Iskallt uppdrag

JAG ÄR ARG. JAG FRYSER. Jag känner att jag måste höra av
mig.

Det är tolv minusgrader på perrongen. Snön kommer
svepande längs spåren och de röda bokstäverna meddelar att det försenade
tåget kommer först om 14 minuter.

Faen! tänker jag. Nu kommer jag för sent till mitt
första möte, varför jag måste skjuta på mitt andra möte, liksom det
tredje, mina barn blir inte hämtade i tid på fritis och vår planerade
middag kommer att bli mer av en supé.

Faen! Då hör jag ett “Men hallå!” från längst bak i min
skalle, följt av ett “Vem är nu veckans i-landsproblem? Tänk på
Skottsberg.”

Jag tänker på Carl Skottsberg, denne botaniker som 22 år
gammal, i december 1902, befann sig ombord på skeppet Antarctic som
stävade mot Snow Hill. På denna förfrusna lilla ö hade man före den
antarktiska vinterns ankomst satt av expeditionsledaren Otto
Nordenskjöld och dennes mannar. Skottsberg följde med Antarctic tillbaka
till skeppets vinterhamn på Eldslandet och Falklandsöarna.

Nu var det åter vår och Norden-skjöld skulle hämtas upp.
Men Antarktis oberäkneliga drivis ville annorlunda. Den slöt sig runt
skeppet och omöjliggjorde all vidare färd. Situationen blev kritisk men
Skottsberg oroade sig mest för de växter han samlat.

“En del av dessa pressade växter kan jag möjligen få ta
med mig, ehuru det nog blir svårt att hålla dem torra, hvilket ju är
nödvändigt. Det är en verklig tortyr att välja ut en mossa här, en lav
där och så lägga resten av bunten åt sidan.”

Det är fascinerande med förra sekelskiftets våghalsiga
män. De som riskerade sina liv för oansenliga växter, djur och
stenbitar. Likt en blandning mellan Indiana Jones och programledaren i
Trädgårdsdags tog de sig över hela jordklotet för att studera en bit
gnejs, en skalbagge eller en lav. Skottsberg kommer senare att doktorera
på antarktiska havsalger. Hans kollega Per Dusén kommer att skriva boken
Okända och lite kända mossor i Västafrika.

EFTER SEX VECKOR i isens våld krossas Antarctic som när
ett barn smular sönder en ostbåge.

“Proviant langas upp på däck och strax ned på ett stort
isflak, vid hvilket skutan med starka trossar blivit förtöjd. Snart äro
alle man uppe, och det går undan, högar av säckar och tunnor, burkar och
lådor ligga huller om buller på flaket. Madrasser, plankor och stänger,
verktyg, segel m. m., allt samlas där.”

Så stod Skottsberg där på ett isflak i tjugo minusgrader
med sitt herbarium under armen och såg hur Antarctic obarmhärtigt
skruvades av isen och sjönk. Han skulle förmodligen varit jävlig glad
även för ett väldigt försenat tunnelbanetåg.

Männen på isen bestämde sig för att gå mot Pauletön
cirka fyra mil bort. Det tog dem 16 dagar. Men gnällde Skottsberg i sin
dagbok? Alls icke:

“Det är egendomligt, att isen kan vara så oändligt
växlingsrik, så intresseväckande, trots sin oerhörda enformighet. Huru
stora äro icke de lidanden den förorsakat oss? Och dock, den kan aldrig
förlora sin tjusning. Hur tung och grå den ligger i storm och dimma, död
och dyster, hur blixtrande som av tusentals diamanter i solens
ljusfloder, upplivad av en egenartad djurvärld, som i fulla drag njuter
av sol och frihet, hur blånande, skiftande i hundrade nyanser för solens
sista, döende strålar, hur hänförande kall och silverklar i månens
trolska skimmer. Försök aldrig att stå okänslig inför isens majestät,
vad kan väl framkalla mäktigare känslor och stämningar i ett
människosinne?”

FRAMME PÅ PAULETÖN staplade de sig ett stenhus och lät
ett segel bli tak. De tätade väggarna med pingvinbajs, klädde golvet med
pingvinskinn, eldade med sälspäck och satte sig att vänta ut den
arktiska vintern. Man spelade kort och försökte tänka ut nya recept på
pingvin. Man ransonerade och längtade: en skorpa om dagen, ärtsoppa
varje söndag men till pingst blir det risgrynsgröt med socker! Allt
medan man pyrdes in av sälsot och antog lukt av pingvinskit, svett och
tran.

När räddningen kom hade männen varit försvunna i över
åtta månader. Skottsberg skickade ett telegram till sin mamma. Det löd:
“Excellent!” Inget mer, inget tjafs.

Själv genererade min 14-minutersförsening tre samtal och
fyra sms.

---

Text: Johan Tell • 2004-11-30
Krönika • Restips