Annons
Annons
Krönika

Minnet av en vän

Häromdagen fick jag ett telefonsamtal från en kvinna som ville ha tips om resmål. Ganska ofta får vi frågor som “Vi ska fira vår far som fyller 70 och vill resa bort tillsammans, har du något förslag?” eller “Jag har sparat tiotusen, var räcker pengarna längst?”. Men den här gången handlade frågan om en sista

Text: Bodil Sjöström • 2004-11-30 Uppdaterad 2004-11-30

Häromdagen fick jag ett telefonsamtal från en kvinna som
ville ha tips om resmål. Ganska ofta får vi frågor som “Vi ska fira vår
far som fyller 70 och vill resa bort tillsammans, har du något förslag?”
eller “Jag har sparat tiotusen, var räcker pengarna längst?”. Men den
här gången handlade frågan om en sista resa. Kvinnan berättade att hon
hade cancer och att hon inte hade så lång tid kvar. Efter samtalet satt
jag länge och bara tittade ut genom fönstret. Det är vid sådana
tillfällen Tommy hälsar på.

Tommy var min vän, en rosig värmlänning, med smilgropar
man gärna ville peta på och med ett sällsamt glitter i ögonen. En dag
ringde han mig från Roslagstulls sjukhus. Han berättade att han fått
bältros, inget märkvärdigt, underströk han. Och jag fick en skarp
instruktion: “När du kommer och hälsar på vill jag inte att vi pratar om
sjukdomar. Jag vill prata resor. Lova mig det.”

Jag höll mitt löfte och det var hemskt att inte få
undra. Jag var orolig för att Tommys bältros egentligen var ett symtom
på något annat. Det skulle dröja flera månader innan Tommy berättade att
han bar på ett elakt och obotligt virus.

Det var då han började köpslå med tiden.

Framför honom fanns alltid ett resmål, inte för långt
fram i tiden, sådär några månader bara. För att få tänka på något annat,
längta, och för att ge mening åt det liv han hade kvar. Det första målet
sattes högt, en resa till Australien och Söderhavet. Jag hade redan en
sådan inplanerad och Tommy skulle korsa min väg. Det var aldrig på tal
att vi skulle resa tillsammans. Jag skulle inte ha velat heller, han var
en envis och dominant person. Vi tjafsade ofta. Och Tommy var den
typiske ensamresenären.

Vi skulle träffas på en fika på Fijis flygplats. Bara
det, hans plan skulle komma dit medan jag satt och väntade på mitt
därifrån. Det drar i mina smilband när jag tänker på det. Vi sågs
aldrig. Vi lär ha missat varandra med en halvtimme. Men som vi garvade
åt det där efteråt.

Varje gång Tommy kom hem smiddes nya resplaner. En resa
till Kanarieöarna några år senare höll på att sluta riktigt illa. Tommy
reste med en vän, och med en morfinpump på magen. Han var vid den
tidpunkten väldigt sjuk och hade ofta svåra smärtor. Med hjälp av
morfinpumpen gick det att leva ett okej liv, och det gick att fortsätta
resa. Men en feldosering höll på att ta livet av Tommy. Efter hemkomsten
åkte han direkt till sjukhuset, fick syrgas, och vi trodde alla att det
var slut.

Då började Tommy hosta fram “Ro-ho-skil-dehe”.

Han ville till Roskildefestivalen, det var fem månader
till dess och jag sa “såklart, vi drar till Roskilde”. Men inuti var jag
tvärsäker på att vi aldrig skulle resa dit.

Sista veckan i juni segade vi oss upp för Hallandsåsen i
30 kilometer i timmen i en pistagegrön folkabuss. Tommy låg nedbäddad.
Han var tunn som en fågelunge, och när vi senare gick omkring med varsin
plastmugg Tuborg på festivalområdet, var det många som inte kunde låta
bli att stirra på honom.

Jag förstod inte hur han höll ihop. När han hostade
trodde jag att lungorna skulle lossna, och för att orka förflytta sig
bar vi med en hopfällbar tältstol så han kunde stanna och vila ibland.
Någon rullstol var det inte tal om. På söndagsmorgonen grät han när vi
åt frukost.

“Vad har jag nu att se fram emot?” sa han, “jag orkar
inte längre utmana tiden, nu vill jag hem.”

Tommy tog tåget hem. Han ville känna att han fortfarande
var Tommy, ensamresenären. Trots att han var i det närmaste utmattad
kunde jag se ett leende genom fönstret på tåget. Jag stod där på
perrongen i Köpenhamn och vinkade av honom. När tåget försvann bort var
det min tur att gråta.

Tommys sjukdom blev aldrig ett hinder för att resa, och
trots att även Roskilderesan höll på att sluta i katastrof – någon
snodde all hans medicin – så reste han ännu en gång innan han lämnade
oss för gott.

Det var en vacker dag i maj mellan hägg och syrén som
Tommy drog sitt sista andetag på Södersjukhuset i Stockholm. Mamma och
storasyster var med honom. När jag kom in i Tommys rum någon halvtimme
senare var fönstret öppet, vinden tog tag i gardinen och en blomkruka
hade vält på fönsterbläcket. Utan att jag kunde hejda mig ropade jag
rakt ut:

“Men herregud, var är Tommy?”

Det var så uppenbart att han inte var kvar. Det som låg
där i sängen var bara ett skal.

Tommy är en av många unga män som blev en siffra i
aidsstatistiken. För oss vänner var han en restok, en vacker värmlänning
och en vän som försvann. Och för att överleva det som gjorde så ont sa
vi att han bara givit sig av på ännu en resa.


Text: Bodil Sjöström • 2004-11-30
KrönikaRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top