Annons
Annons
Krönika

Jag är rädd för Afrika

Det är förstås en fördomsfull attityd. Jag skäms. Försöker förändra. Det går inget vidare. Efter lätt terapeutiska besök i Marocko, Tunisien och Egypten är det tvärstopp. Längre söderut i Afrika verkar jag aldrig komma. Min rädsla gör att jag silar all rapportering från Afrika. Bort sållas det positiva. Kvar står det fasansfulla. Senast var det

Text: Johan Tell • 2004-11-30 Uppdaterad 2004-11-30

Det är förstås en fördomsfull attityd. Jag skäms.
Försöker förändra. Det går inget vidare.

Efter lätt terapeutiska besök i Marocko, Tunisien och
Egypten är det tvärstopp. Längre söderut i Afrika verkar jag aldrig
komma.

Min rädsla gör att jag silar all rapportering från
Afrika. Bort sållas det positiva. Kvar står det fasansfulla.

Senast var det valet i Sierra Leone. En i grunden
positiv företeelse efter ett brutalt, tioårigt inbördeskrig. Men jag
snappade förstås upp ett radioinslag om att alla Sierra Leones
vallokaler var anpassade till väljare som fått sina händer avhuggna.
Först hade gerillan dragit genom byarna. Krävt mat, soldater och
kvinnor. Händer och fötter hade huggits av som straff för dålig
samarbetsvilja. Sen hade regeringssoldaterna anlänt. Krävt mat, soldater
och kvinnor. Händer och fötter hade huggits av som straff för alltför
god samarbetsvilja med gerillan. Samtliga vallokaler var därför
utrustade med stämpeldynor på golvet, så att de lemlästade kunde färga
in sin ena stortå och “underteckna” sitt röstkort med ett tåavtryck.

Började min rädsla med läsningen av Joseph Conrads roman
Mörkrets hjärta och skildringen av den mystiske Kurtz vars hus var
omringat av pålar toppade med avhuggna huvuden?

Eller var det senare, kanske 1994, när jag satt på
Vagabonds redaktion och lyssnade på en frilansjournalist som
entusiastiskt berättade om sin cykelsemester i Rwanda. Hans berättelse
var full av sagolik natur, hyggliga människor och lättcyklade vägar. Jag
köpte artikeln.

Två månader senare löpte Rwanda amok. Uppskattningsvis
en miljon människor slaktades i ett av historiens värsta folkmord. De
flesta hackades ihjäl med machetes.

Min rädsla för Afrika gör också att jag söker mig till
gruvliga skildringar från kontinenten. I stället för att läsa mysiga
texter om snälla savanndjur pinar jag mig igenom böcker som Adam
Hochschilds Kung Leopolds vålnad.

Leopold ii var besatt av tanken på en koloni. Det var
däremot inte Belgiens parlament, varför Leopold själv skred till verket
– ja, utan att någonsin själv sätta sin fot på afrikansk mark.

På kort tid inmutades ett land längs Kongofloden som var
större än England, Frankrike, Tyskland och Italien tillsammans. Detta
rike, Kongo-fristaten, betraktade den belgiske kungen som sitt privata
varför han såg till att roffa åt sig så mycket gummi och elfenben som
möjligt. I dagens valuta hade Leopold vid sin död en personlig
förmögenhet på över tio miljarder kronor.

Förmögenheten skapades såhär. Leopolds armé anlände till
en by. Kvinnor, barn och hövdingar togs som gisslan för att tvinga ut
männen att samla dyrbarheter. Kom männen inte hem med tillräckligt
mycket gummi och elfenben invalidiserade eller dödade Leopolds soldater
gisslan. Såhär skrev två missionärer:

“Vi hade just ätit frukost när en afrikansk far kommer
rusande uppför verandatrappan till vårt lerhus och visar fram en hand
och en fot som man huggit av hans högst fem år gamla dotter.”

Det finns en bild på pappan, Nsala från Walaregionen,
där han sitter på verandagolvet och med tömd blick betraktar sin
femåriga dotters avhuggna hand och fot.

Det är den värsta bild jag någonsin sett.

Att lemlästa en femårig flicka för att hennes pappa inte
samlat in de rikedomar en europeisk kung anser som sina är fasansfullt
bortom det fattbara.

Att orsakerna till det jag är rädd för i Afrika många
gånger kan sökas på andra ställen, som exempelvis Belgien, gör mig inte
mindre rädd. I skrivande stund läser jag om rwandiska rebeller som gått
över gränsen till Kongo-Kinshasa och mördat tvåhundra civila. Sådant
händer inte ens i det pedofiltäta Belgien.

Men den som strosar kring i Bryssels vackra centrum och
hänförs av tjusiga palats och ståtliga offentliga byggnader, bör veta
var pengarna till dessa kom ifrån, bör veta att husen kallas De avhuggna
händernas triumfbågar.


Text: Johan Tell • 2004-11-30
KrönikaRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top