Någon ska få mitt hjärta

BLOMVAKTEN VET var mitt testamente finns om det skulle
hända mig något när jag reser. Inte för att jag är mer orolig för det
där “om” när jag reser, men någon måste ju veta var det finns, när man
nu väl skrivit ett. Det förväntas inte att en människa mitt i livet ska
ha tagit itu med sin död. I testamentet står vem som ska få min
skivsamling, stugan på landet, och allt man nu samlat på sig under några
decennier. I samma mapp finns ett donationskort och en önskan om hur jag
vill att min begravningsceremoni ska regisseras. Inte i kyrkan, där har
jag aldrig känt mig hemma, inget kaffe efteråt, men öl. För sådan är
jag. Det är min vilja.

NU FÅR JAG SÄKERT tre mejl där det står att sådant inte
hör hemma i en resetidning. Då undrar jag, var hör diskussionerna om
döden hemma? Ska man bara prata i stängda rum, skriva i Fonus tidning,
och finns det någon särskild dag i almanackan, utmärkt på samma sätt som
Dag för självdeklaration, som är bättre än andra för att skriva sitt
testamente? Eller är det dags först när man fått aningar om att man
faktiskt har en utmätt tid, då larmklockan ringer i form av svår
sjukdom?

Få saker har vi människor total beslutsrätt över, vi är
delar i en demokrati, tar hänsyn till vad majoriteten tycker, jämkar och
påverkas. Men kroppen bestämmer vi helt över, och när den slutar leva är
det vi själva som ska ha bestämt hur den ska tackas av och vart den ska
ta vägen.

Troligtvis är inget land så uselt som Sverige när det
gäller att hantera frågorna kring döden. I vår kultur är inte döden en
del av livet. Döden sker alltid någon annanstans; sjukvårdspersonal blir
ögonvittnen, begravningsbyrån tar hand om det praktiska och prästen
svarar för själavården. Vi har få traditioner som hör döden till, och vi
pratar aldrig om den. Vi lämnar helt enkelt över allt det svåra till dem
som är kvar. Det är inte schyst, jag vill inte att min familj ska behöva
sitta och fundera på om Bach eller Beatles ska spelas som mitt farväl.
Och dör jag en sådan död att mina organ skulle kunna användas för att
rädda livet på en annan människa ska ingen tveka på vad jag själv ville.

OMKRING 700 MÄNNISKOR i Sverige står i kö för att få en
njure, bukspottkörtel, lunga, lever eller ett hjärta.
Transplantationslagen från 1996 utgår från att alla säger ja till
donation, men ger anhöriga rätt att säja nej om man inte uttryckt sin
vilja. Ett beslut som ska fattas inom 24 timmar efter att någon dött i
respirator. Tänk dig att sitta där, då stunden ska vara stilla och
värdig, då man tänder ljus och minns en människas liv och personlighet.
Då väntar vården i korridoren utanför på ett snabbt beslut.

När Socialstyrelsen 1996 skickade ut donationskort till
svenska hushåll för att vi skulle kryssa ja eller nej till donation blev
det ramaskri. Papper om liv och död hamnade på köksbordet bland
rabattkuponger på köttbullar och toapapper. Sådant går inte för sig.
Frågan blev för svår och många kastade bort kortet för att skjuta
beslutet på framtiden. Jag också. Bara en av tio i Sverige har tagit
beslut om ja eller nej till donation, vilket resulterat i att
organdonationerna förra året var rekordlåga. En av tre möjliga
donationer blev inte av. En bidragande orsak var att anhöriga sagt nej
då den som dött inte gjort sitt eget val. Inte alls svårt att förstå.
Att se en nära död räcker, det får vara nog. Inga fler ingrepp, låt
kroppen vila. Men det får inte hända mig.

NU ÄR DONATIONSPAPPERET IFYLLT och inskickat, ett kort
ligger i mappen med testamentet. För mig var beslutet enkelt, tanken är
svindlande att någon annan skulle kunna leva vidare med mitt hjärta. För
andra i min omgivning är det inte lika självklart. Kroppen ska vara hel,
själen finns i varje vävnad och får inte delas upp. Någon vill begravas
i jord, flera pratar om kremering. Vi börjar snacka om vad en begravning
egentligen kostar och om man gått ur svenska kyrkan måste då ceremonin
ledas av en präst, och kan man spela Clash i kyrkan? En vän berättar hur
han tog med sig askan av sin älskade och spred den över en strand
utanför Rio, vi undrar om man verkligen får sprida askan var som helst
eller om man måste sno urnan och göra det i smyg.

På en sjabbig pub har vi pratat, i stilla telefonsamtal,
under vintriga promenader i skogen. Vi har upplevt stunder av total
närhet mellan varandra. Ögonblick då vi kommit kusligt nära livet.

Missa inte: Gilla Vagabond på Facebook.

---

Text: Bodil Sjöström • 2004-11-30
Krönika • Restips