Annons
Annons
Krönika

Perversa Grekland

– Barn! I Aten-os 1896 vann greken N. Adriakopoulos grenen repklättring, berättar jag när vår buss passerar en skylt som gör reklam för Aten-os 2004. – Men ungar, repklättring finns tyvärr inte längre på programmet. Inte heller 60 meter simning under vattnet, spjut med båda händerna, dragkamp, höjdhopp utan ansats eller pistolduell (var det lik

Text: Johan Tell • 2004-11-30 Uppdaterad 2004-11-30

– Barn! I Aten-os 1896 vann greken N. Adriakopoulos
grenen repklättring, berättar jag när vår buss passerar en skylt som gör
reklam för Aten-os 2004.

– Men ungar, repklättring finns tyvärr inte längre på
programmet. Inte heller 60 meter simning under vattnet, spjut med båda
händerna, dragkamp, höjdhopp utan ansats eller pistolduell (var det lik
som fick silver- och bronsmedaljerna?).

Att under en Greklandsresa berätta om olympiska spel för
sina barn är enda gången sportsnack känns kulturellt, så det gäller att
passa på.

Men, tänker jag, för att få den rätta bakgrunden till
idrotten bör man börja med de grekiska gudarna.

Senare, när färjan i ett stort dieselmoln stävar ut från
kajen i Pireus, tar jag därför fram guideboken och börjar läsa högt om
hur ön Egina fått sitt namn.

– Zeus hade en svartsjuk fru och många älskarinnor.
Egina var en av dessa. För att få älska henne ifred gav han henne en ö.

– Pappa, vad betyder älska ifred?

– Vet ni fler grekiska gudar? frågar jag undvikande och
plockar fram en annan bok.

– Herkules! Han var med i Disneydags.

– Disneydags? Jaha … Låt se … Jo, här står det om honom:
“Herkules första hustru hette Megara. Hon var dotter till kungen i
Thebe. Med henne hade han två söner, som han i ett vansinnesanfall
kastade på elden …” Just det var förmodligen inte med i Disneydags. “För
att sona detta ålades han att i tolv års tid tjäna Kung Eurystheus i
Tiryns och göra vad denne befallde.”

Jag försöker förklara barnamorden med att Herkules var
ett oäkta barn till Zeus och Alkmene, drottning av Thebe. Och att det
var Hera, Zeus fru, som av ren svartsjuk elakhet gjort Herkules
vansinnig. Men när jag samtidigt inser att Herkules då måste varit gift
med sin egen halvsyster ger jag upp.

Senare, när solen ramlat ner bakom de Peloponnesiska
bergen och oset från de grillade bläckfiskarna når upp till vår balkong,
klunkar jag ouzo och läser vidare om de grekiska gudarna.

Det är upprörande. Alla är ihop med alla. Alla har något
otalt med alla. Att döda sina barn, eller sina föräldrar, verkar höra
till vanligheterna liksom att ha sex med djur.

Inte ens Zeus, Olympens härskare, framstår som en värdig
representant för Grekland och någon man berättar om för sina vetgiriga
barn. Han är grälsjuk, självisk, har ett labilt humör och ständiga
utomäktenskapliga kärleksaffärer, varav en del tämligen besynnerliga.
Den vackra Leda förför Zeus i gestalt av en svan. Förvandlad till tjur
betäcker han den feniciska prinsessan Europa (en episod vi förmodligen
inte kommer att få se avbildad på euromynten).

Och hur ska man hos sina döttrar ingjuta en sund skepsis
mot plastikoperationer efter berättelsen om amazonerna, de kvinnliga
krigare som brände bort sitt ena bröst för att underlätta bågskytte?

Eller undvika rasistiska skämt efter berättelsen om
Apollon – den usle solguden som körde för nära jorden med sin solvagn
och därmed skapade Sahara samt svedde afrikanernas skinn så att de för
alltid blev mörka?

För att inte tala om det storverk som bestod i att
Herkules under en och samma natt skulle ha sex med Danaos femtio
döttrar. Ska jag låtsas att storverken egentligen var elva?

Det är som om varje grekisk myt har en barnvänlig
version vilken genast blir barnförbjuden när man studerar den djupare.

Som när Afrodite, skönhetens gudinna, nyfödd steg upp ur
havets skum. En vacker gudasaga tills man inser varifrån skummet som
befruktade havet kom. Nämligen från den avhuggna penis som Kronos
slängde ner i vattnet utanför ön Kythera efter det att han kastrerat sin
far Uranos.

Jag gömmer boken om grekiska gudar och gör nästa morgon
i stället ett försök att läsa för barnen om de antika olympiska spelen:

– Barn! Arrhachion var från Figalia och tävlade i
kampsporten pankration. År 564 f Kr ströps han i finalmatchen. Men just
innan han dog lyckades han bryta tårna på sin motståndare så att denne
gav upp. Domaren dömde Arrhachion från Figalia som segrare och
dekorerade hans lik med lagerkransen … ja … hum … jo förresten … grenen
200 meter hindersimning finns inte heller längre.


Text: Johan Tell • 2004-11-30
KrönikaRestips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top