen, iväg, ett nytt land, nya
vänner som sätter sig så djupt att man undrar hur det någonsin ska gå
att ta farväl. Resan varar, tid som inte kan räknas

i dagar eller veckor utan i ögonblick av närvaro. Och
man blir uppfylld, prövad, trött, ibland sliten, och det är så mycket
man vill berätta sedan, när man kommer hem, och komma hem blir inte så
dumt att tänka på. Om det inte vore för Slutet. Det ligger något vidrigt
i det. Slut, som en förgänglighetens bödel, obarmhärtig och beslutsam.
En påminnelse om att inget varar för evigt. Tiden som går kommer aldrig
åter. Komma hem, låter bättre, i vissa fall till och med väldigt skönt
att tänka på. Resa hem, hem till den egna sängen, de välbekanta gatorna,
vännerna, äta korv och mos på Mariatorget, läsa svensk dagstidning,
berätta om allt man varit med om.

SÄTTER NYCKELN I LÅSET till en instängd lägenhet,
sorterad post på köksbordet, en lapp “välkommen hem” och blommorna mår
prima efter blomvaktens gröna fingrar. Packar upp, kläderna luktar
avgaser från sista vansinnesturen i tuk tuk, presenterna, varsamt
inlindade i papper. Liten buddhastaty, rökelse, en stjärna i papp.
Prutade under hett plåttak på marknad. Väskorna upp på vinden, öppna
posten, läs tidningen, på med teven. Telefonen ringer.

– Hur har ni haft det?

En snabbspolning av bilder rasar genom skallen, en lätt
berusning kittlar under huden och där sitter man med intryck som bara
blir en klump i halsen.

Det går inte att återberätta.

En del kallar den ptd – Post Travel Depression. Ja
varsågod, så fick ni ett namn på den tomhet som kan infinna sig efter en
resa full av nya intryck. Jag känner igen den från när jag var liten.
Efter lägerveckan med scouterna, eller efter skolresan. Hela huvudet var
fyllt av skratt, kroppen helt utmattad. När man är fri från föräldrar
vill man ju knappast sova. På nätterna hände allt möjligt, flirt,
spännande möten, bus, spöka, vara tuff, bli någon annan. Och så hem. En
mamma och pappa som frågade hur det varit och hälften vågade man aldrig
berätta, den andra hälften orkade man inte berätta innan man rasade i
säng, sov i ett dygn och vaknade med sorg i varenda cell. Ett slags
ledsamhet man inte kunde skaka av sig, knappast heller förstå. Man hade
ju haft så kul, varför så ledsen nu?

FÖRGÄNGLIGHETEN KNACKAR ALLTID på när känslorna svallar
som mest. Som när man står vid en väns kista, lägger sin ros bland de
andra och säger hej då, en allra sista gång. Som att titta på bilder av
barnen när de var små, och tänka att den tiden kommer aldrig åter. Som
att släcka lampan på nyårsafton och kvällen viskar att nu är 2003 borta.
Som att komma hem efter en resa och inse att allt det man en gång sett
fram emot nu ligger bakom.

Det tar ett tag, det krävs i all sorg, men sen vänder
det. Saker och ting sjunker in, minnen sorteras i små lådor inuti, och
ännu en liten bit byggs av den människa man är. Det hjälper som den
bästa bot att få prata. Hur omöjligt det än verkar att ge en rättvis
bild av allt man varit med om, måste man försöka berätta vad man sett,
hört och känt.

Håll tummen bara, för att någon finns där och lyssnar.

MAN ÄR DET MAN VARIT MED OM. De erfarenheter man samlat
blir ännu en kunskap i den egna banken. De människor man mött öppnar
dörrar till nya vägar, nya möten. Man ser inte världen och sin omgivning
som den är, utan som man är. Och man sätter ner foten. Sätter punkt.
Lyfter den andra foten lite osäkert och sätter ner den i något nytt.
Först när något tar slut kan något annat börja.


Text: Bodil Sjöström • 2004-11-30
KrönikaRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top