Annons
Annons
Krönika

När matte packar

“Matte packar. Jag sitter på sängen bredvid, när hon lägger något i resväskan tar jag det i munnen, trycker in det så långt jag kan tills jag nästan kräks, (en hel T-tröja får jag in, eller tre par strumpor) och så springer jag iväg så matte ska jaga mig. Jag tycker det är en skojig

Text: Bodil Sjöström • 2004-11-30 Uppdaterad 2004-11-30

“Matte packar. Jag sitter på sängen bredvid, när hon
lägger något i resväskan tar jag det i munnen, trycker in det så långt
jag kan tills jag nästan kräks, (en hel T-tröja får jag in, eller tre
par strumpor) och så springer jag iväg så matte ska jaga mig. Jag tycker
det är en skojig lek, men matte blir arg och säger att jag jävlas. Det
kan hon få tycka, men hon ska inte tro att hon kan resa iväg helt
ostraffat. En gång när hon skulle till usa kom jag på värsta grejen.
Resväskan var packad, matte gick in i badrummet och jag nosade upp
hennes plånbok, drog den ur en liten väska och skakade om plånboken
tills allt ramlade ut. Sen tuggade jag sönder plastkorten.

Matte blev rasande, ja det blev inte så kul hejdå den
gången. Inte ens en blick fick jag från henne när hundvakten tog mig i
kopplet och gick.

Jag h a t a r resor. Allt här hemma blir
upp-och-nervänt, matte blir så konstig, mest irriterad på mig faktiskt.
Och varje gång den där resväskan åker fram, ja då ska jag bo någon
annanstans. Jag vill vara hemma.

Hos hundvakten får jag i och för sig mat oftare. Till
och med mitt i natten. Vid femtiden sätter jag mig väldigt nära
hundvaktens ansikte, så nära att nosen nästan snuddar munnen, så sitter
jag där och andas en stund, nära, nära. När hundvakten öppnar ögonen
viftar jag på svansen och vägrar gå och lägga mig. Då får jag mat, sen
rapar jag och somnar gott.

Men jag vill ändå vara hemma. Jag vill vara med matte
jämt, vill ligga i hallen och lyssna mot hisstrumman. Hemma känner jag
igen varenda doft, vartenda knäpp i golvet om natten. Vet när
tidningsbudet kommer, kan min morgonpromenad utantill och stunden på
kvällen när jag varit ute med matte i mörkret är den bästa jag vet. Då
lägger hon sig en stund hos mig i korgen och så somnar jag med huvudet i
hennes hand.

Hon gör det där oftare nu, lägger sig hos mig, pratar
med mig, klappar mjukt på magen. Ända sedan vi var hos veterinären sist
har vi varit tillsammans mycket mer. Veterinären är en läskig grej,
luktar illa, fast man får rätt mycket godis. Sist somnade jag nästan
direkt jag kom dit, det stack till i min nacke och jisses va skönt allt
blev. Drömde om falukorvar som fått vingar, och att jag sprang omkring
på en äng och jagade citrongula fjärilar utan att matte sa till mig.
Rösten från veterinären hördes som i en lång tunnel. ‘Snarare förr än
senare, ja jag är ledsen … höftledsfel vanligt för rasen … det är mycket
allvarligt.’ Fattade inte vad hon pratade om, men jag förmodar att det
hade med matte att göra. För när jag fick upp ena ögat lite såg jag att
veterinären höll armen om matte. Vaknade på golvet med huvudet i mattes
knä, något salt droppade på min nos, matte strök mig över huvudet och
pratade tyst. Jag orkade inte resa mig för benen skakade, jag fick bäras
ut till bilen.

När vi kom hem satt hon med mig hela dan, jag fick korv
i min matskål och på kvällen fick jag sova i mattes säng. Sedan den där
dagen är allt så annorlunda. Matte är hemma längre på lunchen, förr slet
hon ut mig, nästan sprang på promenad och slängde in mig igen som om jag
vore en väska. Nu går vi lugnt, matte lagar mat och sitter vid
köksbordet och äter medan jag somnar. Och, ja nu ska ni få höra, en gång
fick jag faktiskt följa med på en resa. Jag gladde mig oerhört när matte
tog resväskan i ena handen och mig i kopplet i den andra. Men det blev
skittråkigt. Satt i bilen en hel dag, bodde med matte i ett hus med en
massa snälla människor, men min korg var inte med, och inte kunde jag
sova på nätterna, de främmande ljuden tvingade mig att vakta hela tiden.
Och efter några dagar var det dags för en lång varm dag i bilen igen.
Fattar inte vitsen med det där med resor.

Nä, bäst är det här hemma, vi har det fint här, matte
och jag, sånär som på en lite jobbig grej ni gärna får hålla tyst om:
Min bak, rumpan, arslet, kalla det vad du vill. Jag får ont ibland,
bakvagnen hänger inte riktigt med när jag ska gå upppför trappor, eller
vill hoppa efter bollar. Fast jag vill inte att matte ska märka det, för
då måste jag gå och lägga mig, så jag försöker leka på som vanligt.
Låtsas som ingenting.

Nej hörni, nu händer det nåt här, måste koncentrera mig.
Matte stänger resväskan, trycker till locket och låser med en fånigt
liten nyckel. Hon lägger nyckeln på nattygsbordet, hon går ut i köket nu
… he he. Undrar hur det känns att svälja en nyckel?”


Text: Bodil Sjöström • 2004-11-30
KrönikaRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top